Den Pörtombördiga träskulptören Kaj Lindgård har vind i sina konstnärliga segel. Han arbetar målmedvetet vidare på nya skulpturer i sin ateljé i Jurva. I slutet av fjolåret hade han en egen utställning i Paris.
För fem år sedan lades snickeri-, artesan- och snideriutbildningen i Jurva beklagligtvis ner. Därmed drog en sekellång hantverksutbildningstradition sin sista suck.
Det oaktat lever träsnidarkonsten oförtrutet vidare i annan form på den lilla finsk-österbottniska orten som kanske är mest känd för sin anrika snickar- och möbelindustri.
I snideriskolans gamla verkstadslokal – belägen strax utanför centrala Jurva – hyr Pörtomkonstnären och träskulptören Kaj Lindgård sedan fyra år tillbaka sin nuvarande ateljé.
– Det har varit väldigt mycket arbetsprogram på sistone. Dagarna är ofta långa. Jag brukar hålla på från morgon till kväll, säger Kaj.
I Kajs ateljé är det något slags kontrollerad oordning som gäller. Det finns olika frapperande arbetsobjekt som enkelt erövrar plats i synfältet.
Bland de aktuella projekten återfinns en flera meter lång träskulptur som är en realistisk avbildning av en kvinnokropp.
Samtidigt har Kaj också en kortare skulpturskapelse på sin arbetsbänk. Objektet hör till något som han benämner en kommande färgserie. De prisvinnande skulpturerna visades på Näse gård i Borgå i somras.
– Avsikten är att utsmycka dessa träkonstverk med färgade tygbitar utav trä, berättar han.
Utbildade sig till möbelartesan i Jurva
Det var under den egna gymnasietiden i Närpes i början av 2000-talet som Kaj Lindgård först fick upp ögonen för träsniderivärlden och utvecklade en passion för den.
– Mitt intresse väcktes via en kompis som hade stilmöbler hemma. På den tiden visste jag egentligen ingenting om möblernas strukturer och så vidare. Men jag hade alltid varit intresserad av hantverkande, trä- och metallarbeten och svetsande, säger Kaj.
Efter avklarad militärtjänstgöring fick Kaj nys om artesan- och snideriutbildningen i Jurva. Det var en finskspråkig kompis som tipsade honom om det alternativet.
– Utbildningen fanns tillgänglig på endast 20 kilometers avstånd från min födelseort Pörtom. Inledningsvis studerade jag till möbelartesan på tre år. Efteråt byggde jag på med fyra extra studieår. Jag drog ut på mina gesäll- och mästarprov så att båda proven blev tvååriga studiehistorier, säger Kaj.
Småningom bytte även Kaj konstnärlig nisch. Han insåg att det i praktiken skulle vara svårt att försörja sig på produktion och försäljning av stil- och rokokomöbler. Han orienterade sig i stället mot en tillvaro som mångsidig träskulptör.
– Exempelvis konst och människans anatomi kom med i bilden och blev viktiga inspirationskällor för mig. Jag går primärt in för att avbilda män-niskor. Jag har ett realistiskt och även naturligt perspektiv. Jag är därtill perfektionistiskt lagd, säger Kaj.
De träskulpturer som Kaj tillverkar är av olika storlek. Höjden på objekten kan vara allt från 30 centimeter till tre meter.
– De stora skulpturerna går jag in för att förverkliga på tre månader. Men i praktiken brukar det ta fyra månader. Vanligtvis sätter jag en deadline när jag påbörjar ett jobb. Men tidsgränserna brukar vanligen överskridas.
Att skapa träskulpturer är en arbetsdryg process som omfattar såväl idékläckande och visionärt tankearbete som praktiskt utförande.
– Ibland brukar jag utgå ifrån lermodeller och objekt av modellera som en mellanfas i arbetet. Att bara kopiera rakt av i träskulpturbygget brukar dock inte vara möjligt för mig. Jag blir emotionellt styrd och avviker lite grand från modellen och det märks huvudsakligen i små ansiktsdetaljer, säger Kaj.
Vid sidan av träskulpturerna gör Kaj också trädesigndockor. Han betecknar den tillverkningen en sidosyssla med vissa kommersiella förutsättningar inom exempelvis turismen.
Han visar upp några vaxade svartbrända dockor – gjorda av ek – som föreställer de historiska personerna Mårten Persson från Vörå och fru Holm från Borgå. De båda har blivit kända efter att ha gjort sig skyldiga till Vasa brand 1852 respektive Borgå storbrand 1760.
Apropå dockproduktionen nämner Kaj också att han designmässigt är inspirerad av glas- och textilkonstnären Kaj Francks (1911–1989) totodockor som tillverkades på 1940- och 1950-talen. Kaj gjorde annars en nyproduktion av dessa dockor för några år sedan.
Framgångar i Paris har gett blodad tand
För fyra år sedan…
Text och foto: Joakim Snickars
Läs mera i Kuriren nummer 1-2020