Koko Suomi leipoo gjorde Riitta känd

Kimitobon Riitta Wuorio-Bäck blev något av en rikskändis efter att hon segrat i säsong fyra av tävlingen Koko Suomi leipoo (hela Finland bakar), som sänds på kanalen MTV. I tävlingen fick finska folket följa de kreativa hemmabagarna som för varje avsnitt blev färre och färre tills endast tre finalister återstod. Vad var det som fick Riitta att ställa upp i tävlingen och vad gör hon nu?

Koko Suomi leipoo är som namnet säger en finländsk bakningstävling. De som ställer upp i tävlingen är glada hemmabagare, som också är ovanligt kreativa och till exempel utvecklar egna recept. Endast amatörer får delta i tävlingen – om du redan är bagare, har ett eget företag inom bakning eller jobbar på kafé får du inte vara med i tävlingen. Varje år söker mängder av människor till tävlingen, i vars fjärde säsong Riitta Wuorio-Bäck deltog med strålande resultat.

Vem är Riitta Wuorio-Bäck och vad fick henne att anmäla sig till tävlingen?
–Jag är en Kimitoflicka, ja eller tant i det här skedet, 52 år gammal. Mina två vuxna barn bor i Pargas och så har jag också barnbarn. Från början är jag utbildad frisör, men det måste jag sluta jobba som år 1992 eftersom jag blev allergisk för alla starka medel som en frissa använder. Efter det jobbade jag som kommunal dagmamma i tio år och sedan på familjeföretaget Wuorios som min farfar grundade. Vi var 26 anställda och sålde allt möjligt, som båtar, trädgårdsgrejor, inredningsprylar … Men när företaget köptes upp av en utomstående person som sedan lade ner det blev jag för första gången i mitt liv arbetslös 2015. Och då började jag baka för att det var roligt och för att dagarna inte skulle bli så långa. Jag hittade nya recept och började leka med recepten.

Till en början gladde Riitta släkt och vänner med sina bakverk, tills hennes syster frågade om hon hade hört talas om tv-programmet Koko Suomi leipoo.
–Men inte far jag med dit, inte! minns Riitta att hon svarade systern.
Sedan låg hon ändå sömnlös på natten och började leta upp information om programmet, vilket ledde till att hon anmälde sig.
–Det var ju säkert tusen personer som sökte till programmet, så inte trodde jag att jag skulle gå vidare och bli en av de tolv som valdes till de televiserade avsnitten. Det var en ganska lång urvalsprocess med intervju och man skulle filma sig själv när man bakade hemma och till sist filmade de ännu en provbakning i Helsingfors, för att se hur man betedde sig framför kameran.

Inspelningar på Sannäs gård i Borgå

Slutligen var Riitta en av tolv deltagare som under tre sommarveckor filmades på vackra Sannäs gård i Borgå……

LÄS MERA I KURIREN nro 5-19

Text: Sophie Kawecki
Foto: Kaj Lindh




Maarit Lassila – galleristen med många strängar på sin lyra

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila.

Husen tillhör en slags andelslagsform och innefattar fyra längor av ljusgula hus med sammanlagt tjugo lägenheter med vardera tre våningar. Alla lägenheter är lika stora till ytan, men alla är helt unika och ingen är den andra lik. Under de 100 år som husen funnits har en hel del människor hunnit bo här och diverse renoveringar samt ändringsarbeten utförts. Huset är ritat år 1911 av arkitekten AW Stenfors och var tilltänkta arbetarbostäder för järnvägsarbetare. Med nästan 110 år på nacken finns det otroligt mycket historia i husen och det var just den gamla själen i lägenheten som Nina föll pladask för redan vid första anblick.

I det havsnära Ingå 58 km väster om Helsingfors slingrar sig byvägen tätt intill en gammal rödgrå stenladugård som gränsar till en liten park.

Stenladugården, ursprungligen uppförd på 1800-talet, ligger vid foten av Prästgårdsberget och har sedan renoveringen 1996 fungerat som konstgalleri, vilket visat sig vara ett mycket lyckat koncept. I byggnaden som ägs av församlingen finns också inrymt en workshop vägg i vägg med galleriet.

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila. Under sommarsäsongen när galleriets öppethållningstider är förlängda är det mången bybo som slinker in i workshopen eller galleriet för att spana in nya konstverk av olika konstnärer och på samma gång få sig en pratstund med den alltid lika tillmötesgående och vänliga konstnären. Sommartid hittar också många turister till galleriet och det surrar av olika språk i den gamla stenbyggnaden. I den lilla workshopen som är till brädden fylld av tavlor, smycken, brukskeramik, kläder och böcker stöter man på många intressanta personligheter både lands- och stadsbor och på sommaren blir inslaget av sommargäster dominerande. Långa, djupsinniga diskussioner om konst, film, litteratur och världspolitik och kanske också om vardagens vedermödor utspinner sig här. Allt medan Maarit arbetar med sina händer och ibland kastar en road blick mot kaffebordshörnan där diskussionens vågor går höga.

-Vill du ha te? frågar Maarit den nya besökaren och torkar av sina händer på förklädet.

-Jag skall bara sätta de här skålarna i ugnen så kan vi duka fram te och kakor.

På frågan om hur hon hinner ägna sig åt alla dessa människor som sticker sig in till hennes workshop ler hon sitt milda leende.

– Jag trivs med att träffa människor och lyssna till vad de har att berätta. Jag upplever att jag får inspiration och energi och många människomöten sätter också sitt avtryck i min konst.

Maarit betonar att sommartid är det sociala umgänget en naturlig det av arbetstiden medan det på vintern är tystare och då blir många arbeten klara och det byggs upp ett litet lager av färdiga produkter.

Människan bakom yrkesrollen

Vem är då Maarit Lassila? Jag besluter mig för att ställa några frågor. Vad är hennes historia och hur har hon kommit att slå sig ner just här i Ingå? Jag får veta att Maarit ursprungligen är hemma från Helsingfors och har en magisterutbildning i bildkonst. Hon och mannen Anders beslöt att bosätta sig i Ingå 1995 då hon var på slutrakan med sin utbildning.

Text: Elisabeth Liljeqvist

Läs mera i Kuriren nr. 4.
6 mars 2019




Med rätt sätt kan personalen nå varje individ

Förhållandena inom äldrevården har allt oftare diskuterats i media. Vårdarna upplevs i allmänhet vara för få och de hinner och orkar inte med mera än den nödvändigaste grundvården. Klienterna sitter därför ofta ensamma och till synes bortglömda vid ett bord. Det här är något som man inom projektet ”Sol i minnet!” vid äldreboendet Villa Anemone i Karis vill råda bot på.

Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka.

Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka.

Med detta som bakgrund påbörjades 2017 en satsning på kultur på olika demensboenden i Svenskfinland. Projektet går under namnet Sol i minnet! och genom projektet hoppas man åstadkomma en både aktivare och samtidigt gladare vardag för både de minnessjuka och de anställda.
Projektet är treårigt och pågår 2017–2020 för personal som arbetar med minnessjuka. Grundtanken är att själva personen, inte arbetsuppgiften, skall stå i centrum och varje människa ska bekräftas, höras och ses som en individ. Det handlar om att införa närvaro i stunden med dialog, kontakt, beröring, lyckostunder och igenkännande, men även att tillåta ett befriande skratt i vårdvardagen.

Projektet initierades av Svenska kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Konstsamfundet. Personalen utbildas i personcentrerad syn på vården där klienten aktiveras, och de anhöriga tas med i vården. Tanken är att skapa ett nytt sätt att tänka för att öka trivseln både bland klienterna och personalen och minska arbetsfrånvaron bland personalen. Målsättningen med projektet är att efter tre år kunna se en märkbar skillnad, publicera en praktisk handbok som modell och inspiration för andra avdelningar på sin enhet, andra äldreboenden och i undervisningssyfte åt studerande.

Känd sjukhusclown som projektledare

Lilli Sukula-Lindblom är ledare för projektet. Hon har varit skådespelare i snart 40 år och gjort stora roller på de finlandssvenska teatrarna. I början av 2000-talet grundade hon även föreningen Sjukhusclowner som ger allvarligt sjuka barn på landets stora sjukhus en stund av glädje. Under de senaste åren har Lilli allt oftare även setts som artist på avdelningar för minnessjuka runt om i landet.

Till sin hjälp i projektet har Lilli geroartisten Taina Semi som under många år arbetat inom vården och utvecklat ett unikt arbetssätt inom personcentrerad vårdkultur. Tillsammans har de gjort upp en plan för projektet där man kan följa processen och utvecklingen.
Till en början har tre olika vårdenheter tagits med i projektet: Villa Rosalie på Hötorgcentret i Jakobstad, Salongen på Malmkulla i Pargas och Blå, Röd- och Gulsippan på Villa Anemone i Karis.

En förutsättning för att bli antagen till detta projekt var att ledningen helt och fullt stöder personalen under processen. På grund av det stora intresset för projektet deltar även tolv ”satellitenheter” runt om i hela Svenskfinland. Dessa så kallade satelliter får skicka två vårdare med på gruppens seminarier. Inom den närmaste tiden kommer också så kallade specialcoacher att utbildas och de beräknas bli färdiga med sin utbildning i januari år 2020. Coacherna ska i sin tur föra sin kunskap vidare till både andra avdelningar på sin enhet och andra vårdenheter.
– Utbildningen av personalen på vårdenheterna är en gåva som man förhoppningsvis i framtiden skall kunna dela med sig av åt andra inom vården. Vi har under året haft två gemensamma årsseminarier där vi hållit de andra enheterna uppdaterade om det aktuella läget på just vårt boende. När projektet avslutas våren 2020 planerar vi att hålla ett gemensamt nordiskt seminarium och ge ut en handbok som modell för andra, berättar Lilli.

Läs mera i Kuriren Nr. 3 – 2019

Text: Carola Gustafsson
Foto: Terhi Paukku




Philip är Österbottens svar på Roy Orbison

Musik från 1950-, 60- och 70-talen fascinerar det unga stjärnskottet Philip Järvenpää. Framför allt gillar han Roy Orbisons låtar och stil att sjunga.

Som barn vistades Philip Järvenpää ofta hos mormor och morfar i Jakobstad. Han kunde inte läsa då ännu och förstod inte engelska. Men lyssna kunde han. Och det han lyssnade aktivt på var morföräldrarnas skivor och kassetter från 1950-talet och framåt.
– Då föddes mitt intresse för den musik som mormor och morfar gillade, säger han.

Och det intresset har hållit i sig sedan dess. När Philip uppträder som trubadur är det ofta med låtar som till exempel Elvis Presley, Paul Anka och Tom Jones gjort kända. Framför allt gäller det Roy Orbisons sånger.
– De är melodiska och känns äkta. Roy Orbison hade en speciell stil. Sången i 1950- och 60-talens popmusik lät helt annorlunda än sången på dagens poplåtar.

Philip tolkar coverlåtarna på sitt speciella sätt med sin unika röst. Många som hört honom konstaterar att ifall man blundar och bara lyssnar kan man tro att det är Roy Orbison själv som sjunger.
Men titeln ”Österbottens svar på Roy Orbison” är inte den enda titel Philip fått. Han har också kallats ”Tjuren från Jakobstad”.
– När jag deltog i Årets stora julkonsert 2017 med turné genom hela Svenskfinland sjöng jag bland annat Delilah, som ”Tjuren från Wales” Tom Jones gjort känd. Benny Törnroos, som också medverkade i konsertturnén, presenterade mig som ”Tjuren från Jakobstad”, säger Philip och skrattar.

Läs mera i Kuriren Nr. 2 – 2019

Text: Margaretha Sundkvist




Folkbildare och resepionjär

Frejvid Weegar, avled oväntat den 11 december 2018. Hans livsverk, den finlandssvenska veckotidningen Kuriren och Kurirens resebyrå, har genom åren gett många finlandssvenskar stor glädje och utbyte i livet. Kuriren betraktas även av många som en finlandssvensk institution av stor dignitet.

Tidningen och resebyrån var Frejvid Weegars skötebarn. Att säga att bägge företagen betydde väldigt mycket för honom är ingen överdrift. Att avsluta sin resebyråverksamhet 2016 efter att ha verkat 51 år inom branschen var inget lätt beslut, Frejvid tvekade in i det sista, ända tills han inte längre kunde blunda för resebyråns resultat, bokföringssiffror och den rådande konkurrensen på marknaden.

Visst funderade han ibland på att sälja sin tidning under perioder då han tyckte att det var tungt att vara företagare, för att kunna bli pensionär på heltid. Hugade köpare har kommit och gått genom åren, men Frejvid hittade kanske aldrig någon som han ansåg vara värdig hans tidning. Eller så förmådde han inte att sälja sitt livsverk utan valde att fortsätta ge ut Kuriren själv, med hjälp av sina anställda, in i det sista. Troligtvis kändes det helt omöjligt för Frejvid att avstå från sin älskade tidning – han föredrog att helst hålla kvar det invanda och trygga och att allt skulle rulla på som vanligt.

Att Frejvid blev journalist bottnar bland annat i att han hade lätt för att uttrycka sig i skrift och tyckte om att prata med de människor han mötte, och att hans far Johannes, som hade varit lärare vid folkhögskolan i Kronoby, var fackförenings- och föreningsaktiv. De tidningar som hans far fick genom sitt engagemang i föreningar och yrkesliv brukade även Frejvid ögna igenom och detta väckte redan i unga år hans intresse för både politik och tidningar.

Frejvid deltog i sin ungdom i flera folkbildande kurser i socialetik som ordnades på olika folkhögskolor av Finlands svenska nykterhetsförbund, och hans tidning präglades även av folkbildningsrörelserna. Frejvid ansåg att det behövs journalister med en bred bakgrund, en folklig förankring och kännedom om förhållandet i samhället vid tidningarnas redaktioner.
Frejvid gick 1954–1955 en journalistkurs i Nordiska folkhögskolan i Kungälv utanför Göteborg. 1955 fick han arbete som landsbygdsreporter på Jakobstads tidning. Det var en period som Frejvid senare kom att betrakta som den bästa tänkbara yrkespraktiken han hade kunnat få inom detta yrke. År 1956 blev han redaktionssekreterare på tidningen Österbottningen i Gamlakarleby men sa upp sig från den tjänsten efter tre år.

Att Frejvid kom på tanken att börja ge ut en egen tidning berodde på att det var tänkt att han skulle bli chefredaktör för en tidning i Österbotten som skulle bevaka jordbrukarnas intressen, en tidning som hans far Johannes även fungerade som en av de stora bakomdrivande krafterna för att förverkliga. Eftersom aktieteckningen i det tilltänkta bolaget Ab Landsbygden inte visade sig lyckas som planerat, uppmanade den dåtida direktören för den finska tidningen Ilkka honom att starta en egen tidning.

Frejvid antog utmaningen, gjorde slag i saken och startade en egen tidning i oktober 1959. När en kollega med lång erfarenhet inom tidningsbranschen fick höra talas om Frejvids planer på att starta en egen tidning sa han: ”Det kan inte lyckas!”.

Men med tiden visade det sig att kollegan hade helt fel. I stället för att bli tvungen att lägga ner sitt företag, fick Frejvid det att utvecklas och blomstra. Under alla de gångna åren sedan starten har Frejvid lyckats med bedriften att hålla tidningen vid liv, och i oktober i år har Kuriren utkommit i hela 60 år!

Kurirens och Frejvids första bil var denna tvåcylindriga, luftkylda Citroën – utan värmeaggregat och med oisolerade väggar.

Från början och under en tidsperiod som kom att bli tio år, skötte Frejvid själv om anskaffningen av annonser, som han finansierade sin tidningsutgivning med. Orsaken till att det denna tid fanns ett stort intresse för att annonsera i hans nystartade tidning var att Kuriren täckte ett betydligt större område än dagstidningarna. Frejvid körde även själv ut sin gratistidning, som han startat helt utan eget kapital med lån från banken, till servicestationer och turistbyråer i Österbotten.

Efter hand började Frejvid även marknadsföra tidningen i södra Finland. Distributionen i Österbotten sköttes till stora delar med busstransport ut till byarna, där tidningarna sedan fördelades. Så småningom fördelade sig även antalet läsare jämnt mellan Österbotten och södra Finland.

När det blev tal om orsaken till tidningens framgång och popularitet, brukade Frejvid som de främsta orsakerna lyfta fram tidningens positiva anda och målsättningen att läsarna ska bli glada då tidningen kommer hem till dem. Han var från början även noga med att hålla en öppen linje till läsarna – alla som hade något att berätta var alltid välkomna att skicka in sina berättelser.

Att Frejvid inte kom att nöja sig med att ha bara ett företag utan även grundade ett företag till, Kuirens resebyrå, berodde mer eller mindre på omständigheterna. Kuriren hade många ombud i byarna som sålde prenumerationer och för att likt flera andra dagstidningar i landskapet denna tid på något sätt belöna sina prenumerationsombud, beslöt han att 1965 bjuda dem på en bussresa till Trondheim och Oslo. Det var tänkt att bara bli en resa, men intresset blev så stort för resorna att Kuriren ordnade inte bara en utan hela tre resor det året.

Samma år, 1965, grundades Kurirens resebyrå som därmed även blev den första resebyrån i Finland som ordnade resor på svenska.

Att efterfrågan på resor visade sig vara så stor fick Frejvid att inse att nu gällde det att lära sig hur man ordnar resor på riktigt, och därför åkte han och Lillie på studieresa till en tidning i Köpenhamn som ordnat egna läsarresor en tid. Den tiden fanns det många små researrangörer i Danmark så Frejvid och Lillie gick in för att lära sig allt om till exempel hotellbokningar.

De fick småningom tag på unga studentskor som fick fungera som reseledare. Många av dem lärde i sin tur upp nya reseledare, och vissa av reseledarna blev verkliga veteraner på området. En del till och med reseledare i tredje generation inom en och samma familj!

Det var buss som gällde till en början och till exempel resor till Wien tur och retur via Trelleborg kunde vara i sjutton dagar. Efter att Frejvids syster flyttat till Nederländerna hjälpte hon till med att ordna blomsterresor på våren till Keukenhof. Man använde sig också tidigt av flyg. 1965–66 samarbetade man med Lentomatkat som flög till Mallorca och mellanlandade i Malmö. I Kuriren marknadsfördes resebyråns resor med ett detaljerat reseprogram för varje resa. Resorna började även regelbundet marknadsföras i Hufvudstadsbladet sedan majoriteten av resenärerna börjat komma från södra Finland.

När Frejvid blickade tillbaka på resebyrån och dess verksamhetstid brukade han konstatera att resebyrån knappast skulle ha funnits om inte Lillie skulle ha funnits vid hans sida.

Lillie, som bott i Chicago i sju, åtta år som barn var en stor tillgång för reseverksamheten eftersom hon talade flera språk och var välberest. Förutom svenska och engelska talade hon franska, italienska och tyska och hade även läst latin. Hon och sonen Rune kom även att fungera som reseledare under många av Kurirens resor. Frejvid och Lillie reste mycket tillsammans och hann uppleva mycket under sina resor. Det bästa med sina två företag ansåg Frejvid vara att han fått resa så mycket som han velat och att han fått göra en tidning såsom han själv velat.

Frejvid var pionjär inom båda sina verksamhetsområden i Svenskfinland. Kanske kommer Svenskfinland aldrig någonsin mer att få uppleva något motsvarande fenomen som Kuriren och Kurirens
resebyrå, och en företagare som verkar inom sina företag lika länge som Frejvid Weegar gjorde!

Kurirens redaktion

KURIREN

KURIRENS RESEBYRÅ

  • Första gratisnumret utkom i oktober 1959 under namnet Österbottniska Kuriren.
  • 1962 började Frejvid utan bidrag från vare sig fonder eller samhället ge ut tidskriften Hem, som delades ut gratis till nästan alla svenska hem i landet under några år.
  • Tidningen trycktes i Helsingfors i djuptryck.
  • 1964 förkortades namnet till Kuriren.
  • Familjetidningen Kuriren var först i Svenskfinland med horoskop, recept och kontaktannonser. Många par har hittat varandra via Kuriren och senare gift sig.
  • 1965 övergick man till ett prenumerationssystem med fasta priser på tidningen och fick redan från början närmare 22 000 prenumeranter.
  • Som mest trycktes Kuriren i 30 000 exemplar.
  • 1965 hade Kuriren uppemot 100 prenumerationsombud.
  • Redaktionen flyttade 1973 till Skeppsgatan, in i ett gammalt 1800-talshus som senare renoverades 1977.
  • 1976 utkom den första turistbilagan Finland just nu, den största upplagan var 75 000. En del av upplagan ingick i Kuriren och delades på så vis ut även till prenumeranterna.
  • Finland just nu utgavs gratis en gång i året och finansierades via annonsintäkter. Bilagan delades även ut i Sverige under tiotals år. Den sista turistbilagan utkom våren 2015.
  • I början av 1990-talet hade man 22 personer på lönelistan inklusive Frejvid och hans familjemedlemmar. Hälften av de anställda arbetade halvtid.
  • År 1991 flyttade kontoret och resebyrån in i nya utrymmen på Storalånggatan i Vasa.
  • Tidningen och resebyrån var jämnstora vid 50-årsjubileet inom ramen för Kurirens verksamhet.
  • År 1999, det år då Kuriren firade sitt 40-årsjubileum, var upplagan nästan 16 000.

  • Första resan gjordes sommaren 1965 till Sverige, längs Blå vägen till Trondheim i Norge och vidare söderut till Oslo. Den var tänkt som en belöningsresa för ombuden men efterfrågan blev så stor att man fick ordna tre resor.
  • I början gjordes resor till Sverige, Norge och Danmark, därefter resor till Tyskland och Holland. Senare även resor till Österrike.
  • Resebyråns policy var att ordna välplanerade resor på svenska.
  • Folk trivdes på resorna, fick goda vänner och började efterlysa reseträffar som då började ordnas.
  • Resebyråns storhetstid var under 1970–1980-talen, då även resor till USA började ordnas.
  • Under det 50:e jubileumsåret ordnades även resor till Japan och Sydafrika.
  • 2011 hade Kurirens resebyrå 32 resor med cirka 900 resenärer och ännu följande år ordnades ett stort antal specialplanerade resor över hela världen.
  • Flera tiotals tusen finlandssvenskar har genom årens lopp rest med Kurirens resebyrå.
  • Konkurrensen från andra researrangörer och internet blev så småningom allt större. Resebyråns allra sista resa gick till Island
  • i början av september 2016.




Mannen som ger sina skyddsänglar blödande magsår

I ett rött hus vid Gennarbyviken i Tenala bor Karl Augustson, allmänt kallad Kalle. Han är en man med många strängar på sin lyra och han är känd långt utanför landets gränser, främst för sin trägna strävan att hjälpa människor i nöd.

Under årens lopp har Tenalabon Kalle Augustson transporterat varor för miljontals euro till behövande i fattiga länder. Just nu är han ännu en gång på väg till Lettland med en hjälpsändning.

– Jag har faktiskt tappat räkningen, men jag torde ha gjort drygt 400 hjälpsändningar vid det här laget, säger Kalle.

Föräldrarna viktiga förebilder

Kalle lärde sig redan under sin uppväxt att vara givmild, sköta om hus och djur samt tro på Guds hjälp. Föräldrarna var viktiga förebilder som lärde Kalle vikten av ärlighet och hårt arbete. Hans far var en filosof med tummen mitt i handen. Därför fick Kalle och hans bror sköta det mesta av arbetet på gården.

Kanske var det åren på gården, kanske var det ett medfött mod, men Kalle har aldrig tvekat att ge sig in i krigshärdar för att transportera mat och förnödenheter till människor i nöd.

Våren 1984 läste Kalle i tidningen Västra Nyland om en sjömanspräst som berättade om gatubarn i Gdansk i Polen. Han blev väldigt upprörd och impulsiv som han är, tog han genast kontakt med prästen.

– Vi kom överens om att träffas redan samma kväll. På stående fot lovade jag samla in och leverera kläder och hygienartiklar åt barnen. Jag hade då ingen aning om hur svårt det skulle bli att få in varorna i ett land som vägrade erkänna invånarnas nöd. Mötet med den skriande fattigdomen blev något av en chock och en nyttig lärdom inför raden av dramatiska resor i framtiden.

Finansiering med egna lån

Eftersom nöden i världen är stor, har resorna avlöst varandra i en aldrig sinande ström. Resekostnaderna har många gånger betalats med banklån eller Kalles egna besparingar.

– Jag har under åren känt mig tvungen att låna så stora summor att vårt eget hem fyra gånger varit utannonserat på exekutiv auktion. Tack och lov har jag alla gånger kunnat hindra försäljningen i sista stund, berättar Kalle.

År 1989 bar det av till Rumänien, denna gång med två lastbilar och en paketbil.

– Pengar till resekostnaden fick vi genom en konstauktion dit finska konstnärer skänkt sina arbeten. Inför avfärden hade privatpersoner donerat saker och tvättat kläder. Dessutom hade vi fått ett stort förråd med medicin som donation. Färden blev strapatsrik, bland annat råkade vi ut för snöstorm, jordskred och åtskilliga punkteringar. Slutligen kunde vi leverera vår last till ett sjukhus där vi mottogs som hjältar.

Följande resor gick till Irak år 1992, till Mostar år 1994 och så har det fortsatt, år efter år. Under årens lopp har det blivit över 400 hjälpresor sammanlagt.

Det som kanske mest bidragit till att Kalle blivit så omtalad i sina hemtrakter är hans kamp för den kurdiska flickan Midiya. Han träffade den 6-åriga kurdiska flickan i Irak efter att hon blivit förlamad av ett skott som genomborrade hennes ryggrad. Efter flera år av påtryckningar och förhandlingar lyckades han slutligen få henne och hennes familj till Finland.

– Det var oerhört byråkratiskt och jag fick vända på varje sten innan jag slutligen fick henne och hennes pappa till Finland. Efter flera operationer kunde läkarna konstatera att om hon fått vård tidigare hade hon kanske kunnat gå, men i dag är hon rullstolsburen. Hon bor numera i Ekenäs med sin man och deras tre barn och är en av mina bästa vänner, säger Kalle.

Aldrig rädd

Att resa med hjälpsändningar i områden härjade av krig och fattigdom kan många gånger vara direkt livsfarligt. Många är de gånger Kalle råkat ut för tjuvar, kidnappare, snikna män och maktgalna byråkrater. Med ett mod som ibland nästan snuddar vid dumdristighet har Kalle gett sig in i olika krisområden. Onekligen förvånas man av att han klarat sig med livet i behåll. Men är han aldrig rädd?

– Nej, jag är inte rädd. Den dag jag blir rädd är det dags att sluta. Om man är rädd gör man felaktiga beslut som kan sluta med förskräckelse. Jag har däremot lärt mig lita på Gud och på min intuition, min omedelbara magkänsla.

Under sina resor har han endast en gång av ren artighet struntat i sin magkänsla och den gången höll det på att sluta riktigt illa.

– Mot bättre vetande litade jag på en man som guidade mig upp längs en smal väg i bergen. När lastbilen körde fast i den dåliga terrängen tackade han för sig, hoppade ut och gick till sitt hus. Han hade enbart tänkt på egen vinning och skaffat sig skjuts hem. Det tog mig åtskilliga timmar av arbete och besök vid några FN-högkvarter innan vi med gemensamma krafter fick släpet bärgat. Men det gick slutligen bra och jag lärde mig en läxa.

– En annan gång då jag i dimma körde över en bro ropade en röst plötsligt “Stopp” inne i mitt huvud. Jag stannade förvånad och gick ut för att se vad som stod på. Det visade sig att ett tiotal meter längre fram hade bron rasat och om jag fortsatt framåt hade bilen störtat ner i avgrunden. Jag förlitar mig därför på en högre makts beskydd, fast min dotter brukar nog säga att jag ger mina skyddsänglar blödande magsår så som jag kör med dem, ler Kalle.

Engagerar sig för nödställda i många länder

En annan sak som alltid varit och fortfarande är aktuell är Kalles hjälp till nödlidande i hemlandet. Han har även jobbat hårt för att förbättra levnadsvillkoren för romerna i Rumänien och han ger ekonomisk hjälp till ett antal familjer på olika platser i Balkan.

I dag går Kalles biståndsresor mestadels till Estland eller Lettland. Nöden där är lika stor, men resorna kanhända något tryggare då de inte sker i krigsområden.

– Tidsmässigt går det åt mindre tid, men mera pengar, för hjälpen till personer och familjer i Finland. Det är dock känsliga saker som man inte talar öppet om eftersom de berörda ofta skäms över sitt öde.

– När det gäller nöden i våra grannländer blir jag ibland helt perplex när jag ser våra landsmän shoppa loss på sina resor. De har inte en aning om hur stor nöden är bland landets befolkning i just det landet, bland annat åldringar har det oerhört svårt. Man ser bara de snygga fasaderna och väljer att inte se fattigdomen som döljer sig på bakgårdarna.

Han har också blivit personligt engagerad i många av tsunamins offer i Indonesien år 2004. Fortfarande jobbar han och hans volantärgrupp intensivt med de drabbade i Sulawesi i Indonesien, berättar Kalle.

 

I den röda lilla stugan på gården har Kalle sin homeopatmottagning.

Filosofie hedersdoktor och utbildad homeopat

Kalles hjälpsändningar har inte gått omvärlden obemärkt förbi. Under årens lopp har han nominerats för flera hederstitlar. Bland annat har han fått Årets väckarklocka för sina insatser för mänsklighet och miljö och utnämnts till Årets humanist och Årets ålänning.

År 2005 utnämndes han av Åbo Akademi till filosofie hedersdoktor då han i handling visat innebörden av att tro på människovärdet och människans värdighet.

År 2003, då han var 62 år, började Kalle utbilda sig till homeopat. Homeopati fungerar enligt principen att “lika botar lika”. Det betyder att symptom orsakat av ett visst ämne, kan botas av alternativmedicin som tillretts av samma substans. Utbildningen har kommit att betyda väldigt mycket även för Kalles hjälpverksamhet. I dag jobbar han även i företaget Kalles Naturkost och Homeopati.

– Det enda jag ångrar i mitt liv är att jag inte utbildat mig tidigare, säger Kalle.

Fallet Brenda Tilk

År 2005, när Kalle fortfarande var på hälft med sina studier, blev han kontaktad av en kvinna från Estland. Hennes tioåriga dotter, Brenda Tilk, led bland annat av den medfödda sjukdomen spondyloepifyseal dysplasi som innebar svår osteoporos och hon ville ha Kalles hjälp.

– Det visade sig att trots att flickan var tio år var hon endast 80 centimeter lång och vägde under tolv kilo. Hennes röntgenbilder visade inga som helst substanser av benstomme, ingen ryggrad eller andra fullständiga ben i kroppen.

Familjen hade kontaktat flera utländska läkare för att hjälpa Brenda, men utan resultat. Läkarna sa varje gång endast att Brenda kommer att dö, att det inte är värt att satsa på henne.

– Det gör mig så fruktansvärt arg då läkare ger en dödsdom åt en patient. Ingen vet hur länge en människa lever och ingen har rätt att ta hoppet från en annan. För att tända ens ett litet hopp hos flickan lovade jag försöka hjälpa henne om hon tummade på att själv hjälpa till att bli frisk. Jag såg en ny glans tändas i hennes ögon. Sedan lämnade jag familjen och gick ut och bad, bad om ett av de under jag vet kan ske, minns Kalle.

Brenda med den bronsmedalj hon tog vid VM i parsimning i Mexiko City 2017.

Brenda lär sig simma

Brendas mamma förstod hur viktigt det var att Brendas muskler utvecklades. Därför besökte mor och dotter varje vecka ortens simhall där Brenda lärde sig simma. Kalle å sin sida tog kontakt med en av sina döttrar, Isabella, som är biolog och healer i Sverige.

– Min dotter Isabella var under min studietid min främsta mentor. Tillsammans kom vi fram till ett homeopatiskt medel som vi kombinerat med lättupptagligt kalcium, Omega 3 och vitaminer som vi ordinerade Brenda.

– Dessutom bad jag vänner runt hela jordklotet be förböner för flickan. Resultatet blev fantastiskt, ett halvt år senare hade Brenda ett komplett skelett. Efter ytterligare tre månader hade hon vuxit med 28 centimeter. Under de följande fyra åren växte hon sammanlagt 60 centimeter och i dag är hon 140 centimeter lång.

År 2006 blev Brenda sin skolas mästare i simning, följande år vann hon tre mästerskap i Estlands skolmästerskap. År 2008 och 2009 blev hon estnisk juniormästare och så har det fortsatt, berättar Kalle.

– I fjol tog hon brons i VM i Mexiko. Inte dåligt av en flicka som läkarna några år tidigare gett en dödsdom. Brenda har visat att man aldrig ska ge upp, trots alla dödsdomar i världen.

Verksam som privatföretagare

På hemmafronten har Kalle i många år fungerat som privatföretagare. Åren 1988–1993 drev han ett konstgalleri i Ekenäs. Eftersom två av Kalles bröder, Göran Augustson och Lars Augustson, är kända konstnärer var de flitiga utställare i konstgalleriet.

Kalle har också sedan år 1966 varit verksam som privatföretagare inom transport- och miljövårdsbranschen i Tenala och på Åland. Fortfarande driver han företaget Ab Vassbekämpning – Kaislantorjunta Oy. Dessutom fungerar han som konsult i alternativ energiförsörjning och har tillsammans med familjen grundat föreningen Lazarus Human Aid r.f.

– Jag försöker sälja Ab Vassbekämpning, men intresset har inte precis varit enormt. Vem vill i dagens läge överta ett företag med verksamhet enbart under sommarmånaderna och med arbetsdagar som börjar innan solen går upp? Det har till och med varit omöjligt att få någon sommarhjälp anställd.

Tre av böckerna Kalle skrivit. Böcker kan beställas direkt från honom.

Bokförfattare

Mellan sina resor har Kalle även gett ut några böcker som kan beställas endast från honom själv. Avkastningen från böckerna går oavkortat till hjälpverksamheten.

I böckerna Möten med ondska och godhet – minnesbilder i en backspegel (2013) och Damen i Tallinn (2017), beskriver han med humor och inlevelse både människoöden och upplevelser under sina strapatsfyllda resor bland annat till Rumänien, Irak, Kosovo, Albanien och Ryssland. Även en bok på finska, Ikioma leipä (2017), har utkommit.

–Trots att jag skickat mina böcker till alla finländska tidningar är det endast Möten med ondska och godhet – minnesbilder i en backspegel som blivit recenserad. Kanske eftersom den givits ut via ett bokförlag. De andra böckerna anses troligen vara endast skräp, eftersom jag givit ut dem i egen regi, funderar Kalle.

– Jag skrev boken Ikioma leipä eftersom intresset på finskt håll var stort efter min första bok. Namnet kom till efter att jag frågat några barn i ett ghetto i Rumänien vad de mest av allt önskade sig i livet. Svaret blev: “ett eget bröd”. Det är nog en ocean från vad barnen i vårt eget land hade svarat på samma fråga.

Ingen blir profet i sin hemstad

I sin bok, Kan en länsman komma till himlen som utkom 2015, beskriver Kalle det bemötande hans släkt i generationer fått på hemorten. Berättelsen är så full av hämndbegär, gamla oförrätter och intriger att håret i det närmaste reser sig på läsaren.

Oförrätterna går tillbaka ända till Kalles farfar och har fortgått i åtminstone tre generationer. Kalle upplevs fortfarande inte som någon äkta Tenalabo, han är ju bara bybo i tredje led. Trots alla oförrätter går författaren ändå rakryggad ur striden. Här kan man inte annat än konstatera att man aldrig blir profet i sin egen hemstad. Kan hända jantelagen har sitt finger med i det fula spelet?

Slutligen kan man citera den finlandssvenska duon Sås & Kopp i en sång om Kalle:

Dra igång din gamla diesel man väntar på dig än – i Kurdistan och Bosnien.
Är det nå’n som klarar av det – är det nå’n som är just sån – så är det du, Kalle Augustson!

           Kalle Augustson

  • Född: 17.2.1941 på Ekenäs BB.
  • Familj: Frånskild, har 6 barn och 13 barnbarn. Barnen hjälper till i biståndsverksamheten, alla på sitt vis.
  • Höjdpunkter i livet: Barnens födelse.
  • Livsmotto: Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
  • Mest stolt över: Att jag medverkat till att rädda livet på två barn, Midiya från Irak och Brenda i Estland.
  • Gör mig lycklig: Att barn har det bra.
  • Gör mig arg: Orättvisor som drabbar personer eller djur som inte kan försvara sig.
  • Ångrar mest: Att jag av förekommen anledning missat att vara mera hemma när barnen var små.
  • Personliga förebilder: Nelson Mandela och Mahatma Gandhi.
  • Bästa barndomsminnet: Jag var fyra år, låg i sängen och grät, rädd för åskan. Mamma kom och frågade om jag var rädd och undrade om jag bett min aftonbön. Det hade jag. Mamma sa att då behöver jag inte vara rädd, för Jesus skyddar mig och då somnade jag bums!
  • Gör helst på fritiden: Läser.
  • Favoritbok: Samtal med Gud, av Neale Donald Walsch.
  • Vill helst bli ihågkommen för: För den jag varit, på gott och ont .

Text och foto: Carola Gustafsson

 




Här är julen en välkommen högtid på året

Bokstäverna i den glada texten hänger väl synliga i rummet i “kaffeklubben” i Barnens by i Borgå. Gruppen av glada män är samlad för att sjunga både julsånger och andra sånger tillsammans med artisten Jonas Näslund, som regelbundet besöker Barnens by.

Under det namnet känner de flesta i trakten denna unika och vackra skärgårdslägenhet. I dag är det ett hem för cirka 37 vuxna män och kvinnor, som allt efter behov får del av de tjänster Kårkulla samkommun erbjuder.

Föreningen Barnens by har en spännande historia, som började redan år 1923. Det handlade om att ge hjälp till barn i nöd och att skapa ett hem för dem. Behoven av hjälp har förändrats, liksom verksamhetsformerna vid Barnens by. Men fortsättningsvis är det omsorgen om varandra och den goda viljan att ge stöd och vägledning åt andra, som gäller.

Sedan år 1985 är det Kårkulla samkommun, med uppgift att bistå personer med utvecklingsstörning, som driver verksamheten vid Barnens by som i dag heter Utterbäck.

Enhetschefen Kerstin Hellroos och ställföreträdaren Pamela Lönnström-Karlsson berättar om verksamheten och om platsens historia. Båda har nära väg till sin arbetsplats, liksom också en del av den övriga personalen vid Barnens by, omkring 40 personer. Genom åren är det många ortsbor som haft anställning här.

Dagverksamheten vid Barnens by består av olika aktiviteter, bland annat i verkstaden. Kaffeklubben som vi besöker består av en grupp äldre män, “seniorerna”, och programmet skiftar från gång till gång, det avgörande tycks vara själva umgänget med varandra.

– Vi språkar om väder och vind, berättar Bengt Skogster.

Sedan tillägger han på sitt godmodiga vis:

– Så dricker vi kaffe!

Musikern och sångaren Jonas Näslund, som är dagens gäst, besöker Barnens by varje vecka inom ramen för Borgå Medborgarinstitut. Väntan på julen är stark i Barnens by och det är självklart att en av allsångerna blir “Jag drömmer om en jul hemma”.


Modell från Skottland

Föreningen Barnens by grundades i maj 1923 efter att bergsrådet Lennart Baumgartner med fru hade donerat den natursköna tomten i byn Fagerstad. Bakgrunden var ett initiativ av fru Eva Lindfors, som under en studieresa till Skottland blivit inspirerad av en framgångsrik verksamhet för hemlösa barn där. Efter några år av sommarkoloniverksamhet, byggdes flera hus på området och den 5 augusti 1928 invigdes officiellt Barnens by. Bland annat hedrade dåvarande presidenthustrun Signe Relander tillfället med sin närvaro.

Nämnas ska att skolverksamhet också bedrivits i Barnens by, inte enbart för barnhemsbarnen, utan också för barn från byarna runt omkring. Krigsåren inverkade negativt på planerna på fortsatt utbyggnad. Men åren 1939–1944 tog Barnens by emot evakuerade barn som genom kriget förlorat sina hem och i en del fall även sina föräldrar. Det blev för många av dem ett bestående hem. De sista barnhemsbarnen flyttade bort 1956 och två år senare drogs också skolan in. Då Barnens Värn därefter fick disponera fastigheterna, handlade verksamheten om vård av barn med olika grad av utvecklingsstörning och psykisk ohälsa. Det var den första svenskspråkiga verksamheten för denna målgrupp i Finland.

Hästskötsel som terapi

Sedan 1985 driver alltså Kårkulla samkommun arbetet. De olika fastigheterna – en hel liten by faktiskt – ägs fortsättningsvis av föreningen Barnens by. En unik sak som invånarna i Barnens by är mycket förtjusta i, är stallet med sina två hästar – shetlandsponnyn Kingi och finskhästen Poku. Att få sköta hästarna och stallet, att rida eller åka i kärra efter hästarna – är intressanta sysslor och en förträfflig terapiverksamhet för de 35–40 personer som för närvarande bor i Barnens by. Men stallverksamheten engagerar dessutom även alla dem som finns vid andra Kårkulla-enheter i östra Nyland.

Föreningen Barnens by leds i dag av en styrelse. Kerstin Hellroos berättar att föreningen bekostar julfirandet vid Kårkulla-enheten, med bland annat julgranar och dekorationer,

– Julfesten är årets höjdpunkt säger Pamela, på tal om de boendes förväntningar inför julen.

Intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland, FDUV, annordnar festen och då blir det busstransport till
Mariagården i Borgå centrum, där festen arrangeras.

Efterlängtat Luciabesök

Strax innan jul kommer ett efterlängtat besök till Mikaelskapellet i Barnens by, nämligen Svenskfinlands Lucia. Det är ett av de tillfällen då, förutom invånarna i Barnens by, även allmänheten är välkommen. När vi träffar Bengt Skogster i Kaffeklubben, hinner han berätta om ett luciaminne för två år sedan, då lucia och tärnor också stannade kvar extra länge i kapellet efter det officiella programmet. Bengt minns med glädje hur man satt i ring med luciaföljet och sjöng.

Vi träffar också Bengt Bergholm, som i höst har firat sin 70-årsdag i Barnens by. Bengt är den som bott allra längst i byn, eftersom han kom hit redan som 9-åring. Han har bott i flera av boendeenheterna på området, “Gossebo”, “Pia-hemmet” och nu på “Villa Nan”, seniorboendet.

Bengt uttrycker förnöjsamhet och glädje när han deltar i Kaffeklubbens aktiviteter. Det berättas att han kommit hit redan som som barn, och i Barnens by har han sedan dess alltid haft ett bestående hem.

Text: Johnny Holmberg

 




Mångsidiga trender med julblommor och planteringar

Ett hav av julstjärnor möter besökaren vid Sunds Trädgård i Jakobstad. Den egna odlingen av den populära julblomman utgör cirka 10 000 stycken. Av dessa är ungefär 60 procent röda.

Andra omtyckta färger på den traditionella julstjärnan är vitt och rosa.

– I år har vi också satsat på en del nya specialfärger, som till exempel julstjärnor i gula, kanelfärgade och lila nyanser, berättar florist och butikschef Carola Snellman medan vi vandrar runt i det stora och välförsedda trädgårdscentret.

Även om julen är en ganska traditionsbunden högtid och julblommor hör till traditionerna varierar trenderna från år till år, framför allt när det gäller planteringar och arrangemang.

Beträffande olika arrangemang är frostigt vitt och grönt samt grått i olika nyanser populära, liksom matta silver- och guldfärger och dramatiskt svart.

– En stark trend och en spännande krock är att naturmaterial möter det metalliska, säger Carola Snellman och tillägger att kunderna vanligen är mycket trendmedvetna.

– Våra kunder tar snabbt till sig trenderna från vårt västra grannland. De läser svenska tidskrifter, följer med bloggar och Instagram samt naturligtvis svenska teveprogram.

De senaste åren har arrangemang med till exempel lökväxter i glas vunnit terräng. Variationsmöjligheterna är oändliga. Det är bara fantasin som sätter gränser.

– Lyxigare planteringar med orkidéer är också populära, säger Carola Snellman som redan i fjol även överraskades av det stora intresset för snittblommor inför julen.

– Snittbuketter är trendiga. De har seglat upp som ett starkt alternativ till mer traditionella julblommor och arrangemang.

Skimmia är en omtyckt julblomma.

Stilrent för återanvändning

Till de populära blommorna inför jul hör även julros, höstglöd och skimmia samt barrväxter, som till exempel tuja, rumsgran, cypress och ceder.

Prinsettia, en julstjärna som kommer redan i november och därför också kallas novemberstjärna, är en annan av de populära blommorna. Den är till färgen vitare än den vanliga vita julsjärnan.

Carola Snellman poängterar att man på Sunds Trädgård är noggranna med att de kärl, skålar och krukor man planterar i går att återanvända, bland annat för att undvika problemavfall.

– Vi strävar efter att kunderna ska kunna använda kärlen efteråt, till exempel som fruktskålar, brödlådor, servettlådor och liknande. Vi satsar på det stilrena som passar många olika smaker och inredningsstilar.

Röd gaultheria, kottar och calluna i ett rustikt plåtkärl.

Stor egen odling

Sunds Trädgård firade 50-årsjubileum i fjol. När man startade med egen odling av hyacinter inför julen 1967 handlade det om 100 blommor. I dag består hyacintodlingen av ungefär 3 500 stycken.

– Multiflora-hyacinten med många små lökar och mindre blommor än den vanliga hyacinten är omtyckt. Tack vare att dess doft inte är lika stark som den vanliga hyacintens passar den bättre för vissa allergiker, förklarar Carola Snellman.

Amaryllis är en annan populär julblomma. Sunds Trädgårds egen odling av den vackra amaryllisen utgör cirka 3 000. December månad är högsäsong för blomsterhandeln.

– Förut köpte kunderna julblommor dagen före jul. Numera njuter man av julblommor och olika arrangemang under hela advent, konstaterar Carola Snellman och tillägger att Sunds Trädgård utöver de egna odlingarna köper en del av det som finns i regionen och har egen import från Danmark och Holland.

Äkta julros (Helleborus) och taklök i metallskål.

Gör dörr- eller bordskrans själv

När det gäller skötselråd rekommenderar Carola Snellman att man konsulterar sin egen florist i samband med att man köper julblommorna.

Det finns givetvis också en hel del som man kan pyssla med själv när det gäller olika arrangemang och dekorationer, om man har intresse för det.

Exempel på sådant är bland annat dörr- eller bordskransar samt olika glasdekorationer.

– Kanske en bordskrans med granris, olika varianter av eucalyptus, rosépeppar och kottar eller ett glasarrangemang med dekorationsgrus i botten, rötter och ett ljus eller en skylt, föreslår Carola Snellman.

 

Text och bild: Margaretha Sundkvist




Pynta med granris

När vi närmar oss den kalla tiden på året, börjar vi dekorera våra hem. Att pynta med granris har genom tiderna varit mycket populärt, speciellt till jul. I höststormarna faller det ofta stora träd och bland dem kan man hitta fina kvistar som man kan plocka med sig hem.

Att dekorera hemmet med granris hör vintern till och inte minst till julen. Många av oss gillar att redan på hösten fixa till både ute på trappan och balkongen samt inomhus. För att få fina dekorationer behövs det inte många grankvistar. Redan med små vackra blickfång får du mysfaktorn att stiga. Här kommer några tips på hur du enkelt kan göra små pynt till det egna hemmet.

Ställ större vaser med granris på golvet. Det passar fint till exempel i trappor. Lite extra belysning med ljusslingor är heller aldrig fel under den mörka tiden av året.

Små vaser med granris

För att få den där härligt mysiga julstämningen att sprida sig i hemmet behövs det inte så värst mycket. Sök fram några fina glasburkar eller krukor där du kan ställa granris. Om du sätter dem i vatten håller de riktigt bra i några veckor. Ta in dem i god tid och ställ dem lite här och var i hemmet. De sprider underbar doft. Dekorera kvistarna om du vill.

Minigran

Om du råkar ha egen gård eller en egen skogsplätt, kan du ta in en liten granplanta (i annat fall måste du be om lov av mark-ägaren). De går fint att riva upp med rot och allt. Skölj granplantan och ställ den i vatten. En liten gran som denna kan du ha inomhus hela vintern. Fyll på vattnet med jämna mellanrum.

Girlanger och kransar

Med granris och tunn ståltråd kan du enkelt trolla fram både kransar och långa girlanger av granris. Gör flera och häng upp dem både på ytterdörr, i vindfång, på skåp och i fönster. Kransarna är fina då man dekorerar dem med band, kottar och ljusslingor av olika slag. Använd batteridrivna ljusslingor ifall du vill sätta ljus i en krans (då syns inte elsladden).

Dekorera matbordet med klara glas eller små flaskor. Sätt en liten grankvist i dem.

Duka festligt med granris

När du vill ha en extra fin vinter-/juldukning ska du använda dig av granris. Ställ upp- och-nervända glas på bordet och lägg en gran-
kvist under. Ställ ett ljus på glaset. En vacker prydnad på middagsbordet gör du av höga glas eller glasflaskor i rad. Sätt en liten grankvist i varje glas/flaska.

Du kan även göra en mittdekoration på bordet genom att placera granris på mitten av bordet. Sätt en vacker ljusslinga i riset och dekorera med äppel och juldekorationer. Dekorera även servettringar och placeringskort med lite grönt. Blir väldigt fint och uppskattas av gästerna.

Hängande grandekorationer

Förutom de traditionella stora granbollarna finns det många andra fina, lite mindre, dekorationer som går enkelt och snabbt att göra. Gör till exempel små granstjärnor av fyra små kvistar som du knyter ihop till ett kors och häng sedan upp dem i ett band.

Du kan även samla ihop ett knippe granris som du knyter ihop med ett julband. Häng sedan knippet upp-och-ner på dörren. Mycket dekorativt.

Dekorera trappan med granris

Att dekorera utomhus är roligt. Dels för att man slipper barren inomhus men även för att det blir en långvarig dekoration eftersom granriset håller sig fint hela vintern.

Lägg granris under lyktan som står på trappan. Det blir ett vackert blickfång som gör att det känns hemtrevligt! Ställ fram stora krukor med granris och sätt i en ljusslinga. Mycket dekorativt och gör sig bra under hela den långa, mörka vintern. Dessa kan med fördel juldekoreras inför julen. Även granris framför trappan är vackert och ger ett inbjudande intryck.

Text och foto: Lotta Kourimo

 




Handelsman i Munsala under sex årtionden

Så länge Berras Bestis finns har Munsalaborna fortfarande tillgång till lokal service. Den rutinerade handelsmannen Bertel Holmlund skulle dock helst växla över stafettpinnen till yngre krafter.

I en tid då Munsalabygden successivt har dränerats på lokal service går Berras Bestis mot strömmen. Åtminstone tillsvidare. Mitt i Munsala kyrkby fortsätter den 72-årige handelsmannen Bertel Holmlund uthålligt att driva den mångsidiga verksamhet som omfattar kafé, butiks- och bensinförsäljning samt en del verkstadsjobb. Inte att förglömma innehar Berras Bestis också den viktiga rollen som post- och Matkahuolto-ombud.

Butiksavdelningen på Berras Bestis kan med fog beskrivas som en gammaldags lanthandel. Livsmedelsförsäljningen är marginell. Men här finns allt möjligt annat i hyllorna såsom olika slags dagligvaror, lampkronor, eltillbehör, presentartiklar, leksaker och även en del vitvaror.

– Butiksförsäljningen har minskat betydligt under de senaste åren. Det är i praktiken tack vare kaféet och de post- och Matkahuolto-tjänster som vi förmedlar som vi får det hela att gå runt, säger Bertel Holmlund.

– Kaféet är framför allt profilerat som byns eget gubbdagis med samlingar både tidigt på morgnarna och på kvällarna.

Berras Bestis är också ombud för posten och Matkahuolto.

Mångsidig karriär inom handel och service

Året var 1996 då Bertel “Berra” Holmlund tog det första steget mot sin nuvarande funktion vid Berras Bestis.

– Till att börja med drev Gustav Lönnqvist butiken medan jag skötte kaféet, verkstaden och bränsleförsäljningen. I samband med att Lönnqvist gick i pension 1998 frågade han om jag kunde ta över butiksbiten. På den vägen är det.

Bertel är född och uppvuxen i Rökiö, Vörå. Sina första kontakter med handelsvärlden knöt han som 18-åring 1964 då han arbetade på Firma John Vestin i hembygden.

Några år senare anställdes Bertel vid Sven Knecks nystartade livsmedelsbutik i Vörå där han fick ansvaret för affärens köttavdelning. Han hade dessförinnan gått en några månader lång köttstyckningskurs i Österbottens Kötts regi.

1969 öppnade affärsmannen Helge Kulla från Oravais en butik i Munsala. Bertel rekryterades som handelsman för den nya butiken som sålde presentartiklar och byggvaror. Ett och ett halvt år senare flyttade han emellertid över till en livsmedelsbutik som Kulla hade i Masugnsområdet i Oravais.

– 1973 återvände jag sedan till Munsala där jag under de 23 kommande åren drev den lokala Esso-stationen med kafé och verkstad tillsammans med en kollega. Arbetsdagarna brukade vara 15 timmar långa på den tiden.

Bertel har de facto varit handelsman i Munsala under sex decennier. Han har på nära håll sett den dystra servicemässiga avvecklingen – en successiv nedväxling från blomstrande lokal service till nästan obefintlig sådan.

– När jag kom till Munsala fanns det inte mindre än fyra banker, tre butiker och två kaféer i byn. Under de sex första åren fanns det dessutom en tydlig tillväxt och klar framåtanda i lokalsamhället.

Landsbygdens tillbakagång är alltså inte något nytt fenomen även om bilden har blivit alltmer konkret först under 2000-talet.

Vid Berras Bestis kan man också ta en kopp kaffe, vilket gör att traktens “gubbar” samlas här både tidig morgon och på kvällen.

Påverkas av läget i pälsbranschen

Under de senaste åren har Munsala kyrkby tappat både sin bybutik och sitt bankkontor. Också i de närliggande grannbyarna är bristen på service så gott som total. Traktens invånare är numera hänvisade till Nykarleby, Jakobstad eller större städer som Vasa och Karleby i servicesammanhang.

– Pälsnäringen har länge varit den dominerande näringsgrenen i Munsalabygden. När det går sämre för den branschen – vilket är fallet för närvarande – märker vår affär direkt av nedgången. När pälsfarmerna har större framgång finns det mera pengar i omlopp i trakten, säger Bertel.

Efter nästan 50 år i servicebranschen i Munsala är Bertel Holmlund villig att varva ner och träda tillbaka. Men att hitta en efterträdare till Berras Bestis har dessvärre visat sig vara mycket svårt.

– Jag har annonserat i olika tidningar och på nätet. Men hittills har inte en enda intressent hört av sig, säger han.

Inte heller de tre familjemedlemmar som arbetar på Berras Bestis till vardags – sonen Peter Holmlund, dottern Pia Häggblom och svärsonen Johnny Häggblom – är intresserade av att fortsätta rörelsen.

Själv har Bertel råkat ut för några svårare hälsomässiga utmaningar de senaste åren. Han har genomgått några större operationer.

– På midsommaren för fem år sedan fick jag plötsligt en hjärtinfarkt och föll ihop på gårdsplanen. Senare konstaterades det dessutom att jag led av svullen aorta. Det var dock inte tillräckligt med att råka ut för dessa operationer. Nästa motgång kom när jag ramlade av stegen vid min sommarstuga och krossade ett lårben, säger Bertel.

Trots att han sedan länge uppnått pensionsåldern fortsätter han att tillbringa sina dagar på Berras Bestis. Till vardags finns han på plats mellan sju på morgonen och sex på kvällen.

– Varannan söndag unnar jag mig en ledig dag.

Bertel utesluter inte att det framöver kan bli tal om att lägga lapp på luckan och inleda slutförsäljning.

– Samtidigt känns det inte heller bra att sluta eftersom servicen är så bristfällig i dagens Munsala. Ortsborna säger till mig att jag inte får sluta.

Känner du dig som Munsalabo nuförtiden efter fem årtionden i bygden?

– Det är både och för min del. Fortfarande läser jag gärna tidningstexter om sånt som händer i Vöråområdet, säger Bertel.

Text och bild: Joakim Snickars