Maggi vill gärna höra just din historia

Margaretha ”Maggi” Sundkvist skrev en roman redan som tioåring. Den handlade om en cowboy och hans häst. Sedan dess har hon intervjuat många människor, vissa mer kända än andra. I Kuriren har hon medverkat som skribent i fem år.

Vi träffas i ”stadens vardagsrum”, Campus Allegro, i Jakobstad. Den här platsen ser nämligen Maggi som sitt andra hem.
– Jag har ett stort behov av socialt umgänge och träffar gärna mina vänner i olika sociala sammanhang, som till exempel på kaféer, konserter och teaterföreställningar.

Förutom att hon gillar att vara tillsammans med andra människor betyder musik och teater mycket för henne. Som ung ledde hon en teatergrupp inom ungdomsföreningen i Larsmo. Hon har också varit med om att spela både teater och revy.

Och musiken, ja, kanske man kan säga att det började med pop- och rockvågen på 1960-talet. Hep Stars var hennes favoritband – och hon fick faktiskt träffa sina idoler och intervjua dem som 15-årig praktikant på Jakobstads Tidning (JT).
– Jag var kär i sångaren Svenne Hedlund. I mitt flickrum hade jag skrivit ”Svenne, I love You” med läppstift i taket.

När hennes barndomshem såldes på 1980-talet fick texten stå kvar. Sonen i familjen som flyttade in i rummet tyckte om musik och tyckte att texten var cool.

Själva intervjun minns hon inte så mycket av, annat än att hon var mycket nöjd – och bland klasskompisarna var hon via uppdraget nästan lika populär som Svenne själv!

Skrev erotiska noveller

Maggi har alltid varit intresserad av det skrivna ordet. Hon läste mycket som barn och utöver romanen om cowboyen skrev hon som 12–13-åring erotiska noveller som hon sände in till tidningen Mitt livs novell.
– Den första sände jag in under mitt eget namn, fast det var alltid signaturer i tidningen. Jag kunde inte använda mitt namn igen, så jag frågade om jag fick använda mammas, min systers och svägerskas och till och med en kusins namn. Det fick jag. För varje publicerad novell fick man 100 kronor. Det var mycket på den tiden och stort för en Larsmoflicka.

Reporterskapet halkade hon in på som 15-åring.
– Jag gick åtta år i grundskola i Larsmo. 1968 fick Larsmoeleverna möjlighet att gå nian i Rådmans skola i Jakobstad. Nian var frivillig att gå då och jag tog gärna det nionde året där. Det innebar skola sex dagar i veckan, men hälften av dagarna var praktik. Jag praktiserade på kontor och butik under hösten och hela våren på JT.

Jobbade på Radio Botnia

På den vägen blev det. Maggi skrev efter praktiken kåserier för JT och rapporterade från bland annat olika larsmoföreningar för Österbottniska posten (ÖP).

Hon har efter det återvänt till JT och sedermera Österbottens Tidning (ÖT) i flera repriser. Här emellan har hon också hunnit jobba på kontor, varit verksamhetsledare för Jakobstadsnejdens köpmannaförening (där hon bland annat också gjorde tidning), drivit matvaruaffär med sin dåvarande
make och jobbat på Radio Botnia under åren 1991–98.

Text: Harriet Jossfolk-Furu
Foto: Sebastian Sundlin

LÄS MER I KURIREN nro 8-2019




För Mary är exotiska växter vardagsmat

I Pargas by i Raseborg bor Mary Kuusisto tillsammans med sin man Veli och deras katter. Bland ortsbor är hon känd som författaren och konstnären som bor i ett slottsliknande hus högt uppe på ett grönskande berg. Där har hon en egen ateljé och odlar främmande och exotiska växter.
– Att kalla vårt hus för slottsliknande är nog att ta i, men jag brukar skämtsamt kalla det för kråkslott. Hur som helst, det omgivande berget och det inglasade utrymmet är som gjorda för en växtfantast som jag. Jag måste säga att jag brinner för att odla. Jag börjar ofta så mina frön redan på juldagen och i februari väcks vårkänslorna i mig, då börjar blodet cirkulera. Att se ett frö gro och växa – det är lycka. I början av vintern är jag däremot halvdöd, säger Mary och ler.

Tyvärr har Veli på senaste tid varit lite krasslig, vilket lett till att paret för tillfället inte bor i huset på berget, utan i en liten stuga vid bergets fot. Faktum är att stugan är Marys barndomshem. Men grönskan har paret tagit med sig ner från berget. Här finns plantor i krukor, plantor i trädgårdsland, plantor i växthus och plantor som klättrar upp längs trädstammar.
– Huset uppe på berget har Veli själv byggt av mestadels återanvänt material. Det är fortfarande inte helt färdigt eftersom det, som så mycket annat, är ett evighetsprojekt. Vi flyttade ner från berget eftersom stugan här nere är enklare att hålla varm på vintern. Dessutom innebär det mindre snöarbete och mindre släpande av matkassar. Jag kan när som helst gå upp till min rymliga ateljé om jag vill måla. Men just nu bor vi nere i mitt barndomshem och har burit ner en stor del av växterna hit.

Odlade redan som sjuåring

Marys intresse för växter började redan som barn. Hon bodde i den lilla stugan tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. Som seden var förr på landet odlade föräldrarna sina egna grönsaker och Mary blev tidigt invigd i odlandets ädla konst.
– Som sjuåring hade jag mitt första egna trädgårdsland genom att odla grönsaker i en gammal fönsterram. När vi åkte till staden var fröaffären min favorit. Där stod jag och tittade på alla fröpåsar och räknade till vilka fröpåsar mina pengar skulle räcka, minns Mary.
Men Mary har inte hela livet bott på orten utan som ung gav hon sig ut i världen och hamnade i Lahtis.
– Jag var dålig på finska och ville lära mig språket så jag flyttade till Lahtis och fick jobb i en lärarfamilj. Det dröjde inte länge innan jag träffade Veli, vi gifte oss och sedan bodde vi i Orimattila i 30 år. Där drev vi en handelsträdgård och blomsteraffär. Vi odlade mest krukväxter, snittblommor och vanliga grönsaksplantor.

Affären hade vi öppen under veckans alla dagar. Mitt liv handlade mycket om binderi, brudbuketter och blomsteruppsättningar till begravningar och allt där emellan. I växthusen hade jag möjlighet att, vid sidan av de vanliga blommorna, testa olika spännande växter, minns Mary.

För snart tjugo år sedan flyttade Mary och Veli till Marys barndomshem och även här fortsatte odlandet, men nu i mindre skala. Sommartid får de det mesta av sin mat från den egna trädgården, vilket är praktiskt eftersom de båda är vegetarianer. Dessutom säljer de plantor på Ekenäs torg.
– Det är skönt att odla i liten skala och nu kunna koncentrera sig på det som intresserar mest. Vi hade redan tidigare börjat bygga huset på berget som sommarstuga men bestämde oss för att flytta hit på heltid och sedan bygga till. Vi har aldrig ångrat flytten hit och i dag säger Veli att vi bor mitt i paradiset, säger Mary och ler stort.

Läs hela artikeln i nummer 7-2019 eller köp ett digitalt lösnummer

Text och foto: Carola Gustafsson




Från Edith Piafs chansoner till Tove Janssons visor

Emma Klingenberg har alltid haft ett stort behov av och en längtan efter att skapa. Berättandet på scenen, både i form av konserter och av teater produktioner, känns meningsfullt för henne. Sång- och teaterkarriären fick sin början hemma i Jakobstad då hon gick i gymnasiet.

Jag träffar en glad och avslappnad Emma Klingenberg då hon, tillsammans med Niklas Häggblom och Robert Kock, gästspelar med konsertföreställningen Chelsea Hotel i Jakobstad där hennes karriär startade.
– Jag fick en fin början här, både när det gäller sång, musik och teater. Då jag gick i gymnasiet medverkade jag bland annat i Teater Jacobs uppsättning av Spanska flugan, tillsammans med Jakob Höglund. Redan då konstaterade vi båda att det här vill vi också syssla med i framtiden.

Och så blev det. Emma blev en uppskattad sångerska och skådespelare medan Jakob blev en populär regissör.

Efter debuten i Spanska flugan medverkade Emma också i Teater Jacobs uppsättning av Smugglarkungen år 2000.
– Jag har alltid haft en längtan
efter att skapa, ett behov av att greppa verkligheten och titta på den från olika håll. Jag vill gestalta både mitt eget liv och andras samt olika skeenden i samhället.

Emma berättar att hon redan som barn brukade sitta och prata för sig själv framför en spegel.
– Då förstod jag inte riktigt vad jag gjorde. Alla känslolägen var inte bekanta för mig. I dag förstår jag bättre och jag pratar fortfarande med mig själv, säger hon och ler.

Men redan innan teaterkarriären tog fart blev det en hel del sångframträdanden. På Musikcafé After Eights innergård uppträdde Emma i evenemanget Café 3000 och i sångensemblen Jacobs Stemmer deltog hon aktivt i slutet på 1990-talet. I den ensemblen hade hon sällskap av flera i dag välkända sång- och musikprofiler från Jakobstadstrakten, till exempel Sören Lillkung, Jonte Wingren, Jakob Höglund, Charlotta Kerbs och Jennie Storbacka.

Brinner för att berätta

Emma Klingenberg utexaminerades som första finländare från musikallinjen på Teaterhögskolan i Göteborg 2005. Sedan dess har vi sett och hört henne i pjäser, konserter, filmer, tv-serier och musikaler både i Sverige och i Finland.

I höstas hade Teater Viirus uppsättning av Chelsea Hotel premiär. Med konsertföreställningen har Emma, tillsammans med de båda kollegerna Niklas Häggblom och Robert Kock, gästspelat på många orter i Svenskfinland. Konserten är en fängslande resa tillbaka till 1960- och 70-talens New York och det mytomspunna konstnärstillhållet Chelsea Hotel på Manhattan. Många kända och legendariska artisters sånger framförs, i nyöversättningar på svenska, i föreställningen.

I november medverkade Emma på Svenska dagen-galan och i december som solist på luciakröningen i Helsingfors domkyrka. Båda direktsändes på Yle Teema/Fem.

Utöver dessa sångframträdanden uppträdde hon på Åbo Svenska Teaters julkonsert och som solist på Muntra Musikanters julkonserter i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors i december.

Hon har stor konserterfarenhet och har även tidigare gjort solistframträdanden med bland andra Tenerife Symphony Orchestra, Åbo filharmoniker, Göteborgsmusiken, Vantaan viihdeorkesteri och Borås symfonietta.
– Jag har alltid brunnit för att berätta historier. Att berätta dem genom sång och musik brinner jag extra för, säger Emma.

Vi träffas i Campus Allegro där Jakobstads fina konsertsal Schaumansalen finns. Där har Emma också uppträtt ett par gånger. Första gången var i En gränslös julkonsert 2015 tillsammans med Alexander Lycke, Anna-Maria Hallgren och Sören Lillkung.

I fjol våras gav hon konserten Emma hemma i Schaumansalen. I den konserten ingick ett brett urval av sånger som hon på något sätt förälskat sig i. Med tanke på recensionerna efter konserten, som Emma senare också gav på Åbo Svenska Teater, tilltalade repertoaren även publiken.
– Jag uppträder gärna på nytt i Jakobstad. Rötter är viktiga för mig, liksom mitt avstamp i Jakobstad. På Musikhuset här i stan fick jag sånglektioner och en musikalisk utbildning som var helt avgörande för att jag vågade ta steget att söka till musikallinjen på Teaterhögskolan i Göteborg, säger hon.
– Sedan jag studerade här har möjligheterna att utbilda sig inom sång och musik och andra konstformer vuxit enormt.

Jakobstad är en fin stad.

Läs mera i Kuriren 6-2019

Text och foto: Margaretha Sundkvist




Koko Suomi leipoo gjorde Riitta känd

Kimitobon Riitta Wuorio-Bäck blev något av en rikskändis efter att hon segrat i säsong fyra av tävlingen Koko Suomi leipoo (hela Finland bakar), som sänds på kanalen MTV. I tävlingen fick finska folket följa de kreativa hemmabagarna som för varje avsnitt blev färre och färre tills endast tre finalister återstod. Vad var det som fick Riitta att ställa upp i tävlingen och vad gör hon nu?

Koko Suomi leipoo är som namnet säger en finländsk bakningstävling. De som ställer upp i tävlingen är glada hemmabagare, som också är ovanligt kreativa och till exempel utvecklar egna recept. Endast amatörer får delta i tävlingen – om du redan är bagare, har ett eget företag inom bakning eller jobbar på kafé får du inte vara med i tävlingen. Varje år söker mängder av människor till tävlingen, i vars fjärde säsong Riitta Wuorio-Bäck deltog med strålande resultat.

Vem är Riitta Wuorio-Bäck och vad fick henne att anmäla sig till tävlingen?
–Jag är en Kimitoflicka, ja eller tant i det här skedet, 52 år gammal. Mina två vuxna barn bor i Pargas och så har jag också barnbarn. Från början är jag utbildad frisör, men det måste jag sluta jobba som år 1992 eftersom jag blev allergisk för alla starka medel som en frissa använder. Efter det jobbade jag som kommunal dagmamma i tio år och sedan på familjeföretaget Wuorios som min farfar grundade. Vi var 26 anställda och sålde allt möjligt, som båtar, trädgårdsgrejor, inredningsprylar … Men när företaget köptes upp av en utomstående person som sedan lade ner det blev jag för första gången i mitt liv arbetslös 2015. Och då började jag baka för att det var roligt och för att dagarna inte skulle bli så långa. Jag hittade nya recept och började leka med recepten.

Till en början gladde Riitta släkt och vänner med sina bakverk, tills hennes syster frågade om hon hade hört talas om tv-programmet Koko Suomi leipoo.
–Men inte far jag med dit, inte! minns Riitta att hon svarade systern.
Sedan låg hon ändå sömnlös på natten och började leta upp information om programmet, vilket ledde till att hon anmälde sig.
–Det var ju säkert tusen personer som sökte till programmet, så inte trodde jag att jag skulle gå vidare och bli en av de tolv som valdes till de televiserade avsnitten. Det var en ganska lång urvalsprocess med intervju och man skulle filma sig själv när man bakade hemma och till sist filmade de ännu en provbakning i Helsingfors, för att se hur man betedde sig framför kameran.

Inspelningar på Sannäs gård i Borgå

Slutligen var Riitta en av tolv deltagare som under tre sommarveckor filmades på vackra Sannäs gård i Borgå……

LÄS MERA I KURIREN nro 5-19

Text: Sophie Kawecki
Foto: Kaj Lindh




Maarit Lassila – galleristen med många strängar på sin lyra

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila.

Husen tillhör en slags andelslagsform och innefattar fyra längor av ljusgula hus med sammanlagt tjugo lägenheter med vardera tre våningar. Alla lägenheter är lika stora till ytan, men alla är helt unika och ingen är den andra lik. Under de 100 år som husen funnits har en hel del människor hunnit bo här och diverse renoveringar samt ändringsarbeten utförts. Huset är ritat år 1911 av arkitekten AW Stenfors och var tilltänkta arbetarbostäder för järnvägsarbetare. Med nästan 110 år på nacken finns det otroligt mycket historia i husen och det var just den gamla själen i lägenheten som Nina föll pladask för redan vid första anblick.

I det havsnära Ingå 58 km väster om Helsingfors slingrar sig byvägen tätt intill en gammal rödgrå stenladugård som gränsar till en liten park.

Stenladugården, ursprungligen uppförd på 1800-talet, ligger vid foten av Prästgårdsberget och har sedan renoveringen 1996 fungerat som konstgalleri, vilket visat sig vara ett mycket lyckat koncept. I byggnaden som ägs av församlingen finns också inrymt en workshop vägg i vägg med galleriet.

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila. Under sommarsäsongen när galleriets öppethållningstider är förlängda är det mången bybo som slinker in i workshopen eller galleriet för att spana in nya konstverk av olika konstnärer och på samma gång få sig en pratstund med den alltid lika tillmötesgående och vänliga konstnären. Sommartid hittar också många turister till galleriet och det surrar av olika språk i den gamla stenbyggnaden. I den lilla workshopen som är till brädden fylld av tavlor, smycken, brukskeramik, kläder och böcker stöter man på många intressanta personligheter både lands- och stadsbor och på sommaren blir inslaget av sommargäster dominerande. Långa, djupsinniga diskussioner om konst, film, litteratur och världspolitik och kanske också om vardagens vedermödor utspinner sig här. Allt medan Maarit arbetar med sina händer och ibland kastar en road blick mot kaffebordshörnan där diskussionens vågor går höga.

-Vill du ha te? frågar Maarit den nya besökaren och torkar av sina händer på förklädet.

-Jag skall bara sätta de här skålarna i ugnen så kan vi duka fram te och kakor.

På frågan om hur hon hinner ägna sig åt alla dessa människor som sticker sig in till hennes workshop ler hon sitt milda leende.

– Jag trivs med att träffa människor och lyssna till vad de har att berätta. Jag upplever att jag får inspiration och energi och många människomöten sätter också sitt avtryck i min konst.

Maarit betonar att sommartid är det sociala umgänget en naturlig det av arbetstiden medan det på vintern är tystare och då blir många arbeten klara och det byggs upp ett litet lager av färdiga produkter.

Människan bakom yrkesrollen

Vem är då Maarit Lassila? Jag besluter mig för att ställa några frågor. Vad är hennes historia och hur har hon kommit att slå sig ner just här i Ingå? Jag får veta att Maarit ursprungligen är hemma från Helsingfors och har en magisterutbildning i bildkonst. Hon och mannen Anders beslöt att bosätta sig i Ingå 1995 då hon var på slutrakan med sin utbildning.

Text: Elisabeth Liljeqvist

Läs mera i Kuriren nr. 4.
6 mars 2019




Med rätt sätt kan personalen nå varje individ

Förhållandena inom äldrevården har allt oftare diskuterats i media. Vårdarna upplevs i allmänhet vara för få och de hinner och orkar inte med mera än den nödvändigaste grundvården. Klienterna sitter därför ofta ensamma och till synes bortglömda vid ett bord. Det här är något som man inom projektet ”Sol i minnet!” vid äldreboendet Villa Anemone i Karis vill råda bot på.

Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka.

Lilli bekräftar varje individ och väcker med sin färgglada hatt och sina röda läppar intresse hos de minnessjuka.

Med detta som bakgrund påbörjades 2017 en satsning på kultur på olika demensboenden i Svenskfinland. Projektet går under namnet Sol i minnet! och genom projektet hoppas man åstadkomma en både aktivare och samtidigt gladare vardag för både de minnessjuka och de anställda.
Projektet är treårigt och pågår 2017–2020 för personal som arbetar med minnessjuka. Grundtanken är att själva personen, inte arbetsuppgiften, skall stå i centrum och varje människa ska bekräftas, höras och ses som en individ. Det handlar om att införa närvaro i stunden med dialog, kontakt, beröring, lyckostunder och igenkännande, men även att tillåta ett befriande skratt i vårdvardagen.

Projektet initierades av Svenska kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Konstsamfundet. Personalen utbildas i personcentrerad syn på vården där klienten aktiveras, och de anhöriga tas med i vården. Tanken är att skapa ett nytt sätt att tänka för att öka trivseln både bland klienterna och personalen och minska arbetsfrånvaron bland personalen. Målsättningen med projektet är att efter tre år kunna se en märkbar skillnad, publicera en praktisk handbok som modell och inspiration för andra avdelningar på sin enhet, andra äldreboenden och i undervisningssyfte åt studerande.

Känd sjukhusclown som projektledare

Lilli Sukula-Lindblom är ledare för projektet. Hon har varit skådespelare i snart 40 år och gjort stora roller på de finlandssvenska teatrarna. I början av 2000-talet grundade hon även föreningen Sjukhusclowner som ger allvarligt sjuka barn på landets stora sjukhus en stund av glädje. Under de senaste åren har Lilli allt oftare även setts som artist på avdelningar för minnessjuka runt om i landet.

Till sin hjälp i projektet har Lilli geroartisten Taina Semi som under många år arbetat inom vården och utvecklat ett unikt arbetssätt inom personcentrerad vårdkultur. Tillsammans har de gjort upp en plan för projektet där man kan följa processen och utvecklingen.
Till en början har tre olika vårdenheter tagits med i projektet: Villa Rosalie på Hötorgcentret i Jakobstad, Salongen på Malmkulla i Pargas och Blå, Röd- och Gulsippan på Villa Anemone i Karis.

En förutsättning för att bli antagen till detta projekt var att ledningen helt och fullt stöder personalen under processen. På grund av det stora intresset för projektet deltar även tolv ”satellitenheter” runt om i hela Svenskfinland. Dessa så kallade satelliter får skicka två vårdare med på gruppens seminarier. Inom den närmaste tiden kommer också så kallade specialcoacher att utbildas och de beräknas bli färdiga med sin utbildning i januari år 2020. Coacherna ska i sin tur föra sin kunskap vidare till både andra avdelningar på sin enhet och andra vårdenheter.
– Utbildningen av personalen på vårdenheterna är en gåva som man förhoppningsvis i framtiden skall kunna dela med sig av åt andra inom vården. Vi har under året haft två gemensamma årsseminarier där vi hållit de andra enheterna uppdaterade om det aktuella läget på just vårt boende. När projektet avslutas våren 2020 planerar vi att hålla ett gemensamt nordiskt seminarium och ge ut en handbok som modell för andra, berättar Lilli.

Läs mera i Kuriren Nr. 3 – 2019

Text: Carola Gustafsson
Foto: Terhi Paukku




Philip är Österbottens svar på Roy Orbison

Musik från 1950-, 60- och 70-talen fascinerar det unga stjärnskottet Philip Järvenpää. Framför allt gillar han Roy Orbisons låtar och stil att sjunga.

Som barn vistades Philip Järvenpää ofta hos mormor och morfar i Jakobstad. Han kunde inte läsa då ännu och förstod inte engelska. Men lyssna kunde han. Och det han lyssnade aktivt på var morföräldrarnas skivor och kassetter från 1950-talet och framåt.
– Då föddes mitt intresse för den musik som mormor och morfar gillade, säger han.

Och det intresset har hållit i sig sedan dess. När Philip uppträder som trubadur är det ofta med låtar som till exempel Elvis Presley, Paul Anka och Tom Jones gjort kända. Framför allt gäller det Roy Orbisons sånger.
– De är melodiska och känns äkta. Roy Orbison hade en speciell stil. Sången i 1950- och 60-talens popmusik lät helt annorlunda än sången på dagens poplåtar.

Philip tolkar coverlåtarna på sitt speciella sätt med sin unika röst. Många som hört honom konstaterar att ifall man blundar och bara lyssnar kan man tro att det är Roy Orbison själv som sjunger.
Men titeln ”Österbottens svar på Roy Orbison” är inte den enda titel Philip fått. Han har också kallats ”Tjuren från Jakobstad”.
– När jag deltog i Årets stora julkonsert 2017 med turné genom hela Svenskfinland sjöng jag bland annat Delilah, som ”Tjuren från Wales” Tom Jones gjort känd. Benny Törnroos, som också medverkade i konsertturnén, presenterade mig som ”Tjuren från Jakobstad”, säger Philip och skrattar.

Läs mera i Kuriren Nr. 2 – 2019

Text: Margaretha Sundkvist




Folkbildare och resepionjär

Frejvid Weegar, avled oväntat den 11 december 2018. Hans livsverk, den finlandssvenska veckotidningen Kuriren och Kurirens resebyrå, har genom åren gett många finlandssvenskar stor glädje och utbyte i livet. Kuriren betraktas även av många som en finlandssvensk institution av stor dignitet.

Tidningen och resebyrån var Frejvid Weegars skötebarn. Att säga att bägge företagen betydde väldigt mycket för honom är ingen överdrift. Att avsluta sin resebyråverksamhet 2016 efter att ha verkat 51 år inom branschen var inget lätt beslut, Frejvid tvekade in i det sista, ända tills han inte längre kunde blunda för resebyråns resultat, bokföringssiffror och den rådande konkurrensen på marknaden.

Visst funderade han ibland på att sälja sin tidning under perioder då han tyckte att det var tungt att vara företagare, för att kunna bli pensionär på heltid. Hugade köpare har kommit och gått genom åren, men Frejvid hittade kanske aldrig någon som han ansåg vara värdig hans tidning. Eller så förmådde han inte att sälja sitt livsverk utan valde att fortsätta ge ut Kuriren själv, med hjälp av sina anställda, in i det sista. Troligtvis kändes det helt omöjligt för Frejvid att avstå från sin älskade tidning – han föredrog att helst hålla kvar det invanda och trygga och att allt skulle rulla på som vanligt.

Att Frejvid blev journalist bottnar bland annat i att han hade lätt för att uttrycka sig i skrift och tyckte om att prata med de människor han mötte, och att hans far Johannes, som hade varit lärare vid folkhögskolan i Kronoby, var fackförenings- och föreningsaktiv. De tidningar som hans far fick genom sitt engagemang i föreningar och yrkesliv brukade även Frejvid ögna igenom och detta väckte redan i unga år hans intresse för både politik och tidningar.

Frejvid deltog i sin ungdom i flera folkbildande kurser i socialetik som ordnades på olika folkhögskolor av Finlands svenska nykterhetsförbund, och hans tidning präglades även av folkbildningsrörelserna. Frejvid ansåg att det behövs journalister med en bred bakgrund, en folklig förankring och kännedom om förhållandet i samhället vid tidningarnas redaktioner.
Frejvid gick 1954–1955 en journalistkurs i Nordiska folkhögskolan i Kungälv utanför Göteborg. 1955 fick han arbete som landsbygdsreporter på Jakobstads tidning. Det var en period som Frejvid senare kom att betrakta som den bästa tänkbara yrkespraktiken han hade kunnat få inom detta yrke. År 1956 blev han redaktionssekreterare på tidningen Österbottningen i Gamlakarleby men sa upp sig från den tjänsten efter tre år.

Att Frejvid kom på tanken att börja ge ut en egen tidning berodde på att det var tänkt att han skulle bli chefredaktör för en tidning i Österbotten som skulle bevaka jordbrukarnas intressen, en tidning som hans far Johannes även fungerade som en av de stora bakomdrivande krafterna för att förverkliga. Eftersom aktieteckningen i det tilltänkta bolaget Ab Landsbygden inte visade sig lyckas som planerat, uppmanade den dåtida direktören för den finska tidningen Ilkka honom att starta en egen tidning.

Frejvid antog utmaningen, gjorde slag i saken och startade en egen tidning i oktober 1959. När en kollega med lång erfarenhet inom tidningsbranschen fick höra talas om Frejvids planer på att starta en egen tidning sa han: ”Det kan inte lyckas!”.

Men med tiden visade det sig att kollegan hade helt fel. I stället för att bli tvungen att lägga ner sitt företag, fick Frejvid det att utvecklas och blomstra. Under alla de gångna åren sedan starten har Frejvid lyckats med bedriften att hålla tidningen vid liv, och i oktober i år har Kuriren utkommit i hela 60 år!

Kurirens och Frejvids första bil var denna tvåcylindriga, luftkylda Citroën – utan värmeaggregat och med oisolerade väggar.

Från början och under en tidsperiod som kom att bli tio år, skötte Frejvid själv om anskaffningen av annonser, som han finansierade sin tidningsutgivning med. Orsaken till att det denna tid fanns ett stort intresse för att annonsera i hans nystartade tidning var att Kuriren täckte ett betydligt större område än dagstidningarna. Frejvid körde även själv ut sin gratistidning, som han startat helt utan eget kapital med lån från banken, till servicestationer och turistbyråer i Österbotten.

Efter hand började Frejvid även marknadsföra tidningen i södra Finland. Distributionen i Österbotten sköttes till stora delar med busstransport ut till byarna, där tidningarna sedan fördelades. Så småningom fördelade sig även antalet läsare jämnt mellan Österbotten och södra Finland.

När det blev tal om orsaken till tidningens framgång och popularitet, brukade Frejvid som de främsta orsakerna lyfta fram tidningens positiva anda och målsättningen att läsarna ska bli glada då tidningen kommer hem till dem. Han var från början även noga med att hålla en öppen linje till läsarna – alla som hade något att berätta var alltid välkomna att skicka in sina berättelser.

Att Frejvid inte kom att nöja sig med att ha bara ett företag utan även grundade ett företag till, Kuirens resebyrå, berodde mer eller mindre på omständigheterna. Kuriren hade många ombud i byarna som sålde prenumerationer och för att likt flera andra dagstidningar i landskapet denna tid på något sätt belöna sina prenumerationsombud, beslöt han att 1965 bjuda dem på en bussresa till Trondheim och Oslo. Det var tänkt att bara bli en resa, men intresset blev så stort för resorna att Kuriren ordnade inte bara en utan hela tre resor det året.

Samma år, 1965, grundades Kurirens resebyrå som därmed även blev den första resebyrån i Finland som ordnade resor på svenska.

Att efterfrågan på resor visade sig vara så stor fick Frejvid att inse att nu gällde det att lära sig hur man ordnar resor på riktigt, och därför åkte han och Lillie på studieresa till en tidning i Köpenhamn som ordnat egna läsarresor en tid. Den tiden fanns det många små researrangörer i Danmark så Frejvid och Lillie gick in för att lära sig allt om till exempel hotellbokningar.

De fick småningom tag på unga studentskor som fick fungera som reseledare. Många av dem lärde i sin tur upp nya reseledare, och vissa av reseledarna blev verkliga veteraner på området. En del till och med reseledare i tredje generation inom en och samma familj!

Det var buss som gällde till en början och till exempel resor till Wien tur och retur via Trelleborg kunde vara i sjutton dagar. Efter att Frejvids syster flyttat till Nederländerna hjälpte hon till med att ordna blomsterresor på våren till Keukenhof. Man använde sig också tidigt av flyg. 1965–66 samarbetade man med Lentomatkat som flög till Mallorca och mellanlandade i Malmö. I Kuriren marknadsfördes resebyråns resor med ett detaljerat reseprogram för varje resa. Resorna började även regelbundet marknadsföras i Hufvudstadsbladet sedan majoriteten av resenärerna börjat komma från södra Finland.

När Frejvid blickade tillbaka på resebyrån och dess verksamhetstid brukade han konstatera att resebyrån knappast skulle ha funnits om inte Lillie skulle ha funnits vid hans sida.

Lillie, som bott i Chicago i sju, åtta år som barn var en stor tillgång för reseverksamheten eftersom hon talade flera språk och var välberest. Förutom svenska och engelska talade hon franska, italienska och tyska och hade även läst latin. Hon och sonen Rune kom även att fungera som reseledare under många av Kurirens resor. Frejvid och Lillie reste mycket tillsammans och hann uppleva mycket under sina resor. Det bästa med sina två företag ansåg Frejvid vara att han fått resa så mycket som han velat och att han fått göra en tidning såsom han själv velat.

Frejvid var pionjär inom båda sina verksamhetsområden i Svenskfinland. Kanske kommer Svenskfinland aldrig någonsin mer att få uppleva något motsvarande fenomen som Kuriren och Kurirens
resebyrå, och en företagare som verkar inom sina företag lika länge som Frejvid Weegar gjorde!

Kurirens redaktion

KURIREN

KURIRENS RESEBYRÅ

  • Första gratisnumret utkom i oktober 1959 under namnet Österbottniska Kuriren.
  • 1962 började Frejvid utan bidrag från vare sig fonder eller samhället ge ut tidskriften Hem, som delades ut gratis till nästan alla svenska hem i landet under några år.
  • Tidningen trycktes i Helsingfors i djuptryck.
  • 1964 förkortades namnet till Kuriren.
  • Familjetidningen Kuriren var först i Svenskfinland med horoskop, recept och kontaktannonser. Många par har hittat varandra via Kuriren och senare gift sig.
  • 1965 övergick man till ett prenumerationssystem med fasta priser på tidningen och fick redan från början närmare 22 000 prenumeranter.
  • Som mest trycktes Kuriren i 30 000 exemplar.
  • 1965 hade Kuriren uppemot 100 prenumerationsombud.
  • Redaktionen flyttade 1973 till Skeppsgatan, in i ett gammalt 1800-talshus som senare renoverades 1977.
  • 1976 utkom den första turistbilagan Finland just nu, den största upplagan var 75 000. En del av upplagan ingick i Kuriren och delades på så vis ut även till prenumeranterna.
  • Finland just nu utgavs gratis en gång i året och finansierades via annonsintäkter. Bilagan delades även ut i Sverige under tiotals år. Den sista turistbilagan utkom våren 2015.
  • I början av 1990-talet hade man 22 personer på lönelistan inklusive Frejvid och hans familjemedlemmar. Hälften av de anställda arbetade halvtid.
  • År 1991 flyttade kontoret och resebyrån in i nya utrymmen på Storalånggatan i Vasa.
  • Tidningen och resebyrån var jämnstora vid 50-årsjubileet inom ramen för Kurirens verksamhet.
  • År 1999, det år då Kuriren firade sitt 40-årsjubileum, var upplagan nästan 16 000.

  • Första resan gjordes sommaren 1965 till Sverige, längs Blå vägen till Trondheim i Norge och vidare söderut till Oslo. Den var tänkt som en belöningsresa för ombuden men efterfrågan blev så stor att man fick ordna tre resor.
  • I början gjordes resor till Sverige, Norge och Danmark, därefter resor till Tyskland och Holland. Senare även resor till Österrike.
  • Resebyråns policy var att ordna välplanerade resor på svenska.
  • Folk trivdes på resorna, fick goda vänner och började efterlysa reseträffar som då började ordnas.
  • Resebyråns storhetstid var under 1970–1980-talen, då även resor till USA började ordnas.
  • Under det 50:e jubileumsåret ordnades även resor till Japan och Sydafrika.
  • 2011 hade Kurirens resebyrå 32 resor med cirka 900 resenärer och ännu följande år ordnades ett stort antal specialplanerade resor över hela världen.
  • Flera tiotals tusen finlandssvenskar har genom årens lopp rest med Kurirens resebyrå.
  • Konkurrensen från andra researrangörer och internet blev så småningom allt större. Resebyråns allra sista resa gick till Island
  • i början av september 2016.




Mannen som ger sina skyddsänglar blödande magsår

I ett rött hus vid Gennarbyviken i Tenala bor Karl Augustson, allmänt kallad Kalle. Han är en man med många strängar på sin lyra och han är känd långt utanför landets gränser, främst för sin trägna strävan att hjälpa människor i nöd.

Under årens lopp har Tenalabon Kalle Augustson transporterat varor för miljontals euro till behövande i fattiga länder. Just nu är han ännu en gång på väg till Lettland med en hjälpsändning.

– Jag har faktiskt tappat räkningen, men jag torde ha gjort drygt 400 hjälpsändningar vid det här laget, säger Kalle.

Föräldrarna viktiga förebilder

Kalle lärde sig redan under sin uppväxt att vara givmild, sköta om hus och djur samt tro på Guds hjälp. Föräldrarna var viktiga förebilder som lärde Kalle vikten av ärlighet och hårt arbete. Hans far var en filosof med tummen mitt i handen. Därför fick Kalle och hans bror sköta det mesta av arbetet på gården.

Kanske var det åren på gården, kanske var det ett medfött mod, men Kalle har aldrig tvekat att ge sig in i krigshärdar för att transportera mat och förnödenheter till människor i nöd.

Våren 1984 läste Kalle i tidningen Västra Nyland om en sjömanspräst som berättade om gatubarn i Gdansk i Polen. Han blev väldigt upprörd och impulsiv som han är, tog han genast kontakt med prästen.

– Vi kom överens om att träffas redan samma kväll. På stående fot lovade jag samla in och leverera kläder och hygienartiklar åt barnen. Jag hade då ingen aning om hur svårt det skulle bli att få in varorna i ett land som vägrade erkänna invånarnas nöd. Mötet med den skriande fattigdomen blev något av en chock och en nyttig lärdom inför raden av dramatiska resor i framtiden.

Finansiering med egna lån

Eftersom nöden i världen är stor, har resorna avlöst varandra i en aldrig sinande ström. Resekostnaderna har många gånger betalats med banklån eller Kalles egna besparingar.

– Jag har under åren känt mig tvungen att låna så stora summor att vårt eget hem fyra gånger varit utannonserat på exekutiv auktion. Tack och lov har jag alla gånger kunnat hindra försäljningen i sista stund, berättar Kalle.

År 1989 bar det av till Rumänien, denna gång med två lastbilar och en paketbil.

– Pengar till resekostnaden fick vi genom en konstauktion dit finska konstnärer skänkt sina arbeten. Inför avfärden hade privatpersoner donerat saker och tvättat kläder. Dessutom hade vi fått ett stort förråd med medicin som donation. Färden blev strapatsrik, bland annat råkade vi ut för snöstorm, jordskred och åtskilliga punkteringar. Slutligen kunde vi leverera vår last till ett sjukhus där vi mottogs som hjältar.

Följande resor gick till Irak år 1992, till Mostar år 1994 och så har det fortsatt, år efter år. Under årens lopp har det blivit över 400 hjälpresor sammanlagt.

Det som kanske mest bidragit till att Kalle blivit så omtalad i sina hemtrakter är hans kamp för den kurdiska flickan Midiya. Han träffade den 6-åriga kurdiska flickan i Irak efter att hon blivit förlamad av ett skott som genomborrade hennes ryggrad. Efter flera år av påtryckningar och förhandlingar lyckades han slutligen få henne och hennes familj till Finland.

– Det var oerhört byråkratiskt och jag fick vända på varje sten innan jag slutligen fick henne och hennes pappa till Finland. Efter flera operationer kunde läkarna konstatera att om hon fått vård tidigare hade hon kanske kunnat gå, men i dag är hon rullstolsburen. Hon bor numera i Ekenäs med sin man och deras tre barn och är en av mina bästa vänner, säger Kalle.

Aldrig rädd

Att resa med hjälpsändningar i områden härjade av krig och fattigdom kan många gånger vara direkt livsfarligt. Många är de gånger Kalle råkat ut för tjuvar, kidnappare, snikna män och maktgalna byråkrater. Med ett mod som ibland nästan snuddar vid dumdristighet har Kalle gett sig in i olika krisområden. Onekligen förvånas man av att han klarat sig med livet i behåll. Men är han aldrig rädd?

– Nej, jag är inte rädd. Den dag jag blir rädd är det dags att sluta. Om man är rädd gör man felaktiga beslut som kan sluta med förskräckelse. Jag har däremot lärt mig lita på Gud och på min intuition, min omedelbara magkänsla.

Under sina resor har han endast en gång av ren artighet struntat i sin magkänsla och den gången höll det på att sluta riktigt illa.

– Mot bättre vetande litade jag på en man som guidade mig upp längs en smal väg i bergen. När lastbilen körde fast i den dåliga terrängen tackade han för sig, hoppade ut och gick till sitt hus. Han hade enbart tänkt på egen vinning och skaffat sig skjuts hem. Det tog mig åtskilliga timmar av arbete och besök vid några FN-högkvarter innan vi med gemensamma krafter fick släpet bärgat. Men det gick slutligen bra och jag lärde mig en läxa.

– En annan gång då jag i dimma körde över en bro ropade en röst plötsligt “Stopp” inne i mitt huvud. Jag stannade förvånad och gick ut för att se vad som stod på. Det visade sig att ett tiotal meter längre fram hade bron rasat och om jag fortsatt framåt hade bilen störtat ner i avgrunden. Jag förlitar mig därför på en högre makts beskydd, fast min dotter brukar nog säga att jag ger mina skyddsänglar blödande magsår så som jag kör med dem, ler Kalle.

Engagerar sig för nödställda i många länder

En annan sak som alltid varit och fortfarande är aktuell är Kalles hjälp till nödlidande i hemlandet. Han har även jobbat hårt för att förbättra levnadsvillkoren för romerna i Rumänien och han ger ekonomisk hjälp till ett antal familjer på olika platser i Balkan.

I dag går Kalles biståndsresor mestadels till Estland eller Lettland. Nöden där är lika stor, men resorna kanhända något tryggare då de inte sker i krigsområden.

– Tidsmässigt går det åt mindre tid, men mera pengar, för hjälpen till personer och familjer i Finland. Det är dock känsliga saker som man inte talar öppet om eftersom de berörda ofta skäms över sitt öde.

– När det gäller nöden i våra grannländer blir jag ibland helt perplex när jag ser våra landsmän shoppa loss på sina resor. De har inte en aning om hur stor nöden är bland landets befolkning i just det landet, bland annat åldringar har det oerhört svårt. Man ser bara de snygga fasaderna och väljer att inte se fattigdomen som döljer sig på bakgårdarna.

Han har också blivit personligt engagerad i många av tsunamins offer i Indonesien år 2004. Fortfarande jobbar han och hans volantärgrupp intensivt med de drabbade i Sulawesi i Indonesien, berättar Kalle.

 

I den röda lilla stugan på gården har Kalle sin homeopatmottagning.

Filosofie hedersdoktor och utbildad homeopat

Kalles hjälpsändningar har inte gått omvärlden obemärkt förbi. Under årens lopp har han nominerats för flera hederstitlar. Bland annat har han fått Årets väckarklocka för sina insatser för mänsklighet och miljö och utnämnts till Årets humanist och Årets ålänning.

År 2005 utnämndes han av Åbo Akademi till filosofie hedersdoktor då han i handling visat innebörden av att tro på människovärdet och människans värdighet.

År 2003, då han var 62 år, började Kalle utbilda sig till homeopat. Homeopati fungerar enligt principen att “lika botar lika”. Det betyder att symptom orsakat av ett visst ämne, kan botas av alternativmedicin som tillretts av samma substans. Utbildningen har kommit att betyda väldigt mycket även för Kalles hjälpverksamhet. I dag jobbar han även i företaget Kalles Naturkost och Homeopati.

– Det enda jag ångrar i mitt liv är att jag inte utbildat mig tidigare, säger Kalle.

Fallet Brenda Tilk

År 2005, när Kalle fortfarande var på hälft med sina studier, blev han kontaktad av en kvinna från Estland. Hennes tioåriga dotter, Brenda Tilk, led bland annat av den medfödda sjukdomen spondyloepifyseal dysplasi som innebar svår osteoporos och hon ville ha Kalles hjälp.

– Det visade sig att trots att flickan var tio år var hon endast 80 centimeter lång och vägde under tolv kilo. Hennes röntgenbilder visade inga som helst substanser av benstomme, ingen ryggrad eller andra fullständiga ben i kroppen.

Familjen hade kontaktat flera utländska läkare för att hjälpa Brenda, men utan resultat. Läkarna sa varje gång endast att Brenda kommer att dö, att det inte är värt att satsa på henne.

– Det gör mig så fruktansvärt arg då läkare ger en dödsdom åt en patient. Ingen vet hur länge en människa lever och ingen har rätt att ta hoppet från en annan. För att tända ens ett litet hopp hos flickan lovade jag försöka hjälpa henne om hon tummade på att själv hjälpa till att bli frisk. Jag såg en ny glans tändas i hennes ögon. Sedan lämnade jag familjen och gick ut och bad, bad om ett av de under jag vet kan ske, minns Kalle.

Brenda med den bronsmedalj hon tog vid VM i parsimning i Mexiko City 2017.

Brenda lär sig simma

Brendas mamma förstod hur viktigt det var att Brendas muskler utvecklades. Därför besökte mor och dotter varje vecka ortens simhall där Brenda lärde sig simma. Kalle å sin sida tog kontakt med en av sina döttrar, Isabella, som är biolog och healer i Sverige.

– Min dotter Isabella var under min studietid min främsta mentor. Tillsammans kom vi fram till ett homeopatiskt medel som vi kombinerat med lättupptagligt kalcium, Omega 3 och vitaminer som vi ordinerade Brenda.

– Dessutom bad jag vänner runt hela jordklotet be förböner för flickan. Resultatet blev fantastiskt, ett halvt år senare hade Brenda ett komplett skelett. Efter ytterligare tre månader hade hon vuxit med 28 centimeter. Under de följande fyra åren växte hon sammanlagt 60 centimeter och i dag är hon 140 centimeter lång.

År 2006 blev Brenda sin skolas mästare i simning, följande år vann hon tre mästerskap i Estlands skolmästerskap. År 2008 och 2009 blev hon estnisk juniormästare och så har det fortsatt, berättar Kalle.

– I fjol tog hon brons i VM i Mexiko. Inte dåligt av en flicka som läkarna några år tidigare gett en dödsdom. Brenda har visat att man aldrig ska ge upp, trots alla dödsdomar i världen.

Verksam som privatföretagare

På hemmafronten har Kalle i många år fungerat som privatföretagare. Åren 1988–1993 drev han ett konstgalleri i Ekenäs. Eftersom två av Kalles bröder, Göran Augustson och Lars Augustson, är kända konstnärer var de flitiga utställare i konstgalleriet.

Kalle har också sedan år 1966 varit verksam som privatföretagare inom transport- och miljövårdsbranschen i Tenala och på Åland. Fortfarande driver han företaget Ab Vassbekämpning – Kaislantorjunta Oy. Dessutom fungerar han som konsult i alternativ energiförsörjning och har tillsammans med familjen grundat föreningen Lazarus Human Aid r.f.

– Jag försöker sälja Ab Vassbekämpning, men intresset har inte precis varit enormt. Vem vill i dagens läge överta ett företag med verksamhet enbart under sommarmånaderna och med arbetsdagar som börjar innan solen går upp? Det har till och med varit omöjligt att få någon sommarhjälp anställd.

Tre av böckerna Kalle skrivit. Böcker kan beställas direkt från honom.

Bokförfattare

Mellan sina resor har Kalle även gett ut några böcker som kan beställas endast från honom själv. Avkastningen från böckerna går oavkortat till hjälpverksamheten.

I böckerna Möten med ondska och godhet – minnesbilder i en backspegel (2013) och Damen i Tallinn (2017), beskriver han med humor och inlevelse både människoöden och upplevelser under sina strapatsfyllda resor bland annat till Rumänien, Irak, Kosovo, Albanien och Ryssland. Även en bok på finska, Ikioma leipä (2017), har utkommit.

–Trots att jag skickat mina böcker till alla finländska tidningar är det endast Möten med ondska och godhet – minnesbilder i en backspegel som blivit recenserad. Kanske eftersom den givits ut via ett bokförlag. De andra böckerna anses troligen vara endast skräp, eftersom jag givit ut dem i egen regi, funderar Kalle.

– Jag skrev boken Ikioma leipä eftersom intresset på finskt håll var stort efter min första bok. Namnet kom till efter att jag frågat några barn i ett ghetto i Rumänien vad de mest av allt önskade sig i livet. Svaret blev: “ett eget bröd”. Det är nog en ocean från vad barnen i vårt eget land hade svarat på samma fråga.

Ingen blir profet i sin hemstad

I sin bok, Kan en länsman komma till himlen som utkom 2015, beskriver Kalle det bemötande hans släkt i generationer fått på hemorten. Berättelsen är så full av hämndbegär, gamla oförrätter och intriger att håret i det närmaste reser sig på läsaren.

Oförrätterna går tillbaka ända till Kalles farfar och har fortgått i åtminstone tre generationer. Kalle upplevs fortfarande inte som någon äkta Tenalabo, han är ju bara bybo i tredje led. Trots alla oförrätter går författaren ändå rakryggad ur striden. Här kan man inte annat än konstatera att man aldrig blir profet i sin egen hemstad. Kan hända jantelagen har sitt finger med i det fula spelet?

Slutligen kan man citera den finlandssvenska duon Sås & Kopp i en sång om Kalle:

Dra igång din gamla diesel man väntar på dig än – i Kurdistan och Bosnien.
Är det nå’n som klarar av det – är det nå’n som är just sån – så är det du, Kalle Augustson!

           Kalle Augustson

  • Född: 17.2.1941 på Ekenäs BB.
  • Familj: Frånskild, har 6 barn och 13 barnbarn. Barnen hjälper till i biståndsverksamheten, alla på sitt vis.
  • Höjdpunkter i livet: Barnens födelse.
  • Livsmotto: Bemöt andra som du själv vill bli bemött.
  • Mest stolt över: Att jag medverkat till att rädda livet på två barn, Midiya från Irak och Brenda i Estland.
  • Gör mig lycklig: Att barn har det bra.
  • Gör mig arg: Orättvisor som drabbar personer eller djur som inte kan försvara sig.
  • Ångrar mest: Att jag av förekommen anledning missat att vara mera hemma när barnen var små.
  • Personliga förebilder: Nelson Mandela och Mahatma Gandhi.
  • Bästa barndomsminnet: Jag var fyra år, låg i sängen och grät, rädd för åskan. Mamma kom och frågade om jag var rädd och undrade om jag bett min aftonbön. Det hade jag. Mamma sa att då behöver jag inte vara rädd, för Jesus skyddar mig och då somnade jag bums!
  • Gör helst på fritiden: Läser.
  • Favoritbok: Samtal med Gud, av Neale Donald Walsch.
  • Vill helst bli ihågkommen för: För den jag varit, på gott och ont .

Text och foto: Carola Gustafsson

 




Här är julen en välkommen högtid på året

Bokstäverna i den glada texten hänger väl synliga i rummet i “kaffeklubben” i Barnens by i Borgå. Gruppen av glada män är samlad för att sjunga både julsånger och andra sånger tillsammans med artisten Jonas Näslund, som regelbundet besöker Barnens by.

Under det namnet känner de flesta i trakten denna unika och vackra skärgårdslägenhet. I dag är det ett hem för cirka 37 vuxna män och kvinnor, som allt efter behov får del av de tjänster Kårkulla samkommun erbjuder.

Föreningen Barnens by har en spännande historia, som började redan år 1923. Det handlade om att ge hjälp till barn i nöd och att skapa ett hem för dem. Behoven av hjälp har förändrats, liksom verksamhetsformerna vid Barnens by. Men fortsättningsvis är det omsorgen om varandra och den goda viljan att ge stöd och vägledning åt andra, som gäller.

Sedan år 1985 är det Kårkulla samkommun, med uppgift att bistå personer med utvecklingsstörning, som driver verksamheten vid Barnens by som i dag heter Utterbäck.

Enhetschefen Kerstin Hellroos och ställföreträdaren Pamela Lönnström-Karlsson berättar om verksamheten och om platsens historia. Båda har nära väg till sin arbetsplats, liksom också en del av den övriga personalen vid Barnens by, omkring 40 personer. Genom åren är det många ortsbor som haft anställning här.

Dagverksamheten vid Barnens by består av olika aktiviteter, bland annat i verkstaden. Kaffeklubben som vi besöker består av en grupp äldre män, “seniorerna”, och programmet skiftar från gång till gång, det avgörande tycks vara själva umgänget med varandra.

– Vi språkar om väder och vind, berättar Bengt Skogster.

Sedan tillägger han på sitt godmodiga vis:

– Så dricker vi kaffe!

Musikern och sångaren Jonas Näslund, som är dagens gäst, besöker Barnens by varje vecka inom ramen för Borgå Medborgarinstitut. Väntan på julen är stark i Barnens by och det är självklart att en av allsångerna blir “Jag drömmer om en jul hemma”.


Modell från Skottland

Föreningen Barnens by grundades i maj 1923 efter att bergsrådet Lennart Baumgartner med fru hade donerat den natursköna tomten i byn Fagerstad. Bakgrunden var ett initiativ av fru Eva Lindfors, som under en studieresa till Skottland blivit inspirerad av en framgångsrik verksamhet för hemlösa barn där. Efter några år av sommarkoloniverksamhet, byggdes flera hus på området och den 5 augusti 1928 invigdes officiellt Barnens by. Bland annat hedrade dåvarande presidenthustrun Signe Relander tillfället med sin närvaro.

Nämnas ska att skolverksamhet också bedrivits i Barnens by, inte enbart för barnhemsbarnen, utan också för barn från byarna runt omkring. Krigsåren inverkade negativt på planerna på fortsatt utbyggnad. Men åren 1939–1944 tog Barnens by emot evakuerade barn som genom kriget förlorat sina hem och i en del fall även sina föräldrar. Det blev för många av dem ett bestående hem. De sista barnhemsbarnen flyttade bort 1956 och två år senare drogs också skolan in. Då Barnens Värn därefter fick disponera fastigheterna, handlade verksamheten om vård av barn med olika grad av utvecklingsstörning och psykisk ohälsa. Det var den första svenskspråkiga verksamheten för denna målgrupp i Finland.

Hästskötsel som terapi

Sedan 1985 driver alltså Kårkulla samkommun arbetet. De olika fastigheterna – en hel liten by faktiskt – ägs fortsättningsvis av föreningen Barnens by. En unik sak som invånarna i Barnens by är mycket förtjusta i, är stallet med sina två hästar – shetlandsponnyn Kingi och finskhästen Poku. Att få sköta hästarna och stallet, att rida eller åka i kärra efter hästarna – är intressanta sysslor och en förträfflig terapiverksamhet för de 35–40 personer som för närvarande bor i Barnens by. Men stallverksamheten engagerar dessutom även alla dem som finns vid andra Kårkulla-enheter i östra Nyland.

Föreningen Barnens by leds i dag av en styrelse. Kerstin Hellroos berättar att föreningen bekostar julfirandet vid Kårkulla-enheten, med bland annat julgranar och dekorationer,

– Julfesten är årets höjdpunkt säger Pamela, på tal om de boendes förväntningar inför julen.

Intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland, FDUV, annordnar festen och då blir det busstransport till
Mariagården i Borgå centrum, där festen arrangeras.

Efterlängtat Luciabesök

Strax innan jul kommer ett efterlängtat besök till Mikaelskapellet i Barnens by, nämligen Svenskfinlands Lucia. Det är ett av de tillfällen då, förutom invånarna i Barnens by, även allmänheten är välkommen. När vi träffar Bengt Skogster i Kaffeklubben, hinner han berätta om ett luciaminne för två år sedan, då lucia och tärnor också stannade kvar extra länge i kapellet efter det officiella programmet. Bengt minns med glädje hur man satt i ring med luciaföljet och sjöng.

Vi träffar också Bengt Bergholm, som i höst har firat sin 70-årsdag i Barnens by. Bengt är den som bott allra längst i byn, eftersom han kom hit redan som 9-åring. Han har bott i flera av boendeenheterna på området, “Gossebo”, “Pia-hemmet” och nu på “Villa Nan”, seniorboendet.

Bengt uttrycker förnöjsamhet och glädje när han deltar i Kaffeklubbens aktiviteter. Det berättas att han kommit hit redan som som barn, och i Barnens by har han sedan dess alltid haft ett bestående hem.

Text: Johnny Holmberg