Ett gammalt ordspråk säger att det inte bara är att spela och sjunga, det skall bäras upp kollekt också. I Maria Kalaniemis fall består kollekten av hårt arbete i form av övningar och inlärning av musik, förberedelser för olika framträdanden och evenemang. Att leva som aktiv musiker betyder resor och sena kvällar, samarbete med andra musiker och möte med publiken.
Jag träffar Maria Kalaniemi i hennes hem i Domsby. Ett vitmålat hus bakom en tät granhäck, en trädgård med äppelträd och buskar intill huset, en stor terrass och smakligt inredda rum, det är Marias hem.
Här kopplar hon av, sköter sina kontakter via e-post och telefon och spelar på sina dragspel. Maria, vänlig och glad, tar emot med en stor kram. Vi bänkar oss med varsin kaffekopp och jag ber Maria berätta hur det hela började.
Musiken var alltid närvarande
– Det jag minns bäst från barndomen och hemknutarna i Kilo är musiken. Jag växte upp i en miljö där musiken var närvarande, den var en naturlig del av mitt hem, säger Maria.
Det var musik i radion, det spelades skivor, mest dansmusik med solister som Olavi Virta, Henry Theel och Laila Kinnunen. Ingen av familjemedlemmarna spelade något instrument.
– Vi sjöng och lyssnade på radion. Det fanns inga speciella radiokanaler för ungdomsmusik eller för klassisk musik utan allt spelades i en salig blandning i samma kanal. Jag minns hur jag spände öronen då jag hörde Ulla Katajavuori spela kantele och då Tauno Krossi spelade på sitt tvåradiga dragspel, det var finsk blues och det gick kalla kårar längs min rygg. Det är en tid jag saknar i dag.
De som gör radioprogrammen tror sig veta vad unga mänskor vill lyssna på och spelar heavyrock i radion.
– Jag är ett bra exempel på att det inte alltid stämmer.
Mormor Astrid, som kort och gott kallades mommo, bodde hos familjen.
– Hon var mycket speciell. Hon älskade dans och musik. När hon fyllde år var det alltid födelsedagskalas med dans. Mattorna rullades ihop, skivspelaren spelade dansmusik, mommo bjöd upp och förde alla i dansen. På den tiden kunde jag inte spela dragspel men mommo ville att jag skulle lära mig.
Ett vitt dragspel
En dag bestämde sig mommo för att de skulle fara till Lasse Pihlajamaas dragspelsaffär där det fanns underbara instrument av olika storlekar.
– Jag fick välja vilket jag ville ha. Vi kom hem med ett vitt dragspel. Det var en stor sak på den tiden. Dragspelet var dyrt och vi måste ta ett lån för att klara av betalningen.
När Maria tog dragspelet i famnen suckade mamma Rauha och sa: Voj,voj om du nu ens skulle lära dig att spela några noter på ett musikstycke så skulle mommo vara nöjd.
– Mommo ville att jag genast skulle börja ta lektioner. En gång i veckan for hon och jag till Helsingfors till Lasse Pihlajamaas dragspelsskola. Det var segt i början men ganska snabbt lärde jag mig de första låtarna. Jag spelade efter gehör, det var först senare som jag lärde mig musikteori och att spela efter noter. Jag var nio år och hade lätt för att lära. Som 10-åring var jag på mina första så kallade ”keikkor” på pensionärsträffar och andra dylika sammankomster. Så småningom uppträdde jag med egen repertoar som bestod av polka, vals och tango. Jag tyckte det var roligt att spela för publik.
När Maria var tolv år började hon i Esbo musikinstitut.
– Där fick jag lära mig nya saker, det blev klassisk musik, mera musikteori och tentamen varje vår.
När folkmusikgruppen grundades inom institutet gick hon med i den. Skalan breddades och hennes repertoar växte.
– Jag fick träffa andra unga med samma intresse, vi bildade musikgrupper och uppträdde. Så småningom deltog vi i en tävling, det gällde finska mästerskapet, där klarade vi oss fint.
Maria var cirka 14 år då och musiklivet var mycket aktivt. Det var en fin tid.
– Skolgången lyckades jag klara på sidan om. Jag var ingen toppelev men skrev studenten 1983. För övrigt var det året ett speciellt år. Jag hade gått med i tävlingen Kultainen harmonikka, den första som hölls i Finland. Jag övade mycket och klarade mig till finalen tillsammans med sju andra.
När hon sedan vann tävlingen gick hennes tankar till mommo.
– Jag önskade så att hon hade fått vara med och fira min seger. Hon hade en månad tidigare samma år hamnat under tåget i Kilo vid en obevakad övergång och dött av skadorna.
Maria fortsatte med sina musikstudier och sökte till Sibeliusakademin där hon studerade folkmusik på heltid. 1991 blev hon färdig magister. 2005 började hon läsa på sin doktorsexamen.
– Under åren har det varit många spelningar och framträdanden med olika grupper. Jag har spelat på olika orter i andra länder, deltagit i många olika projekt och evenemang. När folk tycker att jag bara reser och far förstår de inte hur mycket arbete och tid jag måste sätta ner på övningar och träningar med olika orkestrar och band. Det har varit dansmusik, schlager, folkmusik och klassisk musik, skalan har varit vidsträckt. Efter det att mina egna skivor kom ut på marknaden började jag få spelanbud. Det kändes bra att man ville lyssna på mig. Jag har inte lanserats som en stjärna med eget ”brand”, jag har fått vara mig själv som musiker och fått spela den musik jag tycker om. Det är jag tacksam för.
Allt har sina sidor
Marias mamma Rauha bor kvar i Kilo och Maria besöker henne så ofta hon kan. Själv är hon inte gift och har inga barn. Hon säger att spelkarriären inte har varit något hinder för att bilda familj men hennes liv formades och blev som det nu är. Hon medger att trots allt hon fått uppleva och allt det underbara hon fått vara med om känns det ensamt ibland. Beaktar man övningarna, resandet, allt arbete och planerandet för att uppträdandena skall lyckas förstår man att livet inte bara är en dans på rosor.
– Men, säger Maria, allt har sina sidor. Jag tror att det som musiklivet gett mig genom mitt dragspel och min sång, alla vänner och bekanta jag fått, det hade jag inte kunnat få någon annanstans.
I dag är Maria konstnärsprofessor och lektor på folkmusikavdelningen vid Sibeliusakademin med konsert-erfarenhet från hela världen. Om konserterna blir många och frilansjobben betungande kan Maria ta tjänstledigt för en tid.
Att undervisa är också ett viktigt arbete, där skall hon vara väl förberedd och veta vad hon talar om. Det är ett arbete hon trivs med. Hon säger själv att hon haft tur som får lyssna till den musik hon älskar både på jobbet och på fritiden. Om man nu kan kalla det tur. Hårt arbete, framåtanda, talang och ett gott humör är den största orsaken till framgången.
Nya
skivor är på kommande, framförallt en skiva med finlandssvensk musik och en skiva med musik från Kaustby. Planer finns på att göra något tillsammans med svenska musiker. Det finns massor som ligger och väntar. Dessutom komponerar hon egen musik och för det behövs det rum och tid. Ny folkmusik kallar Maria sina kompositioner som består av instrumentalmusik och musik till andras texter.
– Folkmusiken är som ett ymnighetshorn, där det alltid finns något nytt att upptäcka.
Den finlandssvenska folkmusiken och främst balladerna står henne nära. Språket är gammalmodigt men budskapet passar in i vår tid.
Det började med ett vitt dragspel, fortsatte med musikstudier och i dag är Maria Kalaniemi och hennes dragspel ett känt begrepp. Mommo Astrid skulle ha varit stolt och nöjd.
Text och foto: Christine Grandell