READING

Volontär på Fiji

Volontär på Fiji

Frank på webben
image_print

Frank på webben

Ekoturism och etiskt hållbar turism är ord man hör allt oftare. Resenärer är inte lika villiga som tidigare att understöda västerländska hotellkedjor där de pengar man betalar inte kommer lokalbefolkningen till godo. Ett mycket bra sätt att upptäcka andra länder på är volontärarbete. Samtidigt som man får en välbehövlig paus från vardagslunken hemma kan man också göra en insats för en bättre värld.

Jag var ledig under hösten 2014 och valde att åka fem veckor till Fiji via den brittiska volontärorganisationen Projects Abroad. Organisationen har kontor i många europeiska länder och mängder med olika projekt världen över. Jag valde att göra en insats för miljövård genom att arbeta som assistent åt ett internationellt forskarteam som forskar kring utrotningshotade hajarter. Jag visste inte mycket om hajar när jag packade väskan, men fick lära mig desto mer under veckorna på plats.

Det finns 400–500 arter av hajar världen över. Ingen vet det exakta antalet. De föder oftast, till skillnad från andra fiskar, levande ungar. Kullarna är relativt små och det går ofta ett antal år mellan honornas dräktigheter. Det tar också upp till tio år för en stor haj att uppnå könsmogen ålder. Om man jämför det med de flesta andra fiskarter som lägger tusentals ägg varje år, förstår man snart att hajar är känsliga för överfiske.

Ät aldrig hajfenssoppa

Hajar är eftertraktade för sina dyrbara fenors skull. Hajfenssoppa är en delikatess på många orter i världen, och en enda portion kan kosta så mycket som 80 euro. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner hajar dödas varje år för sina dyrbara fenors skull. Resten av köttet är av dålig kvalité och inte mycket värt. Flera av de mest storvuxna arterna har minskat med så mycket som 80–90 procent sedan 1980-talet.

Ifall överfisket fortsätter i samma takt som i dag finns inga hajar kvar om en generation. Hajar spelar en viktig roll som rovdjur i världshaven där de jagar i huvudsak sjuka, gamla och långsamma byten. De är havens egna renhållningsverk. Om de försvinner kommer världshavens ekosystem att kollapsa på ett eller annat sätt, och det är ett hot som också berör oss i Finland, att ta på allvar. Om de stora världshaven mår bra mår hela planeten bra.

Jag bodde i ett stort hus tillsammans med ett drygt tjugotal andra volontärer i den lilla byn Pacific Harbour, en timmes bussfärd från Fijis huvudstad Suva. I samma hus bor också forskarteamet.

Inkvarteringen liknar ett vandrarhem med små sovsalar. De gemensamma sociala utrymmena är stora och luftiga. Fem minuters promenad bort från huset ligger stranden och några kilometer bort en turistanlägging med affärer och restauranger dit man kan söka sig om man vill ha en lite mera lyxig middag i stället för den mat som vi bjuds på.

Vi arbetade fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen, med att bistå forskarna. Två dagar i veckan var lediga för den som ville njuta av att ligga på stranden eller idka friluftsliv. Det går också bra att kombinera volontärjobbet med en semester. Själv kom jag att stanna här fem dagar extra efter att jag slutat arbeta för att se lite mera av vad Fiji har att erbjuda.

Mycket av vår tid gick åt till att göra inventeringar i havet. Vi dök i lagunen Beqa som ligger fyrtio minuter med båt utanför kusten. Dykarcertifikat hade jag inte när jag kom, men det klarades av under de två första dagarna, och efter det var jag under ytan med tuber på ryggen. Vi antecknade alla iakttagelser vi gjorde av de åtta hajarter som lever i vattnen utanför Fiji, men också olika arter av hotade havssköldpaddor och rockor, samt en del olika sorters fiskar. Uppgifterna förs in i olika databaser som marinforskare världen över använder sig av.

Myten om den farliga hajen

Många har frågat mig om vi var inne i burar när vi dök, eller hur vi försvarade oss mot hajarna. Svaret är att inga burar behövs. Vi simmade omkring mitt bland hajarna.

Till skillnad från vad många tror är hajar inte särskilt farliga eller aggressiva. Det förekommer att de attackerar människor, men det är extremt sällsynt, trots att media och populärkultur ofta framställer dem som blodtörstiga. Hajen kan ibland ta fel på en simmare och ett byte, och den släpper i så fall alltid taget genast. I medeltal avlider fem människor i året av hajbett, och det är färre än de som avlider för att de kläms ihjäl under en läskedrycksautomat.

Många andra djur som vi inte är rädda för, såsom elefanter och flodhästar, är betydligt mer farliga. Det är, statistiskt sett, en risk på 11,5 miljoner att bli biten om man simmar i vatten där hajar jagar. Om man vet hur man skall bete sig i vattnet så är risken mikroskopisk att de anfaller en i misstag. Naturligtvis behöver man närma sig alla stora rovdjur med respekt, men det är tryggt att veta att hajar i regel är fullständigt ointresserade av människor.

Däremot slås jag av hajarnas skönhet när de sveper förbi en i vattnet. De är majestätiska och vackra varelser som förtjänar ett bättre rykte. Tanken på att de håller på att försvinna på grund av människans oeftertänksamma handlingar gör mig sorgsen.

Vikten av forskning

Jag läste på en hel del om hajar innan jag kom dit och undrade hur det kommer sig att världens ledare inte stiftar lagar som begränsar hajfiske, ifall de nu är så sårbara och minskar. På plats fick jag lära mig att det behövs mera forskning.

Ett av de projekt där vi assisterar är taggning av babyhajar. Utanför Fiji finns ett av världens största bestånd av tjurhajar. Det unika med tjurhajen är att den kan leva i både sött och salt vatten. Honorna vandrar långt upp i floderna för att föda, och ynglen lever också sin första tid i livet där. De vuxna individerna bor ute i havet. Allt tyder på att tjurhajarna minskar, men det finns för lite undersökningar för att man ska kunna veta helt säkert. Därför gör inte myndigheterna något eftersom de kräver svart på vitt innan de stiftar lagar som begränsar fisket. Resultatet blir att ingen gör något och tjurhajarna fortsätter att minska.

Två gånger i veckan åkte vi ut på Navuafloden och agnade långrev och lade ut nät. Sedan väntade vi några timmar på napp. Ifall vi fick upp en liten tjurhaj vägdes och mättes den och försågs med ett mikrochips i fenan innan den släpptes ut igen.

Projektet startade i februari 2014 och sträcker sig tio år framåt i tiden. All data som samlas in från mikrochipen kommer att användas i forskningsrapporter som beskriver hur många tjurhajar som rör sig i floderna, hur länge de lever där innan de vandrar ut till havs, hur snabbt de växer osv.

Dittills hade volontärerna under åtta månader fångat enbart sj
u små tjurhajar. Den forskare som basar för projektet, en colombian som heter Diego Cardenosa, är ytterst bekymrad över att de är så få. Han hade förväntat sig ett hundratal vid det laget. Ingen vet ännu varför det förhåller sig så, eftersom projektet är så nytt, men det tyder på att något kan vara allvarligt fel med floden. Eller också att vi försöker fånga dem på fel sätt eller under fel tid. Så lite vet vi om tjurhajen.

Framtida undersökningar kommer förhoppningsvis att ge förklaringar. Om våra undersökningar visar att hajynglen dör i floderna på grund av muddringar och utsläpp så är det en oerhört viktig kunskap för att få till stånd åtgärder mot miljöförstöring, trots att det kunde kännas lite meningslöst för oss när vi var ute där och förgäves väntade på napp.

Den information vi samlade in kan bistå de styrande i världens nationer med mera kunskap om tjurhajen, så att man kan stifta lagar som begränsar fisket av den ifall det behövs.

För en tid sedan publicerades en vetenskaplig undersökning av Diego Cardenosa i en ansedd marinbiologisk tidskrift. Den kommer inom några månader att ligga på skrivbordet hos alla berörda myndigheter i hela världen.

För mig kändes det meningsfullt att åka ut på floderna och agna långrev när jag visste att de forskningsdata vi samlade in på riktigt är viktiga, trots att jag aldrig var med om att vi fick upp någon babyhaj att undersöka.

Kom lokalbefolkningen närmare än på semester

Våra arbetsveckor fylldes också av mycket annat. Vi besökte skolor och berättade om miljöförstöring och om varför det är viktigt att bevara hajbeståndet. Besök ute i de lokala byarna hörde också till.

Som volontär kommer man lokalbefolkningen mycket närmare än vad som någonsin vore möjligt om man bara låg i en solstol utanför ett hotell. Organisationen är mån om att all verksamhet skall äga rum tillsammans med lokalbefolkningen, så att även den inser att om hajarna försvinner eller korallreven dör, så försvinner deras framtida möjligheter till utkomst. Vi gjorde också mycket annat jag inte har möjlighet att berätta om nu. Arbetet var nästan alltid roligt, och när det inte var det kändes det ändå
meningsfullt och viktigt.

Vi vet alla om att det finns något som heter miljöförstöring, oberoende av om vi låtsas om det eller inte. Vårt jordklot mår dåligt och vi kan alla göra en insats i positiv riktning, både hemma och på andra sidan jordklotet. Att volontärjobba är ingalunda något bara för ungdomar. Trots att tjugoåringarna dominerar var många i teamet i mogen ålder, bland annat fanns ett par i 55-årsåldern. Och där har vistats äldre volontärer än så. Man behöver inte veta något om marinbiologi eller ha erfarenhet av dykning utan man får vid behov all utbildning på plats. Det går att volontärjobba via många organisationer på många håll i världen, och med mycket annat än miljövård. De insikter man får är livsförvandlande.

Trots att det kan kännas bakvänt att betala dyra pengar för att åka och arbeta gratis rekommenderar jag i högsta grad detta sätt att upptäcka ett annat land på. Det betalar sig tillbaka genom de lärdomar man får.

Text: Frank Berger
Foto: Privat


image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM