Bland sjöfåglars rop på Jurmos hedar

Långt ut i den yttre skärgården i Väståboland, officiellt som en del av Pargas, ligger Jurmo. Ön som är omkring fem kilometer lång och en kilometer bred, täcks till stora delar av öppna hedlandskap och har ett ovanligt rikt växt- och fågelliv. Hela ön är naturskyddsområde. Det finns en liten by med ett tiotal invånare som är bofasta året runt, och invånarantalet där ökar märkbart under sommarmånaderna. Trots avståndet till fastlandet är Jurmo en plats som sjuder av liv.
När jag stiger iland på bryggan välkomnas jag av Klas Mattsson som har hand om stuguthyrningen på ön. Han är född på Jurmo och har bott där hela livet förutom under skol- och armétiden. Nu bor han där med sin familj i den ärvda hemgården.
Han berättar åt mig att enligt den muntliga traditionen rörde sig sjörövare på Jurmo redan på 1100-talet. De tände eldar för att locka båtar att gå på grund för att sedan plundra dem. Kung Gustav Vasa ingrep och satte stopp för sjöröveriet, och redan under hans regeringstid grundades de första mera etablerade bosättningarna.
– Enligt ett befolkningsregister i Korpo har det funnits fasta bosättningar här sedan 1550-
talet, berättar Klas. Det kan tolkas som att det där om Gustav Vasa och sjörövarna stämmer. Vi som bor här nu är säkert ättlingar till dem som då flyttade hit. Alla som bor här både året runt och under sommarmånaderna är Jurmobor av gammalt. Ingen har sålt sitt hus åt någon utomstående.
De öppna hedarna som täcker stora delar av ön har hållits öppna av betande boskap. I dag gör man insatser bland annat med svedjebruk under Forststyrelsens insyn för att hålla landskapet öppet och intakt. Det unika landskapet gör att sällsynta växter och fåglar trivs.
Arbetet på Jurmo har traditionellt mestadels bestått av boskapsskötsel, fiske och jakt. Klas förklarar att arbetet på grannholmen Utö, med sin kännspaka fyr, i stället har bestått av lotsverksamhet och fyrvaktande. Från Jurmo ser man fyren på Utö.
– Ursprungligen fanns det sex hemman på Jurmo. Men två av dessa flyttades till Utö på 1700-talet när fyrverksamheten startades upp där.
En strid ström av besökare
I dagens läge livnär sig flera av Jurmoborna åtminstone delvis på turismen. Besökarantalet på ön är stadigt växande. Under medlet av 1990-talet besökte cirka 10 000 personer holmen, men enligt Klas har antalet uppskattningsvis fördubblats sedan dess. På Jurmo finns en gästhamn med ett åttiotal båtplatser. Vid hamnen finns även tältplatser, café och en liten
butik. Klas nämner att även paddlare hittar ut till holmen under högsäsongen.
– Jag har utgående från hamnavgifterna räknat ut att ett par tusen båtar besöker oss varje sommar, säger Klas.
Stuguthyrningen började redan Klas pappa med. Han byggde om ett uthus så att det fick ett litet rum där en gäst kunde bo tillfälligt. Antalet stugor har ökat sedan dess vartefter efterfrågan på natthärbärge har växt. Trycket på stugorna är stort särskilt sommartid, men det går att hyra in sig året runt. Klas har fyra stugor och ett rum till uthyrning. En gemensam strandbastu betjänar stuggästerna.
– Jag tycker det är bra om gamla hus som funnits här på ön kan användas till något och inte står tomma. Kanske kommer jag att bygga någon stuga till när tiden räcker till, men vi kommer nog att fortsätta hålla det ganska småskaligt.
Exotiska naturupplevelser
Den främsta anledningen till att folk gästar ön är den speciella naturen. Ön utgör den yttersta spetsen på rullstens-åsen Salpausselkä. Man tar sig enkelt omkring på den vackra ön via stigarna som löper över hedarna.
Under ett av mina strövtåg på ön växlar jag några ord med en person jag träffar. Han är friluftsmänniska och naturfotograf och har cyklat från Esbo till färjan ut hit. De unika landskapen på Jurmo har lockat hit honom och hans kameror.
När jag stiger iland på Jurmos brygga finns också ett gäng äldre män med stora kikare och kameror med på samma båt. Jag språkar lite med dem, de är en grupp amatörfågelskådare som brukar företa resor ut i vildmarken några gånger i året för att se på fåglar. Denna gång var det Jurmos generösa fågelliv som lockat ut dem till samma destination som mig. De kan berätta att Jurmo tidigare gästats av ytterst ovanliga fågelarter som bara siktats enstaka gånger i hela Europa.
Det är inte bara amatörfågelskådare som hittar ut till Jurmo. Fågellivet här lockar även ut proffsen. Här ute finns en stuga som Åbo ornitologiska förening arrenderar. Fågelstationen har enligt Klas personal på plats så gott som hela tiden. Föreningen håller bland annat på med ringmärkning av fåglar i Helsingfors universitets regi. När man promenerar på ön kan man få syn på nät och andra fångstredskap som forskarna använder när de samlar in fåglar för att ringmärka dem.
På ön verkar också Jurmo Inn, som erbjuder hemlagad husmanskost. Ägarinnan Tiina Johansson berättar att under sommarens högsäsong står grytorna varma varje dag, men under andra tider på året behöver man boka måltiderna på förhand.
Också hos Jurmo Inn finns det rum att hyra. Under min vistelse på ön äter jag lunch och middag på Jurmo Inn. Förutom att en portion hemlagad mat smakar gott efter att man vandrat omkring i terrängen i solskenet en hel dag, slår man sig även ner till bords kring ägarnas köksbord.
Bredvid mig under en av måltiderna sitter en liten flicka och färglägger en bild i sin
målarbok. Det ger en extra familjär känsla under hela måltiden. Alla byggnader är samlade i en liten klunga. Hela ön är naturskyddsområde, och det är inte tillåtet att bygga något utanför byn. Man får heller inte tälta utanför utmärkta tältplatser nära hamnen.
Bland de andra byggnaderna står ett litet kapell med en omgivande gravgård. Kyrkan är byggd 1846. Klas Mattsson berättar att det hålls en gudstjänst om året i kapellet, nämligen den andra söndagen i juli. Det är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Jag får låna nyckeln för att ta en titt inuti kyrkan. Den är enkel och liten. Där står ett digitalt piano som tydligen används av den bofasta befolkningen till att öva på. I ett litet samhälle delar man på saker och ting.
När jag går omkring på Jurmo stöter jag på några runda stenformationer i terrängen. Senare frågar jag Klas om dessa och han berättar att de av gammalt kallas för munkringar. De finns på ett särskilt ställe på ön och är byggda av mänskliga händer. Ingen vet i dag exakt vad de använts till. En gissning bland många är att de utgjort basen för en typ av tältplatser. Man har rest en påle i mitten av ringen, och stenarna har markerat kanten av tältet. Men här är det ändå upp till den enskilde besökaren att använda sin fantasi när man ser ringarna av stenar, eftersom allas gissningar är lika goda.
Flytta sommarlovet framåt?
Klas säger att han skulle önska att vårt sommarlov i Finland skulle infalla lite senare på året. I början av juni kan det vara rejält kallt ute i skärgården, medan slutet av augusti oftast är den bästa tiden. Då är badvattnen varma och väderleken tjänlig. Men eftersom skolorna börjat är det svårt att hitta sommarjobbare då.
Augusti är den stora semestermånaden nere i övriga Europa, men Klas säger att resenärer från utlandet undviker Finland eftersom de lärt sig att semester-
orterna avslutar säsongen då.
– Det skulle gagna oss som arbetar med turism om man kunde skjuta på vårt sommarlov i Finland med några veckor, säger Klas. Jag brukar alltid försöka påpeka det åt alla i ledande positioner med påverkningsmöjligheter.
Den sommarsemesterfirare som äger en båt kan ta sig ut till Jurmo gästhamn med den. Men även en båtlös resenär som jag själv kan relativt enkelt ta sig ut till denna pärla i skärgården. En gratis förbindelsebåt avgår några gånger i veckan från färjfästet i Pärnäs, och den angör bland annat Jurmo.
Färjfästet i Pärnäs finns där färjan från Nagu avgår mot Korpo, och befinner sig på cirka en timme och 45 minuters körtid från centrala Åbo. Det går också att åka buss till Pärnäs.
(Mera information med exakta tidtabeller om hur man tar sig ut till Jurmo finns på Klas Mattssons hemsida www.jurmo.com, mera information om Jurmo Inn på www.jurmoinn.fi)
Text och foto: Frank Berger




Äppelglass (receptet ger 1 liter glass)

2 dl kaffegrädde
2 dl vispgrädde
1 dl extrafint strösocker
1 dl glukossirap
5 äggulor
Äppelfyllning:
2 (275 g) medelstora
äpplen
1 dl äppelsaft
1 dl syltsocker
½ tsk kanel
Mellan glasslagren:
½ – ¾ dl mörkt
muscovadosocker
Skala äpplena och skär dem i tärningar. Lägg tärningarna tillsammans med äppelsaft, syltsocker och kanel i ett kärl med höga kanter som tål mikrovågsugn. Sylten bubblar då den kokar, 3–4 minuter på full effekt. Blanda om och fortsätt värma den ännu 3–4 minuter. Låt svalna.
Mät upp grädde, glukossirap och äggulor i en kastrull och värm upp på låg värme under omrörning tills blandningen blir simmig och bubblar lite. Låt inte koka. Låt svalna.
Tillsätt äppelfyllningen i gräddblandningen. Häll smeten i en frysask eller ett fryskärl och låt frysa till i frysboxen till nästa dag. Rör om glassmassan med ett par timmars mellanrum tre gånger om du inte använder glassmaskin.
Varje gång du rör om tillsätter du muscovadosocker i glassmassan. Låt glassen mjukna i rumstemperatur ungefär 15 minuter innan servering. Forma glassbollar eller servera i en skål.
Recept och foto: Suomen sokeri




Cheesecake med daim, vitchoklad och hallonsirap (6-8 portioner)

Botten till cheesecaken ska vara en aning smulig, annars blir den svår att skära vid serveringen.
Botten:
175 g digestivekex
ca 35 g smör eller margarin
Fyllning:
400 g naturell färskost
1 ½ dl strösocker
2 tsk vaniljpulver
2 msk hett vatten
3 gelatinblad
100 g vitchoklad
2 dl vispgrädde
Dekoration:
hackad daim
hela hallon
Krossa kexen i en matberedare och rör ner det smälta fettet. Rör tills allt är blandat.
Lägg ett bakplåtspapper i botten på en rund form med löstagbar kant och tryck ut kexblandningen på bottnen. Ställ formen i kylskåpet medan du förbereder fyllningen.
Blanda socker och färskost. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten i cirka 5 minuter, krama ur vattnet, smält dem i det heta vattnet och låt svalna lite.
Vispa färskosten ordentligt med elvisp. Smält vitchokladen över vattenbad, låt chokladen svalna lite och rör därefter ner den i ostsmeten.
Vispa grädden och vänd ner den i ostmassan. Häll fyllningen i formen, jämna till ytan. Dekorera tårtan med hackad daim. Låt cheesecaken stå i kylskåpet och stelna minst 4 timmar, eller helst över natten.
Hallonsirap:
2½ dl hallon
1 ¾ dl pudersocker
ca ½ dl vatten
Lägg allt i en kastrull och mosa ihop bären. Koka i 10 minuter, rör då och då så att inget fastnar i kastrullens botten. Koka på svag värme.
Sila bort kärnor och fruktkött från saften och fortsätt koka tills den får en sirapsliknande konsistens.
Servera tårtbitarna vackert upplagda på fat med hallonsirap och hela hallon som dekoration.




Brevduvan återvänder alltid

Brevduvor har länge varit ett stort fritidsintresse för veterinären Tomas Häggvik. Hans duvor ger sig gärna ut på fria flygturer. Men, som attraherade av en osynlig magnet, återvänder de alltid till utgångspunkten.
Utanför Tomas Häggviks bostadshus i Kronoby finns ett mindre rödmålat uthus – ett så kallat duvslag – med en gallerförsedd inhägnad.
På uthusets tak sitter ett antal duvor på rad och avvaktar. Många av dem är färggranna med en tilltalande metallgrön nyans på överkropparna. Fåglarna lyfter smått uppåt ibland, flaxar frenetiskt med vingarna och kuttrar lite om vartannat.
– Ibland flyger de iväg i cirklande stil över regionen. De brukar vara borta en timme
eller så. Men de kommer alltid tillbaka, säger Tomas Häggvik.
– Undantaget är de avelsduvor som jag har fött upp i Malax. De måste hållas instängda konsekvent. Släpper jag ut dem flyger de helt sonika ner till Malax.
Malaxbördige Tomas Häggvik har intresserat sig för brevduvor sedan mitten av 1990-talet. Han var då i 15-årsåldern.
– Jag har alltid varit intresserad av brevduvor. Jag hade sett något program i teve och det bidrog till att förstärka fascinationen.
Det visade sig dock vara svårt att få tag på duvor på den tiden.
– Jag tog kontakt med den nationella föreningen Suomen Viestikyyhky-Yhdistys. De två första duvorna hämtade jag från Tammerfors, säger Tomas.
Börjar flyga vid två månaders ålder

Tomas Häggvik har i dag ett 60-tal duvor på sin hemgård. Han utfodrar fåglarna med mat och vatten. Ibland utökas populationen med nya ungar som har duvmjölk som primär näringskälla under den första levnadsveckan. Mjölken produceras av både honor och hannar.
– Duvorna blir flygfärdiga vid en månads ålder. När de är ungefär två månader gamla börjar de göra sina första längre flygturer. Fåglarna kan som längst leva ända till 20 års ålder.
Fåglarna är som sagt instinktivt bundna till det egna hörnet och hemmet. De stör inte heller den närliggande omgivningen. Några förirrande avstickare till granntomterna brukar det i allmänhet inte bli.
– Flygturerna kan däremot bli mycket långa. Jag har en gång släppt ut duvor i Ilomants vid östgränsen. Duvorna flög tvärs över landet tillbaka till Malax. Avståndet är cirka 500 kilometer. Det var verkligen fascinerande.
– Man kan inte kommendera en duva att flyga till något visst ställe. Det är tvärtom så att fågeln alltid återvänder till platsen där den är uppfödd, säger Tomas.
Även stadsduvor är vanligtvis trogna det egna reviret.
– Det har för övrigt hänt att jag känt igen några av mina duvor när jag befunnit mig på jobb i Karleby. De kan flyga snabbt i en hastighet på över 100 kilometer i timmen.
Om vädret är mycket regnigt eller om det är åska i luften är duvorna benägna att stanna hemma. Fåglarna är känsliga för elektromagnetiska spänningar.
– På vissa duvors ben har jag installerat chip så att jag via datorn kan hålla reda på flygtider. Däremot finns det inte möjlighet att använda något gps-system i realtid. I så fall skulle man till och med kunna observera duvornas exakta flygrutter, berättar Tomas.
Tomas Häggvik är som brevduveuppfödare ganska ensam i Österbotten. Den kollega som bor närmast är Pentti Impiö från Karleby. De flesta uppfödarna i Finland bor i landets södra delar.
– Sommartid brukar det arrangeras 5–6 brevduvetävlingar runt om i landet. Duvorna flyger mellan olika stationer och samlar poäng enligt sina insatser. Avståndet mellan punkterna kan vara 100–500 kilometer.
Allmänt taget är brevduvor ett intresse som är på nedåtgående i Europa för närvarande.
– I Finland är antalet uppfödare stabilt. Men det har aldrig varit stort, säger Tomas. Att ta hand om djur är alltid förenat med mycket ansvar. Det är inte så många yngre människor som är villiga att satsa tid och energi på sådant nuförtiden.
Brevduvor är ett mycket gammalt fenomen som var aktuellt redan under romar-
rikets tidevarv. Mellanöstern och området kring Medelhavet kan sägas vara något av ett Mecka för brevduveuppfödningen.
– Dagens A4-format härstammar faktiskt från det pappersformat som användes när man stack in brev i kapslar som var fästa vid duvorna. I dag är det länder som Belgien och Holland som är de mest tongivande vad gäller avelsverksamheten och uppfödningen inom brevduvevärlden, säger Tomas i samma veva.
Den seglivade myten om att duvor skulle vara för evigt bundna till varandra efter parbildning, så kallade turturduvor, kan tas med en nypa salt, säger uppfödaren i Kronoby.
– Jag minns att en redaktör skrev om duvorna i en överdrivet romantiserande stil. Jag har dock observerat att duvor tenderar att skaffa sig en ny partner inom en vecka om den första partnern dör eller försvinner, säger Tomas med glimten i ögat.
Veterinär som verkat i 40 kommuner
Tomas Häggvik är själv uppvuxen med öppna landskapsvyer i klassisk lantbruks- och jordbruksmiljö i Övermalax. Han har studerat till veterinär i Helsingfors.
– Jag har i samband praktikperioder hunnit ha jour i ett fyrtiotal kommuner runt om i landet.
Han har hoppat in och vikarierat i alla landskap utom Lappland och Norra Karelen.
– Jag har åkt runt till gårdar i hela Österbotten. Jag har varit in i så gott som alla fähus i landskapet, säger Tomas.
Tomas Häggvik har sedan fem år tillbaka en fast anställning som kommunveterinär i Kronoby. Innan dess var han vikarie i kommunen i några år. Han är formellt anställd av Karleby stad.
Tomas har en geografiskt vidsträckt kommun att ta hand om. Avståndet från de mest västliga delarna av Kronoby kommundel till Småbönders i Terjärv kan vara över 60 kilometer och hans arbetsdagar blir ofta långa.
– Jag trivs fint här i Kronoby. Men ibland längtar jag tillbaka till de sydligare delarna av Österbotten. Här i norra svenska Österbotten brukar våren anlända en vecka senare och
hösten en vecka tidigare. Det finns också skillnader i växtligheten mellan områdena, säger Tomas vars sambo Minna är hemma från Taivalkoski i norra Finland.
En stor del av tillvaron kretsar alltså kring djur för Tomas Häggviks del. Hemma i Hopsala har han förutom brevduvor en rad andra husdjur såsom får, kaniner och guldfiskar.
Som veterinär kan han hela tiden råka ut för plötsliga utryckningar. Också då Tomas har semester kan han ibland bli tvungen att rycka ut, som till exempel i fjol då han just inlett sin semester och ändå fick lov att fara iväg en sväng till Korsholm för att operera en ko.
Text och foto: Joakim Snickars