God hälsa är inget vi kan ta för givet

Alla känner vi någon som drabbats av cancer. Ibland kan sjukdomen botas eller bromsas, ibland inte. Att se en anhörig, närstående eller vän kämpa mot en obotlig cancer i livets slutskede är inte lätt. Livet känns både grymt och skoningslöst, i synnerhet om den som är sjuk även har små barn.
För den som befinner sig i händelsernas centrum i en sådan situation framstår mycket som tidigare känts viktigt som helt oviktigt. Livet ses i ett helt annat ljus och perspektiv och medvetenheten om hur skört livet egentligen är framträder klart.

Att förbereda sig inför ett obarmhärtigt och slutgiltigt avsked där döden tydligt närmar sig för varje dag som går är inte lätt, vare sig för den som är sjuk, familjemedlemmar eller andra närstående personer. Tiden kan vara kort och det kan finnas saker som ännu behöver ordnas, redas ut och förlåtas, kanske även relationer som ännu behöver återupprättas innan det är för sent. Den döende kan ofta även känna ilska över att ha drabbats av sin obotliga sjukdom och kan behöva hjälp med att reda ut sina känslostormar, för att till slut kanske kunna acceptera sin situation och göra det bästa möjliga av den.

I det här numret, där vi har hälsa och välbefinnande som tema, kan du bland annat läsa om finlandssvensken Peter Strang, överläkare på Stockholms Sjukhems palliativa sektion, cancerspecialist och professor vid Karolinska Institutet i Stockholm. Han har över tjugo års erfarenhet av palliativ vård, cancerpatienters fysiska och psykiska smärta på olika plan och möter i sitt arbete människor som befinner sig i livets slut-skede. Han har även skrivit flera böcker i ämnet och har även själv haft cancer.

Margit Aromäki i Nykarleby var redan i sin barndoms- ochungdomstid med om livsomvälvande händelser och har, trots motgångar och svårigheter, ändå lyckats bibehålla sitt goda humör. Hon har även hunnit med många samhällsinsatser, både som föreningsaktiv och inom kommunalpolitiken.

När Eija Keckman i Lovisa var med om en allvarlig olycka blev hon tvungen att både tänka om och börja ta det lugnare, annars skulle hon ha riskerat bränna ut sig. I dag är hon ändå tacksam över olyckan som lärde henne se på livet med nya ögon.

Söker du en ny hobby kanske bridge kan vara något för dig, liksom TRE-metoden för den som behöver återhämta sig från stor stress, oro och spänningar i kroppen.

Det här och mycket annat bjuder vi på i det här numret, trevliga lässtunder!

Rosita Holtlund
Redaktör




Expert på smärta hos döende cancersjuka

När cancerläkaren Peter Strang själv fick cancer tänkte han inte som de flesta av oss, varför just jag. Han tänkte: ”Ja, varför inte jag? Så många andra drabbas ju”. I dag är han friskförklarad och fortsätter forska om bland annat hudens och gemenskapens betydelse för smärtlindring.

Peter Strang ger ett lugnt och anspråkslöst intryck. Antagligen är det en orsak till att han är en omtyckt läkare och föreläsare. Vid intervjun har han just avslutat en föreläsning i Österbotten och är nu på väg till en annan föreläsning. Den ska handla om ofrivillig ensamhet och vad man kan göra åt den.

Hans kompetens och erfarenheter imponerar. Han får med sin långa erfarenhet av vård i livets slutsskede ofta ta hand om de unga spädbarnsmammorna som läggs in för att cancern erövrat deras kropp och inget hopp finns kvar. Dessa patienter är för tunga rent psykiskt för sköterskor i yngre eller samma ålder, speciellt om de själva har barn. Mammorna vet att de ska dö och de är ofta både arga och ledsna.
– Ibland finns det fruktansvärt lite tid att försöka få det bästa gjort av den tid som är kvar. Ilskan måste få komma. Det är fel att spädbarn ska förlora sina mammor och att mammor inte får vara med och se barnen växa upp! Men om man lyckas komma över ilskan innan man är för sjuk kan man till exempel läsa in sin röst på band eller skriva till barnet så att man konkret kan finnas i barnets liv och vara en del av deras vardag även efter att man lämnat jordelivet.

Det är just det här i ett nötskal, vid sidan av den konkreta vården, som Peter Strang vigt sitt liv åt. Han vill hjälpa människor att få ett så smärtfritt och bra liv in i det sista.
– Alla gånger lyckas det inte, men väldigt många gånger, säger han som flera gånger varit med om när föräldrar och barn som brutit kontakten hunnit hitta varandra och kunnat försonas medan tid fanns.
De flesta av oss önskar en smärtfri död, gärna vill vi att det ska gå fort också. Kanske hoppas vi att den helst kommer plötsligt och överraskande. Peter Strang hör inte till dem. Han vill hinna ta avsked.
– Jag har sett så många gånger hur fina avsked det kan bli när man verkligen hinner förbereda sig för döden och ta avsked. En sådan död vill jag också få.

Dödsbäddssyner

Ofrivillig ensamhet och hur det påverkar vår hälsa är en annan av Peters hjärtefrågor.
– Ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar på samma sätt som om man röker 15 cigaretter per dag. Lösningen är ett söka sig till gemenskap, men gemenskap kräver arbete. Du får inte gemenskap om du inte lägger ned energi.

Men det finns situationer när vi alla är ensamma. Det är till exempel när vi dör.
– Vi dör alla ensamma och den riktigt sista tiden är rofylld för de flesta människor. Efter att ha varit orolig och rädd då man är svårt sjuk blir många lugna riktigt mot slutet. Många har då så kallade ”dödsbäddssyner” när de ser personer som gått bort före dem och de känner frid. När jag frågat dem om det är oroande att se sina döda på ett verkligt sätt, har alla utan undantag svarat: ”Självklart inte! De är ju dem jag litar på, de är här för att hjälpa mig över gränsen. Nu känner jag mig lugn!”

Att få ett svårt sjukdomsbesked innebär också att man känner sig ensam, man får en ”glaskupekänsla”.
– När jag som läkare ska berätta om testresultatet för människor som drabbats av cancer ber jag alltid anhöriga att vara med. Det stödet är oerhört viktigt och hjälper, men i de här ögonblicken infaller också en ensamhetskänsla om beskedet är tråkigt för att personen som är sjuk är ensam i sin sjukdom. ”Det är bara jag som är sjuk i det här rummet”. Den anhöriga och jag, läkaren, i samma rum är inte sjuka och det skapar ”glaskupekänslan” hos den drabbade.

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

Läs mer i Kuriren nr. 14 – 2019




Siw adopterade sina flickor ensam

Siw Högnäs visste då hon var i 25-årsåldern att hon ville adoptera, oberoende om hon själv skulle föda egna barn eller inte. När hon som singel närmade sig 40 år beslöt hon att adoptera ensam.

Tanken på adoption väcktes hos Siw Högnäs i mitten på 1980- talet då hon var på en resa i Asien tillsammans med tre vänner.

– Det var en semesterresa, men jag hade också fått stipendium för att bland annat skriva om ett flyktingläger i Hongkong med båtflyktingar från Vietnam. Lägret var det hemskaste jag upplevt ditintills, berättar hon där vi sitter i köket hemma hos henne i Nedervetil.

Ett par år senare lämnade hon in en fullmäktigemotion om att Kronoby kommun skulle ta emot flyktingar. År 1989 kom den första gruppen från Vietnam.

Under en resa till Israel år 1992 tillsammans med sin syster och en väninna delgav Siw för första gången sina tankar åt någon annan om att adoptera ensam. Hon kände att det var dags och hon hade inte träffat någon lämplig livspartner. Systern och vännen stödde henne, väninnan har i själva verket själv adopterat barn senare i livet.
– När jag kom hem lämnade jag in adoptionspappren. Jag var då 38 år.

Siw som rest mycket i sitt liv och bland annat bott ett år i Israel på kibbutz har under sina perioder i Finland ändå alltid bott i sitt barndomshem tillsammans med sin mamma.

– Jag blev god vän med en ensamstående mamma från Vietnam med två barn som kom med den första flyktinggruppen. De var mycket hemma hos oss så mamma blev också bekant med dem och fick kontakt med deras kultur. Det tror jag underlättade för henne då jag ville adoptera. Hon var först orolig men den vietnamesiska mamman hade berett vägen. Mamma accepterade mitt adoptionsbeslut.

Att bo tre generationer i samma hus har sina sidor.

– För mig var det bra. Mamma var till stor hjälp. Jag tror att det varit bra för flickorna också att ha bott med en äldre generation. Mamma bodde här hemma tills hon blev dement och flyttade till vårdhem. Då var hon 95 år.

Alla länder accepterar inte ensamstående

Som ensamstående adoptiv- sökande måste man bland annat ha manliga förebilder. Siws numera avlidna bror och en god vän fick vara förebilder.
– Vissa länder accepterar inte ensamstående så valmöjligheterna var inte många. Då jag lämnade in pappren var Vietnam stängt till min stora besvikelse. Så jag tilldelades Etiopien som land. Kort därefter ringde man från Interpedia och frågade om jag vill byta land då Vietnam öppnats igen för adoption. Det ville jag. Sedan tog det knappa två år innan adoptionen blev av.

Lite jobbigt och frustrerande kändes adoptionsprocessen ibland med bland annat hemutredningen.

– Den kändes onödig på något sätt. Att man som adoptivsökande måste gå igenom så mycket som samhället struntar i då det gäller andra blivande föräldrar som inte adopterar. Och visst var det ett papperskrig.
Hösten 1994 fick Siw besked om att en liten flicka väntade på henne på ett barnhem. Sedan följde en jobbig tid angående när resan faktiskt skulle bli av, men den 15 december satte hon sig på tåget ner till Helsingfors och flög vidare nästa dag.

– Jag hade hunnit fylla 40 år och var van vid att vara och resa ensam, men tanken på om Elin kommer att acceptera mig var jobbig. Oftast åker flera familjer samtidigt och hämtar sina barn, men nu var det bara jag och det fanns ingen att dela upplevelser och känslor med. Jag var verkligen ensam och skulle ha velat dela glädjen med någon, men på den tiden fanns varken internet eller mobiltelefoner.

Blev mamma 1994

Elin är född i juni 1992. Hon lämnades på barnhem nästan genast efter att hon fötts. Att hon skulle heta Elin var klart sedan länge.

– Jag hade bestämt mig att om jag någonsin får en flicka ska hon heta Elin efter min mormor.

Resan och överlåtelsen gick bra. Elin var ett lättskött barn. Den 20 december 1994 hölls ceremonin som gjorde att Siw officiellt blev mamma. Sedan återstod att lära känna varandra och vänta på att Elin skulle få sitt pass.

– Det kunde ta 2–6 veckor. Vi bodde på hotell. Det kändes märkligt då jag var ensam med henne. Vi hade ju inget gemensamt språk.

Språkträningen inleddes redan på hotellet för Siw hade med sig svenska böcker. Elin lärde sig snabbt. Kanin var det första ordet hon lärde sig.

Passet beviljades så fort att Elin och Siw kunde ha hunnit hem till julaftonen, men flygbiljetterna gick inte att ändra så de kom hem på annandag jul, knappa två veckor efter att Siw rest iväg.

– Elin tydde sig till mig ganska snart. Det var verkligen ”min mamma”. Tyvärr fick jag inte vara hemma någon lång tid med henne. Jag kommer inte ens ihåg hur länge det var. Men mammaledigheten var mycket kortare för en adoptivförälder jämfört med andra föräldrar.

Siw är tacksam för att kommunen ställde upp med bra dagvård. Hon jobbade skift då och hade en dagmamma som kom hem till henne.
– Jag strävade till att ha dem hemma så mycket som möjligt.

Ansökte om visum tre gånger

Siw pratar om ”dem” för ganska snart lämnade hon in en andra adoptionsansökan.

– Elin behövde ett syskon och Lien kom sommaren 1997, två och ett halvt år senare, den 25 maj 1997. Hon hade just fyllt ett år. Processen gick snabbt. Jag fick veta om henne redan då hon var två veckor och blev lovad att få hämta henne på hösten, men det drog ut till våren ändå. Lite frustrerande var det. Jag hann ansöka om visum tre gånger.
Förutom adoptionsprocessens olika skeden gick det heller inte alltid så lätt till på jobbet.

–Arbetsgivarens bemötande vid en av adoptionerna för- vånar mig ännu. Det närmade sig jul och arbetsgivaren krävde att jag måste säga när jag åker till Vietnam. När jag inte kunde ge ett rakt besked eftersom jag själv inte visste fick jag höra att ”Du utnyttjar företaget”. Mina arbetsuppgifter ändrades vilket ledde till att jag fick sämre lön då jag inte jobbade skift längre. Jag upplevde att det inte fanns någon förståelse från arbets- givaren. Jag har förlåtit men inte glömt.

Läs mera i Kuriren nummer 12-2019

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu




Stödpersoner gör ett fantastiskt arbete!

Temat i detta nummer är ”Familj och fritid” och vi har denna gång valt att bland annat lyfta fram ämnen som hur en stöd- och fosterfamilj fungerar och hur familjen kan uppleva sin hjälpande roll, vad som krävs om man vill bli stöd- eller fosterfamilj och att det även som ensamstående är möjligt att adoptera.

Pellingeborna Kika Packalén-Kippilä och Johnny Kippilä, som har flera års erfarenhet av att fungera som stöd- och fosterfamilj, berättar om sina erfarenheter av de uppgifterna och hur de upplever att det har utvecklat dem som människor. Jouni Riitijoki, chef för familjevården i Vasa, redogör för vad som förväntas av den som vill hjälpa och stöda en familj som behöver utomstående hjälp, och socialarbetare Yvonne Åkerlund berättar om läget inom barnskyddet i Jakobstadsnejden.

Stöd- och fosterfamiljer behövs det även ständigt fler av, till kännedom för dig som känner att du gärna skulle vilja göra en insats för samhället. Inom äldrevården är situationen ofta densamma, och i det här numret kan du även läsa om Gundel Penttala som ägnar en stor del av sin fritid åt att hjälpa till på ett seniorboende.

Siw Högnäs i Nedervetil visste redan som ung i mitten av 1980-talet att hon ville adoptera, oberoende av om hon senare skulle få biologiska barn eller inte. Hon blev 1994 och 1997 mamma till två flickor från Vietnam och berättar här om sina erfarenheter och upplevelser som ensamstående adoptivmamma.

Speciellt under semestern och andra längre ledigheter blir det ofta mer påtagligt hur man egentligen har det i familjen och i sin relation till varandra. Under dessa tider kan det även uppstå mindre och större kriser. Om man då eller i andra krissituationer känner att man behöver ringa och tala med någon är en möjlighet att ringa det österbottniska kristelefoncentret Valo som betjänar hela Svenskfinland. Koordinator Camilla Björk i Vasa berättar mer om den verksamheten.

Hösten är en period då man kanske vill börja med en ny hobby. Mindre vanlig är den kampsport som Tom Wargh och Cay-Håkan Englund i Petalax ägnar sig åt.

De sysslar med en typ av fäktning som medeltida riddare ägnade sig åt och som lär fungera som mångsidig träning för både kroppen och hjärnan.

Det här och mycket mer kan du läsa om i det här numret. Redaktionen önskar alla läsare trevliga läs-stunder!

Rosita Holtlund
redaktör




Ljuvliga sommar!

Förväntningarna på årets sommar kan vara stora och många. Många vill hinna med allt det där som man längtat efter men inte hunnit med hittills, eller så vill man kanske bara ha lite lugn och ro och längtar efter att få tillbringa så mycket tid som möjligt såsom man själv vill. Många njuter också av att få byta sin vardagsmiljö mot något annat. Som att till exempel få vistas vid sin sommar- eller kolonistuga, som Merja Martin i Åminne, Malax, och som du kan läsa om i det här numret. Knappast är jag är ensam om att tycka att det inte vore helt fel att själv ha en kolonistuga vid en närmare titt på de fina bilderna från hennes trädgård.

Att leva betydligt mer primitivt än man gör under resten av året kan också ge den rätta tjusningen under sommarvistelsen, i alla fall är det så Benita och Reijo Rantamäki föredrar att ha det då de reser omkring med sin husbil. Under de här turerna lever de ett enkelt och fritt liv på somrarna. Till deras favoritresmål hör i synnerhet de norska fjällen, men de far även gärna till fjälls i Sverige. Kanske deras naturnära och enkla livsstil även kommer att locka allt fler att göra detsamma?

För dig som däremot tycker att sommaren är som allra bäst då du får möjlighet att lägga dig i hängmattan i sällskap med en riktigt bra bok, föreslår jag att du tar en närmare titt på Evelina Wilsons förslag på spännande böcker att läsa. I bästa fall får du förslag på både spännande böcker som du aldrig läst förut och läsvärda författare.

I vårt sommarnummer bjuder vi också på charmig läsning om två par som hittat varandra via Kurirens kontaktannonser och som också tidigt kände att de hade hittat rätt då de lärde känna varandra. Om du läser artiklarna så får du även veta vad det var hos varandra som de föll för.

En del läsare har också tyckt att det känns tomt då Frejvid Weegars Kurirpost till läsarna av naturliga skäl inte mera finns med i tidningen, och det har kommit önskemål om att vi skulle publicera lite av hans skriverier från förr. Därför, och med tanke på Kurirens 60-årsjubileum i år, hittar du i det här numret valda delar ur Weegars tidigare alster. Också Frejvid Weegars dotter och Kurirens nuvarande ansvariga utgivare, Ragna Weegar, medverkar i detta nummer med en kortare text.

För varje månad som går kommer vi även allt närmare Kurirens 60-årsjubileum, så missa inte fortsättningen på vårt spännande jubileumsår i höst! Sedan en tid tillbaka kan du även köpa enskilda nummer digitalt via Kurirens webbsida.

Ha en skön sommar, vi ses igen den 16 augusti!

Rosita Holtlund
redaktör




Kuriren förde dem samman

Sonja Silander i Pargas hade inte svarat på en kontaktannons tidigare, men det var något med Mikael Borgmästars annons som tilltalade henne. Snart är det 18 år sedan hon svarade och blev Essebo i Österbotten.

Sonja Silander var ensamstående med tre små barn och bodde i lägenhet i Pargas. Hon var inte Kurirenprenumerant, men den här dagen då hon kom hem hade hon fått Kuriren via sitt brevinkast. På den tiden sändes Kuriren ibland ut gratis till hushållen. Om det var en sådan gång eller om det var någon annan som gav henne en gåva vet ingen. Det ledde i alla fall till att Sonja bläddrade i tidningen på kvällen, då barnen somnat, och ögonen föll på en kontaktannons som hon tyckte verkade trevlig.

– Han, en jordbrukare från Österbotten, sökte en kvinna i 25–35-årsåldern och barn var inget hinder.

Sonja svarade samma kväll. Och hon blev mycket förvånad då hon bara några dagar senare fick svar.

För Mikael Borgmästars var det andra gången han lade in en kontaktannons i Kuriren. Första gången fick han också svar, men det förhållandet blev inte långvarigt.
– Jag hade skruvat med traktorn hela kvällen, kom in och skrev en ny kontaktannons halv ett på natten utan att tänka desto mer på formuleringarna.

Ett första besök i Esse

De första breven (som finns i behåll!) ledde till fler brev, telefonsamtal och sms – och förstås en första träff. Sonja minns den långa resan. Hon steg på bussen klockan åtta på morgonen i Åbo, men först vid halv fyra ungefär kom bussen till Jakobstad.

– Den sista sträckan var vi inte många i bussen. Busschauffören bad mig komma längre fram i bussen och prata. Han undrade vad en Pargasbo skulle göra uppe i Österbotten. Jag berättade och då vi kom till stationen i Jakobstad stod en man lutad mot en blå Volvo. ”Det är nog han som står och väntar på dig där”, gissade chauffören.

Han hade inte bara rätt. Det kändes också rätt från första början både för Sonja och Mikael. Hon visste då inte mycket om Österbotten och orten Esse var helt ny – till och med ortnamnet för henne. Mikael visste å sin sida inte mycket om Pargas heller. Men under de senaste 17,5 åren har de båda lärt sig mycket om varandras hemorter.

– Språket har egentligen aldrig varit några problem. Men jag kan fortfarande tycka att det är lite lustigt att hon säger ”inga” i stället för inte, säger Mikael.

Sonja hade svårt med dialekten som de äldre på orten pratade, främst Mikaels farmor som hon umgicks en del med.
– Men med tiden lärde jag mig. Jag är tvåspråkig själv och barnens pappa var finsk så jag har talat finska med barnen. Men med Mikael talar vi svenska.

Barnen ett plus

Hennes tre barn var under skolåldern när de flyttade och speciellt sonen var förtjust. Han hade ju från första stund gillat Mikaels traktorer och kossorna i ladugården.

– Han lärde sig Essedialekt efter cirka två veckor!

Egentligen borde det kanske ha stått ”barn är ett plus” i Mikaels kontaktannons för han har verkligen tyckt om att han fick bli pappa samtidigt som han träffade sin livspartner.

Sonjas pappa sa när hon berättade att hon första gången skulle åka upp till Österbotten och träffa en man att hon genast skulle komma hem ”om det är en omöjlig en”.
– Jag visade foton på honom och sa att han inte verkar omöjlig.
Senare blev pappan och Mikael också goda vänner och hennes syskon tyckte från första början när de träffade Mikael att Sonja fått en ”lottovinst”.

Köpte Volvon tillbaka

Att svara på en annons som en jordbrukare från Österbotten skrivit var inte främmande, kanske dels för att Sonja gått i husmodersskola och därmed
varit på Brusaby och bland annat lärt sig mjölka. Mikael hade 25 mjölkkor då de träffades.

Mikael jobbar oftast ensam i skogen, men då det kommer till skogsplantering brukar Sonja vara med.

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

Läs mera i Kurien nr. 10-11-2019




Alla kan enkelt minska på sitt koldioxidutsläpp

Alla måste bidra till att minska växthuseffekten för att effekterna av den framtida globala uppvärmningen ska bli så liten som möjligt. Det gäller inte bara oss – alla har vi ansvar för att även framtida generationer ska kunna leva ett så drägligt liv som möjligt. Det budskapet kanske kan kännas ganska övermäktigt och svårt att veta hur man ska göra det i praktiken, men det finns trots allt ganska enkla saker vi alla kan göra för att bidra till ett lägre koldioxidutsläpp.

På till exempel webbsajten klimatbalans.se kan du hitta enkla och konkreta tips på vad vi alla kan göra för att åstadkomma betydande koldioxidinbesparingar. Bara genom att till exempel se till att man har god luftcirkulation bakom kyl och frys och inte placerar dessa apparater vid spisen eller i solsken och dammsuger och rengör bakom både kylen och frysen, ökar luftcirkulationen och man beräknas kunna spara in ett koldioxidutsläpp på 250 kilogram på ett år. Genom denna enkla åtgärd till att börja med kan vi bidra till en betydande inbesparing.

Man kan även byta ut elapparater som kyl, frys, spis och tvättmaskin till mer energieffektiva. Det beräknas kunna ge en inbesparing på 280 kilogram koldioxid på ett år i bara ett hem. Undvik standbylägen på teve,
video, stereo och parabolantenn. Tvätta lättare smutsad tvätt i 40 grader istället för i 60 så minskar du din klimatpåverkan med hälften. Bara detta sägs kunna ge en inbespring på 100 kilogram koldioxid på ett år.

Genom att sätta in snålspolande munstycken i badrum och kök kan du minska både vattenförbrukningen och energiåtgången för vattenuppvärmningen. Det beräknas kunna minska koldioxidutsläppet med 250 kilogram på ett år. Byt alla lampor till lågenergilampor som förbrukar en femtedel så mycket energi som vanliga glödlampor och håller ungefär tio gånger längre. Kör bil miljövänligt så kan du minska din bränsleförbrukning, dina kostnader och utsläpp av koldioxid med 4–10 procent.

I Klippt och skrivet i detta nummer kan du läsa mer om hur du kan kompensera för de växthusgaser som släpps ut genom den konsumtion som vi som konsumenter gör. Genom att bidra till ett minskat matsvinn i vardagen bidrar vi också till ett lägre koldioxidutsläpp. Vill du få inspiration så läs gärna artikeln om matsvinnsrestaurang Loop i Helsingfors som serverar mat gjord på råvaror som passerat sin datummärkning.

Visst vill vi alla bidra till att minska koldioxidutsläppen!

Rosita Holtlund
redaktör




Fantasi krävs då matsvinn blir läcker lunch

Matsvinnet kan minskas genom att inte slänga bort råvaror som kan användas som mat till behövande, samtidigt motarbetas även klimatförändringen. Med detta som målsättning grundades 2016 föreningen From Waste to Taste, som öppnade landets första matsvinns- restaurang Loop i Helsingfors samma år.

Cirka 90 procent av maten som serveras i restaurang Loop tillreds av livsmedel som annars antagligen skulle ha slängts bort.

Restaurangen ligger i Lappvikens kulturhistoriska område, intill Gräsvikens gytter av kontorshus och livligt trafikerade vägar. Redan i startgroparna stod det klart att restaurangen skulle ha en bred verksamhet som sträcker sig utöver det vanliga.

I början fanns dock en oro över hur konceptet skulle tas emot av restaurangens gäster. År 2016 pratades det inte så mycket om matsvinn eller om klimatet. Grundarna till restaurangen oroade sig för att ordet matsvinn skulle klinga negativt och associeras med gammal mat.

Det fanns många skeptiker, men då de blev serverade god mat av bra kvalitet byttes i stället deras förutfattade åsikter mot entusiasm och ett ökat intresse för att motverka det allmänna matsvinnet.

Maträddare med miljötänk som ledstjärna

En traditionell restaurang väljer sina leverantörer utifrån sortiment och andra kriterier. Loop har miljötänk som sin ledstjärna. Restaurangen har kontaktat affärer, tillverkare och producenter och kommit överens om att ta hand om deras matsvinn. Det rör sig för det mesta om grönsaker och bröd. Det kan även vara ”fula” grönsaker, som krokiga gurkor och morötter, övermogna bananer, mjuka äpplen och rotsaker.
Ibland får Loop fisk. För det mesta är det så kallad skräpfisk som inte anses fin nog att sälja, men de får även ta emot varor som av någon orsak inte gått åt. Felmärkta och felbeställda partier från såväl affärer som producenter landar även här.

Loop har även samarbete med några producenter och kan ta emot restprodukter, som ”kantbitar” av till exempel tofu och övrigt matspill som inte kan säljas.

För tillfället har Loop tre chaufförer som sköter logistiken för att rädda matvarorna. De kör sina rundor på förmiddagen och på eftermiddagen har köket tillgång till råvarorna som används följande dag. Den mat som inte används av restaurangen doneras till välgörenhet. Det rör sig om cirka 70 procent av all räddad mat som delas ut till 15 aktörer i Helsingfors.

Då det kommer in stora mängder av en viss produkt gäller det att vara kreativ för att kunna ta tillvara allt. Välgörenhetsorganisationerna har inte alltid möjlighet att ta emot stora mängder av vissa livsmedel.
– Vi kan som ett exempel ta stora mängder krokiga gurkor, säger Mirka Korkia-aho, verksamhetsledare för Loop.
– Bästa sättet är att konservera dem, och på så sätt ta tillvara råvaran. Här gäller det att vara öppen för nya idéer och tankebanor.
En gång blev det mat till hundar. I samband med restaurangen finns också ett litet ”food sharing-ställe” där kunderna kan plocka med sig till exempel bröd och frukt.

Text och foto: Daniela Salo

LÄS MER I KURIREN nro 9-2019




Salami-rullar, parma- skinkaknyten och caprese

Salami-rullar

Löjligt enkla små rullar, men alla gillar dem. Jag använde helt vanlig påläggsmedwurst till dessa, men vill du lyxa till det tar du salami!

Salami (eller vanlig påläggsmedwurst)
philadelphiaost, naturell
soltorkade tomater, oliver eller annat piffigt

Lägg ut en skiva medwurst på skärbrädet.
Bred på ett generöst lager philadelphiaost.
Rulla ihop till en rulle.
Upprepa med så många skivor som du tänkt tillreda.
Ställ kallt tills servering.

Vid serveringsdags skär du rullarna på mitten, sticker ner en tandpetare i varje bit och dekorerar med till exempel en bit soltorkad tomat eller en oliv.

Parma- skinkaknyten

Parma- skinkaknyten

Trevliga rullar med en överraskning inuti! Dessa kan du fylla med precis vad du vill, och du kan ta någon annan skinka också om du vill det. Fantasi, utbud och humör bestämmer.

1 förp. parmaskinka
1 förp. kronärtskocka kryddad, inlagd
1 förp. soltorkade tomater
en bit honungsmelon, skuren i stavar

Lägg ut parmaskinkaskivorna på ett skärbräde.

Lägg en bit kronärtskocka, en tomat och en skiva melon på varje skiva.

Rulla ihop. Blir rullarna väldigt stora kan du dela dem på mitten, då blir de enklare att äta och räcker till fler.

CAPRESE

CAPRESE – snittar med persikor & jordgubbar

Fruktigt och fräscht! Caprese-snittar görs vanligtvis med tomater, mozzarella och basilika, men jag valde persikor denna gång. Sen kunde jag inte hjälpa att jag slängde på några jordgubbar också.

1 bit mozzarellaost
persikor, jordgubbar
balsamicosås

Skölj persikorna och skär dem i skivor. Tänk på att skära runt kärnan.

Skär mozzarellaosten i lika stora skivor som frukten.

Lägg ut persikoskivorna på ett fat med en skiva ost emellan.

Lägg jordgubbarna på tandpetare och stick ner en i varje snitt.

Ringla över balsamicosås.

Text, recept och foto: Malin Vesterback

Från Kuriren nro 16-2018




Maggi vill gärna höra just din historia

Margaretha ”Maggi” Sundkvist skrev en roman redan som tioåring. Den handlade om en cowboy och hans häst. Sedan dess har hon intervjuat många människor, vissa mer kända än andra. I Kuriren har hon medverkat som skribent i fem år.

Vi träffas i ”stadens vardagsrum”, Campus Allegro, i Jakobstad. Den här platsen ser nämligen Maggi som sitt andra hem.
– Jag har ett stort behov av socialt umgänge och träffar gärna mina vänner i olika sociala sammanhang, som till exempel på kaféer, konserter och teaterföreställningar.

Förutom att hon gillar att vara tillsammans med andra människor betyder musik och teater mycket för henne. Som ung ledde hon en teatergrupp inom ungdomsföreningen i Larsmo. Hon har också varit med om att spela både teater och revy.

Och musiken, ja, kanske man kan säga att det började med pop- och rockvågen på 1960-talet. Hep Stars var hennes favoritband – och hon fick faktiskt träffa sina idoler och intervjua dem som 15-årig praktikant på Jakobstads Tidning (JT).
– Jag var kär i sångaren Svenne Hedlund. I mitt flickrum hade jag skrivit ”Svenne, I love You” med läppstift i taket.

När hennes barndomshem såldes på 1980-talet fick texten stå kvar. Sonen i familjen som flyttade in i rummet tyckte om musik och tyckte att texten var cool.

Själva intervjun minns hon inte så mycket av, annat än att hon var mycket nöjd – och bland klasskompisarna var hon via uppdraget nästan lika populär som Svenne själv!

Skrev erotiska noveller

Maggi har alltid varit intresserad av det skrivna ordet. Hon läste mycket som barn och utöver romanen om cowboyen skrev hon som 12–13-åring erotiska noveller som hon sände in till tidningen Mitt livs novell.
– Den första sände jag in under mitt eget namn, fast det var alltid signaturer i tidningen. Jag kunde inte använda mitt namn igen, så jag frågade om jag fick använda mammas, min systers och svägerskas och till och med en kusins namn. Det fick jag. För varje publicerad novell fick man 100 kronor. Det var mycket på den tiden och stort för en Larsmoflicka.

Reporterskapet halkade hon in på som 15-åring.
– Jag gick åtta år i grundskola i Larsmo. 1968 fick Larsmoeleverna möjlighet att gå nian i Rådmans skola i Jakobstad. Nian var frivillig att gå då och jag tog gärna det nionde året där. Det innebar skola sex dagar i veckan, men hälften av dagarna var praktik. Jag praktiserade på kontor och butik under hösten och hela våren på JT.

Jobbade på Radio Botnia

På den vägen blev det. Maggi skrev efter praktiken kåserier för JT och rapporterade från bland annat olika larsmoföreningar för Österbottniska posten (ÖP).

Hon har efter det återvänt till JT och sedermera Österbottens Tidning (ÖT) i flera repriser. Här emellan har hon också hunnit jobba på kontor, varit verksamhetsledare för Jakobstadsnejdens köpmannaförening (där hon bland annat också gjorde tidning), drivit matvaruaffär med sin dåvarande
make och jobbat på Radio Botnia under åren 1991–98.

Text: Harriet Jossfolk-Furu
Foto: Sebastian Sundlin

LÄS MER I KURIREN nro 8-2019