Det går att vidga sina vyer som au pair i pensionsåldern. För Stina Särkkä innebar värvet att nya vänskapsband knöts
i och med att hon åkte till Cypern som au pair.
Stina Särkkä är en pensionerad lärare från Borgå som i dagens läge delar en aktiv fritid mellan körövningar, barnpassning och deltagande i olika församlingsgrupper. Några större planer på att flytta utomlands hade hon ändå inte då hon under hösten 2021, mitt under coronapandemin, såg en annons i vilken en familj letade efter en au pair-person i pensionsåldern. Annonsen publicerades i en Facebookgrupp.
– Där stod vill du som är pensionär bli vår au pair? Arbetet gick ut på att vara språklärare, alltså en sorts gammaldags guvernant, säger Stina.
Hon tillägger med glimten i ögat att hennes vuxna barn till fullo understödde hennes resplaner. I varje fall tills de insåg att de förlorade sin barnvakt.
Gjorde själv upp kontraktet
Det var Stina som på egen hand kontaktade familjen och som tillsammans med frun i huset gjorde upp villkor och kom överens om ersättningen. Den var rätt så liten i och med att uppehälle ingick i den. Inalles tillbringade hon tre månader under hösten och en och en halv månad under våren på Cypern.
– Det var en jättetrevlig tid och jag var både aktiv i en handarbetsgrupp och sjöng i en damkör, säger Stina.
För att kunna ta sig till och från gruppen som träffades i staden Limassol övade hon sig i en vecka på att köra bil. Det är nämligen vänstertrafik på Cypern så ett flertal övningskörningar tillsammans med husfadern i familjen krävdes innan hon vågade sätta sig bakom ratten.
– Det gick nog bra men efter att jag hade sönder ett däck valde jag att ta mig fram på annat sätt. En dam ur handarbetsgruppen brukade skjutsa mig när det var dags för våra träffar, säger Stina.
Trafikkaoset som rådde på ön är något hon ofta kommer tillbaka till. Hon berättar att det var svårt att hitta rätt på ön. Många av småvägarna utanför Limassol hade inte några namn. Att köra vilse var alltså mer en regel än en tillfällighet. Det hände också för damen som så vänligt ställde upp med skjutshjälp.
Fatalister i trafiken
– Det kändes nog som om många var fatalister i trafiken, särskilt när man såg på skoterförarna som kanske själva hade hjälm men ofta kunde ses transportera ett eller två barn utan hjälm, säger hon.
Stina knöt vänskapsband under sin tid på Cypern. I våras tillbringade hon exempelvis två veckor hos en av damerna i klubben som hon blev bekant med under tiden som au pair.
Gemenskapen i kören minns hon också med glädje. Den största delen av koristerna var engelska damer som själva, eller deras äkta hälft, arbetade i den engelska enklaven på Cypern. Kören hittade hon helt enkelt genom att höra sig för och fick på så sätt ett tips om den.
– Kören heter, översatt till svenska ”stadsdelssångarna”. Vi hade en jättemusikalisk dirigent och hade bland annat ett körläger uppe i bergen i en by som heter Paradisos. Det var jättetrevligt.
Familjen hon arbetade hos bodde i en by belägen omkring tio kilometer norr om Limassol. I familjen fanns föräldrarna och dottern Wilma 12 år. Det var henne som Stina varje dag undervisade.
– När jag anlände var vi bara tre, det vill säga modern, jag och Wilma. Mitt jobb gick ut på att lära Wilma svenska, säger Stina.
Distansjobb för mamman
Frun i huset jobbade på distans för ett finländskt förbund medan hennes make var fallskärmshoppare i armén och ledare för en trupp. Stina berättar att man inom armén hade fullt upp med att förbereda sig inför Ukrainakrisen.
– Både grannarna och en del av körmedlemmarna var mycket bekymrade över hur vi i Finland skulle klara oss då vi hade både pingviner och isbjörnar på gatorna. Det var deras uppfattning om att bo norröver, säger hon och tillägger att gamla föreställningar om hur vi har det här i landet ännu tycks leva kvar.
Särskilt vana var cyprioterna inte med kyla trots att det på högre höjder också finns slalombackar. Hettan var för det mesta vardag, så pass mycket att det verkade som om samhället nästan stannade upp vid regn.
Hundar med egen vilja
– I familjen fanns också två hundar som var ”rescuehundar”. De var helt ouppfostrade. Eftersom jag fick sova i Wilmas rum upplevde de att jag sov i deras rum. De låg och väntade för att komma in genast när jag öppnade rumsdörren. Det var ett oändligt schasande, säger hon och berättar att hennes försök att skola dem nog gav resultat, men först efter en tid.
Så mycket jobb förutom lektionerna blev det inte. I familjen fanns en städerska som ansvarade för städningen. Stina hjälpte till med att dammsuga och sopa då hon hade möjlighet.
I dagsprogrammet ingick att äta morgonmål med hundarna som sällskap, lätt städning och sedan planering av dagens lektion. Lunch åt Stina tillsammans med modern i huset. På kvällarna blev det ofta pingis tillsammans med Wilma och lite tv-tittande. Favoritprogrammet var den populära serien Downton Abbey, till vilket det också hörde att dricka te ute i trädgården.
– Det förekom också mindre jordbävningar och vid sådana försvann både vatten och elektricitet. Det kändes ungefär som om man skulle vara på en båt, säger hon.
Vattenlager vid husen
Trots att jordbävningarna inte var särskilt stora var konsekvenserna att elen och vattnet inte genast kom tillbaka. Det gällde därför att ha vatten lagrat vid husen för säkerhets skull.
Då hon reste till Cypern rådde det pandemitider. Hemma i Finland velade politikerna ännu både över coronapass och om man skulle bära mask eller inte. På Cypern var det andra regler.
– Där bar alla mask och hade ett coronapass med sig för att exempelvis komma in i butiker. Det här gällde också närbutiker. Det var lätt att kopiera passet och visa upp det vid behov. På så sätt tog man ansvar också för dem som jobbade i butikerna.
Det som var specifikt för just den tiden var alla kryssningsfartyg som upplysta låg ute på redden framför Limassol.
– Det var jättebåtar med endast ett fåtal ombord. Det var billigare att ha dem ute på redden än att betala hamnavgifter, säger hon.
Om Cypern konstaterar hon att cyprioterna, särskilt i småbyarna, levde som man levde förr i Finland. I trädgårdarna var det exempelvis de äldre, ofta klädda i svarta kläder, som på hösten skördade vinrankorna.
Handarbetsklubben hon deltog i brukade träffas under blommande jakarandaträd. Stina berättar att damerna i klubben också tog henne med på mycket annat än det hon upplevde tillsammans med familjen. Det här vidgade hennes vyer och hon har bara gott att säga om gemenskapen i gruppen.
Till vardagen med familjen hörde även att köra till havet för att simma.
– Vi simmade inte på samma stränder som turisterna utan hade ”egna” stränder som cyprioterna använde. Vägarna till dem var mycket dåliga, antagligen för att undvika att turisterna hittade till stränderna.
Om kvällarna åt hon middag tillsammans med värdfamiljen och under veckosluten åt de ofta på restaurang. Det kunde vara i hamnen eller uppe i bergen.
Text: Marit Björkbacka