Styrkt ur svårigheter

Idet här numret, med livsstil och hälsa som tema har vi valt att bjuda på läsning om personer som övervunnit olika slags svårigheter. Du får bland annat möta Eivor Hansén och Sofia Elenius som båda är mammor till barn med specialbehov. De har valt att ge sitt stöd åt andra föräldrar i motsvarande situation genom att lyssna och finnas till som medmänniskor och dela med sig av sina erfarenheter till andra.

Wilhelm Nielsen är en ung man som övervunnit sin stamning med hjälp av sitt teaterintresse och de roller han haft i några teateruppsättningar. Med sin berättelse hoppas han kunna hjälpa andra och lyfta fram särskilda språksvårigheter till allmän diskussion.

Ingvar Helsing fick lära sig att leva med bara ett ben efter en trafikolycka där han blev påkörd av en rattfyllerist, och benet måste amputeras. Olof Karlsson drabbades av rosfeber efter att ha fått ett sår mellan två tår, det uppstod allvarliga komplikationer och i dag har han bara fyra tår på höger fot. Monica Wiik i Esbo drabbades för ett antal år sedan av bröstcancer och tillfrisknade. Missa inte Ingvars, Olofs och Monicas berättelser om sina genomgångna svårigheter.

Det som ger glädje i livet kan variera mycket för olika människor. Eleverna i Solf skola får under hinderbaneloppet OCR Kids, som ordnas av skolan och föreningen Hem och Skola, uppleva glädjen i att röra på sig och får samtidigt lära sig glädjen i att hjälpa andra. Ingen vinnare utses i tävlingen där alla elever är vinnare och får medalj. Jenny Nylund trivs med sitt liv som tvålfabrikör på Sottunga och satsar på en helt igenom ekologisk tvålproduktion. För snart 25-åriga Heidi

Knuutila i Borgå har resandet blivit en livsstil där hon helst reser ensam under sina långresor utomlands.

Kurirens sticktävling att utse den finlandssvenska sockan är avgjord. Stort tack till alla tävlingsdeltagare! Till redaktionens stora glädje konstaterar vi att det är en tävling som verkligen engagerat läsarna. Det kom in hela 481 röster. I detta nummer presenterar vi vinnaren, andra och tredje pristagaren samt namnen på kreatörerna till de övriga tävlingsbidragen. Stickmönstret på den vinnande sockan hittar du även i tidningen.

Tack för alla gratulationer som Kuriren fick med anledning av tidningens 60-årsjubileum! Det är trevligt att så många läsare kom ihåg oss.

Posten har varslat om strejk 11–24 november. Om strejken blir av kan läsarna tyvärr hamna att vänta extra länge på nästa nummer, adventsnumret, som har 22 november som utgivningsdatum.

Trevliga lässtunder!

Rosita Holtlund
Redaktör




Föräldrar till specialbarn behöver varandra

Under Lennis och Hannas första år var det tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Mammorna Eivor och Sofia kastades in i en vardag med sondmatning, operationer och stor ovisshet kring hur deras barns funktionshinder skulle ta sig uttryck. Stödet de fått av andra föräldrar med specialbarn kan inte jämföras med stödet av familj och vänner. Därför fungerar de nu själva som kontaktpersoner för FDUV:s satsning ”Familjestödjarna”.

Lenni Hansén och Hanna Elenius är klasskamrater och ger varandra en kram när de träffas hemma hos familjen Elenius i Purmo, Pedersöre. Hanna har väntat hela dagen på att Lenni ska komma, eller ”min Lenni” som hon också kallar honom. Lenni har inte varit hemma hos Hanna tidigare och tar en noggrann titt i husets alla rum. På Hannas säng ligger katten Gösta och den känns skön att smeka och luta sitt huvud mot. Mammorna Eivor Hansén och Sofia Elenius sätter sig vid bordet med varsin kaffekopp. Vi ska ta oss an temat ”Livet som specialbarnsförälder”, ett ämne som innefattar många aspekter, men där vi väljer att koncentrera oss på deras egna upplevelser och deras uppdrag som familjestödjare.

För Eivor Hansén och Sofia Elenius var det omtumlande att bli förälder till ett specialbarn och därför vill de erbjuda sitt stöd till andra i samma situation. Vi gör inget märkvärdigt, men vi lyssnar och fungerar som medmänniskor, säger de.

I mars 2008, kom tvillingarna Filippa och Hanna Elenius till världen med akut kejsarsnitt vid Tammerfors universitetssjukhus. Mamma Sofia var omtöcknad, men hörde ett av barnen skrika innan de fördes bort till intensivavdelningen. Två flickor fick hon veta att hon fått. Hon visste också att orsaken till kejsarsnittet var att det ena barnet hade väldigt lite fostervatten.
– Snittet gjordes på natten och min man kom följande morgon. Vi hade två barn från tidigare som han varit hemma med. När han kom hade jag ingenting att berätta. Jag hade frågat hur det var med flickorna och sköterskan svarade att hon skulle ringa och kolla, men gjorde det aldrig. Krasst sagt så visste jag inte ens om de levde. När det blev skiftesbyte och vi undrade om vi kunde få se flickorna, blev sköterskan förskräckt över att vi inget visste och inte hade besökt dem på intensiven ännu, berättar Sofia.

Nere på barnavdelningen låg flickorna i varsin kuvös och föräldrarna fick träffa en läkare. Sköterskan berättade att Hanna haft kramper under natten och bad dem att bereda sig på det läkaren hade att säga. Det som hade hänt var en tvillingtransfusion. Detta är en obalans som kan förekomma hos 10–15 procent av enäggstvillingar som delar samma moderkaka. Det sker en förändring i blodcirkulationen så att det ena barnet får mera blod än det andra och detta tillstånd gör att båda barnen kan vara i fara. Nu var ändå Hanna mer utsatt och läkaren berättade att det behövs en magnetröntgen efter en månad för att se hur stor del av hennes hjärna som blivit skadad.

På sjukhus i en månad

Flickorna var en månad gamla när de fick komma hem. Till det yttre kunde man inte se någon större skillnad på flickorna, Hanna hade ett lite mindre huvud och åt långsammare, men i övrigt var de ganska lika. Efter genomförd magnetröntgen kom ändå chockbeskedet: en stor del av Hannas hjärna var förstörd.
– Läkaren som gav beskedet sa att man inte kan veta om hon kan lära sig gå och om hon kommer att kunna kommunicera. Då blev det svart för mig, säger Sofia.

Lenni Hansén och Hanna Elenius är klasskompisar och goda vänner.

Hon upplevde att informationen de fick var knapphändig och började googla på cp-skador och hjärnskador för att hitta mer material. Allting var väldigt ovisst och läsningen var inte särskilt munter.
– Då var min svartaste tanke: kunde hon inte ha fått dö? Med det vi vet i dag känns det hemskt att den tanken funnits, men jag är knappast den enda med ett gravt utvecklingsstört barn som tänkt så.

I dag går Hanna med en så kallad dallare, ett stöd på hjul och kommunicerar med enkla meningar och med hjälp av stödtecken och bilder. Sofia upplever att Hannas tillvaro är bättre än de tidiga uppskattningarna som gjordes kring hennes hjärnkapacitet. Hon har fått terapier av olika slag för att träna tal och fysik.
– Fysio-, tal- och ridterapi har vi kvar, tidigare hade hon också vatten- och ridterapi. Alla terapier har varit värdefulla för henne.
Lenni har fått känna av den stramare linjen från FPA och har varken tal- eller fysioterapi numera. Läkaren på Kårkullas omsorgsbyrå skrev ett nytt utlåtande där man sökte ändring på avslaget han fått, men det hjälpte inte.
– Jag gör mycket språkträning med Lenni då jag är lärare och har utbildat mig i Karlstadmodellen. Vad fysion beträffar så har han lärt sig simma i sommar. Men inte kan jag kompensera för bortfallna terapier, jag är i första hand mamma och ingen övermänniska, säger Eivor.

LÄS MERA I KURIREN 17-2019




Visa hänsyn i trafiken!

Snart kommer det att vara mörkt både på morgnar och eftermiddagar då folk tar sig till och från skola eller jobb och ljust utomhus bara några timmar varje dag. Under denna kompakta period med mörker gäller det därför att se till att man syns ordentligt i trafiken, vare sig man är cyklist, fotgängare eller ute på en joggingtur. Reflexer kan det heller aldrig bli för många av. En reflexväst är en billig livförsäkring och dessutom lätt att ha med sig i väskan eller fickan. Cykeln behöver även den vara försedd med lampa, gärna även med rött bakljus, och som fotgängare kan det vara bra att även ha en ficklampa i handen under promenaden.

Som bilist på körstråk där skolbarn i lågstadieåldern färdas behöver man se till att köra extra försiktigt eftersom barn i denna ålder kan ha svårt att kunna förutse farosituationer av olika slag. Upptäcker barnen något intressant under vägen kan även trafikregler som de just lärt sig lätt bli som bortblåsta i stunden.

Som cyklist eller fotgängare kan man även i trafiksituationer bland bilisterna se något av ovannämnda fenomen – att regler som man lärt sig i bilskolan ibland verkar kunna bli som bortblåsta. Det har jag upplevt om morgnarna när jag cyklat till jobbet och närmat mig ett övergångsställe där även lågstadieelever korsar körbanan för att ta sig till lågstadieskolan i närheten. Vissa bilister tycks vara så stressade redan från morgonen så att de snarare gasar på än väljer att inte stanna då de ser någon närma sig övergångsstället!

Just det hände en septembermorgon då en fotgängare stod vid övergångsstället och tvekade. En bilist från det ena hållet hade stannat och tutade otåligt för att förmå fotgängaren att passera medan bilister från motsatt håll inte följde trafikreglerna alls och stannade, utan bara fortsatte köra som om de inte alls såg vare sig fotgängaren eller de cyklister som nu ville passera körbanan. Inte konstigt då om både fotgängare och cyklister blir extra försiktiga och tveksamma under sådana premisser!

Jag fasar nu för kommande tider, då mörkret tätnar alltmer och både fotgängare och cyklister syns ännu sämre än förr. Det finns heller inget trafikljus vid ovan beskrivna övergångsställe. Jag överväger därför nu i fortsättningen, för att inte behöva riskera mitt liv, att börja korsa körbanan först vid ett övergångsställe en bit längre fram som har trafikljus. Varken lågstadieelever på väg till skolan eller fotgängare eller cyklister på väg till sitt jobb ska behöva korsa en skyddsväg under årets mörkaste period med livet som eventuell insats!

Rosita Holtlund
redaktör




En Michelinstjärna från Frankrike

Den franska kocken Julien Huéber blev känd i Sverige och Finland genom tävlingen Sveriges mästerkock. Han är inte mycket äldre än 30 år men har ändå hunnit göra en spännande livsresa.

Kärleken och ödet tog honom till Vasa där han nu bor och arbetar. Hans livspartner heter Ida och barnen Miranda, fem år och Adrian, tre månader. Ida säger att han är en sann sydländsk romantiker och han nekar inte till det. Förutom att ha ett stort intresse för mat och miljö- och hälsoaspekter är han feminist och reflekterar ständigt över förbättring av världen.

Han ogillar ramar och tänker utanför boxen. Kanske han tänker på franska, men han talar ytterst perfekt svenska med bara en liten charmig fransk brytning. Detta är en liten summering, men vi tar det helt från början.

Julien Huéber flyttade till Umeå för att studera i början av 2000-talet. Han hade studerat i Colmar, Frankrike och var utbildad ingenjör i miljöhälso-skydd men ville studera vidare och valde teknisk fysik. Han hade alltid varit intresserad av miljö och hållbar energi. Redan som barn undrade han varför han inte fick lika stora fiskar som hans pappa en gång i tiden fick och han kände att detta var något som låg nära hjärtat.

Som 20-åring kom han alltså i kontakt med Skandinavien och det visade sig att han skulle trivas väldigt bra.

Julien jobbade som tennistränare vid sidan om studierna och på klubbresor och tennisläger var det han som stod för matlagningen. Där blev han uppmärksammad och fick förslaget att ställa upp i tävlingen Sveriges mästerkock.

Julien tittade på första säsongen när den sändes på tv och tänkte att det skulle han nog klara av. Han missade ansökningstiden inför andra säsongen men till den tredje säsongen sökte han och kom med som tävlingsdeltagare. Detta var år 2012.
– Går det bra där så får jag satsa på kockyrket, går det åt pipan fortsätter jag att studera, säger Julien att han tänkte.

Och bra gick det. Han var en av de tolv finalisterna och kom slutligen på sjätte plats, och det blev stor skandal när han åkte ut, för det var juryn som gjorde bort sig och inte han.
– Jag hamnade på första sidan på både Aftonbladet och Expressen. Jag fick så mycket uppmärksamhet av hela grejen.
– Det var så frustrerande att åka ut på det sättet. Vi skulle gissa vilka råvaror en rätt innehöll och jag gissade på champinjon, men juryn sa att det var portobello, som är en champinjon.

Han menar att det är i samma stil som att säga att det var tomat och juryn skulle ha sagt att nej, det var plommontomat. Tomat som tomat.
– Efteråt blev jag kontaktad av olika bokförlag. Jag ångrade att jag inte gjorde något av det, men det var så mycket då så det blev aldrig av. Inte ännu i alla fall. Jag har även varit tv-kock
i programmet Go’kväll på Sveriges tv, något som jag tyckte var jättekul.
Ida tog kontakt via Facebook
– Jag fick lite annan uppmärksamhet också, av Ida. Hon hade sett mig på teve och, såsom många andra fans gjorde, skrev hon till mig på Facebook. Det var många som hade skrivit men Idas meddelande såg jag allra först.
Ida fyller i att hon och hennes kompisar hade sett hans Facebook-sida och gillat den.
– År 2013 hade jag en personlig kris så att titta på Sveriges mästerkock varje vecka var lite som en räddning, och Julien var min favoritdeltagare. Han utstrålade ett lugn och jag gillade hans röst. Han fick mig att må bra.

Julien var frustrerad och besviken på att åka ut ur tävlingen eftersom han inte förstod varför han åkte ut. Det var inte på grund av matlagningen så det kändes helt fel. Som om jag åkte ut av en slump och var med i ett lotteri utan lott, förklarar Julien.

Han hade inte så stora visioner för tävlingen. Han trodde han hade chanser att vinna men det var så klart stor konkurrens.
– Men ganska snart insåg jag att jag lyckades briljera i de olika deltävlingarna och målet blev att ta sig till nästa steg och sedan vidare till nästa steg, mot mållinjen.

Och just som det började kännas verkligt och han fick smak av vinsten, så drogs mattan undan honom.
– Jag är inte längre besviken, men just då blev det ganska tomt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

Det var en tröst att hans fans var på hans sida, och han svarade på Idas meddelande.
– Vi fortsatte skriva och plötsligt började jag inse vilken spännande människa hon verkade vara. Och hon tyckte detsamma. Vi skrev intensivt, flera tusen meddelanden på en vecka. Och redan då insåg vi att vi var kära i varandra.
– Det var skönt att få något annat att tänka på. Vi skrev dag och natt och han var nog en stor orsak till att min livskris upphörde, säger Ida och ler.

Ida och Julien tillsammans med familjens yngsta familjemedlem Adrian.

En månad senare träffades de. Julien hade velat träffas mycket tidigare men Ida vågade inte.
– Julien ringde mig flera gånger men jag vågade inte ens svara. Så den enda kontakten vi hade var i form av meddelanden. Jag hade ju sett honom på tv, men han hade aldrig ens sett mig på rörlig bild. Bara på en profilbild på Facebook.
– Tänk om det är en bluff, det kanske till och med är en kille. Men jag får aldrig veta om vi inte träffas, säger Julien att han tänkte.
Och lika tänkte Ida, som funderade att han kanske var en oseriös playboy.

Det skulle ha varit fel att inte kyssas

I slutet av april 2013 tog Julien färjan från Umeå till Vasa.
– Det var ganska pirrigt på båten minns jag. Att vara med i Sveriges mästerkock var spännande men att sitta fyra timmar på Vasabåtarna för att träffa Ida var det mest spännande jag har varit med om.
– Jag hade varit nervös här i Vasa hela dagen. Klockan tolv på natten mötte jag honom i hamnen. Planen var att han skulle sova över i min lilla etta. Det kändes som att vi kände varandra trots att vi aldrig fysiskt hade setts. Skulle jag inte ha sett honom på tv, skulle jag aldrig ha vågat göra så här. Och sedan körde vi till ABC och handlade.
– Du hoppar över ett viktigt steg här, inflikar Julien:
– När vi sågs för första gången hade vi båda upplevelsen av att det här är på riktigt nu, det är ingen fantasi. Och så tog det högst två sekunder innan vi föll i varandras armar och kysstes. Det var så naturligt. Det skulle ha varit fel att inte kyssas just där och då. Jag hade längtat så mycket. Och sju månader senare blev Ida gravid.
Den sommaren bilade de till Frankrike och Ida fick träffa hans familj.
– Vi gick även på många events som jag var bjuden på via Sveriges mästerkock.
– Det var så häftigt att få träffa massor av kändisar. Det var något jag aldrig varit med om och tack vare Julien fick jag uppleva detta. Sedan flyttade jag till Umeå. Juliens etta uppgraderades till en tvåa, säger Ida.

Text och foto: Nadia Boussir

Läs mera i Kuriren nummer 17.10.2019.




Kuriren är en pigg 60-åring!

Kurirens grundare och chefredaktör, Frejvid Weegar, såg i fjol med tillförsikt fram emot tidningens 60-årsjubileum. Men ödet ville annorlunda och han rycktes hastigt och oväntat bort i december i fjol. Frejvid gav ut sitt första tidningsnummer, Österbottniska Kuriren (se pärmbilden!) den 9 oktober 1959. Denna tid var Kuriren en gratistidning som finansierades med de annonser som han själv skaffade. Långa arbetsdagar och ett hårt och målmedvetet arbete gav resultat och han lyckades med det som många inte trodde skulle vara möjligt – att ge ut en veckotidning i Svenskfinland. Och nu har tidningen uppnått den aktningsvärda åldern 60 år!

Jubileet till ära kan du i detta nummer läsa om konstnären och den forna reklambyråägaren Göran Hammarström som i tiderna skapade Kurirens logo och som även gjorde illustrationerna till bland annat följetonger, noveller och recept. Du hittar även en sida på några av de många och omtyckta recept i tjockare papper som då och då ingick i olika nummer av Kuriren under elva år, och som många prenumeranter också gärna sparade på. Visst minns även många av er dessa recept?

Du kan även stifta bekantskap med Folke Gull och hans fru Dorthy som prenumererat på Kuriren ända sedan början, och en annan prenumerant, Hilding Forss, som varit en trogen prenumerant i cirka 55 år. Hilding och hans fru hittade även varandra via Kurirens personliga annonser.

Kurirens resebyrå etablerade 1972 en kontakt med bussbolaget Kaj Forsblom i Borgå. En kontakt som kom att fortgå i flera årtionden, ända till hösten 2016 när Kurirens resebyrå avslutade sin verksamhet. Bolagets nuvarande vd, Henrik Forsblom, berättar många trevliga minnen från den tiden.

Till vårt jubileumsnummer har Malin Vesterback planerat en jubileumsmeny av höstens råvaror där rotfrukter, bär, svamp och älgkött är givna ingredienser, så nu kan ni även fira Kuriren med en festlig måltid gjord av närproducerade råvaror. Missa inte heller att rösta fram vinnaren bland de tolv vackert designade finlandssvenska sockorna som skickats in till Kuriren!

De gångna veckornas arbete på redaktionen har präglats av många trevliga, spännande arbetsdagar och stunder. Vi hoppas att även ni läsare ska hitta massor av inspirerande läsning och är förvissade om att även

Kurirens forne chefredaktör skulle ge tummen upp för detta jubileumsnummer!

Rosita Holtlund
redaktör




Hon räddar kakelugnar från att förstöras

Camilla Ståhle studerade till teckningslärare vid Ateneum, numera Aalto- universitetet i Helsingfors. Gamla trähus revs i Gräsviken, kakelugnar slogs sönder och fördes bort. Camilla blev intresserad av dem och ville bevara dem för eftervärlden. Detta var upptakten till ett kommande yrke. Efter att jobbat en tid som teckningslärare utbildade hon sig till kakelugnssanerare. Samtidigt uppträdde hon med sång och gitarr inför publik, ensam eller i olika konstellationer. Tidvis hade hon även en egen orkester.

Camilla Ståhle har alltid varit intresserad av gamla hus och gammal byggnadskultur. Som tjugoåring studerade hon i Helsingfors. Det var på sjuttiotalet då gamla hus revs. Uppvärmning genom vedeldning hade minskat och ersatts av nya metoder. Kakelugnar behövdes inte mera i samma utsträckning som tidigare, de slogs i bitar och fördes till avstjälpningsplatsen.

När Camilla en dag såg en vacker kakelugn stå ensam kvar bland bråtet mitt i ett rivet hus tog hon kontakt med den ansvariga på rivningsplatsen. Hon fick veta att ugnen skulle slås sönder. Hon frågade om hon kunde få ta hand om ugnen och själv demontera den bit för bit. Hon hade inga pengar att betala med. Mannen gav henne kakelugnen för en flaska Koskenkorva.
– Det var så det började. Jag åkte omkring och besökte platser där gamla hus revs, jag ville rädda kakelugnar. Ibland kom jag för sent. Det var ledsamt att se då någon redan hunnit söndra halva ugnen.

Nytt yrke

Camilla jobbade som teckningslärare i olika konstskolor för barn och unga, bland annat i Grankulla där hon var ordinarie lärare.
– Men det var inte det yrket jag ville fortsätta med. Mitt intresse för allt gammalt hade följt med ända sedan studietiden. Jag tyckte det var beklämmande att se hur gamla byggnader revs i Helsingfors. När jag gick på gatan såg jag en kakelugn som hängde kvar på en vägg där det övriga av huset var rivet. Jag började gå till platser där hus revs för att se om jag kunde hitta någon kasserad kakelugn. Ibland fann jag några jag kunde rädda innan de slogs sönder och slängdes. Det var kakelugnar med mönstrade kakel och lite enklare ugnar, helvita, som kan vara mycket vackra, samt värdefulla nybarock- och jugendugnar. Jag har varit med om att ta ner många gamla kakelugnar som man ville förstöra på 1970-och 1980-talen men också på 1990-talet.
I Helsingfors fanns ett hus med vackra målningar i taket och ekdörrar prydda med lejonhuvud.
– Huset kallades Marinadhuset. Inredningen revs och rummen byggdes om till kanslirum med lägre takhöjd. Takmålningarna gömdes under de nya innertaken. Det enda som sparades var kakelugnarna och ekdörrarna. De skulle ha förts till avstjälpningsplatsen om inte jag tagit vara på dem. Jag bodde på Sveaborg då och lånade deras postkärra. Den var tillräckligt lång så att dörrarna fick plats. Jag rullade kärran längs Annegatan till Sveaborgsfärjan. För det mesta behövde jag inte betala något. Jag fick allting nästan gratis.

Arbetet med kakelugnar

Camilla restaurerar gamla ugnar men bygger också helt nya.
– På en gammal kakelugn bygger jag upp det gamla skalet och förnyar innanmätet som oftast är i dåligt skick. Ytan är nästan alltid i behov av sanering. Gamla kakel har oftast skavanker som måste repareras. Om något kakel fattas gör jag nya genom att framställa en form i vilken jag gjuter kakel-imitationen av eldfast material.

Det färdiga kaklet ytbehandlas och målas. Kakelugnen muras så att den går ut i en skorsten.
– Innan jag börjar bygga upp en kakelugn måste alltid någon från Brandverket kontrollera skorstenen och brandsäkerheten. Sedan bör stället där ugnen ska stå kontrolleras. Det gäller att studera ritningarna och se till att allt är i skick så att golvet håller tyngden. Om det inte funnits någon kakelugn där tidigare måste en ordentlig botten byggas.

Camilla fotograferar alltid den kakelugn som ska tas ner och börjar nedmonteringen nerifrån från första raden.
– Jag numrerar alla delar och kakel, skriver på målartejp som jag klistrar på delarna. Där antecknar jag också till vilken rad de hör.
Samma gäller för luckan var den ska sitta.
– Om jag tagit ner många ugnar samtidigt antecknar jag på luckorna till vilken kakelugn de hör. Delarna packas i lämpligt stora lådor så att de är lätta att transportera.

För att bli kakelugnssanerare bör man ha jobbat tillsammans med en murarmästare och murat själv. Det bästa är att praktiskt lära sig hur det går till. Det är viktigt att känna till vilka slag av material som används i ugnen och i själva eldstaden. När det gäller innanmätet används eldfasta- och rödtegel på olika ställen.

På 1970-talet träffade Camilla några mycket gamla murare som var hemma från Viborg. Hon fick se hur det gick till när de murade en ugn. Hon säger att de tillämpade samma metoder som kakelugnsmakaren Grimme i hennes företag gjorde.

Eget företag

Franz Herbert Grimme, var egentligen tysk men räknade sig som österrikare. Han hade genomgått en lång utbildning, varit gesäll i många år och utbildat sig till kakelugnsmakare.
– Han kom till Finland från Sverige, hade hört att jag jobbade med kakelugnar och tog kontakt. Av honom lärde jag mig att mura ugnar. Vi jobbade tillsammans i många år. Jag ville hela tiden lära mig att bli bättre på att mura. Jag hade satt upp och tagit ner många kakelugnar men jag ville veta om det fanns några knep jag inte kände till som kunde göra arbetet säkrare.

I början på 1990-talet startade hon ett eget företag. Det var ett aktiebolag med Grimme som ordförande och Camilla som verkställande direktör.
– Vi var tretton stycken som jobbade i företaget och arbetet räckte till. När det blev sämre tider i Finland och beställningsarbeten blev obetalda var jag tvungen att avsluta företaget. En tid jobbade jag ensam som näringsidkare och hade egen firma.

Då fick hon ett telefonsamtal från brukspatronen von Wendt på Björkboda gård på Kimitoön.
– Jag hörde till samma teatergrupp som hans en släkting som hade berättat att jag sanerar kakelugnar. Von Wendt och jag träffades på Svenska klubben i Helsingfors. Han berättade att han behövde någon som kunde sanera kakelugnarna på Björkboda gård. Jag jobbade sedan på gården i många år med att sanera kakelugnar och planera rummens färg och prydnadsmålningar.

Hon blev förtjust i trakten

– När projektet var klart flyttade jag från Helsingfors och bosatte mig på Kimitoön.

Camilla har på grund av en knäprotes varit tvungen att minska på arbetet. Men hon sanerar fortfarande och är glad över att den moderna människan i allt högre grad sätter värde på gammal byggnadskultur.
– I dag har yngre människor allt mera börjat intressera sig för gamla kakelugnar. De vill ha ugnar som har en historia. Men de gamla kakelugnarna håller på att ta slut och om man får tag på en är priset ofta högt.

Även om arbetet med att sanera kakelugnar minskar är Camilla inte sysslolös. Kreativiteten har inga gränser. Hon visar en axelremsväska av tovat ylle som hon gjort, lergökar i olika storlekar och andra små figurer i lera. På hennes skrivbord ligger ritningar med olika färgkombinationer. Hon uppträder på olika fester och sammankomster med gitarr och sång. Musiken har sedan unga år varit en del av hennes vardag. Hon tycker om att sjunga visor, countrymusik och ballader. Hon tar fram gitarren och sjunger Fjäriln vingad syns på Haga med en vacker och klar stämma.

Camilla trivs bra på Kimitoön i sitt hus som ligger omgivet av skog och buskar i byn Pederså långt från stora landsvägen. Huset är möblerat med gamla möbler som alla har en historia.
– Jag trivs med lugnet och närheten till havet.

Genom fönstret i sitt arbetsrum kan hon se hjortar som går och betar och orädda söker de sig in på gårdsplanen för att smaka på rosor och andra blommor. Det gäller att plantera sådana växter som hjortdjuren inte tycker om.

Text och foto: Christine Grandell




God hälsa är inget vi kan ta för givet

Alla känner vi någon som drabbats av cancer. Ibland kan sjukdomen botas eller bromsas, ibland inte. Att se en anhörig, närstående eller vän kämpa mot en obotlig cancer i livets slutskede är inte lätt. Livet känns både grymt och skoningslöst, i synnerhet om den som är sjuk även har små barn.
För den som befinner sig i händelsernas centrum i en sådan situation framstår mycket som tidigare känts viktigt som helt oviktigt. Livet ses i ett helt annat ljus och perspektiv och medvetenheten om hur skört livet egentligen är framträder klart.

Att förbereda sig inför ett obarmhärtigt och slutgiltigt avsked där döden tydligt närmar sig för varje dag som går är inte lätt, vare sig för den som är sjuk, familjemedlemmar eller andra närstående personer. Tiden kan vara kort och det kan finnas saker som ännu behöver ordnas, redas ut och förlåtas, kanske även relationer som ännu behöver återupprättas innan det är för sent. Den döende kan ofta även känna ilska över att ha drabbats av sin obotliga sjukdom och kan behöva hjälp med att reda ut sina känslostormar, för att till slut kanske kunna acceptera sin situation och göra det bästa möjliga av den.

I det här numret, där vi har hälsa och välbefinnande som tema, kan du bland annat läsa om finlandssvensken Peter Strang, överläkare på Stockholms Sjukhems palliativa sektion, cancerspecialist och professor vid Karolinska Institutet i Stockholm. Han har över tjugo års erfarenhet av palliativ vård, cancerpatienters fysiska och psykiska smärta på olika plan och möter i sitt arbete människor som befinner sig i livets slut-skede. Han har även skrivit flera böcker i ämnet och har även själv haft cancer.

Margit Aromäki i Nykarleby var redan i sin barndoms- ochungdomstid med om livsomvälvande händelser och har, trots motgångar och svårigheter, ändå lyckats bibehålla sitt goda humör. Hon har även hunnit med många samhällsinsatser, både som föreningsaktiv och inom kommunalpolitiken.

När Eija Keckman i Lovisa var med om en allvarlig olycka blev hon tvungen att både tänka om och börja ta det lugnare, annars skulle hon ha riskerat bränna ut sig. I dag är hon ändå tacksam över olyckan som lärde henne se på livet med nya ögon.

Söker du en ny hobby kanske bridge kan vara något för dig, liksom TRE-metoden för den som behöver återhämta sig från stor stress, oro och spänningar i kroppen.

Det här och mycket annat bjuder vi på i det här numret, trevliga lässtunder!

Rosita Holtlund
Redaktör




Expert på smärta hos döende cancersjuka

När cancerläkaren Peter Strang själv fick cancer tänkte han inte som de flesta av oss, varför just jag. Han tänkte: ”Ja, varför inte jag? Så många andra drabbas ju”. I dag är han friskförklarad och fortsätter forska om bland annat hudens och gemenskapens betydelse för smärtlindring.

Peter Strang ger ett lugnt och anspråkslöst intryck. Antagligen är det en orsak till att han är en omtyckt läkare och föreläsare. Vid intervjun har han just avslutat en föreläsning i Österbotten och är nu på väg till en annan föreläsning. Den ska handla om ofrivillig ensamhet och vad man kan göra åt den.

Hans kompetens och erfarenheter imponerar. Han får med sin långa erfarenhet av vård i livets slutsskede ofta ta hand om de unga spädbarnsmammorna som läggs in för att cancern erövrat deras kropp och inget hopp finns kvar. Dessa patienter är för tunga rent psykiskt för sköterskor i yngre eller samma ålder, speciellt om de själva har barn. Mammorna vet att de ska dö och de är ofta både arga och ledsna.
– Ibland finns det fruktansvärt lite tid att försöka få det bästa gjort av den tid som är kvar. Ilskan måste få komma. Det är fel att spädbarn ska förlora sina mammor och att mammor inte får vara med och se barnen växa upp! Men om man lyckas komma över ilskan innan man är för sjuk kan man till exempel läsa in sin röst på band eller skriva till barnet så att man konkret kan finnas i barnets liv och vara en del av deras vardag även efter att man lämnat jordelivet.

Det är just det här i ett nötskal, vid sidan av den konkreta vården, som Peter Strang vigt sitt liv åt. Han vill hjälpa människor att få ett så smärtfritt och bra liv in i det sista.
– Alla gånger lyckas det inte, men väldigt många gånger, säger han som flera gånger varit med om när föräldrar och barn som brutit kontakten hunnit hitta varandra och kunnat försonas medan tid fanns.
De flesta av oss önskar en smärtfri död, gärna vill vi att det ska gå fort också. Kanske hoppas vi att den helst kommer plötsligt och överraskande. Peter Strang hör inte till dem. Han vill hinna ta avsked.
– Jag har sett så många gånger hur fina avsked det kan bli när man verkligen hinner förbereda sig för döden och ta avsked. En sådan död vill jag också få.

Dödsbäddssyner

Ofrivillig ensamhet och hur det påverkar vår hälsa är en annan av Peters hjärtefrågor.
– Ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar på samma sätt som om man röker 15 cigaretter per dag. Lösningen är ett söka sig till gemenskap, men gemenskap kräver arbete. Du får inte gemenskap om du inte lägger ned energi.

Men det finns situationer när vi alla är ensamma. Det är till exempel när vi dör.
– Vi dör alla ensamma och den riktigt sista tiden är rofylld för de flesta människor. Efter att ha varit orolig och rädd då man är svårt sjuk blir många lugna riktigt mot slutet. Många har då så kallade ”dödsbäddssyner” när de ser personer som gått bort före dem och de känner frid. När jag frågat dem om det är oroande att se sina döda på ett verkligt sätt, har alla utan undantag svarat: ”Självklart inte! De är ju dem jag litar på, de är här för att hjälpa mig över gränsen. Nu känner jag mig lugn!”

Att få ett svårt sjukdomsbesked innebär också att man känner sig ensam, man får en ”glaskupekänsla”.
– När jag som läkare ska berätta om testresultatet för människor som drabbats av cancer ber jag alltid anhöriga att vara med. Det stödet är oerhört viktigt och hjälper, men i de här ögonblicken infaller också en ensamhetskänsla om beskedet är tråkigt för att personen som är sjuk är ensam i sin sjukdom. ”Det är bara jag som är sjuk i det här rummet”. Den anhöriga och jag, läkaren, i samma rum är inte sjuka och det skapar ”glaskupekänslan” hos den drabbade.

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

Läs mer i Kuriren nr. 14 – 2019




Siw adopterade sina flickor ensam

Siw Högnäs visste då hon var i 25-årsåldern att hon ville adoptera, oberoende om hon själv skulle föda egna barn eller inte. När hon som singel närmade sig 40 år beslöt hon att adoptera ensam.

Tanken på adoption väcktes hos Siw Högnäs i mitten på 1980- talet då hon var på en resa i Asien tillsammans med tre vänner.

– Det var en semesterresa, men jag hade också fått stipendium för att bland annat skriva om ett flyktingläger i Hongkong med båtflyktingar från Vietnam. Lägret var det hemskaste jag upplevt ditintills, berättar hon där vi sitter i köket hemma hos henne i Nedervetil.

Ett par år senare lämnade hon in en fullmäktigemotion om att Kronoby kommun skulle ta emot flyktingar. År 1989 kom den första gruppen från Vietnam.

Under en resa till Israel år 1992 tillsammans med sin syster och en väninna delgav Siw för första gången sina tankar åt någon annan om att adoptera ensam. Hon kände att det var dags och hon hade inte träffat någon lämplig livspartner. Systern och vännen stödde henne, väninnan har i själva verket själv adopterat barn senare i livet.
– När jag kom hem lämnade jag in adoptionspappren. Jag var då 38 år.

Siw som rest mycket i sitt liv och bland annat bott ett år i Israel på kibbutz har under sina perioder i Finland ändå alltid bott i sitt barndomshem tillsammans med sin mamma.

– Jag blev god vän med en ensamstående mamma från Vietnam med två barn som kom med den första flyktinggruppen. De var mycket hemma hos oss så mamma blev också bekant med dem och fick kontakt med deras kultur. Det tror jag underlättade för henne då jag ville adoptera. Hon var först orolig men den vietnamesiska mamman hade berett vägen. Mamma accepterade mitt adoptionsbeslut.

Att bo tre generationer i samma hus har sina sidor.

– För mig var det bra. Mamma var till stor hjälp. Jag tror att det varit bra för flickorna också att ha bott med en äldre generation. Mamma bodde här hemma tills hon blev dement och flyttade till vårdhem. Då var hon 95 år.

Alla länder accepterar inte ensamstående

Som ensamstående adoptiv- sökande måste man bland annat ha manliga förebilder. Siws numera avlidna bror och en god vän fick vara förebilder.
– Vissa länder accepterar inte ensamstående så valmöjligheterna var inte många. Då jag lämnade in pappren var Vietnam stängt till min stora besvikelse. Så jag tilldelades Etiopien som land. Kort därefter ringde man från Interpedia och frågade om jag vill byta land då Vietnam öppnats igen för adoption. Det ville jag. Sedan tog det knappa två år innan adoptionen blev av.

Lite jobbigt och frustrerande kändes adoptionsprocessen ibland med bland annat hemutredningen.

– Den kändes onödig på något sätt. Att man som adoptivsökande måste gå igenom så mycket som samhället struntar i då det gäller andra blivande föräldrar som inte adopterar. Och visst var det ett papperskrig.
Hösten 1994 fick Siw besked om att en liten flicka väntade på henne på ett barnhem. Sedan följde en jobbig tid angående när resan faktiskt skulle bli av, men den 15 december satte hon sig på tåget ner till Helsingfors och flög vidare nästa dag.

– Jag hade hunnit fylla 40 år och var van vid att vara och resa ensam, men tanken på om Elin kommer att acceptera mig var jobbig. Oftast åker flera familjer samtidigt och hämtar sina barn, men nu var det bara jag och det fanns ingen att dela upplevelser och känslor med. Jag var verkligen ensam och skulle ha velat dela glädjen med någon, men på den tiden fanns varken internet eller mobiltelefoner.

Blev mamma 1994

Elin är född i juni 1992. Hon lämnades på barnhem nästan genast efter att hon fötts. Att hon skulle heta Elin var klart sedan länge.

– Jag hade bestämt mig att om jag någonsin får en flicka ska hon heta Elin efter min mormor.

Resan och överlåtelsen gick bra. Elin var ett lättskött barn. Den 20 december 1994 hölls ceremonin som gjorde att Siw officiellt blev mamma. Sedan återstod att lära känna varandra och vänta på att Elin skulle få sitt pass.

– Det kunde ta 2–6 veckor. Vi bodde på hotell. Det kändes märkligt då jag var ensam med henne. Vi hade ju inget gemensamt språk.

Språkträningen inleddes redan på hotellet för Siw hade med sig svenska böcker. Elin lärde sig snabbt. Kanin var det första ordet hon lärde sig.

Passet beviljades så fort att Elin och Siw kunde ha hunnit hem till julaftonen, men flygbiljetterna gick inte att ändra så de kom hem på annandag jul, knappa två veckor efter att Siw rest iväg.

– Elin tydde sig till mig ganska snart. Det var verkligen ”min mamma”. Tyvärr fick jag inte vara hemma någon lång tid med henne. Jag kommer inte ens ihåg hur länge det var. Men mammaledigheten var mycket kortare för en adoptivförälder jämfört med andra föräldrar.

Siw är tacksam för att kommunen ställde upp med bra dagvård. Hon jobbade skift då och hade en dagmamma som kom hem till henne.
– Jag strävade till att ha dem hemma så mycket som möjligt.

Ansökte om visum tre gånger

Siw pratar om ”dem” för ganska snart lämnade hon in en andra adoptionsansökan.

– Elin behövde ett syskon och Lien kom sommaren 1997, två och ett halvt år senare, den 25 maj 1997. Hon hade just fyllt ett år. Processen gick snabbt. Jag fick veta om henne redan då hon var två veckor och blev lovad att få hämta henne på hösten, men det drog ut till våren ändå. Lite frustrerande var det. Jag hann ansöka om visum tre gånger.
Förutom adoptionsprocessens olika skeden gick det heller inte alltid så lätt till på jobbet.

–Arbetsgivarens bemötande vid en av adoptionerna för- vånar mig ännu. Det närmade sig jul och arbetsgivaren krävde att jag måste säga när jag åker till Vietnam. När jag inte kunde ge ett rakt besked eftersom jag själv inte visste fick jag höra att ”Du utnyttjar företaget”. Mina arbetsuppgifter ändrades vilket ledde till att jag fick sämre lön då jag inte jobbade skift längre. Jag upplevde att det inte fanns någon förståelse från arbets- givaren. Jag har förlåtit men inte glömt.

Läs mera i Kuriren nummer 12-2019

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu




Stödpersoner gör ett fantastiskt arbete!

Temat i detta nummer är ”Familj och fritid” och vi har denna gång valt att bland annat lyfta fram ämnen som hur en stöd- och fosterfamilj fungerar och hur familjen kan uppleva sin hjälpande roll, vad som krävs om man vill bli stöd- eller fosterfamilj och att det även som ensamstående är möjligt att adoptera.

Pellingeborna Kika Packalén-Kippilä och Johnny Kippilä, som har flera års erfarenhet av att fungera som stöd- och fosterfamilj, berättar om sina erfarenheter av de uppgifterna och hur de upplever att det har utvecklat dem som människor. Jouni Riitijoki, chef för familjevården i Vasa, redogör för vad som förväntas av den som vill hjälpa och stöda en familj som behöver utomstående hjälp, och socialarbetare Yvonne Åkerlund berättar om läget inom barnskyddet i Jakobstadsnejden.

Stöd- och fosterfamiljer behövs det även ständigt fler av, till kännedom för dig som känner att du gärna skulle vilja göra en insats för samhället. Inom äldrevården är situationen ofta densamma, och i det här numret kan du även läsa om Gundel Penttala som ägnar en stor del av sin fritid åt att hjälpa till på ett seniorboende.

Siw Högnäs i Nedervetil visste redan som ung i mitten av 1980-talet att hon ville adoptera, oberoende av om hon senare skulle få biologiska barn eller inte. Hon blev 1994 och 1997 mamma till två flickor från Vietnam och berättar här om sina erfarenheter och upplevelser som ensamstående adoptivmamma.

Speciellt under semestern och andra längre ledigheter blir det ofta mer påtagligt hur man egentligen har det i familjen och i sin relation till varandra. Under dessa tider kan det även uppstå mindre och större kriser. Om man då eller i andra krissituationer känner att man behöver ringa och tala med någon är en möjlighet att ringa det österbottniska kristelefoncentret Valo som betjänar hela Svenskfinland. Koordinator Camilla Björk i Vasa berättar mer om den verksamheten.

Hösten är en period då man kanske vill börja med en ny hobby. Mindre vanlig är den kampsport som Tom Wargh och Cay-Håkan Englund i Petalax ägnar sig åt.

De sysslar med en typ av fäktning som medeltida riddare ägnade sig åt och som lär fungera som mångsidig träning för både kroppen och hjärnan.

Det här och mycket mer kan du läsa om i det här numret. Redaktionen önskar alla läsare trevliga läs-stunder!

Rosita Holtlund
redaktör