READING

Veteraner berättar julminnen från tiden vid fronte...

Veteraner berättar julminnen från tiden vid fronten

image_print

Veteransångarna består av krigsveteraner från Kronoby, Terjärv och Nedervetil. De inledde sin verksamhet i september 2003 efter ett initiativ av Göran Björklund som tyvärr lämnade det jordiska sångarledet i maj 2016. Han fick dock sjunga med sina bästa vänner och sångarbröder ännu så sent som en dryg vecka innan han somnade in. I samband med
en sångövning i november delade veteranerna med sig av intressanta och spännande minnen från kriget och det de upplevde där i tiderna kring jul.
Jan-Erik Granbacka med sina 93 år är äldst bland de sju veteransångarna som ännu finns kvar i livet. Han var korpral i tunga sektionen 21 och är tillsammans med Ole Fagernäs, som var soldat i samma sektion, de enda två som numera finns kvar av den truppen.
De övriga veteransångarna består av soldat Harald Brännkärr som hörde till Gamlakarlebysektionen, soldat Ingmar Holmqvist som var med i artilleriet, soldat Gunnar Kolam (JR13 och JR61), soldat och gruppchef Bror Kaitajärvi (JR61).
Veteransångaren Göran Björklund, som även han var soldat i tunga sektionen 21 och var den som grundade Veteransångarna, avled i maj i år.
Skumpig hemväg i sträng kyla
Jan-Erik Granbacka kommer ihåg då han skulle få permission en vinter före jul.
– Jag hade gått och lagt mig för att vila en stund eftersom jag skulle ha vakttjänst på kvällen. Jag blev dock abrupt väckt och man sa att jag skall få åka på permission! Glad i hågen hoppade jag upp ur britsen och konstaterade till min förskräckelse att jag bara hade dryga halvtimmen på mig att komma fram till platsen där jag skulle få åka vidare med lastbil. Inte hade jag någon annan utväg än att snabbt ta på mig skidorna och staka iväg nästan fem kilometer. Det var dessutom närmare 30 minusgrader så det var varken varmt eller lätt. Tanken på att få komma hem gjorde förstås att jag orkade.
– Man visste om att jag var på väg på skidor så en lastbil stod och väntade på mig. Väl framme slet jag raskt av mig skidorna och hoppade upp på lastbilsflaket där jag fick ståplats längst bak med bara en kedja bakom ryggen.
– Så blev det till att stå i 200 kilometer under en skumpig färd för att komma till tåget. Tåget vi skulle åka med kunde sen inte avgå på grund av all snö och kyla, så det blev en mycket längre väg hem. Det var nog andra tider då, småler Jan-Erik som samtidigt själv är förvånad över det faktum att han varken blev förkyld eller insjuknade efter den strapatsen.
– Det som direkt härrör till själva jultiden är en liten incident som hände på självaste julaftonen. Kanske inte en direkt munter historia, men ändå ett klart julminne, är det som också ägde rum ute vid frontlinjen. Inte så långt ifrån oss så lyste plötsligt himlavalvet upp likt en kaskad av stjärnor utan att det var några strider just då. Vi blev fundersamma över vad det kunde vara. Det visade sig senare vara en hare som hoppat rakt på en mina, så den fick nog ett snopet slut, säger Jan-Erik och de andra veteranerna instämmer nickande.
Hästlortar i Muonio kyrka
Rainer Björklund är 91 år. Han minns hur det var då han var i Muonio. Kompaniet befann sig i Muonio kyrka och det var antagligen tyskarna som härjat och gjort ett stort hål i altartavlan där.
– Man hade till och med haft hästar inne i själva byggnaden också så det var fullt med hästlortar på golvet. Då kavlade vi bara upp ärmarna och städade upp kyrkan så att hela kompaniet kunde fira julgudstjänst i kyrkan. Det kändes gott efteråt.
Rainer fortsätter med att berätta att han minns att de också fick brännvin under jul och tiden däromkring, och fick man inte så var det alltid nån som fixade till lite ”kilju” av de ingredienser som fanns till hands.
– De mest ivriga och törstiga lade sig till och med ned bredvid ämbaret för att försöka lyssna sig fram till om det hade börjat jäsa. När allt var klart så åt man upp både mäsk och allt! Inget som gick till spillo där inte, skrattar Rainer.
Ingmar Holmqvist berättar att han var kommenderad till Lappland och att det inte var många andra svenskspråkiga där.
– Tyskarna började spränga och tycktes sikta på själva kyrkan. En av soldaterna bestämde sig för att försöka rädda kyrkklockorna så man grävde ner och gömde dem. När kriget var slut så visade man den plats där klockorna hade grävts ner och på så sätt räddades de undan fiendens händer.
Mat bara ibland
När det gäller maten så berättar veteranerna att kockar såg till att det fanns något att äta, någon gång i alla fall. Inte var det fråga om några regelbundna måltider inte. Ärtsoppa och ”knakobröd” var vanligast.
Gunnar Kolam kommer ihåg att han i jultid fick risgrynsgröt och Jan-Erik Granbacka fyller i att den var kokad av ”pliggar”, dåligt skalade korngryn.
Bror Kaitajärvi minns att han och hans grupp en gång sköt en älg som de kokade soppa på. Han kommer ihåg en gång då de med hjälp av sprängämnen bestämde sig för att fiska lite. De hade fått en ny löjtnant, en rikssvensk tillhörande den svenska frivilligbataljonen, och när denne fick höra om händelsen kom han för att ruska om gänget. Svensken kom gormandes och ropade högt:
– Vad gör ni karl?
– Äter soppa, svarade Bror.
– Vet ni vad ni kan få för detta?
– ”Maga mätt”, sa Bror lugnt och sa till löjtnanten som då tycktes ha lugnat ner sig lite
att han skulle ta och smaka lite han också. Löjtnanten tog faktiskt en sopptallrik och åt.
– Tack ska du ha, sa svensken mätt och belåten efteråt.
Fanns det någon vid fronten som underhöll med sång och musik i jultid?
Veteranerna berättar att åtminstone Tigerns musikkår, som främst bestod av musikerpojkar från Terjärv och Kronoby, hade spelningar både vid frontlinjen och vida däromkring. Jan-Erik Granbacka säger att han nog hade med sig sin fiol till fronten, men han kommer inte ihåg att han skulle ha spelat något alls på den i jultid.
– Man tänkte inte riktigt på julfirande där vid fronten, konstaterar han.
Julpaket adresserade till okänd soldat
Var det någon som fick julpaket hemifrån?
– Javisst. Det fanns kurirer som kom med försändelser hemifrån. Det var glada ögonblick, säger flera av veteranerna.
– Alla fick faktiskt paket, även fast man inte hade nån
anhörig hemma som sände iväg någonting till en. Det fanns helt enkelt flera paket som var adresserade ”Till okänd soldat”, säger Rainer Björklund och de övriga lyser upp vid det minnet.
De som hade mera delade med sig och bidrog säkert till en större glädje, hopp och inre frid än de någonsin kunde ana, då en ung soldat fick ta emot en försändelse och därmed i det hänseendet kunde känna sig jämlik med resten av sina vapenbröder.
Från ett femtontal till en handfull
Då kören bildades 2003 var det till en början ett femtontal män som samlades för att sjunga sånger som härrörde till tiden då de själva vistades ute vid fronten. På repertoaren fanns och finns fortfarande samma frontsånger, psalmer och en del lättsammare visor som då, och liksom nu, hade som uppgift att skänka både tröst och hopp i stunder då det behövdes. Nu är det bara sju sångare kvar av den skaran.
Det första uppträdandet Veteransångarna hade var på veteranernas egen julfest i Ådalens skola i Kronoby den 12 december 2003 och efter det har de flitigt uppträtt och rönt stor glädje och uppskattning både i nejden och vida omkring.
De har under sin aktiva period sjungit på bland annat sammankomster och fester mellan Karleby och Vasa. Under självständighetsdagen i fjol hade Veteransångarna sin sista officiella konsert i Kronoby kyrka tillsammans med Kronoby manskör. Till den konserten fick Veteransångarna också en personlig brevhälsning från president Sauli Niinistö med ett tack och en önskan om välgång och lycka.
Ett besök till Borgå har det också blivit. Inför den resan saknades ett utrymme för att byta kläder före ett uppträdande. Oblyg och talför som Göran Björklund var, så hade han i all hemlighet och utan att berätta för de andra, ordnat det så bra att resenärerna skulle få byta kläder på ett ställe alldeles i centrum av staden. Vad han inte hade berättat var att det stället var i självaste biskop John Vikströms hem i Borgå, så det blev en glad överrraskning. Det gav extra krydda åt resan att de även blev bjudna på kaffe och trevlig samvaro i biskopens hem.
Veteransångarna har även deltagit vid sångstunder på otaliga boenden, sjukhem, samt genom medverkan på krigsveteranbröders och lottors begravningar. I medeltal har det varit cirka 40 sammankomster per år. Det är verkligen en bedrift då dessa herremän har en medelålder på drygt 91 år!
– Nej nu skall vi sjunga, säger medlemmarna i Veteransångarna nästan med en mun.
Sagt och gjort. Vi går in till Lilla salen i församlingshemmet som så många gånger förr. Vi bänkar oss och jag slår an de första tonerna i Sillanpää-marschen och så är vi igång med precis samma inledningssång som i tidigare övningsstunder.
Veteransångarna har flera uppdrag i december. Det brukar nästan vara den brådaste tiden för dessa hedersmedborgare som har fler upplevelser är de flesta andra av oss någonsin kommer att vara med om. Det skall vi glädjas åt och vara riktigt tacksamma över. Utan dessa generationers insatser både vid frontlinjerna och i hemmen skulle vi i dag inte ha möjligheten att fira stillsamma julaftnar på det sätt som vi själva väljer, i ett självständigt land.
En riktigt god jul till Kurirens alla läsare önskar veteransångarna och Eva-Lott Björklund, Görans dotter, som även var med och ackompanjerade vid det allra första uppträdandet 2003 och numera även är dirigent och konstnärlig ledare för sångarskaran sedan många år.
Text och foto: Eva-Lott Björklund

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM