Ellen driver mysigt sommarcafé i Kasnäs

Om man åker så långt söderut man kan längs det fasta vägnätet i Kimitoöns kommun kommer man till den lilla byn Kasnäs. Där ute hittar man en gästhamn, ett bad- och konferenshotell och förstås vacker skärgårdsnatur. En pärla som också gömmer sig här ute är det lilla sommarcaféet Källarvinden, som drivs av den lokala eldsjälen Ellen Järvinen. Källarvinden har varit verksamt under fem somrar.

Under julhelgen innan Källarvinden öppnade bestämde sig Ellen för att grunda ett café. Det hela var ett ganska spontant och hastigt beslut. Under de första åren serverades mest kaffe och kakor, men ju längre verksamheten har rullat desto mera har fokus legat på lunch- och servering av varm mat.

– Vi brukar öppna dörrarna omkring midsommar och stänga när kundtillströmningen avtar under sensommaren. Under de två månader vi håller öppet är det verkligen fullt upp här.
Caféet är litet och intimt. Köket är ganska trångt men där arbetade som mest tre kockar samtidigt under sommaren 2019. Utrymmet saknar isolering och kundtillströmningen i Kasnäs är för liten utanför turistsäsongen för att det skall gå att hålla caféet öppet året runt. Sommartid räcker kunderna ändå till för att hålla caféet rullande.
– Jag är särskilt glad över vår lokala kundbas som lojalt dyker upp regelbundet. En hel del turister och båtfolk hittar också hit eftersom Kasnäs ligger strategiskt för den som rör sig med båt i skärgården.
Kockutbildning i London

Ellen har utbildat sig till kock i London. Det var en ettårig utbildning. Anledningarna till att hon sökte sig till London var mest praktiska och tidsmässiga. Man kunde börja senare på läsåret och det passade Ellens planer just då. Utbildningen var intensiv och pågick under kortare tid än motsvarande utbildning i Finland, men nivån motsvarar ändå en finländsk examen.

– I London kunde jag hoppa över de första grundläggande nivåerna och genast haka på en lite högre nivå. Det passade mig eftersom jag hade mycket grundkunskaper redan när jag åkte.

Jag frågar vad vistelsen i London gett

Ellen som andra kockar i Finland inte har. Hon skrattar och pekar mot köket där den brittiske pojkvännen Will Brennan står och
kokar kaffe. De träffades när de bägge gick kockskolan tillsammans. Will är hemma från London och har jobbat i café Källarvinden under två somrar. Arbetsspråket i köket är engelska och menyerna skrivs på tre språk.

– Jag har fått ett stort internationellt nätverk och jag samarbetar med kockar från många länder, förklarar Ellen. I skolan fick vi lära oss använda allting från råvaran så att så lite som möjligt går till spillo. Här på Källarvinden serverar vi mycket vegetariskt, men när vi serverar kött använder vi också sådana delar från djuren som man inte alltid äter. Och vi använder också så många delar som möjligt av grönsakerna.

Källarviden prioriterar produkter från lokala producenter. Namnet Källarvinden kommer från att huset caféet befinner sig i ligger ovanpå Ellens mormors och morfars gamla potatiskällare. Inredningen består av delar av morföräldrarnas gamla möbler blandat med loppisfynd.
– Vi försöker satsa inte bara på god mat, utan på att besökaren ska få en angenäm helhetsupplevelse av sitt besök.

Frilansande kock

Eftersom verksamheten vid Källarvinden bara är igång sommartid så letar Ellen och Will efter restaurangjobb på annat håll under de andra årstiderna. Hon har inga definitiva framtidsplaner, men nämner att ett alternativ bland många andra vore att eventuellt starta en systerrestaurang på annan ort som även skulle möjliggöra att Källarvinden kunde fortsätta att finnas till. Utöver passionen för matlagning har
Ellen även ett stort vinintresse.

Text och foto: Frank Berger

Läs mera i Kuriren nummer 9-2020




Hitta avkoppling och upptäckarglädje i naturen!

Coronaviruset förändrade livet för oss alla. Vissa föräldrar här i landet tyckte till exempel att skolornas distansundervisning fungerade bra och att det rent av gav ökad familjetid och gemenskap, medan andra fick kämpa hårt för att bara få vardagen att rulla på och inte var lika förtjusta. Många har också en längre tid saknat den verksamhet och de hobbyer som de normalt brukat delta i och samtidigt få umgås med andra. Hur läget utvecklas och hur det kommer att bli framöver är det svårt att sia om, men vi får antagligen räkna med en sommar som knappast blir såsom de somrar vi vant oss vid. Nu gäller det att försöka hitta konstruktiva lösningar så att livet och tillvaron ändå känns bra. I till exempel naturen kan vi hitta både avkoppling och rekreation och en promenad i marker och områden som vi kanske aldrig eller sällan besökt kan bli spännande besöksmål i sig och kan på samma gång höja humöret.

Med tanke på de fina upplevelser naturen kan bjuda på har du i det här numret möjlighet att bekanta dig med två natursköna platser i Svenskfinland. Den ena är naturreservatet Prästgårdsnäset i Finström på Åland som finns nära den medeltida kyrkan. Där kan man under våren njuta av till exempel vårblommor, hassellundar och ekbackar medan man går den drygt två kilometer långa vandringsleden. Även många fågelskådare brukar gärna söka sig dit eftersom det finns möjlighet att studera många olika fågelarter närmare där.

Den andra natursköna platsen är Lostenen i Överpurmo där ett av Finlands största flyttblock finns. Den snåriga och slingriga stigen som leder fram till stenen är drygt en kilometer lång. Med hjälp av en trätrappa i början och en spiraltrappa som senare tar vid, är det även möjligt att klättra upp och beundra utsikten. Den omgivande naturen är omväxlande och vacker och det finns möjlighet att till exempel grilla och äta medhavd matsäck i ett rast- och grillhus som finns i närheten.

Du som bor på rimligt avstånd till någon av de här platserna kan passa på att vid tillfälle ta en tur dit. Är du bosatt på annat håll kan du gärna fundera på vilka intressanta pärlor och sevärda platser det finns i din hemtrakt eller på någon plats du gärna återvänder till. Kanske kommer du att likt Lars ”Kimmo” Lind i det här numret upptäcka att några av de käraste platserna för dig kan vara de platser där du tillbringat en stor del av din barndoms- och uppväxttid. Inför utfärden kan du gärna passa på att bekanta dig lite närmare med ortens historia. Den kan vara betydligt intressantare än vad du kanske först trodde!

Rosita Holtlund
redaktör




Kurirens redaktion har flyttat till nya utrymmen

I skrivande stund har vi tre intensiva arbetsveckor bakom oss – vi har flyttat Kurirens redaktion till Kurirens resebyrås forna utrymme på Storalånggatan 23. Orsaken är att det förra utrymmet, beläget på samma tomt som familjen Weegars tidigare bostadshus på Skeppsgatan 3, har sålts och tomten fått en ny ägare. Kuriren hann vara verksam där i omkring 47 år.

Huset där tidningsproduktionen fanns har en aktningsvärd ålder och hör till några av de äldsta husen i Vöråstan i Vasa. Det är byggt 1877 och Kurirens forna ägare och grundare, Frejvid Weegar, brukade ofta roa besökare med att berätta att det i tiden var ”stadens sista utedass” innan det renoverades, då han presenterade redaktionshuset för alla förstagångsbesökare.

Vi som arbetar på redaktionen och har varit verksamma i huset kommer att sakna vårt gamla, mysiga stockhus. Åtminstone så här i början innan vi har hunnit vänja oss vid vårt nya ställe. Huset var trivsamt och kändes nästan som ett andra hem för oss där vi med förtjusning till exempel kunde följa med årstidernas växlingar ute på gården och i de omgivande trädens kronor.

Men det har inte bara varit vi arbetstagare som trivts i huset, även blommorna trivdes och frodades där. Och inte bara en gång har vi hunnit förundra oss över hur porslinsblomman i västerfönstret i vårt kafferum troget blommade varje vår och försommar, trots att den inte hade blivit omplanterad på flera år och bara då och då fick en skvätt kallt, överblivet kaffe som näringstillförsel.

I ett svalt rum uppe på vinden hade vi även förmånen att kunna övervintra blommor i väntan på nästa års säsong, och det lyckades allt som oftast med de blomsorter som antagligen inte annars skulle ha klarat vintern i ett betydligt modernare bostadshus.

Speciellt under vårarna har vi njutit av Frejvids stolthet: gullvivorna som växer och frodas på gården. Han blev alltid glad då han om våren fick en bukett med gårdens gullvivor i vas på sitt köksbord. När vi flyttade verksamhetsställe blommade gullvivorna även som bäst och vackrast. Lite poetiskt kan man kanske säga att de hälsar den nya ägaren välkommen, tackar Kurirens ägare och all personal för de gångna åren och önskar redaktionen lycka till på sitt nya verksamhetsställe.

Temat i det här numret är mat, motion och livskvalitet. Vi hoppas att ni hittar mycket intressant att läsa och hälsar er välkommen att besöka oss på vårt nya verksamhetsställe då ni har vägarna förbi. Trevliga lässtunder!

Rosita Holtlund
redaktör




Sirpa fanns vid sin mans sida till hans sista andetag

Allt varar inte för evigt. En dag kan en sjukdom, olycka eller annan händelse ställa livet på kant och ingenting blir mera som det har varit. Man får en annan syn på livet. Sirpa Dahlbacka från Kronoby miste sin man Carol Dahlbacka i en svår sjukdom för snart två år sedan.

När man kommer till Kronoby centrum och kör längs med ån så åker man förbi det vackert belägna Botnia Hotel&Restaurant. Fortsätter man efter hela den slingrande Kyrkvägen som leder förbi den stora gula träkyrkan så kommer man så småningom ut till riksåttan. Jag ska välja riktning söderut och köra tills jag ser skylten med Hästö-skatan.

Ungefär tio kilometer senare, där vägen bokstavligt talat tar slut och man möts av strandlinjen, är man framme vid en av de mest idylliska platser som finns i Hästö. Det första jag möter här ute är en jakthund som hälsar skällande och glatt viftande på svansen.

– Du hittade fram, säger en glad stämma i dörröppningen till det mysiga huset.

Det är en rödmålad stockstuga som ser väldigt inbjudande ut där den är belägen uppe på en berghäll. Jag har kommit för att få en pratstund med Sirpa Dahlbacka för att höra hur livet är för hennes del sedan hon blev änka för snart två år sedan.

Ljuset som flödar in genom de stora fönstren som vetter ut mot sjön är betagande, det är som en enda stor tavla.

– Jag och min dotter vill inte ha några gardiner i fönstren. Vi tycker båda så mycket om naturen och vad den bjuder på. Den är så härlig med alla sina växlande årstider som alla har sin egen charm.

I hörnet på ett litet bord finns vad man kan kalla ett litet altare med grönväxter och ett fotografi av hennes man Carol Dahlbacka som blickar tillbaka på en med mild blick. Ljuset som finns intill fotot har tänts varje dag sedan han gick bort.

– Det är alltid det första jag gör varje morgon, säger Sirpa.
Hon bjuder mig till bords och jag konstaterar att det strömmar sagolika dofter från ugnen. Vips kommer en nygräddad hjärtformad blåbärspaj på bordet. Hon ställer fram muminmuggar, olika tesorter samt trollar fram en stor förpackning med vaniljsås.

– Varsågod, bara att ta för sig, säger Sirpa glatt.

Hon sätter sig till bords och hennes blick dras ut mot sjön.

– Här vid köksbordet kan jag landa och bara släppa allt! Det är konstigt, men oberoende av hur stressigt jag än må ha haft det innan eller hur upp och ner allting må ha varit, så när jag kommer hem och sätter mig här och tittar ut genom fönstret så tar det inte många minuter förrän jag är alldeles lugn av friden som kommer emot mig. Naturen är fantastisk.
Jag kan känna det som Sirpa säger att hon upplever. Vattnet, öarna, klipporna utanför, den vackra himlen, fåglarna, vinden. Det känns som en själslig läkning bara att stilla betrakta allt.

– Jag har alltid kameran framme också för det är flera örnar som brukar visa sig här ibland. De kan komma riktigt nära och ståtligt segla förbi vårt hus.

Sirpa är änka sedan snart två år tillbaka. Hon och hennes man skulle ha tillbringat sitt tionde år i stugan nu i år om inte en sjukdom kommit som en objuden gäst in i deras liv. Carol insjuknade i cancer av en mycket aggressiv sort och deras gemensamma jordiska vandring blev inte alls såsom de hade tänkt.

Hotellverksamhet som levebröd

I Kronoby centrum finns Botnia Hotel&Restaurant som Carol drivit i två olika omgångar.

En person som förgyller vardagsarbetet för Sirpa där är Mikael ”Micki” Westerlund. Han är en av hotellets många och kanske den allra trognaste stamkunden. Han är omtyckt av både unga och gamla eftersom han tycker om att prata med alla. Till hotellet kommer han flera gånger varje vecka. Han bor på andra sidan ån, så för honom är det lika långt mellan de två matställen som finns här i centrum.

– Jag brukar äta både vid både restaurangen och vid grillen för jag vill understöda bägge ställena så att de ska finnas kvar. De är lika viktiga, säger Micki.

På frågan vilken som är hans favoriträtt svarar han att allt är lika gott!
Det viktigaste för Micki, förutom att njuta av den goda maten, är att hälsa på hotellpersonalen och höra att allt är bra med dem.

Första gången Carol drev hotellverksamheten där var i mitten på 1990-talet. Den tiden hade både Carol och Sirpa andra parförhållanden.

Hur träffades de tu egentligen?

– Jag sökte jobb på hotellet 1996 och fick arbete. Jag hade arbetat i ungefär ett halvt år när vi plötsligt en dag upptäckte att det fanns starkare känslor mellan oss. Det var underligt, men förstås otroligt spännande. Vi förlovade oss redan efter fyra månader och allt gick väldigt snabbt. Allting kändes bara så rätt, säger Sirpa med gnistrande blick och ett leende som kunnat smälta ett isberg.

Carol ville i ett skede lämna hotellbranschen men återvände till den år 2013 då han köpte samma hotell som då var till salu igen. Äktenskapet blev en relation som skulle hålla både i arbetet och hemma, och det gick bra.

Läs mera i Kuriren nummer 8/2020

Text och foto: Eva-Lott Björklund




Ny blomning i gammal trädgård

På en stenig backe i Kvevlax ligger Jahn-Erik och Vivi-Ann Beijars trädgård. Trots den ibland svårarbetade terrängen frodas både blommor och grönsaker. Trädgården är en rogivande oas som är svår att lämna. Någon sommarstuga behövs inte då man likt paret Beijar har tillgång till så
mycket skönhet och avkoppling rakt utanför ytterdörren.

Trädgård är ett gemensamt intresse för Jahn-Erik och Vivi-Ann Beijar. Tidigare bodde de i grannbyn Kuni, där de också hade mycket blommor och buskar i trädgården. Det var ändå i samband med flytten till Kvevlax år 2006 som trädgårdsintresset blommade upp på allvar. Då byggde paret Beijar ett nytt hus intill Jahn-Eriks gamla hemgård.

– I den gamla trädgården fanns väldigt många träd och buskar med hög ålder. Många av dem kom från Syrings plantskola i Gerby, berättar Jahn-Erik.

I dag är trädgården runt de båda husen inte längre igenvuxen utan lagom luftig och lagom lummig. Ett av de gamla äppelträden, en okänd vintersort som torde ha planterats år 1923, står fortfarande kvar, sprucket och lutande men uppenbart livskraftigt.

Paret Beijar odlar lite av varje i sin trädgård, allt från grönsaker, kryddor, bärbuskar och fruktträd till prydnadsväxter av olika slag. Ska de nämna några specialintressen får det bli pelargoner och för Vivi-Anns del dessutom dahlior.

– Särskilt den ena dahliasorten är så kär för mig. Min mamma hade knölarna och jag har fortsatt odla dem. Det är ett arv jag förvaltar, säger Vivi-Ann och visar en dahliaplanta som är nästan lika hög som Vivi-Ann själv och fylld med enorma, rosa blommor.

Upphöjda bäddar förenklar

Med ett stort trädgårdsintresse behöver man ingen sommarstuga.
– Vi har varken båt eller stuga, utan det här är vårt sommarställe. Om vi var borta en stor del av sommaren skulle vi inte kunna satsa på trädgården på samma sätt som vi gör nu, konstaterar Jahn-Erik och Vivi-Ann.
Trädgården är omkring 4 000 kvadratmeter stor och sträcker sig runt parets nya hus och Jahn-Eriks gamla hemgård. Tomten är stenig och kuperad och här och där ligger stora flyttblock.

– Vår adress är Stenvägen och det finns en orsak till att vägen har fått det namnet. Det är bara stenar här under och man ska inte börja gräva eller röra något, säger Jahn-Erik Beijar och visar med handen ut över gräsmattan.

Delvis har han och Vivi-Ann kringgått problemet genom att odla i upphöjda bäddar av olika slag. Grönsakslandet består till exempel av pallkragar fyllda med jord. Då slipper man kampen med stenarna.

Högst upp i ena hörnet av trädgården har Vivi-Ann och Jahn-Erik anlagt en sittplats i en berså av midsommarrosor. Bersån är placerad på grunden av ett gammalt soldattorp. Rosorna fanns på plats redan då paret Beijar flyttade hit och kan vara mycket gamla.

Text och foto: Johanna Granlund

Läs hela artikeln i Kurien 7-2020




Odla lite eget i år eller ät nyttiga ogräs!

Nu är våren här, ljuset tilltar för varje dag och det hörs fågelkvitter överallt från tidig morgon till sena kvällen. Vilken härlig tid på året vi har med vår och sommar som väntar framför!

Redan under vintern sätter sig trädgårdsfolket ner med kataloger och böcker och planerar och drömmer om våren och arbetet i trädgården. Många har även sått frön och drivit upp plantor för att senare plantera ut i hobbyväxthus eller direkt på friland för att få en så tidig start på säsongen som möjligt. Satsa gärna på att odla egna rotfrukter och grönsaker i år om du har möjlighet, det är ren livskvalitet att kunna äta det man själv odlat. Färskare än så kan det inte heller bli!

Vissa kanske även roar sig med att från år till år skriva ner hur stor till exempel årets bär- och grönsaksskörd blev och hur temperaturen och vädret var. För att lyckas så bra som möjligt med det man odlar, kan det vara bra att även skriva ner sina erfarenheter för att till exempel ett nytt år kunna undvika att göra om tidigare års misstag.

Temperaturen kan variera stort från år till år och mängden skadedjur likaså. Det är både mödosamt och osäkert för en yrkesodlare som aldrig i förväg kan räkna med hur stor skörden blir, och av vilken kvalitet, så gynna därför landets odlare och köp inhemskt!

I det här numret som har temat ”Vår i luften”, har du möjlighet att stifta bekantskap med två par som sätter ner mycket tid och möda på trädgårdsarbetet: ett par i Kvevlax, ett annat i Sannäs. Att ta hand om sina odlingar och sköta arbetet i trädgården har för dem blivit en livsstil och en livskvalitet de skattar högt.

Om du inte själv har möjlighet att odla så mycket där du bor, så kan du i år passa på att samla ätbara och nyttiga växter ute i naturen. Carola Gustafsson berättar om nyttiga och ätbara ogräs som du kan satsa på att plocka och äta i vår och sommar.

Du som är intresserad av bilar ska inte missa att läsa om Lars-Johan Smedlund i Taklax som under trettio års tid hunnit ha över hundra amerikanska bilar i sin ägo. Gillar du båtar kan du gärna ta en titt på Ulf-Peter Nymans presentation av båtnyheter på årets båtmässa i Helsingfors.
Urho Kekkonens nationalpark och nationalparken Pyhä Luosto i norra Finland kan det löna sig att stifta bekantskap med redan nu ifall du kanske planerar att vandra i de finländska fjällen i sommar eller höst.
Missa inte heller Familjen Axberg i Esbo som berättar om sina erfarenheter av flera veckor långa sommarseglatser ute till havs.

Trevlig läsning!

Rosita Holtlund
redaktör




Årets påsk blir en av de stillsammaste på länge

Påsken står för dörren. Långfredagen gjorde förr i tiden på många håll verkligen skäl för sitt namn och många äldre kan berätta om hur de som barn just den dagen inte alls fick gå ut och leka utan måste hålla sig i stillhet inomhus. I vissa hem hade man också noga i förväg planerat allt arbete under den dagen så att allt som ansågs som onödigt inte behövde göras då.
Årets påskfirande blir annorlunda än vanligt med tanke på de allmänna begränsningar som nu råder i landet för att minska risken för att coronaviruset ska spridas ytterligare. Påsken kommer därför antagligen att bli en av de mest stillsamma vi nationellt upplevt under lång tid. Men det blir påsk i år också och under påskdagarna kan man därför passa på att vila sig riktigt ordentligt nu när tillfälle ges!

En stilla påskledighet som denna kan du till exempel se på film, och du som kanske inte under någon påsk tidigare år råkat se någon av de tv-sända filmer som skildrar påskens budskap kan passa på nu. Bitte Assarmo ger tips på flera olika filmer som skildrar Jesu mission och liv, hans lidande och uppståndelse.

Någon av de omnämnda filmerna i artikeln kan även ses på till exempel Netflix och i vissa fall Youtube.

Påskfjädrar hör påsken till och du som gärna vill pyssla med dina barn kan gärna ta en titt på de påskpyssel som Ninette Bahne ger tips på inför påsken. Passa gärna på och pyssla tillsammans hela familjen!
Påsken är en riktig mathögtid och du som tycker om att laga mat ska inte missa Kurirens matvrå med Liselotte Enlunds lättlagade recept från hennes uppväxttid, och annan god mat som du kan göra, bland annat lax tillredd på olika sätt serverad med goda tillbehör. Och recept på kakor att baka till påsk.

På Klosterbacken i Åbo brukar man varje år under påskveckoslutet ha ”öppna portar” där besökarna kan vandra omkring och bekanta sig med bland annat gamla seder och bruk och traditionella hantverk. Föreningen Ovo Decors tillverkning av godsaker i marsipan och dekoreringen av ägg på gammalt vis har under årens lopp hört till de mest populära aktiviteterna. Bland de yngre besökarna brukar även tävlingen i äggrullning vara populär. På grund av coronavirusläget kommer föreningen inte att delta i år, men artikeln och bilderna i sig kan säkert bidra till både inspiration och påskkänsla!

Ha det gott i påsk önskar Kurirens redaktion!

Rosita Holtlund
redaktör




Skulptören Kim Simonsson lever sin drömbland mossfolket

Skulptören Kim Simonsson är en av landets mest framgångsrika konstnärer internationellt. Sedan några år tillbaka bor han med sin familj i konstnärernas Fiskars. Här i sin ateljé skapar han med stor känsla sina fantasieggande keramikfigurer. Att stiga in i hans ateljé är som att stiga in i en fantasivärld befolkad av sällsamma varelser.

Här finns vita barn med avgrundsdjupa rådjursögon och djupblåa rådjurshundar, men också gröna representanter för det mystiska mossfolket. Ju noggrannare man tittar, desto flera detaljer framträder. Ateljén är nästan beroendeframkallande och en dröm för varje person med barnasinnet i behåll.

Dröm om fotbollskarriär

Kim Simonsson föddes 1974 i Helsingfors. Som barn var hans dröm att bli fotbollsproffs, men när han var 16 år insåg han att snabbheten inte räckte till för en proffskarriär. Då sadlade han om till sitt andra intresse, teckning.

– När jag insåg att jag inte var tillräckligt snabb för att göra karriär inom fotbollen funderade jag på vad annat jag var bra på. Jag kom fram till att jag var bra på att teckna och göra skulpturer. När de andra barnen byggde vanliga snögubbar skulpterade jag nämligen figurer som Kalle Anka. Jag tänkte söka in till Bildkonstakademin, men missade av någon anledning ansökningstiden. Då sökte jag i stället till keramiklinjen i Konstindustriella högskolan, där jag blev antagen. Materialet lera var helt nytt för mig, men ganska snart märkte jag att jag nu i lera kunde forma de seriefigurer jag tidigare tecknat. Jag förstod därför att tredimensionell konst passar mig mycket bättre än teckning. Jag var också redan i ett tidigt skede på det klara med att det är skulpturer jag vill syssla med och inte design som de flesta av mina kurskamrater. Samtidigt insåg jag att jag måste ha en personlig touch i mina verk för att kunna lyckas, berättar Kim.

Eviga studerande

Innan det fanns en maximal tid för hur länge man får studera kunde många vara så kallade eviga studerande och studera många år vid olika högskolor, så även vid Konstindustriella högskolan.
– Många av mina studiekamrater hade ingen som helst önskan att få en examen utan studerade i tiotals år bara för att ha tillgång till högskolans fina verkstäder. Även jag fick möjlighet att fritt använda utrymmena, men jag jobbade flitigt och år 2000, efter fem och ett halvt år, avlade jag min examen.

Just innan han fick sin magisterexamen firades millennieskiftet i Bildkonstakademins galleri. Där fanns bland annat några av Kims stora keramikhundar utställda.

– Tack och lov gick inget sönder under festen. Två dagar senare kom en representant för Helsingfors konstmuseum och ville köpa mitt största verk till det skyhöga pris jag begärde. Jag hade trott att det inte fanns den minsta chans att få verken sålda, men nu insåg jag att jag kanske i alla fall kunde ha en framtid inom branschen. Efter det började jag på allvar skapa keramikhundar, vilka jag till en början koncentrerade mig på och ställde kort därefter ut på Ateneum, minns Kim.

Kim upptäcker mangafigurerna

Efter att Kim avlagt sin magisterexamen flyttade han till Kanada tillsammans med sin dåvarande flickvän. Det var här han kom i kontakt med de i dag så populära mangafigurerna.

– Under min vistelse i Kanada gick jag på den japanska konstnären Takashi Murakamis lektion och tack vare honom upptäckte jag de japanska mangafigurerna. Deras utseende var något helt nytt för mig och jag fastnade genast för de stora ögonen och den späda kroppen. Härefter kom min konst att till stor del koncentrera sig på just dessa figurer. Vid en utställning väckte jag kort efteråt stor uppmärksamhet då en välsedd amerikansk tidning för konstkeramik skrev om en rödhårig finländare som gjorde succé med sina mangainspirerade figurer. Ett konstgalleri i New York blev intresserat och vi inledde ganska kort därefter samarbete.

Första utställningen

År 2003 hade Kim sin första egna utställning på Glogalleriet i Helsingfors. Hans konst väckte även här uppmärksamhet och ledde följande år till utmärkelsen Årets unga konstnär i Finland.

– På utställningen ställde jag för första gången ut mitt verk Spottande flicka. Jag hade länge fascinerats av att kombinera vit keramik med materialet glas för att betona kontrasterna mellan materialen. Samtidigt ville jag få fram en motstridig känsla hos betraktaren i och med att det anses fult att spotta, men samtidigt gör glaset att flickans spott blir vackert.
Den spottande flickan förkroppsligar också barnets mod att bryta mot givna regler. Förutom flickan ställde han också ut en skyddsängel i mangastil. De två figurerna gjorde Berndt Arell, dåvarande chef för Helsingfors konstmuseum, helt begeistrad och han föreslog Kaj som kandidat till titeln Årets unga konstnär.

– År 2004 blev jag vald till Årets unga konstnär, vilket i Finland är en ganska stor utmärkelse för en ung och okänd konstnär. Efter den utmärkelsen flyttade jag ganska snart tillbaka till Finland. Jag hade insett att i Kanada når man framgång om man är finländsk hockeyspelare, men för mig var det värre då jag gjorde underliga saker som ingen i det läget riktigt förstod sig på.

Väl hemma i Finland fick han möjlighet att arbeta på Arabias konstfabrik som gästkonstnär och kunde därför arbeta som konstnär på heltid, minns Kim.

Villa Snäcksund i Ekenäs

År 2009 beviljades Kim Svenska kulturfondens stipendium som bland annat innefattar tre års konstnärskap och boende på Villa Snäcksund i Ekenäs.
– Jag flyttade då med min fru till Ekenäs och vi trivdes från första stund med lugnet och närheten till havet. När vistelsen var över insåg vi att vi inte ville flytta tillbaka till storstaden och via en bekant hittade vi ett hus i Fiskars. Här i Fiskars bor vi sedan dess mitt i idyllen med våra två barn som i dag är tre år.

Mossfolket blir till

I sina arbeten kombinerar Kim populärkultur, skandinavisk sagoillustration och nutidskonst. Kännetecknande för barnskulpturerna har länge varit den släta och blanka ytan, de stora svarta ögonen och den späda kroppen. Med tiden började Kim tröttna på sina skulpturers utseende och ville testa något nytt. Han provade därför att skapa effekter med en nylonfiberyta i färg som fästs ovanpå keramiken. Resultatet blev de mystiska och fascinerande figurer som kommit att kallas för mossfolket.

– I Norge hade jag träffat på en intressant yta på några träkvistar och eftersom jag ville prova något nytt köpte jag en maskin som fäster nylonfiber på keramiken via en elektrostatisk process. Jag blev till en början inte nöjd med resultatet och tänkte att det var ett riktigt onödigt köp. På skoj provade jag därefter att behandla en svart skulptur med en neongul färg.

Resultatet fullständigt förbluffade honom, ytan blev mossgrön och sammetsaktig och påminde om gamla skulpturer som har stått länge utomhus och ärgat. Han insåg genast att denna yta är perfekt för figurerna.

– Helt av misstag hade jag upptäckt den speciella färg som därefter kom att känneteckna mina figurer, det så kallade mossfolket. Vad jag vet har ingen annan samma utseende på sina figurer, vilket betyder att jag skapat något jag länge strävat till, nämligen något personligt, något som är kännetecknande enbart för min konst. År 2016 ställdes tre gröna keramikstatyer ut i Miami och de väckte så stor uppståndelse på sociala medier att mina figurer nästan revs ut händerna på mig. Det var helt galet, minns Kim.

Läs mera i Kuriren 7-2020

Text: Carola Gustafsson
Bild: Privat




Med rädslan för att bli arbetslös och med kärleken till matlagning föddes Eirings Köksbutik

Mittemot Johanneskyrkan på Högbergsgatan i Helsingfors ligger special affären för köksredskap och matvaror – Eiring. Ena skyltfönstret går i koppartoner med traktörpannor, kastruller och salt- och pepparkvarnar. I det andra ser man kokkärl i vitt och svart, olika sorters glas och espressopannor i silver. Den grundläggande tanken är att erbjuda goda förutsättningar att lyckas i köket för såväl nybörjaren som proffskocken.

Svensken Jonas Eiring är arkeolog och har studerat i Göteborg, Stockholm, Köpenhamn och Grekland. Doktorsavhandlingen i grekisk arkeologi avlade han i Australien. Efter många år i medelhavsländerna åkte flyttlasset till Norden och Helsingfors. Han sökte jobb vid Helsingfors universitet, men hans kunskaper i finska räckte tyvärr inte till. Då även följande arbetschans gick i stöpet av samma orsak, bestämde han sig för att skapa sitt eget jobb. Att bli arbetslös var inte ett alternativ. Han tog sig en funderare och bestämde sig för att göra något som låg nära hans hjärta. Valet föll då på kärleken till att laga mat.

Kopia av det egna köket

Första steget var att bekanta sig med köksaffärernas utbud i Helsingfors. Han insåg snabbt vad som fattades – köksprodukter av hög kvalitet från Frankrike och Italien. Jonas Eiring utgick från basen i sitt eget kök. Det gäller att ha en bra stekpanna, en bra gryta och en bra kniv. Med dessa tre kommer man långt, säger Jonas Eiring. Affärsidén baserade sig på att bokstavligen kopiera det egna köket. Så i affären finns ett fungerande kök med en precis likadan spis som i hemmet. Butiken skulle fyllas med bra basvaror som Jonas Eiring själv använder.

Följande steg var att skapa kontakter med leverantörerna, som främst ligger i Italien, Tyskland och Frankrike. Utöver köksredskap beslöt han sig för att även sälja noga utvalda delikatesser. Jonas Eiring kände en familj som tillverkade gott kaffe i Neapel. Kaffet kommer från familjeföretaget Passalacquas. För att välja ut den bästa pastan, bestämde Jonas Eiring sig för smaka sig fram i Neapel. Han valde ut sorten linguine, en klassisk smal bandpasta. Han köpte linguinepasta av tio olika producenter. Sedan gällde det att tillreda pastan och bjuda in vänner på smaktest. Den vinnande pastan var tillverkad av familjen Setaro, som tillverkar pasta på traditionellt vis av durumvete. Pastan torkas vid låg temperatur under lång tid. Torre Annunziata vid Neapelkusten var från 1800-talet till andra världskriget ett centrum för pastatillverkning. I dag finns bara Setaro kvar.

En liten affär med ett fungerande kök

Den första butiken öppnade på Högbergsgatan 2005. Den var som ett litet välfyllt kök, berättar Jonas Eiring. I dag har affären flyttat till större utrymmen, in i en lokal belägen på samma gata som den första. Köket flyttades självklart till den nya lokalen.

Eiring har ett stort utbud av stekpannor. Jonas Eiring berättar att bästsäljaren världen över är stekpannan med storlek 28 cm i diameter. De franska kolstålspannorna har blivit en stor favorit i hela Skandinavien.

Under sina femton år som butiksägare har Jonas Eiring sett en del trender komma och gå. Ett fenomen som erbjudit olika manicker och redskap är mångas knasiga förhållande till lök. Automatiskt roterande lökhackare i rostfritt stål. Glasögon med vaddering runt kanterna som gör att de sluter tätt och inte släpper in det irriterande ämnet trimetylensulfoxid innanför glasen. Lökhållaren eller kammen är en gammal klassiker som håller löken på plats och hjälper till med att skiva den i jämna skivor.

På tal om lök och mackapärer stiger en dam in i affären. Jonas Eiring berättar för damen att han blir intervjuad och att vi diskuterar olika redskap för att hacka lök. Damen får syn på de knasiga brillorna och utbrister, ”de är helcrazy”. Någon minut senare går hon ut ur köksbutiken med ”lökglasögonen” under armen.

Passion för god mat

Jonas Eiring lagar mat och bakar dagligen i affären. Bakom kassan hänger en hel rad med pannor i olika storlek. Ovanför spisen hänger köksredskapen tätt intill varandra på en magnetlist. I kylen har han en burk med surdeg. Dagen för intervjun står två jäskorgar med surdegsbröd och jäser under en blå duk. I ugnen ligger en baksten – en kalksten från Slite stenhuggeri på Gotland. Passionen för god mat och bra råvaror är påtaglig. Jonas Eiring är stolt över sitt breda utbud och delar gärna med sig av sina tips.

– Dagens kunder är väldigt pålästa och de vet vad de vill ha. Vad som är inne varierar enligt vad som figurerar i media och på
sociala medier. Man kan säga att det går i vågor. En del grejer är inne en tid, för att göra comeback senare. Andra är övergående modeflugor som kommer och försvinner. Det gäller som butiksinnehavare att ha ständig koll på marknaden, säger Jonas Eiring.

Ett brett sortiment och bra service är ett måste för att överleva. Han funderar jämt på vilken typ av service kunderna behöver och vill ha. Hos Eiring kan kunderna få sina knivar slipade och kolstålspannorna instekta.
Eiring öppnade sin webbutik 2012. Det gäller att ha många ben att stå på, konstaterar Jonas Eiring. Han fungerar även som importör för en del av sina produkter.

Många kunder önskar köksprodukter i en grann färg.
Gult och grönt till vår och sommar och rött till jul.

Säsongerna avlöser varandra även bland köksredskap. Snart blir det påsk, så vi plockar fram pashaformarna, konstaterar Jonas Eiring. Till sommaren blir det fokus på grillrelaterade produkter och salladsslungor.
Det är inte enbart de traditionella säsongsprodukterna som varierar enligt säsong. Även färgen på produkten spelar en roll. Till vår och sommar föredrar folk gula och gröna produkter. Till jul är det rött som gäller. Intressant kuriosa är repertoaren röda varor som säljs i juletid. Rivjärn, tekannor och espressokokare köps till jul, men Jonas Eiring antar att de nog används året om.

Önskar ha en grönsakshandel, slakteri och ostbutik i hemkvarteret

Det finns en sak han är missnöjd med i sin hemstad Helsingfors: han har svårt att förstå stadsplaneringen. Att bygga upp många stora köpcenter är ju inte klokt, säger Jonas Eiring. Kunderna anländer oftast dit med bil, vilket inte borde vara målet med tanke på dagens prat om klimatet. Köpcenter är en svår bit för små företag. Alla bör hålla öppet till sena kvällen och hyrorna är höga.

På grund av det finns det ofta en stor andel internationella kedjor i köpcenter, vilket resulterar i att alla köpcenter erbjuder samma sak. Jonas Eiring saknar specialaffärer som grönsakshandel, slakteri, fiskaffär och en bra ostbutik.

Förut fanns de i Saluhallen i Helsingfors. Då handlade han allt där. Tyvärr har Saluhallen blivit en sevärdhet för turister och många av specialaffärerna har flyttat ut. Han önskar att det skulle finnas specialaffärer i det egna kvarteret.

Text och foto: Daniela Salo




Hos Eva får gamla stolar nytt liv

I en gammal men funktionellt och vackert ombyggd ladugård intill det egna hemmet i Söderveckoski, Borgå, arbetar Eva Jägerholm-Brunberg med att reparera och klä om gamla möbler, ett arbete som kräver stor yrkeskunskap och mycket tålamod.

Favoritfåtöljen är full av minnen. Den har varit med om mycket, den är sliten och söndersutten men det är otänkbart att slänga bort den för trots allt är den ju så mysig och bekväm och en älskad detalj i hemmet. Likaså är det med sekretären, den mycket gamla möbeln med alla sina skeva lådor som kräver milt våld för att öppnas eller stängas. Någon gång målades den vit men färgen har sedan länge flagnat här och var.

Det är något speciellt med gamla möbler i synnerhet om de härstammar från ett gammalt släktställe, har en personlig historia eller är köpta i kärlek. Sådana möbler kan man bara inte slänga! Men en Ikeaköksstol som gått sönder någon månad efter den skaffats har inte hunnit bli lika ”hemmastadd” och den kan slängas eller ges bort utan samvetskval.
– Visst ska man låta fixa gamla möbler, stoppa och klä om och fortsätta använda hellre än slänga, säger möbeltapetserare Eva Jägerholm-Brunberg som driver sitt eget företag Tapetserarverkstad Stoppa/Verhoomo Stoppa i byn Söderveckoski i västra Borgå.

Möbeltapetsering är ett både mångsidigt och kreativt hantverksarbete där Eva använder sig av både traditionella och moderna arbetsmetoder samt material som lämpar sig för möbelns ålder och stil, allt i enlighet med kundens önskemål.

I den traditionella tapetseringen av soffor och stolar ingår spiralfjädrar, tagel eller kokosfiber, sjögräs och säckväv eller jutetyg medan skumgummi ingår i modern tapetsering. Förutom att restaurera gamla möbler måttsyr Eva specialmadrasser och inredningskuddar, dessutom säljer hon tapetseringsmaterial och tyger.

Längs omvägar in i branschen

Eva Jägerholm-Brunberg som är född Borgåbo har studerat konstvetenskap vid Åbo Akademi, jobbat på Esbo stadsmuseum, utbildat sig till bibliotekarie och jobbat på bibliotek i Sibbo och i Borgå.

– Jag har alltid älskat gamla saker, gamla möbler och gamla hus, berättar Eva som tillsammans med sin make flyttade till den stora gamla bondgården i Söderveckoski år 2005. Gården är vackert belägen uppe på en kulle med utsikt över åkrar och skog och den slingrande byvägen. På gården fanns en gammal ladugård som snart fick genomgå en förvandling. Den blev Evas verkstad.

– Hela mitt liv har jag tyckt om att snickra och måla och ”pynja” med saker, säger Eva, och så anmälde jag mig helt extempore till en utbildning i möbeltapetsering i Lovisa. Jag studerade vid sidan om jobbet på biblioteket och när jag blev färdig möbeltapetserare började jag jobba här hemma i min verkstad om kvällarna efter arbetsdagens slut.

Men det blev ohållbart i längden. Tiden ville inte räcka till, i synnerhet inte efter att sonen fötts 2012. Eva valde att satsa på sitt eget företag Tapetserarverkstad Stoppa för att restaurera gamla möbler på heltid och det ångrar hon inte.

– Jag älskar mitt arbete, säger Eva och låter genuint lycklig, jag gillar omväxlingen och variationerna. Jag tycker om att fundera på detaljer och planera och jag tycker om att arbeta med mina händer. Och det är alltid så roligt att se resultatet, det färdiga arbetet när en gammal sliten stol är fixad och fräsch. Men det är naturligtvis ett ensamt arbete. Det kan gå dagar då jag bara jobbar här för mig själv utan att se någon annan människa men det tycker jag bara är skönt.

Gott om kunder med slitna stolar

Möbeltapetserare Eva Jägerholm-Brunberg arbetar mest med gamla stolar. Det är enkla köksstolar, bekväma fåtöljer, mjuka länstolar, så kallade borgmästarstolar och de efterkrigstida K-stolarna (”kansantuoli” – en bekväm prisvänlig stol för det finska folket i gemen) samt soffor av olika slag.

– Den äldsta stol jag reparerat var från 1800-talet, minns Eva men mest kommer kunderna med stolar allt från 1900-talets början till 1950-talet. Det är då oftast en kund som fått ärva en släktings gamla möbler och vill få dem i skick. Många kunder kommer också hit med stolar de fyndat billigt på loppis. Tyvärr kan en sådan billig gammal och söndrig stol bli rätt dyr efter en fullständig restaurering, men då har den ju också fått ett nytt liv.
Eva har en jämn ström av kunder och hon tar sig an arbetena allt efter som de kommer.

– Just nu har jag en kö på ungefär ett halvt år, konstaterar Eva.
Kundkretsen är bred och Eva har märkt att kunderna alltmer består av yngre människor:

– Folk vill återvinna och återanvända gammalt, det är dagens trend, säger Eva.
Tillsammans med kunden planerar Eva möbelns restaurering. Allt sker så som kunden vill men Eva ger gärna goda råd. Varje möbel är unik, har sin egen bakgrund och kommer att användas i kundens hem i många många år.

Läs mera i Kurien nummer 4-2020 https://kuriren.presspad.store

Text och foto: Anne Giljam