För Ulla-Lena Lundberg är Kökar en klangbotten för upplevelser i olika skeden av livet. Det var där hon bodde sina två första år, och det är dit hon återvänder – ibland i sina böcker, alltid i verkliga livet.
Ula-Lena Lundberg härstammar från nyländska bönder på mödernet och åländska bondeskeppare på fädernet. Fadern Pehr Lundberg växte upp i Esbo men hade sina rötter i Granboda i Lemland och flyttade till prästgården på Kökar tillsammans med frun Maj strax efter krigsslutet. Han var kyrkoherde, och dog då Ulla-Lena bara var ett och ett halvt år gammal.
Mor Maj flyttade med barnen till fastlandet kort efter faderns död. Familjen återkom till Kökar något år senare som sommargäster, och sedan dess har Ulla-Lena ständigt återvänt till ön. Det är en plats på jorden där allt under fötterna är bekant.
– Jag har ingen släkt på Kökar och är därför en utanför stående, något som jag tror är utmärkande för alla konstnärer. Men jag är glad att min mor hade modet att skaffa sommarstuga på Kökar så att vi fick ha kvar platsen och människorna, som jag tyckte så mycket om, konstaterar Ulla-Lena.
”Inte är det som Kökar”
Kökar finns ofta med på ett eller annat sätt i Ulla-Lena Lundbergs böcker. Ibland som en konkret plats, men oftast som en sorts referensram, ett inre landskap att relatera till.
– I allt jag skriver finns en ort, som bara i vissa böcker är Kökar. Men Kökar står ändå alltid på något sätt för platsens betydelse i mitt sätt att strukturera en berättelse.
Ulla-Lena understryker att det handlar om intuitiva och undermedvetna saker som inte ska konkretiseras. Att relatera till Kökar i olika sammanhang är inget som sker medvetet, även om hon ibland stått i någon europeisk magnifik katedral och kommit på sig själv med att tänka ”inte är det som Kökar”, i bemärkelsen urkyrka och första jämförelseobjekt.
– Vi präglas alla av våra ursprungsmiljöer eftersom det är som barn vi får våra allra starkaste upplevelser. Kökar blev min klangbotten för senare erfarenheter.
Personer från barndomen har också gett Ulla-Lena inspiration för olika litterära gestalter. Hennes ”talföra och munviga farfar Algot blev förebilden för Leonard i den omtyckta sjötrilogin (Leo, 1989, Stora världen, 1991, och Allt man kan önska sig, 1995).
– Utan den talande släkten hade jag gått miste om mycket av mitt farsarv.
Läs mer i Kuriren nummer 8!
Text och foto: Johanna Boholm-Saarinen