Under hösten sker det många viltolyckor

Under senhösten blir det allt svårare att upptäcka djur som plötsligt rusar ut på körbanan. Under älgjaktstid rör älgarna på sig mer än vanligt och risken för olyckor ökar – ett djur kan dyka upp så plötsligt att en kollision blir oundviklig.

Vid en krock med ett hjortdjur, vildsvin eller ett stort rovdjur gäller det att först varna andra trafikanter. Det gör man genom att placera ut bilens varningstriangel 200–300 meter från olycksplatsen på samma sida som krocken ägt rum. Lägg på varningsblinkers och flytta även fordonet i mån av möjlighet till sidan av vägen. Om det påkörda djuret är ett vildsvin eller ett stort rovdjur kan det vara skäl att vara försiktig med att genast lämna bilen eftersom det skadade djuret kan gå till anfall.

Polisen meddelar man genom att ringa det allmänna nödnumret 112. Vid anmälan ska man så noggrant som möjligt ange var olycksplatsen är. Om anmälan inte görs direkt på olycksplatsen, är det en god idé att nollställa bilens trippmätare innan man kör iväg därifrån. På så sätt vet man exakt hur lång sträcka man kört före anmälan. Man ska alltid anmäla även då det påkörda djuret sprungit sin väg eftersom det är svårt att veta hur omfattande skador det fått.

I samband med en olycksanmälan informerar nödcentralen och/eller polisen om man får avlägsna sig från platsen eller inte. Om inga personskador eller något annat speciellt måste beaktas, kontaktar polisen därefter folk som tar hand om döda djur eller söker efter djur som skadats. Kollisionsplatsen bör märkas ut, helst med hjälp av det viltolycksmärke som man kan printa ut på till exempel Finlands viltcentrals webbsida och alltid bör ha med sig i bilen. Vid olycksplatsen fäster man märket förslagsvis vid ett räcke, en plogkäpp, en trädgren eller placerar det på någon annan lämplig plats. Märket måste gå att upptäcka av andra bilister. Om kollisonsplatsen märks ut underlättas även ett eventuellt eftersökningsarbete.

Genom att skaffa och på bilen fästa en viltvarnare som avger ett visslande ljud då bilen kommer upp i en hastighet av 50-60 km i timmen – ett ljud djuren hör och reagerar på – lär man kunna minska risken för att råka ut för viltolyckor. Det sägs att djuren reagerar på det visslande ljudet genom att vända tillbaka in i skogen. Om viltvarnaren är helt pålitlig vet jag inte, men många bilister som skaffat sig en sådan anser att den faktiskt fungerar, så försöka duger.

Glöm inte att alltid ha med dig en reflexväst i bilen så här års, du vet aldrig när västen kan behövas!

Rosita Holtlund
redaktör




Blev trött på alkoholen och bytte livsstil

Vill du ha en öl? Det är en vanlig fråga män emellan i våra nordiska länder. Ett sätt att inbjuda till ett välkomnande, kanske lite förtrolighet. Sedan sex år tillbaka svarar Kai Lindqvist alltid nej på den frågan. Reaktionerna han får är blandade, men han har fattat sitt beslut.

Karlebys mest positiva människa kallas han av en bekant. För hos honom finns det alltid ett skratt på lut. Han är social och skojfrisk. Och målmedveten. Om beslutet att inte dricka alkohol alls längre säger han att han försökt sluta kanske hundra gånger genom åren, men att det lyckades först på 101:a försöket. Varför han lyckades denna gång vet han inte riktigt.

Dels var det ett beslut som mognade fram, han ville helt enkelt bryta en dålig vana – och målmedveten har han alltid varit, dels att hans yngsta döttrar såg honom alkoholpåverkad på en födelsedagsfest och blev rädda.
– Jag ställde mig frågor som: Vad håller jag på med? Jag blev led mig själv. Tänkte nog lite på hälsan också, även om inga symptom fanns. Kompisar får säga vad de vill. Nu slutar jag! Det första halvåret är jättejobbigt för honom, men efter det går det ganska bra.

– Jag kan sakna roliga fester tillsammans med kompisar och visst kunde det vara skönt med några öl och glas vin efter avslutad arbetsvecka. Men jag njuter av att kunna vakna klockan sex på lördag morgon och välja att gå ut och börja jobba med något utan att ha huvudvärk och känna mig trött. Veckosluten är dubbelt längre numera.

Visst kommer det kommentarer om att han är så mycket tråkigare nuförtiden. Men han håller fast vid sitt beslut. Många accepterar också det beslutet utan att kommentera desto mer.

Och så har han hittat nya intressen. Att röra på sig i skog och mark har alltid intresserat honom och liksom träarbeten och att plocka bär. Nu har han hittat tjusningen med att safta också.

– Jag har i ett par år kokat mycket saft om höstarna. Vanligen tar det en timme för saftmajan att koka klart, så jag åkte på ett 45-minuterspass till gymmet under tiden en dag. ”Nej, nu har saftmajan snart kokat klart så jag måste hem”, sa jag när jag var klar och möttes av många skeptiska och förvånade blickar. Till sist sa en: ”Han talar säkert sanning. Sådant där säger man inte som skämt”, säger han och skrattar.

En av gymkompisarna har också fått en flaska saft av honom och kan konstatera att det smakade bra. Matlagning och bakning är intressen som vaknat till liv i vuxenålder för honom.

Blev idrottsinstruktör

Kai blev intresserad av fotboll redan som liten pojke. Då det var dags att bestämma vad han skulle utbilda sig till efter avslutad grundskola hade han ingen aning, men idrott i alla de former och att röra på sig var han intresserad av. Så han sökte sig först till Norrvalla, senare till Solvalla och blev idrottsinstruktör.

Under åren han var borta från hemstaden Karleby hittade han den amerikanska fotbollen som han spelade i bland annat Tavastehus och senare i Karleby då han återvände dit.

– I Karleby har det inte funnits något lag på 25 år, men de håller på att starta upp ett igen. Jag var och kollade in när de tränade förra helgen. Jag kommer själv inte att börja spela igen, men det var en rolig tid. Jag fick många kamrater genom den hobbyn. Tränarna som kommit till Karleby har alla varit mina gamla spelkamrater.

Många kanske tror att alkoholen inte hör hemma i idrottskretsar, men den används där ofta för att slappna av eller annars bara ha roligt tillsammans. Kai började snusa som tolvåring och i högstadiet prövade han alkohol för första gången. Efter det gjorde han som många, vanliga finländska män. Han drack periodvis alkohol nästan varje helg. Det var också vad de flesta gjorde i hans bekantskapskretsar, även i dem där man idrottade mycket.

– Då man är yngre går det ju bra att dricka alkohol tre dagar på raken och sedan lida av baksmälla en dag. Men senare betyder det att man dricker en dag och mår dåligt i tre dagar. Jag vill inte påstå att jag var alkoholist, men när jag börjar dricka alkohol har jag ofta svårt att sluta förrän jag är riktigt full. Inte alltid. Ibland behöll jag kontrollen. Men oftast drack jag alltför mycket. Och då jag blev äldre ledde fredagsölen som avslappning till att halva lördagsförmiddagen gick åt till att ha baksmälla. Även om jag haft mycket roligt när jag varit ute och festat så kom jag till en punkt då jag tyckte att nu får det vara nog. Nu slutar jag dricka alkohol helt och hållet.
Ett halvår före det hade han slutat snusa. Också det gick ganska bra att avsluta. Tobak har aldrig intresserat honom och droger har han aldrig velat röra.

– Utbildningen i Solvalla tog upp dopning av olika slag så jag har aldrig varit intresserad av att pröva några droger.

LÄS MERA I KURIREN NUMMER 16/2020

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu




Ett hem är den plats där man lagt sin själ

För att ett gammalt hus riktigt ska komma till sin rätt då det flyttas gäller det att hitta en passande omgivning för det. Mats Granfors och Johanna Hermans i Kvevlax bor i ett gammalt hus från 1800-talet som de pietetsfullt restaurerat. De har lagt ner hela sin själ i att på sin tomt skapa en helhet av gårdsbyggnader som förr oftast fanns på en gård. Allt det gamla har de även använt så mycket som möjligt av, med stor respekt för den kunskap och den teknik som hantverkare och snickare hade förr.

Ibland kanske man önskar att man skulle ha ett litet flyttbart krypin att ta med sig under kortare resor för att ha någonstans att kunna sova eller vila vid behov. I de banorna funderade Köpi Reinilä i Korsnäs då han skapade sina små övernattningsboxar försedda med löstagbara hjul och som är så pass lätta att en enda person själv klarar av att installera dem på en släpvagn. Nyfikenheten på och mottagandet av hans övernattningsboxar har varit positiv.

En kolonistuga kan fungera som ett andra hem för den som till exempel bor i en stad och längtar efter att få omge sig med en trädgård under sommarhalvåret. På Kuppisområdet i Åbo finns det 57 kolonistugor.
En av de stugorna ägs av Ulla Erjala, som trivs så bra på området där att hon helst tillbringar det mesta av sin lediga tid vid sin lilla stuga när det är möjligt.

Att bo enkelt och nära naturen, i alla fall sommartid, kan upplevas som helt okej under den årstiden. Samtidigt bidrar det också till det lugn och den ro som många i dag längtar efter och vill ha. Håkan Riska i Kronoby har under många år året om levt ett enkelt liv på sin sommarstuga där han har tillgång till enbart elektricitet och sommarvatten. Han berättar om ett innehållsrikt liv som både musiklärare och musiker och blickar samtidigt framåt, väl medveten om att livet alltför snart kan ta slut.

För den som bor på landet och har ett hus som inte är anslutet till ett kommunalt avloppssystem kan det vara en hel del att fundera på för att uppfylla kraven enligt den nya avloppslagen. Entreprenören Göran
Burman berättar om hur man kan gå till väga för att lösa den ekvationen, antingen själv eller tillsammans med sina grannar.

Temat för det här numret är hus och hem och vi bjuder som vanligt på ett digrare innehåll än vad som omnämns här. Ni som inte är prenumeranter redan nu men kanske brukar köpa lösnummer, passa på att börja prenumerera för nästa år redan nu, så får ni resten av höstens nummer på köpet!

Trevlig läsning!

Rosita Holtlund
redaktör




De fick både varandra och huset de en gång träffades i

Vad är det som gör ett hus till ett hem? Det är en av frågorna som dyker upp och som pockar på ett svar under intervjun med Mats Granfors och Johanna Hermans, som även äger och bor tillsammans i huset de möttes i för allra första gången.

Då man några kilometer före Kvevlax centrum svänger av från E8 in på Melsorfjärdsvägen kommer man in på en grusväg med omslutande träd som ger intryck av att vägen hela tiden blir allt smalare. Det hela ger även en vacker inramning, man känner på sig att det kommer att finnas en oas vid slutmålet och visst, man blir allt annat än besviken!

Mats Granfors och Johanna Hermans bor i samma hus som de träffades i för allra första gången för dryga decenniet sedan. Då var det en fest som förde dem samman. Huset stod då på en helt annan plats i en annan kommun och de tu var bosatta på varsitt håll och levde sina egna liv.
Nu är hela huset flyttat från Helenelund i Korsnäs och uppfört på en ny vacker plats i Korsholm och allt ser ut som om det alltid skulle ha funnits här.

Alla byggnader som är uppförda på tomten är ditflyttade. Varken Mats eller Johanna har några kopplingar till platsen sedan tidigare. Här fanns bara en kohage då de började med sitt projekt.

Ett annat hus som finns på tomten fungerar som Air BnB och har flyttats hit från Smedsby. Det huset räddade Mats och Johanna från rivning. Ägaren ville bli av med det och att låta riva ett hus kostar, så de fick det mot att de rev och forslade bort timret.

Katten Matilda välkomnar alltid alla nya gäster.

En lantlig idyll

Det är fullt av liv och rörelse på tomten. På ena sidan av den byggs och timras det hejvilt – det är ett stort uthus bestående av tre separata byggnader som håller på att ta form. Dessa tre byggnader ska så småningom få ett gemensamt tak och således bilda en enda stor helhet med två separata genomgångar.

På ängen nedanför hela gårdsgruppen spatserar en bräkande tersett fårdamer och njuter livets glada dagar på en egen sommaräng. Det finns även en gammal bod, eller härbre som det också kallas, samt en hönsgård med en regerande tupp som väcker både husfolk och gäster i arla morgonstund, precis som i de lantliga idyllerna i avsnitten om Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga – en sommarmorgon då den är som bäst! Här finns många ingredienser som gör just denna plats till ett mycket kärt hem.

– Vi är nog säkert de enda galningarna som låter bygga upp ett litet fähus av sten i vårt årtusende, säger Mats åtföljt av ett skratt.

Fähuset är inte stort i omfång, men det har säkert vägt en hel del under frakten hit. Det och de övriga uthusbyggnaderna har stått på Johannas hemgård och har fraktats hit till deras nya gemensamma hem.

– Inte ska vi ha några djur i fähuset, men vi vill ha en helhet i vår gårdsgrupp. Denna uthusbyggnad kommer att bli ett större förråd och en verkstad som vi skulle ha behövt redan då vi flyttade hit. Eventuellt kan det inhysa en musikstudio också, fortsätter Mats som sedan tre år arbetar med forskning och utveckling i ett projektsamarbete med New York University och Novia, Åbo Akademi.

På backen hemma hos Mats och Johanna möts gästerna alltid av katten Matilda. Så även denna dag. Hon hälsar nya gäster välkomna som om hon var den självklara hertiginnan på hela området. Hon går till och med före gästerna in i det lilla röda huset som kan hyras av upp till fem personer. Perfekt för en familj som vill prova på att bo ute på landet. Det här är en plats där gäster, husfolk och djur trivs!

– Våra typiska gäster den här sommaren har varit finska familjer från östra delen av landet som aldrig förr besökt västkusten. Förra sommaren var mera internationell. Då gästades vi under hela augusti av en kvinna från Los Angeles. Hon blev så tagen av levnadsstilen och livet ute på landet och alla intryck här i Finland, så hon bestämde sig för att köpa sig ett eget hus i Korsholm.

Vilka historier bär huset på?

Panelen på huskvisten till deras bostadshus är från 1896 och när de byggde kvisten hittade de ett brev gömt i väggen. Det visade sig vara skrivet av den som senast renoverade hela huset och han hade skrivit att han tyckte det blev bra. Mats och Johanna har i sin tur bidragit till den historiska dokumentationen genom att bygga in några tidningar från nutid.

LÄS MERA I KURIREN NUMMER 15-2020

Text: Eva-Lott Björklund
Foto: Kaj Lindh




Basen för trygghet är ordning, reda och planering

Till vardags jobbar Elisabeth Eriksson som hushållsrådgivare på Finlands Svenska Marthaförbund, men i dag välkomnar hon mig på sin gård i Nickby, Sibbo. Då det är en lite regnig förmiddag stiger vi in i huset där det fortsätter grönska också på verandan.

– Jag har en bekant som driver upp tomatplantor från frön och vi brukar få några plantor av honom, berättar Elisabeth. Tomatplantorna, som är sex stycken till antalet, är stora och frodiga, här och där skymtar mogna tomater.

– Jo, så där till husbehov räcker de till, bekräftar värdinnan.
Husbehov, beredskap och självhushållning är något vi kommer att tala om under de kommande timmarna. Våren och sommaren har på grund av coronapandemin varit avvikande på många sätt och det har fått många att tänka till i fråga om mat och andra förnödenheter.
– Beredskap och självhushållning är två skilda saker, men man kan säga att de har en gemensam bas, säger Elisabeth. Bägge bygger på att du ska vara beredd att ta hand om dig och din familj också under avvikande förhållanden.

Pandemier av olika slag innebär ofta undantagstillstånd, men också i ett normalt läge förutsätter myndigheter i Finland att invånarna har beredskap för eget hushållsbruk för 72 timmar, det vill säga tre dygn. Beredskap i fråga om mat, men också sådant som batterier, ljus, medicin och godis (se bifogad tabell på nästa uppslag).

– Det var fascinerande att se vad vi finländare hamstrade då coronan landade i Finland, säger Elisabeth. Plötsligt var det tvål och toalettpapper vi bunkrade upp med. Någonstans uppstod en rädsla för att just de här produkterna skulle ta slut. Själv överraskades jag av det här med tvålen, har människor inte tvättat händerna tidigare?

Alldeles i början av pandemin hände det också att en del matvaror tog slut i affärerna. Malet kött, pasta och konserver fanns inte att köpa, frukter och grönsaker var under några dagar en bristvara. Dels berodde det på att familjer bunkrade upp, dels berodde det på att alla hushåll till vardags håller sig med en reservuppsättning mat och torrvaror.

– Bara en sådan sak som ämbar. Vi finländare är ju kända för att köa för gratis ämbar som olika affärer delar ut. Då ämbarena väl är hemma, så fyller vi ju dem oftast med något. Tvättmedel, bär eller annat. Det är inte så att man direkt, utan att tvätta ämbaret, vill tappa upp dricksvatten i de kärl vi har hemma. Förvaringen av ämbar är också en utmaning, i mindre lägenheter är det ofta brist på förvaringsutrymmen, säger Elisabeth.

Köp bara det du använder

Att vara väl förberedd, för 72 timmar eller ett längre pågående undantagstillstånd, kräver viss planering, i synnerhet om man är typen som tar dagen och maten lite som den kommer. Enligt Elisabeth Eriksson är det viktigt att komma ihåg en tumregel:

– Bygg upp ditt förråd med sådana varor som du använder också i vanliga fall. På så sätt kan du försäkra dig om att allt kommer till användning, det är ekonomiskt vettigt och du undviker matsvinn.

Elisabeth vill gärna undvika stränga regler i fråga om allt från hur man ska äta rätt till hur man bygger upp ett förråd för längre användning. Också den som till vardags gärna äter färska och närproducerade råvaror kan under undantagstillstånd öppna en burk tonfisk utan att få dåligt samvete.

– Är det undantagstillstånd så är det, det gäller också det man äter. Över huvud taget förespråkar jag smidighet, i synnerhet om det i övrigt är svåra eller tunga tider. Man ska inte vara för sträng med sig själv. Ingen ska behöva känna att den måste det ena eller det andra, vare sig det gäller matlagning eller något annat.

En fördel med att bygga upp ett lager av varor man också till vardags använder är att varorna inte hinner bli gamla. Det är ändå viktigt att hålla ett öga på skafferiet och varorna, med jämna mellanrum ska man arbeta sig genom varorna för att förrådet ska hållas färskt.

Skog och mark som en bas för förrådet

Diskussionen om bär och svamp i de finländska skogarna är aktuell i och med att en stor del av den utländska arbetskraften på grund av den rådande coronasituationen inte fått tillstånd att komma till Finland.
Väl medveten om att det är fråga om en stor marknad, mycket pengar och vitaminer som riskerar bli kvar i skogen, anser Elisabeth att diskussionen om bären fått en för negativ ton.

– Ingen ska tvingas ut i skogen för att plocka bär, menar hon, inte arbetslösa, inte asylsökande. Bär- och annat plockande är frivilligt och för en nybörjare gäller det att inte gapa efter för mycket.

– Man behöver inte utgå från att man direkt plockar ett eller flera ämbar bär, säger hon. Då man går ut med små barn i skogen, brukar jag säga att man inte ens ska ta med sig något att plocka bären i, redan det att man sätter några bär i munnen brukar väcka plockarinstinkten. Börja med en liten skål och låt plockarglädjen växa.

Enligt rekommendationer borde vi äta cirka två deciliter bär per dag, året om. Oavsett om det är fråga om ett enpersonshushåll eller en större familj, innebär rekommendationen att frysen borde innehålla en stor mängd bär och gärna också annat som skog och grönsaksland bjuder på. Problemet för många är, precis som i fråga om ämbaret, förvaringen.

– Utmaningen är förvaringen, säger Elisabeth, i synnerhet i städerna. Tidigare fanns det så kallade kallskåp åtminstone i äldre höghus. Också de kalla källarutrymmena har planerats bort i jakten på mer kostnadseffektiva ytor. I de flesta mindre lägenheter finns enbart ett kylskåp försett med ett litet frysfack, det är inte mycket som ryms in i ett sådant.

– Det är synd, fortsätter hon, i synnerhet nu då unga vuxna av i dag är väldigt medvetna och intresserade av naturen, av att ta tillvara bär och svamp och att tillreda mat själva.

En möjlighet för dem med familj, släkt och vänner som bor lite större, är att låna en del av någon annans källare och frys, på så sätt kan man ta hem det man får rum med. Elisabeth har också ett förslag till:

– Det är väldigt vanligt med gemensam tvättstuga och gemensam bastu i höghus. Kunde man inte gå in för någon form av gemensamma frysboxar också?

Läs mera i Kuriren 13-2020

Text och foto: Micaela Röman




Livet förändrades helt över en natt

I Hangelby i Sibbo bor Dan ”Danne” och Lina Wickholm tillsammans med sina två barn, Fanny 9 år och Edith snart 11 år. Det är en ung familj som bor i ett hus de själva byggt. Lina jobbade tidigare som försäljare i en smyckeaffär i Helsingfors och Danne på de röda båtarna. En kall vinterdag i februari 2014 förändrades deras liv på ett drastiskt sätt, för att aldrig mer bli som förut.

Det var i slutet av februari 2014. Lina, som då var 30 år och Fanny 2 år, och Edith 4 år, hade drabbats av en ordentlig förkylning med hög feber. Lina och flickorna brukade tillsammans hämta Danne från båten när hans tio dagars arbetspass var slut och han skulle få vara ledig lika många dagar, men den här dagen var Lina tvungen att ringa till sin man och säga att hon inte kommer den här gången. Hon orkade helt enkelt inte.

När Danne kom hem möttes han av tre familjemedlemmar som alla tre låg i närmare 40 graders feber, och Lina var mycket trött. Senare på kvällen kände Lina att hennes armar hade domnat. Hon bad om att få någonting smärtstillande och febernedsättande.

– Det var inte så mycket som hon kunde ta i medicinväg, eftersom hon var gravid i fjortonde veckan, berättar Danne.

Kvällen förlöpte ganska lugnt, men lite före tolvslaget på natten när alla andra sov, steg Danne upp eftersom han då hade lagt märkte till att Linas andning hade förändrats. Lina, som försökte prata med honom, märkte också själv att hennes tal var sluddrigt. Danne trodde att hon bara var extra trött eftersom hon hade skött de sjuka barnen, och dessutom sig själv, så länge.

Plötsligt blev det mycket bråttom!

– När Lina sa att hon inte kunde se någonting, och en stund senare att hon inte hölls på benen, förstod jag att nu är det allvar och mycket bråttom, berättar Danne.

Han ringde först 112 och sedan sin mamma, som bor alldeles i närheten.
– Hon var här inom tio minuter och tog över vården av de febersjuka småflickorna. Ambulansen kom cirka 45 minuter senare, berättar Danne.
Ambulanspersonalen hittade inga tecken på hjärninfarkt hos Lina och därför tänkte man ta henne till Borgå sjukhus för observation, men efter att ambulansmännen konsulterat Mejlans sjukhus i Helsingfors gick färden ändå dit.

Lina tyckte att Danne skulle stanna hemma med flickorna och hon åkte ensam med ambulansen till sjukhusets akutavdelning. Klockan var då halv fyra på morgonnatten, och redan vid sjutiden på morgonen ringde neurologen från Mejlans sjukhus till Danne och undrade vad det riktigt var som hade hänt!

Han kunde inte tyda Linas tal, det hade blivit märkbart sämre. Danne åkte in till sjukhuset och fick träffa neurologen som skötte om Lina. Det första neurologen frågade var ”Vad är det för fel på henne?”
– Läkaren hade ingen aning om vad som nu höll på att hända, berättar Danne. Det enda han kunde säga var, att det var allvarligt. Mycket allvarligt, säger Danne.

Lina hade blivit röntgad och låg nu i ett isoleringsrum, som en säkerhetsåtgärd. A-virusprovet hade visat positivt. Man tog ryggmärgsprov av henne och placerade kanyler i hennes hals för ett blodbyte. En vårdplats vid intensivavdelningen väntade på Lina. Nu försämrades Linas tillstånd hastigt. Allt snurrade för henne och hon mådde väldigt illa. På eftermiddagen fördes hon till intensiven.
– Då var hon knappt vid medvetande och man beslöt att söva ner henne, berättar Danne.

Läget försämrades ytterligare

I tre dygn låg Lina nedsövd och kopplad till en respirator som hjälpte henne att andas. Efter att hon kopplats bort från respiratorn, var hon fortfarande medvetslös. Gradvis började hon att andas själv och efter tre veckor kunde man stänga av respiratorn.

– Frekvensen i hjärnan var fortfarande mycket låg och officiellt reagerade hon inte på någonting. Hennes kropp var totalförlamad. Danne hade dock sitt eget sätt att kommunicera med sin fru. Därför kan han säga att han vet, att av de 24 första dagarna hade han under 16 dagar kontakt med henne en liten stund.

– Jag tog bilder och filmade henne för att kunna visa åt barnen att mamma nog finns, men att hon sover och att hon är jättesjuk.
I en av filmerna ser man tydligt att Lina svarar på tilltal genom att höja på ögonbrynen och ge ett litet leende till svar. Det skulle ändå gå till juni månad innan det kom ljud ur Linas strupe, och i september öppnade Lina sina ögon igen.

Ett beslut angående Linas graviditet måste göras, eftersom det inte fanns en chans att både fostret och Lina skulle överleva. Lina, som inte var vid medvetande och dessutom totalförlamad, kunde inte säga vad hon tänkte och kände angående det beslutet. Det behövdes ett utlåtande från Valvira, eftersom det är olagligt att utan moderns samtycke avbryta en graviditet.
Lina själv minns således ingenting av händelsen, men var tvungen att föda fram barnet i sjuttonde veckan. Danne och Lina vet inte heller om det framfödda barnet var en flicka eller en pojke. Askan finns sparad i en urna, och när krafterna återkommit skall de alla besöka minneslunden.

– Efter tre veckor började Lina andas själv igen. Också långtidsminnet började långsamt komma tillbaka, berättar Danne.

Alla de små framstegen gav Danne hopp och han vågade börja tro på en förändring. Efter en månad fick också barnen komma och besöka sin mamma. De kanske inte förstod allt som hade hänt deras mamma, men glädjen över att få kontakt med henne igen var påtaglig.
Rehabilitering påbörjas

Linas plats var nu en annan än intensivvårdsavdelningen på Mejlans sjukhus. I mitten av april flyttades hon till intensiven vid Borgå sjukhus och någon vecka senare till en avdelning med övervakning.

I det skedet var Lina ännu både fysiskt förlamad och mentalt helt utslagen. I början av juni fick Lina en remiss till Validias rehabiliteringscenter i Helsingfors. Där fick hon stanna fram till årets slut och där fick hon även den vård och rehabilitering som hon var i behov av. Samtidigt började man planera att flytta henne till ett servicehem i Sibbo.

– Men man lyckades förlänga remissen ända till årets slut, vilket nog var det bästa, säger Danne.

Den 31 december 2014, tio månader efter insjuknandet fick Lina komma hem! Familjen blev beviljad 100 timmars assistans, men måste själva anställa assistenten för det arbete som skulle göras tillsammans med familjen. Familjens gemensamma hem liknade nu allt mer en vårdanstalt. Det behövdes en sjukhussäng, en rullstol, en ramp vid varje ingång och så vidare.

Läs mera i Kuriren nummer 12-2020

Text: Astrid Packalén
Foton: Privata




Livet är mycket mer än verkligheten

Ibland blir livet inte som tänkt när människor ofrivilligt hamnar att gå igenom stora prövningar i sitt liv. Det hände familjen Wickholm i Hangelby i Sibbo, en helt vanlig tvåbarnsfamilj vars liv drastiskt förändrades bara över en natt för drygt sex år sedan när först mamman i familjen plötsligt blev allvarligt sjuk och några år senare även den ena dottern. Tack vare bland annat det rådiga ingripandet av pappan i familjen och att han tillkallade hjälp i tid kunde bådas liv räddas. Familjen Wickholms dramatiska berättelse där livet tidvis hängde på en väldigt skör tråd lämnar ingen oberörd!

Att bli adopterad som liten och inte veta så mycket om vare sig sin biologiska familj eller det land därifrån man kommer, leder ofta till att man senare i livet börjar fundera på sitt ursprung. Det hände den finlandssvenska artisten Tika Sevón Liljegren som föddes 1992 i nepalesiska Himalaya och adopterades av ett finlandssvenskt-svenskt par när hon var ett och ett halvt år gammal. Tika bodde i Ekenäs sedan fem års ålder och tack vare att hon tog kontakt med programledarna för det rikssvenska programmet Spårlöst fick hon chansen att få åka till Nepal och söka sina rötter. Missa inte hennes berättelse om när hon träffade sin sin bror och sina släktingar för första gången!

I det här numret kan du även läsa om andning och varför det är bra att andas på rätt sätt. Du får även tips på ett par enkla och effektiva andningsövningar som du kan göra själv hemma för att bli antingen lugnare eller få mera energi. Ju duktigare man blir på att kunna andas på rätt sätt, desto större positiv inverkan för hela ens hälsa. Nina Åbrandt lär ut två andningsövningar som inte svåra att göra, så testa gärna själv!
Du kan även fördjupa dig i det förebyggande barnskyddsarbete som stiftelsen Bensow i Grankulla jobbar med för att barn och unga i Finland ska känna sig sedda och hörda under sin uppväxt. Vi träffar också en regnbågsfamilj i Åbo som har en betydligt annorlunda konstellation än många andra familjer och där både de två samkönade paren och barnen trivs med att bo tillsammans i kollektiv.

Funderar du på att tågluffa kan du gärna passa på att läsa om Mona Salamas erfarenheter och tips på hur man kan planera och genomföra en sådan resa för att den ska bli så lyckad som möjligt.
Höstens första nummer innehåller många både berörande och spännande människoöden där temat är familj och fritid. Det här och mycket mera hittar du att läsa denna gång.

Sköna lässtunder!

Rosita Holtlund
redaktör




Tack för året hittills trevlig sommar!

Efter en en lång väntan och en sen vår med nordliga vindar, kom äntligen den efterlängtade vårvärmen och den skira grönskan – en av den vackraste tiden på året enligt många. Passa på och njut, man vet aldrig vilket väder sommaren och hösten senare bjuder på. Kanske du redan hunnit göra upp planer för sommaren, eller länge drömt om vad du skulle vilja göra i sommar?

Enligt en internetundersökning i maj, med målsättningen att ta reda på hur coronapandemin påverkat finländarnas semesterplaner, planerar tre miljoner att semestra i slutet av året. Bland majoriteten av dem
var resmålet fortfarande oklart. Över hälften av de tillfrågade kunde tänka sig att semestra inom landets gränser, något som beräknas ge 2,9 miljoner resenärer till de resmål som finns här i landet. Bland deltagarna i undersökningen hoppades de flesta på en semester med vila och avkoppling (40 procent), vissa drömde om stugsemester (30 procent) och lika många (30 procent) planerade att tillbringa sin
semester ute i naturen.

Att få njuta av vila och avkoppling och att få umgås med sina närmaste var de vanligaste planerna och önskemålen bland alla dem som deltog i den elektroniska undersökningen. Deltagarna består av ett representativt urval av landets befolkning i åldern 16–75. Undersökningen gjordes av yrkeshögskolan Haaga-Helia i samarbete med undersöknings- och analyscentret TAK.

Oberoende av vilka planer du själv har för sommaren så hoppas vi att du på ett eller annat sätt här i Kurirens sommarnummer hittar inspiration för dina egna sommar- och semesterplaner, antingen genom att till exempel få tips på något intressant ställe att besöka eller kanske lite tips och idéer på vad du skulle kunna ta med dig som matsäck.
Den första halvan av året är snart förbi och vi hoppas att du haft mycket glädje och nytta av Kuriren.

Ett stort tack till alla er prenumeranter och inte minst alla våra duktiga frilansare – utan er hjälp skulle vi aldrig kunna ge ut en liten finlandssvensk tidning som Kuriren! Vi uppskattar även att ni läsare tar kontakt och tipsar om sådant som ni skulle vilja läsa om. Ibland tar det av olika orsaker lite längre eller kortare tid innan det speciella önskemålet låter sig förverkligas.

Höstens första nummer utkommer den 14 augusti.
Vi önskar er alla en skön sommar!

Rosita Holtlund
redaktör




Övermark har igen en egen lemonadfabrikör Fredrik Bäckstrand gav nytt liv åt gammalt företag

Senast det fanns en lemonadfabrik i Övermark var för ungefär åttio år sedan. Nu har Fredrik Bäckstrand tagit fasta på den gamla traditionen och producerar klassisk lemonad under namnet Öfvermark läskedrycker, gjord på lokala och naturliga råvaror – många gånger med en oväntad twist!

Fredrik Bäckstrand beskriver sig själv som en mångsysslare som brinner för gamla saker, olika veteranfordon och nostalgiska grejer. Han vill bevara så mycket det bara går. Helt otippat var det alltså inte att han skulle bli en gammaldags ”limonadfabrikör”.

– Jag har hört att många byar förr hade egna lemonadtillverkare och jag har känt till att det har funnits en fabrik också i Övermark, berättar Fredrik.
Då Fredrik Bäckstrand började leka med tanken på att starta en egen fabrik utgick han därför från att det måste finnas någon kvar som vet hur man gör lemonad. Hur det nu råkade sig, så visade sig jordbrukaren som odlar på åkrarna intill Bäckstrands hem vara barnbarn till Övermarks ursprungliga lemonadfabrikör Oskar Erikson. På så sätt kom Bäckstrand i kontakt med Trygve Erikson, som är son till Oskar Erikson.

– Trygve kom ihåg hur han som sjuåring var med och tvättade flaskor. Han hade också hittat en loggbok som pappan hade fört om sin lemonadfabrik. Fabriken började som en dröm. Oskar Erikson köpte allra först en kamera och så for han runt och fotograferade folk. För pengarna han tjänade kunde han köpa de maskiner som behövdes för lemonadtillverkningen, och slutligen kunde han starta sin fabrik, berättar Bäckstrand.

Lemonadtillverkningen i Övermark pågick ungefär mellan åren 1915 och 1940. Sockerbristen under kriget gjorde att Oskar Erikson upphörde med produktionen. Det fanns visserligen sackarin som ersättning, men Erikson lär ha varit allergisk mot sötningsmedlet och därför inte velat använda det, eller så tyckte han helt enkelt inte att smaken blev som den skulle.

Lemonad med tillbehör

Fredrik Bäckstrand hör med sin lemonadtillverkning till dem som går mot strömmen, mot det industriella och storskaliga.

– Jag lockas av gamla hantverk. Det händer att folk frågar när jag ska ta mig in på supermarketarnas hyllor, men det vill jag inte. Min dröm är ett litet, gulligt café på landet, inte massproducerad lemonad på löpande band.
Han är en del av en växande rörelse, eftersom allt fler får upp ögonen för mathantverk och småskaliga, lokala produkter.

– Visst får jag stöd av Övermarkborna! Folk kommer och går i mitt bryggeri och det känns jätteroligt att få höra kommentarer i stil med ”vad bra att du finns och håller på med det här!”, säger Fredrik Bäckstrand glatt.
Lemonaden är egentligen en bit i ett större pussel. I bryggeriet, som tidigare har fungerat bland annat som grill och pizzeria, bedriver han också en viss caféverksamhet. Sommartid serverar han kaffe och mjukglass. Ibland steker han hotdogs och till fösta maj erbjöd han nykokta munkar för take away-försäljning, eftersom han som så många andra företagare har varit tvungen att finna sig i begränsningarna under undantagstillståndet.
– Jag hade tänkt kunna servera hamburgare också, men fick lägga de planerna på is eftersom hygienkraven gör att jag inte kan blanda tillverkning av hamburgare och lemonad i samma lokaler, berättar Bäckstrand.

Dylika hinder på vägen är inget som stoppar Fredrik Bäckstrand. Ute på bryggeriets gård står numera en stor trailer som inrymmer både köksdel och serveringsutrymme. Det är före detta Frank’s café som har stått på Vasa torg, men som från och med sommaren förhoppningsvis kommer att kunna slå upp sina luckor för de som vill avnjuta en lemonadflaska tillsammans med något matigare tilltugg. Här kan Bäckstrand steka hamburgare helt separat från lemonadtillverkningen.

Fokuserar på möjligheterna

För tillverkningen av lemonad använder sig Fredrik Bäckstrand av olika saftkoncentrat som han kokar själv i saftmaja. Därefter pastöriseras saftkoncentratet. Själva lemonaden kommer till då saftkoncentratet körs tillsammans med vatten och socker och en gnutta salt genom en kolsyrasättningspump.

– Den fungerar lite som en jättestor sodastreamer, säger Bäckstrand.
Att hitta en lämplig kolsyrningsmaskin krävde många timmar av letande på internet innan Fredrik Bäckstrand slutligen fick napp i USA. Eftersom han själv aldrig hade provat använda en sådan maskin tidigare och heller inte hade någon som kunde lära honom fick han, som han säger, helt enkelt beställa den och prova hur den fungerade.

– I början var det lite krångel. Jag fick försöka flera gånger innan jag fick den att kolsyra lemonaden ordentligt. Nu har jag hittat en lagom nivå som ger en ganska mild, gammaldags lemonadsmak.

Överlag har mycket i lemonadtillverkningen för Fredrik Bäckstrands del handlat om att prova sig fram. Han har mött motgångar och grubblat på hur han ska komma vidare, för att till sist hitta en lösning. Men så tycks Fredrik Bäckstrand också vara en positiv person som tar fasta på möjligheterna snarare än problemen. Hans improviserade julmarknad är ett bra exempel.

– Strax innan jul slog det mig att jag skulle kunna ordna en julmarknad på lördag. Kruxet var bara att det var några få dagar kvar till lördagen. Flera sa åt mig att det inte kommer att gå, men det slutade med en julmarknad med 15–16 försäljare, fullt med folk i bryggeriet och bra åtgång på produkterna. Det var jätteroligt!

Spännande smaksättning

Då lemonaden har körts genom kolyrasättningspumpen i några timmar är den färdig. Då har den också hunnit belysas av en UV-lampa som tar kål på eventuella skadliga bakterier.

LÄS HELA ARTIKELN I KURIREN 10-11.2020

Text: Johanna Granlund




Ellen driver mysigt sommarcafé i Kasnäs

Om man åker så långt söderut man kan längs det fasta vägnätet i Kimitoöns kommun kommer man till den lilla byn Kasnäs. Där ute hittar man en gästhamn, ett bad- och konferenshotell och förstås vacker skärgårdsnatur. En pärla som också gömmer sig här ute är det lilla sommarcaféet Källarvinden, som drivs av den lokala eldsjälen Ellen Järvinen. Källarvinden har varit verksamt under fem somrar.

Under julhelgen innan Källarvinden öppnade bestämde sig Ellen för att grunda ett café. Det hela var ett ganska spontant och hastigt beslut. Under de första åren serverades mest kaffe och kakor, men ju längre verksamheten har rullat desto mera har fokus legat på lunch- och servering av varm mat.

– Vi brukar öppna dörrarna omkring midsommar och stänga när kundtillströmningen avtar under sensommaren. Under de två månader vi håller öppet är det verkligen fullt upp här.
Caféet är litet och intimt. Köket är ganska trångt men där arbetade som mest tre kockar samtidigt under sommaren 2019. Utrymmet saknar isolering och kundtillströmningen i Kasnäs är för liten utanför turistsäsongen för att det skall gå att hålla caféet öppet året runt. Sommartid räcker kunderna ändå till för att hålla caféet rullande.
– Jag är särskilt glad över vår lokala kundbas som lojalt dyker upp regelbundet. En hel del turister och båtfolk hittar också hit eftersom Kasnäs ligger strategiskt för den som rör sig med båt i skärgården.
Kockutbildning i London

Ellen har utbildat sig till kock i London. Det var en ettårig utbildning. Anledningarna till att hon sökte sig till London var mest praktiska och tidsmässiga. Man kunde börja senare på läsåret och det passade Ellens planer just då. Utbildningen var intensiv och pågick under kortare tid än motsvarande utbildning i Finland, men nivån motsvarar ändå en finländsk examen.

– I London kunde jag hoppa över de första grundläggande nivåerna och genast haka på en lite högre nivå. Det passade mig eftersom jag hade mycket grundkunskaper redan när jag åkte.

Jag frågar vad vistelsen i London gett

Ellen som andra kockar i Finland inte har. Hon skrattar och pekar mot köket där den brittiske pojkvännen Will Brennan står och
kokar kaffe. De träffades när de bägge gick kockskolan tillsammans. Will är hemma från London och har jobbat i café Källarvinden under två somrar. Arbetsspråket i köket är engelska och menyerna skrivs på tre språk.

– Jag har fått ett stort internationellt nätverk och jag samarbetar med kockar från många länder, förklarar Ellen. I skolan fick vi lära oss använda allting från råvaran så att så lite som möjligt går till spillo. Här på Källarvinden serverar vi mycket vegetariskt, men när vi serverar kött använder vi också sådana delar från djuren som man inte alltid äter. Och vi använder också så många delar som möjligt av grönsakerna.

Källarviden prioriterar produkter från lokala producenter. Namnet Källarvinden kommer från att huset caféet befinner sig i ligger ovanpå Ellens mormors och morfars gamla potatiskällare. Inredningen består av delar av morföräldrarnas gamla möbler blandat med loppisfynd.
– Vi försöker satsa inte bara på god mat, utan på att besökaren ska få en angenäm helhetsupplevelse av sitt besök.

Frilansande kock

Eftersom verksamheten vid Källarvinden bara är igång sommartid så letar Ellen och Will efter restaurangjobb på annat håll under de andra årstiderna. Hon har inga definitiva framtidsplaner, men nämner att ett alternativ bland många andra vore att eventuellt starta en systerrestaurang på annan ort som även skulle möjliggöra att Källarvinden kunde fortsätta att finnas till. Utöver passionen för matlagning har
Ellen även ett stort vinintresse.

Text och foto: Frank Berger

Läs mera i Kuriren nummer 9-2020