READING

Från får till nystan – Alicia spinner närproducera...

Från får till nystan – Alicia spinner närproducerat garn

image_print

Vad gör man då man har mer ull än man själv orkar karda och spinna, men för lite för att något spinneri ska ta emot den? Jo, startar ett eget spinneri, förstås. Det gjorde åtminstone Alicia Trezise-Segervall i Koskö. Hon driver Koskö Mill sedan ungefär ett år tillbaka.
Alicia Trezise-Segervall kommer från Australien, landet som är en av världens största ullproducenter. Uppvuxen i storstaden Sydney som hon är, kom hon ändå inte i kontakt med särskilt många får, eller några djur överhuvudtaget, innan hon började studera vid en high school som hade djur. (High school i Australien omfattar de sista fem åren i deras skolsystem med tolv årskurser, vilket ungefär motsvarar högstadiet och gymnasiet i Finland.)
– Jag tog mohairfibrer från skolans getter och lärde mig spinna garn av dem, berättar hon.
Kanske var det där som allt började. Kärleken, i form av Nykarlebybon Matts Segervall, ledde henne till Finland. Paret bosatte sig först i Vasa, där Alicia studerade marknadsföring, men efter tio år i staden ville de flytta till landsbygden och hittade ett hus i den lilla byn Koskö i Korsholm. Nu har familjen två barn och en hund, och Alicias spinneri ligger alldeles intill bostadshuset. Familjen trivs bra i Koskö, som ligger lagom nära stan. Trots att de inte har någon släkt i byn har de småningom lärt känna folk.

Alicia Trezise-Segervall tycker själv om att sticka och virka, vilket hon hade nytta av då hon skulle utveckla sina olika garn. Hon bad också stickkompisar berätta om sina favoritgarn och varför de gillade just dem.

”Jag har köpt ett spinneri!”
Alicia Trezise-Segervall berättar om hur hon kom att starta sitt spinneri.
– En granne visste att jag kunde spinna med spinnrock, så han kom med ull till mig. Jag försökte ringa runt till olika spinnerier för att se om jag kunde få ullen kardad hos dem, men det gick inte. Ingen tog emot mindre än tjugo kilo.
Alicia kardade alltså ullen för hand, och spann. Nästa år kom grannen med mera ull. Då fick Alicia tag på ett litet kardverk som hon kunde låna för att få ullen kardad. Då hon lämnade tillbaka kardverket till ägarna fick hon veta att det fanns maskiner från ett helt spinneri till salu.

Kardverket har flera piggförsedda valsar som ullen bearbetas mellan.

– Jaha, tänkte jag först ganska likgiltigt och körde iväg, men på första busshållplatsen stannade jag och ringde och sa att jag köper maskinerna. Sen ringde jag till min man och berättade att jag hade köpt ett spinneri, minns Alicia och skrattar.
Hösten 2016 fraktades maskinerna med kranbilar till den gamla skolan där Alicia tänkte inrymma sitt spinneri. Maskinerna var från början av 1950-talet och i dåligt skick. De krävde reparationer och nya delar. Eftersom det fanns två uppsättningar av varje maskin använde Alicia delar från en maskin för att iståndsätta den andra så långt det gick.
– Jag har också varit tvungen att beställa från utlandet eftersom det är svårt att hitta reservdelar till så här gamla maskiner, berättar hon.

Spinnmaskinen har kapacitet för 60 trådar på en gång. Alicia övervakar processen eftersom det lätt händer att någon tråd går av eller trasslar in sig.

Ett år efter att hon hade fått maskinerna på plats, det vill säga hösten 2017, hade hon lärt sig använda dem och fått dem i sådant skick att hon kunde sätta igång produktionen på allvar. Det där med att lära sig använda dem var förresten heller ingen självklarhet eftersom det inte har funnits några manualer till maskinerna sparade. Till sist fick hon tag på instruktionsböcker från ett universitet i USA som hade dem i sina arkiv.
Många steg från ull till garn
Det första Alicia Trezise-Segervall gör då hon får in ett parti ull är att tumla den i en hembyggd tumlare.
– Det har sina fördelar att ha en händig man, säger hon och visar på nätet som är spänt över en mångkantig trästomme.
Efter tumlingen sorteras ullen för hand. Syftet med de två första stegen är att skilja skräp och de kortaste, oanvändbara stråna från resten av ullen.
Därefter tvättas ullen. Den sköljs, blötläggs och centrifugeras totalt tre gånger inne i stora tvättpåsar, för att till sist torkas på nätställningar. Alicia poängterar att hon varken använder kemikalier eller syror då ullen tvättas, vilket inte är någon självklarhet i större spinnerier. Då ullen har torkat kör hon den genom en lumprivare för att fluffa upp den efter tvätten. Därefter är det dags för kardning.
Alicia har två kardverk, båda stora, kompakta maskiner med långa valsar försedda med tätt placerade små piggar. Den lösa ullen matas in mellan de snurrande valsarna och kommer ut i ett tunt och fluffigt, sammanhängande skikt. Det här skiktet kallas kardflor. Kardfloret matas in i nästa kardverk som separerar det i fluffiga trådar, så kallat förgarn.

Slutresultatet efter att ullen har körts genom det andra kardverket är så kallat förgarn.

Nystanen med förgarn placeras sedan på spinnmaskinen, som spinner dem till entrådigt garn.
– Den här maskinen kan spinna sextio trådar på en gång, men vanligen spinner jag bara trettio. Man borde vara två personer på plats om man ska spinna på hela maskinen, säger Alicia. Det går inte alla gånger så smidigt och garnet går lätt av eller trasslar ihop sig.
En mindre spinnmaskin används för att spinna ihop det entrådiga garnet till flertrådigt, med allt från två till fyra trådar. Maskinerna kan spinna antingett s-spunnet garn, som används till vanlig stickning och virkning, eller z-spunnet garn för tvåändsstickning. Bokstäverna S och Z visar i vilken riktning garnet är tvinnat.
Vill veta att fåren har det bra
Antingen köper Alicia Trezise-Segervall in ull från lokala fårfarmer, spinner det till garn och säljer garnet under märket Koskö Mill – eller också för fårägare som vill ha garn av egna får för ullen till henne för kardning och spinning. Den minsta mängden som Alicia tar emot per parti är fyra kilo.
– Det lönar sig för fårägarna som vill ha eget garn att göra en bra första sortering av ullen själva eftersom jag tar betalt enligt den mängd jag får in innan jag själv sorterar den. Lämnar man in fyra kilo ull får man, om ullen är av god kvalitet, ungefär tre och ett halvt kilo garn tillbaka.
Alicia besöker alltid de får-gårdar hon köper in ullen från.
– Jag vill se att fåren har det bra innan jag köper ullen, konstaterar hon. Jag märker också skillnad på vem som klipper fåren. Bland de kringresande klipparna är en far och son från Estland mina favoriter. De arbetar lugnt och ger fåren tid.
Hon säljer fem olika sorters garnkvaliteter med varierande tjocklek, spänning och tråd antal. De olika garnen har hon gett namn efter personer hon känner: Sally, Daisy, Maggie, Betty och Freddie. På etiketterna står företagsnamnet Koskö Mill, vilken fårras garnet kommer ifrån, och hur många kilometer från spinneriet fårgården ligger. Alicia har satt hundra kilometer som gräns, men hittills har hon fått tag på all ull betydligt närmare än så. Garnet har ullens naturliga färg, oftast vitt men också svartbrunt. Genom att karda ihop vit och mörk ull kan Alicia framställa olika nyanser av gråbeige garn. Då jag kastar fram frågan om hon övervägt att börja färga ullen själv, skrattar hon och svarar:
– Jag har väl inte hur många timmar som helst i dygnet!

Råmaterialet. Så här ser ullen ut då den kommer till Koskö Mill från gårdarna. Lukten av får är omisskännlig.

Hundra procent ull
Alicia Trezise-Segervall önskar att fler skulle få upp ögonen för den finländska ullen. Fåren måste klippas oavsett om ullen kommer till användning eller inte och klippningen utgör en kostnad för fårfarmarna.
– Jag köper gärna, säger hon, och betalar bättre än de flesta andra i branschen om ullen är av bra kvalitet.
Hon föredrar lokalproducerat garn framom det som kommer från de stora firmorna, som ofta köper in ull från ett land, skickar den till ett annat för att tvättas och slutligen till ett tredje (många gånger i Asien) för att spinnas innan det hamnar i våra butiker. Alicia Trezise-Segervall vill också slå ett slag för garn i hundra procent ull utan inblandning av konstfibrer.
– Tanken med att blanda in polyamid är att garnet ska bli slitstarkare, men polyamidfibrerna är så vassa att de i stället skaver sönder ullfibrerna – och bomullsfibrer också för den delen.
Hon konstaterar att ull av kvaliteten superwash, som tål tvätt bättre än annan ull, har fått sina egenskaper från att ligga i ett bad där fibrerna täcks av ett tunt, tunt plastskikt.
– Med tanke på larmrapporterna om mikroplaster tycker jag inte att superwash-behandlingen är någon bra metod. Ull blir inte heller smutsig på samma sätt som till exempel bomull, så den behöver inte tvättas så ofta.

Då ullen ser ut så här har den sorterats, tvättats, torkats och blivit körd genom lumprivaren. behöver inte tvättas så ofta.

Många av fåren på de finländska fårfarmerna är av finsk lantras. Ullen har olika egenskaper beroende på fårets ras. Just den finska lantrasen är en kombinationsras som ger både ull och kött. Fibrerna i lantrasfårens ull är något tjockare än till exempel fibrer av merinoull, men fungerar enligt Alicia hur bra som helst att använda till garn. Hon ger också ett exempel på en ras med ull av helt annat slag:
– Köttrasen texel har en ull som inte alls tovas ihop och som behåller volymen då den tvättas, lite som en tvättsvamp. Den kan användas till garn, men passar också bra som stoppning i kuddar och mjukis-djur om man vill byta ut den syntetiska stoppningen.

Nästa steg är att göra en första kardning av ullen i ett av kardverken. Då ullen kardas fluffas den upp ytterligare, samtidigt som fibrerna läggs i samma riktning.

Några egna får har Alicia Trezise-Segervall inte.
– Jag har två barn och en hund, det räcker!

Koskö Mill tillverkar garn i sex olika kvaliteter med olika antal trådar, spänning och tjocklek.

Text och foto:
Johanna Granlund

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM