READING

Camilla Brunell hoppas på livet

Camilla Brunell hoppas på livet

Camilla webb
image_print

Camilla webb

Planerna var klara: Camilla Brunell skulle snart prästvigas och
börja en ny arbetskarriär – men så kom cancersjukdomen emellan
och förändrade hela livet. Familjen har tillsammans tagit sig genom
en ettårig kamp och fortsätter att hoppas på livet och att “Camilla
predikar”, precis som hennes populära blogg heter.

Camilla Brunell berättar att hon är uppväxt på Kyrkbacken i Gamla Vasa och att hon har följt med kyrkolivet sedan barndomen. Pappa Rainer Holmgård var kantor i Korsholms svenska församling och familjen bodde intill kyrkan i personalbostäderna.

– Hela familjen deltog i musikarbetet i kyrkan, det blev vårt umgänge på samma sätt som en annan familj kanske samlas kring en idrottsgren. Livsrytmen följde kyrkoåret där helgdagarna och veckosluten var höjdpunkter på ett annat sätt än för många andra familjer.

Att familjen bodde på Kyrkbacken var en trygg miljö för familjens barn, som alltid visste var föräldrarna fanns. Där fanns också andra vuxna i samma arbetsgemenskap i och med att andra i personalen bodde grannar med familjen Holmgård.

Att följa med kyrklivet ute i kulisserna intresserade Camilla och gjorde ett starkt intryck på henne.

– Sakristian i kyrkan är ännu i dag ett kärt rum för mig, jag har tillbringat mycket tid i olika sakristior, skrattar Camilla. Där samlas de medverkande och det är där alla praktiska saker händer innan gudstjänsten börjar – en avstamp för jobbet.

Arbete inom kyrkan föll sig naturligt

Tron och närheten till kyrkan och musiken medförde att Camillas yrkesval föll sig helt naturligt.

– Efter studenten sökte jag in till Sibelius-Akademin. Då kunde en kvinna ännu inte bli präst och musiken låg så nära mitt hjärta. Men innan jag inledde studierna for jag på ett mellanår i Tyskland för att se litet mera av världen. Jag var borta ett år och då jag hade hemlängtan var det kyrkoallén vid Korsholms kyrka jag såg – det är hemma för mig!

Studierna vid Sibelius-Akademin ledde till tre olika examina och Camilla blev kyrkomusiker och sångpedagog men också diplomsångerska.

– Mitt första ordinarie kantorsjobb var i Kvevlax församling och sedan år 2002 jobbar jag i Malax församling. Ännu år 2004 drömde Camilla om en yrkeskarriär som sångerska och den drömmen gav hon också en chans då hon under ett par vistelser i Rom förkovrade sig i sångkonsten.

– Men jag hade aldrig riktigt flyt och pusselbitarna föll inte på plats. Därför gav jag till slut upp den drömmen och kände att jag som kantor i Malax befann mig på rätt plats just där och då. Jag gick in för att vara “en församlingsarbetare som råkade kunna spela orgel” och slog mig till ro.

Någonstans fanns dock en längtan efter att läsa Bibeln och att få veta mera. Vid flera olika tillfällen fick Camilla stöd för en tanke som började gro de två åren hon var hemma med yngste sonen Hannes: att studera teologi och bli präst.

– Då jag kom tillbaka efter min vårdledighet sommaren 2011 hade jag fått en ny arbetskamrat, en ung och “helt vanlig” präst. Han gjorde djupt intryck på mig och i ett samtal fick jag stöd för mina teologistudier av honom. Så jag körde hem och pratade med min man, Peter. Jag vågade inte genast säga till honom att jag ville bli präst – så jag sa att jag skulle vilja studera teologi. Också han gav mig stöd för det här … och då började jag ta reda på mera och kontaktade teologiska fakulteten i Åbo.

Teologistudierna blev hela familjens projekt i och med att Camilla ville klara studierna på relativt kort studietid vid sidan av arbetet. Hon bestämde sig för att avlägga sin examen på tre år.

– I praktiken studerade jag nattetid med korta närstudieperioder i Åbo. Jag tyckte mycket om studierna och fördjupade mig i predikokonsten. Det var spännande att predika – för mig som var van vid att uppträda gav det här ändå nya erfarenheter. Sista året satsade jag mycket på min avhandling, det var jätteintressant och inspirerande.

Camilla blev allt tröttare och ingenting verkade bita på tröttheten. Hon tänkte att det berodde på att hon satsat hårt på studierna och inte riktigt hunnit tänka på kost och motion under de här åren.

– Jag gick ner i vikt och var ute och stavgick – ändå blev jag inte piggare. I maj 2014 fick jag min teologie magisterexamen men just då fanns det inget prästjobb för mig så jag blev inte prästvigd direkt i juni.

Overklig känsla

Förra hösten gick Camilla på en rutinkontroll hos sin läkare i början av september och frågade samtidigt läkaren om en förändring i sitt ena bröst som hon lagt märke till framför spegeln några veckor tidigare.

– Läkaren ordnade genast med mammografi, och jag insåg allvaret. Det var en helt overklig känsla. Jag tänkte “jag som har oroat mig så mycket, ska jag dö nu?” och där satt jag mitt i en våg av undersökningar och tänkte att jag inte har tid med allt det här, jag ska ju bli präst.

Samma dag som Camilla fick reda på att hon högst antagligen hade cancer blev hon erbjuden ett prästjobb och prästvigning. Hela livet förändrades på en timme.

– I den stunden ställde jag nog många varför-frågor till Gud. Hela familjen drabbades av en chock, vi fick ställa in Peters 50-årsfest och under de tre veckorna fram till operationen kunde vi inte företa oss något, bara vänta och ställa in oss på att det värsta var möjligt.

Vid operationen togs en tårtbit av bröstet bort och också de angripna lymfkörtlarna i armhålan.

– Jag litade helt på läkarnas omdömen. Jag hade ju bara känslor, ingen kunskap.

I november inleddes cytostatikabehandlingen och det visade sig att Camilla var extremt känslig för behandlingen.

– Jag började genast pricka av biverkningarna som drabbade mig, bl.a. fick jag skelettvärk som fortfarande sitter i. Olika människor reagerar olika och för mig var det bara ett par dagar mellan behandlingsgångerna som jag mådde litet bättre. Hela vintern gick jag med rullator utomhus.

Peter fick ta hand om allt det praktiska eftersom Camilla inte orkade engagera sig i saker som vanligt.

– En av de få saker jag orkade engagera mig i var dagisjulfesten till vilken Hannes valde en röd mössa åt mig att ha på mitt skalliga huvud. Fast jag visste att jag var sjuk hade jag konstant skuldkänslor gentemot Peter och barnen och upplevde hur otillräcklig jag var.

För att hålla sig i gång löste Camilla lätta korsord och lärde sig virka mormorsrutor via Youtube på nätet. Naturen och speciellt skogen har gett henne ny kraft.

– Jag önskar också att jag hade hört om målarböcker för vuxna, det hade jag också tyckt om att syssla med då jag inte klarade av att läsa böcker eller titta på tv.

Men också en svår sjukdom kan medföra ljusa saker.

– Jag har kommit ännu närmare mina föräldrar och mina syskon med familjer. De har engagerat sig jättemycket. Jag kom också genast med i Österbottens cancerförening där jag deltar i träffar med en grupp andra bröstcancerpatienter. Jag kallar dem mina bröstsystrar, sinsemellan så olika men med liknande upplevelser. Vi har kontakter också mellan träffarna och vi ger varandra hjälp, tips, stöd och förståelse.

Hon vill understryka att cancerföreningens arbete är viktigt.

– Där gav de mig hjälp redan från början. Nu erbjuder de terapihjälp enligt behov kostnadsfritt. Då man är utsatt och inte så insatt är den hjälpen ovärderlig vid sidan av den man får från sjukhuset.

Hon berättar om hur hon i och med cytostatikabehandlingarna förlorade finmotoriken och det blev svårt att exempelvis knäppa knappar och om s.k. “cytohjärna” där hon tappade ord och inte visste vad vanliga ord betyder. I ett samtal tappade hon lätt tråden och glömde saker. Hon hade svårigheter att laga mat då hon inte visste i vilken ordningsföljd hon ska göra olika saker. Hon drabbades också av “kortisonfylla” och kunde helt uppvarvad av medicinerna städa hela huset.

– Saker som hade varit lätta blev svåra och svårt var det t.ex. att hålla reda på att jag tog medicinerna som jag skulle. Familjen blev duktig på att hålla koll på mig. Det var svårt för mig att koncentrera mig och det vardagliga tog mycket energi.

I mitten av behandlingen var hon tvungen att genomgå en galloperation som fördröjde behandlingarna med en månad.

– Jag var i dåligt skick och så infektionskänslig att jag fick isolera mig både hemma och på sjukhuset för att värdena skulle hålla och möjliggöra fortsatt behandling.

Cytostatikabehandlingen efterföljdes av 33 strålningsgånger under våren.

– Jag var så trött samtidigt som det var skönt att ha rutiner. Jag steg upp tidigt på morgonen och for till sjukhuset på behandling. Huden brändes sönder av strålningen, men det kändes egentligen tyngre efter behandlingen. Den tröttheten kan man inte vila bort.

Det som hon i efterhand tänker att har varit till stor hjälp är hennes goda humör.

– Man vänjer sig nästan vid allt, som biverkningar och värk. Jag förlorade aldrig mitt goda humör, och det hjälpte mig genom många svåra dagar. Nu har jag möjlighet att ta medicinen som minskar risken för återfall och hela processen har gett mig värdefulla erfarenheter t.ex. då man tänker på själavård och sorgearbete.

Camilla predikar

Redan under studietiden grundade Camilla sin blogg, Camilla predikar. Bloggen blev en sorts motvikt till avhandlingsskrivandet.

– Det var meningen att den som ville skulle få följa min väg till präst och mina betraktelser längs den vägen. Jag ville hitta min egen predikoröst, lära mig stå för mina åsikter, visa på kulisserna i kyrkoarbetet och att vem som helst, oberoende av ålder, kan bli präst. Allt som jag skriver om i bloggen “kommer till mig” – vardagstron grundar sig på Bibeln och olika synvinklar på den via olika språk och översättningar.

På ett sätt kan man också beskriva bloggen som ett missionsprojekt med missionsfältet här hemma bland vanliga människor. I och med att hon blev sjuk försköts fokus till sjukdomen.

– Ja, bloggen växer och förändras. Nu kunde jag på ett nytt sätt visa att man kan leva som kristen och att en kristen livsinställning gör att man kan vara positiv och hoppfull också trots en prövning som en allvarlig sjukdom innebär.

Camilla märkte hur litet man egentligen vet om hur det är att insjukna i cancer, och tyckte att det var viktigt att berätta för andra. Kanske för den som själv har cancer och för andra som har någon släkting eller bekant som insjuknat.

– Bloggen blev dels ett andningshål och en hjälp för mig att sortera mina tankar och låta mig glömma bort hur jag
mådde för en stund. Naturfotograferingen och bildredigeringen har blivit viktiga sysselsättningar för mig. Arbetet med bilderna fungerar som terapi, smärtlindring och inspiration. Så också den biten känns bra med bloggen.

Exempelvis är det viktigt att berätta om hur hela familjen påverkas av en allvarlig sjukdom.

– Jag tog kontakt och informerade skolor och dagis, och flera i personalen började följa min blogg för att kunna förstå våra söner och erbjuda en extra famn eller klapp på axeln.

Bloggen hjälpte också till för att nå ut till många på en gång.

– Jag kunde skriva ett inlägg i stället för att skicka e-post eller sms till många olika personer skilt.

Bloggen fick snabbt många nya följare.

– Också många läkare och vårdare har hittat bloggen och fått se hur cancern kan upplevas ur en annan synvinkel.

Hoppas på en framtid

I juli fick Camilla satsa på att samla krafter för att kunna börja jobba igen.

– Jag övade mig på att vara bland folk, orka med mycket ljud omkring mig, passa tider, köra bil … I augusti började jag jobba igen. Jag kan inte ännu jobba som förut och det finns det en stor förståelse för på arbetsplatsen. Förmågan att sjunga och spela finns tack och lov kvar även om jag inte kan minnas vilka av kopieringsmaskinens knappar jag ska trycka på.

Hon beskriver att det fortfarande är svårt att sortera intryck då “filtret” på något sätt är borta och tungt att ta in allt omkring sig. Det är mycket att lära sig igen – men det går.

– Jag hoppas att jag har en framtid! I slutet av året ska jag på en omfattande kontroll då alla riskområden för spridning skannas igenom. Då man har haft bröstcancer är det lungorna, levern, skelettet och hjärnan som är dessa riskområden. Dagens mediciner gör att jag har stora chanser att bli återställd och att både kunna leva med cancer och överleva, men ändå lever jag med en ständig oro som tar mycket energi.

När man drabbas av en allvarlig sjukdom blir dödligheten med ens så konkret och nära.

– Jag strävar inte längre efter “kickar” utan prioriteringarna ändras. Jag är tacksam för “småsaker”, som att t.ex. få sitta med min man och dricka kaffe och prata en stund. Visst kan jag drömma om saker som att få vandra i fjällen och fotografera och att besöka bibliska länder men det räcker långt att ibland kunna äta lyxiga luncher tillsammans med mina nära och leva i nuet. Samtidigt vandrar jag fortfarande på vägen till att bli präst. Men om det inte är meningen för mig hoppas jag att få bli använd på annat sätt –det blir som det är tänkt!
Mera kan du läsa i Camillas blogg: http://camillapredikar.blogspot.fi
Text och foto: Lilian Westerlund

 

 

image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM