Irländsk köttgryta

2 msk olja
1 kg nötkött
1 tsk salt
Svartpeppar
3 vitlöksklyftor
2 lökar
150 g bacon
2 msk vetemjöl
440 ml mörkt öl t.ex. Guinness
4 msk tomatpasta
7 dl köttbuljong
3 skivade morötter
2 lagerblad
3 färsk timjan stammar

Skär köttet i bitar på 5 cm.

Hacka lök och vitlök. Värm oljan i en gryta på hög värme och bryn köttet tills det fått en brun färg. Tillsätt lök och vitlök och bryn i ca. 3 minuter. Häll i lite olja ifall grytan blir torr.

Lägg sedan i hackad bacon. Koka tills baconet har fått färg och rör sedan i vetemjöl och blanda om. Häll i ölet och blanda om väl till mjölet har löst upp.

Rör ner tomatpasta, köttbuljong, morötter, lagerblad och timjan.

Låt grytan småkoka under lock på svag värme i ca. 2 timmar eller tills köttet är mört.

Smaksätt grytan med salt och peppar.

Servera med t.ex. potatis.

Recept och foto: Kaj Lindh

Ur Kuriren nr. 1-2019




Inredningsinspiration

Vid en flytt från en bostad till en annan kan det ibland kännas frustrerande innan man minns var man placerat allt i den nya bostaden. Det kanske kan underlättas om man är duktig på förvaring. Nina Stubb har lyckats bra med förvaringen i den lägenhet där hon bor, i ett över hundra år gammalt hus i Vasa. Hur hon valt att förvara sina saker på ett praktisk sätt ser du om du läser artikeln och tar en närmare titt på fotona!

Drömmer du om att göra förändringar i inredningen hemma eller ska inreda ditt första hem och tycker att det är svårt att veta hur och var du ska börja? I så fall kan du gärna läsa de råd som inredaren, fotografen och Visualisten Annika Carlsson i Fiskars ger. Hon har även tillsammans med en lärarkollega tagit fram ett inredningsverktyg, kallat visualguide, för att hon och kunderna ska tala samma inredningsspråk. Om det känns som att något i inredningen hemma borde förändras, men du har svårt att säga exakt vad det är, kan du gärna läsa om de vanligaste inredningsmissarna i ett hem. Kanske kommer du då på vad du vill förändra för att det ska kännas mer rätt. Ibland kan det vara något så enkelt som att hänga tavlorna på en vägg på ett smartare och annorlunda sätt!

Familjen Pulkkinen i Nedervetil bor i ett hus som är annorlunda än många andras. Deras stora hus på över 300 kvadratmeter rymmer nästan hela deras liv och omfattar även både ett garage och ett kontor!

Du kan även läsa om vilka tankar Susanna Kotkamaa-Paavola och Jarno Paavola hade när de renoverade sitt hem i Vikby, och Theresa Särs-Jebali berättar om sin väg från restaurangbranschen till möbeltapetserare.

Har du antagit utmaningen att till exempel börja renovera ett par hundra år gammalt hus från grunden, kan du gärna ta inspiration av Ida Asplund och hennes familj. De har under årens lopp hunnit renovera flera riktigt gamla hus och Ida har därför hunnit skaffa sig en hel del erfarenhet som hon delar med sig av i detta nummer.

Föredrar du däremot mindre restaureringar, som att göra något nytt av gamla loppisfynd, kanske Ninette Bahnes förslag på hur sådana kan piffas upp kan få din kreativitet och experimentlusta att börja flöda.

Det här och mycket annat som tangerar bygga, bo och inredning kan du läsa om i det här numret.

Trevliga lässtunder!
R

Rosita Holtlund
redaktör




Maarit Lassila – galleristen med många strängar på sin lyra

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila.

Husen tillhör en slags andelslagsform och innefattar fyra längor av ljusgula hus med sammanlagt tjugo lägenheter med vardera tre våningar. Alla lägenheter är lika stora till ytan, men alla är helt unika och ingen är den andra lik. Under de 100 år som husen funnits har en hel del människor hunnit bo här och diverse renoveringar samt ändringsarbeten utförts. Huset är ritat år 1911 av arkitekten AW Stenfors och var tilltänkta arbetarbostäder för järnvägsarbetare. Med nästan 110 år på nacken finns det otroligt mycket historia i husen och det var just den gamla själen i lägenheten som Nina föll pladask för redan vid första anblick.

I det havsnära Ingå 58 km väster om Helsingfors slingrar sig byvägen tätt intill en gammal rödgrå stenladugård som gränsar till en liten park.

Stenladugården, ursprungligen uppförd på 1800-talet, ligger vid foten av Prästgårdsberget och har sedan renoveringen 1996 fungerat som konstgalleri, vilket visat sig vara ett mycket lyckat koncept. I byggnaden som ägs av församlingen finns också inrymt en workshop vägg i vägg med galleriet.

I snart sagt varje by finns det ofta en person som på något sätt är intimt förknippad med byn och som alla bybor känner till och tar till sitt hjärta. En sådan person är konstnären och galleristen, tillika Ingåbon Maarit Lassila. Under sommarsäsongen när galleriets öppethållningstider är förlängda är det mången bybo som slinker in i workshopen eller galleriet för att spana in nya konstverk av olika konstnärer och på samma gång få sig en pratstund med den alltid lika tillmötesgående och vänliga konstnären. Sommartid hittar också många turister till galleriet och det surrar av olika språk i den gamla stenbyggnaden. I den lilla workshopen som är till brädden fylld av tavlor, smycken, brukskeramik, kläder och böcker stöter man på många intressanta personligheter både lands- och stadsbor och på sommaren blir inslaget av sommargäster dominerande. Långa, djupsinniga diskussioner om konst, film, litteratur och världspolitik och kanske också om vardagens vedermödor utspinner sig här. Allt medan Maarit arbetar med sina händer och ibland kastar en road blick mot kaffebordshörnan där diskussionens vågor går höga.

-Vill du ha te? frågar Maarit den nya besökaren och torkar av sina händer på förklädet.

-Jag skall bara sätta de här skålarna i ugnen så kan vi duka fram te och kakor.

På frågan om hur hon hinner ägna sig åt alla dessa människor som sticker sig in till hennes workshop ler hon sitt milda leende.

– Jag trivs med att träffa människor och lyssna till vad de har att berätta. Jag upplever att jag får inspiration och energi och många människomöten sätter också sitt avtryck i min konst.

Maarit betonar att sommartid är det sociala umgänget en naturlig det av arbetstiden medan det på vintern är tystare och då blir många arbeten klara och det byggs upp ett litet lager av färdiga produkter.

Människan bakom yrkesrollen

Vem är då Maarit Lassila? Jag besluter mig för att ställa några frågor. Vad är hennes historia och hur har hon kommit att slå sig ner just här i Ingå? Jag får veta att Maarit ursprungligen är hemma från Helsingfors och har en magisterutbildning i bildkonst. Hon och mannen Anders beslöt att bosätta sig i Ingå 1995 då hon var på slutrakan med sin utbildning.

Text: Elisabeth Liljeqvist

Läs mera i Kuriren nr. 4.
6 mars 2019




Fastlagsbullar

Vare sig man vill ha mandelmassa, sylt eller kanske någon annan fyllning som t.ex. nutella i fastlagsbullarna (semlor) så passar dessa bullar till allt. Mjuka och fluffiga bullar.

4 dl mjölk
50 g jäst
8 dl special vetemjöl
130 g rumsvarmt smör
2 dl socker
1 tsk kardemumma
1 krm salt

Fyllning

Mandelmassa
Mjölk

Grädde
Socker

Börja med att värma mjölken till 37 grader. Smula ner jästen i en bunke och häll i mjölken. Rör om så att jästen löses upp.

Blanda i ca. hälften av vetemjölet och knåda degen några minuter med maskin. Du kan knåda degen för hand också, men det tar lite längre tid. Låt degen stå och jäsa i 20 minuter.

Nu när degen har jäst lite är det dags att fortsätta knåda degen med maskin. Tillsätt smöret, socker, kardemumma, salt och till sist vetemjöl. Knåda degen i ca. 10-12 minuter. Knåda tills du har en fin mjuk deg. Den ska inte vara för hård och inte för lös. Låt den jäsa under duk i ca. 45 minuter eller tills den har jäst till dubbel storlek.

När det är dags att rulla bullarna så tar du lite deg och rullar till bullar. Du behöver inte baka ut degen på arbetsbordet utan du kan rulla bullarna direkt när degen är färdig jäst. Du väljer själv hur stora bullar du vill ha. Detta recept ger ca. 16 bullar eller 9 större bullar.

Placera bullarna på en bakplåt täckte med bakplåtspapper och låt dem jäsa under duk tills de har blivit dubbelt så stora.

Sätt ugnen på 225 grader. Grädda bullarna i ca. 6 minuter (beroende på ugn) tills de fått en fin färg. Låt dem svalna.

Fyllning:

Nu är det dags att fylla bullarna. Här kan du fylla dem hur du själv vill.

Jag brukar skära locket av bullarna och ta ut lite av bullens innehåll och blandar det med mandelmassa och en matsked mjölk tills jag får en jämn massa som jag sedan fyller bullarna med.

Vispa grädden med lite socker och spritsa på bullen och sätt locket på. Pudra med lite florsocker.

Tex och bild: Kaj Lindh




Minskad risk för alzheimer hos kulturellt aktiva

Att hålla igång hjärnan med kulturella aktiviteter och att vara fysiskt aktiv i medelåldern kan minska risken att drabbas av demens senare i livet. Det visar en studie från forskare vid AgeCap, Centrum för ådrande och hälsa, vid Göteborgs universitet. Studien publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Neurology.

– Resultaten visar att hjärnstimulerande aktiviteter, som att läsa, sjunga, gå på teater eller konsert, och att vara fysiskt aktiv, som att promenera, spelar en viktig roll i förebyggandet av demens i högre åldrar, säger Jenna Najar, läkare och doktorand från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

– Det är enkla och roliga aktiviteter som alla kan ägna sig åt samtidigt som de skyddar mot demens var och en för sig. 

Studien, som baseras på Kvinnoundersökningen och H70-studierna i Göteborg, följde 800 kvinnor under 44 år. När studien startade år 1968 tillfrågades kvinnorna om hur aktiva de var när det gäller olika hjärnstimulerande och fysiska aktiviteter.

Korsord, konst och trädgård

Hjärnstimulerande aktiviteter delades in i fem olika områden: intellektuella aktiviteter, som att läsa, skriva och lösa korsord; konstnärliga aktiviteter, som att sjunga i kör, spela instrument, gå på konserter eller teater; manuella aktiviteter, som att sy, sticka och sköta trädgården; föreningsliv; och religiösa aktiviteter.

Deltagarna gav poäng för hur aktiva de var; noll poäng innebar ingen till låg aktivitet, en poäng innebar moderat aktivitet och två poäng innebar hög aktivitet, vilket gav totalpoängen 0–10. Deltagarna delades in i två grupper, 0–2 poäng och 3–10 poäng. 

Fysisk aktivitet delades in i tre grupper. Den första gruppen var helt inaktiv. I den andra gruppen ägnade sig deltagarna åt regelbunden fysisk aktivitet, som att promenera, bowla, och cykla, minst fyra timmar per vecka. Deltagarna i den tredje gruppen hade regelbunden hård fysisk träning som att jogga, spela tennis, simma och var aktiva i tävlingssport, minst tre timmar per vecka.

Avsevärt lägre risk för aktiva

Under 44 års uppföljning utvecklade 194 kvinnor demens. Oftast insjuknade de mer än 30 år efter att de tillfrågats om sina aktiviteter.

– Kvinnor i gruppen med flest hjärnstimulerande aktiviteter hade 34 procent lägre risk att utveckla demens och 46 procent lägre risk att utveckla demenstypen Alzheimers sjukdom än kvinnorna med lägst antal hjärnstimulerande aktiviteter, oberoende av hur fysiskt aktiva de varit, säger Jenna Najar.

Studien fann även att gruppen med högst fysisk aktivitet hade 52 procent lägre risk att utveckla demens orsakad av kärlsjukdomar i hjärnan, oberoende av hur mentalt aktiva de varit. Alla resultaten var även oberoende av andra riskfaktorer för demens, så som högt blodtryck, låg utbildning och rökning.

– Detta visar ännu en gång att det finns många möjligheter att förebygga demens och att det kan vara lika viktigt att satsa på kulturella aktiviteter som på fysisk aktivitet för att bibehålla ett hälsosamt åldrande. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte krävdes någon hög aktivitet för att få en effekt, säger Ingmar Skoog, föreståndare för AgeCap, och ledare för studien.

Pressmeddelande från Sahlgrenska akademin




Choklad- och hasselnötscheesecake

Gillar du ostkaka och nutella så gillar du denna. En krämig och god ostkaka med Ferrero Rocher praliner och nutella som passar som dessert eller till kaffet.

Botten

140 g smör
300 g digestive

Fyllning

500 g färskost
85 g florsocker
3 dl grädde
1 tsk vaniljsocker
3 blad gelatin
15 Ferrero Rocher eller annan hasselnötschoklad

Topping

4 msk nutella
25 g grovhackade hasselnötter

Krossa digestive till fina smulor. Smält smöret och blanda det med kaksmulorna. Pressa smulorna i en 23 cm kakform med löstagbar kant. Låt bottnen stå svalt så länge du gör fyllningen.

Lägg gelatinbladen i blöt.

Vispa färskost och florsocker tills du har en mjuk och fluffig smet. Vispa grädde och vaniljsocker i en annan skål tills du har ett medelhårt skum och vänd försiktigt ner grädden i ostmassan.

Smält gelatinet i 1 matsked vatten och rör ner det i ostmassan.

Grovhacka 5 Ferrero Rocher bollarna och vänd ner dem i smeten.

Häll smeten i formen, över kaksmulorna. Låt formen stå svalt i minst 6 timmar eller över natten.

Smält nutellan i en kastrull på svag värmeoch låt den svalna. Bred ut den över kakan och dekorera med resterande choklad och hackade hasselnötter eller med chokladbollar. Förvara i kylen tills det är dags att servera.

Text och bild: Kaj Lindh




Grisfilé med ört- och vitvinssås

3 msk olivolja
3 vitlökskflyftor
En handfull färska örter (timjan, rosmarin, salvia)
500 g grisfilé
4+2 dl vitt vin
salt och peppar
1 tärning kycklingbuljong
2 dl vispgrädde

Värm oljan i en stor gryta, tjockbottnad kastrull eller stekpanna med hög kant.Grovhacka örterna samt skala vitlöken och hacka den.

Häll olivolja i grytan och fräs örterna och vitlöken ca. 1 minut.

Lägg grisfilén i grytan och stek den tillsammans med örterna ca. 5 minuter på var sida så att den är brun runtom.

Ta steken ur pannan och ställ den till sidan.

Häll 4 dl vin i stekpannan och koka upp.Sänk värmen och lägg i köttet igen.

Salta och peppra köttet och stek köttbiten på medelvärme under lock. Sväng köttbiten var 10:e minut så att den blir genomstekt. Stek i ca. 45 minuter eller tills köttet är genomstekt.

Blir det för torrt i pannan kan du hälla i mera vin eller vatten. Tag köttet från pannan och ställ det till sidan. Rör i lite mer vin i stekpannan ifall stekskyn har blivit för torrt och rör om så att allting blandas och allt som fastnat i pannan kommer lös. Koka en minut.

Rör ner kycklingbuljongen. Häll i grädden och rör om och låt et koka på svag värme. Smaksätt med salt och peppar.Skär köttet i skivor och lägg ner dem i såsen och låt det sjuda på svag värme.

Servera t.ex. potatis och sallad.

Recept: Kaj Lindh för bjorkens.fi




Runebergstårta

Ingredienser

200 g smör
1,5 d socker
2 ägg
130 g vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk malen kardemumma
80 g krossade pepparkakor
80 g grovmalen mandel
0,25 dl grädde

Punschvatten

0,25 dl vatten
1 dl socker
3 msk punsch

Garnering

Hallonsylt eller hallon marmelad

Glasyr

120 g florsocker
2 tsk citronsaft

Instruktioner

Värm ugnen till 200 ° C.

Blanda mandel och krossade pepparkakor.

Vispa smör och socker. Tillsätt ett ägg i taget och vispa väl efter varje ägg. Blanda mjöl och bakpulver och rör ner i smeten. blanda i kaksmulor och mandel samt kardemumma, och slutligen grädden. Rör om.

Häll smeten i muffinsformar eller ifall du har formar for Runebergstårtor.

Tryck ett litet hål i varje tårta och fyll med hallonsylt. Grädda tårtorna i ca 15 minuter om du använder vanliga muffinsformar och ca. 30 minuter om du använder höga kakformar. Testa med en tändsticka ifall de är gräddade.

Koka upp vatten och lösa upp sockret. Stäng av värmen och häll i punschen. Dränk tårtorna med vätskan. Lägg till ytterligare en tesked sylt på mitten av tårtan och låt dem svalna

Blanda florsocker och citronsaft i en liten skål. Blanda tills du har en tjock glasyr. Spritsa glasyren runt sylten och låt den stelna.

Kaj Lindh




Markus är mångsidig

Markus Lytts berättar att han halkade in i musik- och teaterbranschen som på ett bananskal. Efter gymnasiet hade han inga konkreta yrkesplaner utan sökte “på skoj” in till en förberedande musikteaterutbildning i Bjärnum, Sverige. Och på den vägen är han fortsättningsvis!

Markus Lytts kommer ännu i håg namnen på skolkamraterna som väckte lusten att hålla på med musik och teater hos honom.

– Det var under sista året i Vasa övningsskolas gymnasium som två flickor på musiklinjen, Maria Aldén och Jenny Mendelin, kom och frågade om jag ville vara med i den musikproduktion musiklinjen skulle göra som slutprojekt. Själv gick jag inte på musiklinjen, men det var brist på pojkar och de visste att jag tyckte om att sjunga. Det hela skulle utmynna i en konsert på Ritz i Vasa.

Visst, Markus sjöng och hade musicerat tillsammans med olika cover- och källarband. Men att sjunga och spela teater var en ny kombination.

– Först tänkte jag tacka nej, men så hakade jag ändå på och upptäckte att det var jätteroligt. Lite otippat tyckte jag att det också var roligt att dansa!

Han hade inga konkreta planer för vad han skulle satsa på efter gymnasiet och samma flickor berättade för honom om en förberedande musikteaterutbildning i Bjärnum i södra Sverige.

– Med lyckade erfarenheter från arbetet inför konserten på Ritz tänkte jag att jag söker in på skoj.

Markus blev en av dem som antogs till linjen och inledde studierna år 2000 efter militärtjänstgöringen här hemma.

– Det var som om jag halkade in i den här branschen på ett bananskal. I och med studierna öppnades en helt ny värld för mig. Det var sånglektioner, teaterlektioner, dans … och under vårterminen preppades vi för auditioner för musikallinjer.

Under studierna hörde Markus att det allra bästa tänkbara skulle vara att få fortsätta studera på Balettakademiens musikallinje i Göteborg.

– Det var många som drömde om att studera där, det var något stort. Så då tänkte jag igen att jag söker in, och gör mitt bästa och använder de verktyg jag fått under mitt förberedande år i Bjärnum. Jag hade väl inte så stora förväntningar då 23 nya studerande skulle antas och antalet sökande var flera hundra.

Inträdesproven lyckades bra och Markus kom in.

– Jag kände att det här var något jag var menad att göra.

Med ett år kvar av studierna sökte han till uppsättningen av West side story på Wasa Teater.

– Det kändes som om jag gärna ville spela på min hemteater, och en sådan möjlighet kunde jag inte missa. Jag fick vara med och dåvarande teaterchefen Erik Kiviniemi skrev ett ettårigt kontrakt med mig så på våren fortsatte jag på teatern i en roll i Stora stygga vargen. Planen var att jag skulle återvända till Göteborg och avsluta mina studier efter året på Wasa Teater.

Men arbetserbjudandena började komma in och sedan dess har han arbetat – och studierna är inte ännu slutförda.

Teatern en omväxlande och lärande miljö

– Att få arbeta inom den här branschen är fantastiskt, det känns viktigare än att få ett diplom från en skola. Jobbet är den riktiga skolan och här har jag lärt mig yrket på riktigt.

Markus berättar att han under åren 2003–2011 frilansade bland annat på Wermlandsoperan och Norrbottensteatern i Sverige, Wasa Teater, Åbo Svenska Teater, Svenska Teatern och Vaasan kaupunginteatteri. Delvis under samma period, 2006–2010, jobbade han tillsammans med Sofie Lybäck, Åsa Gribbe (Nygård) och Johannes Edvardsson med konceptet Bar(a) entertain på restaurang Strampen i Vasa och också på andra restauranger runt om i Österbotten.

– Där kombinerade vi underhållning och servering. Annars har det blivit många musikalroller i till exempel Evita, Play Me, Cabaret och Pieni kauhukauppa, men Ann-Luise Bertell anställde mig
på heltid på Wasa Teater och gav mig under sin tid som teaterchef många utmaningar, olika sorts roller i olika genrer, som har lärt mig mycket om skådespeleri. Det känns lyxigt att få vara anställd i ett teaterhus!

Pippi Långstump är vårens familjepjäs på Wasa Teater och i den spelar Markus karaktären Tommy.

– På teatern funderar vi också på om det skulle finnas möjligheter att återuppliva Ernst Underbar, som var ett uppskattat koncept i flera år.

Även om Markus upplever att jobbet är en lärande och utvecklande miljö har han ett inneboende behov av att lära sig mera och vidareutbilda sig formellt.

– Eftersom jag tycker om att sjunga och gärna medverkar i musikaler tyckte jag att det skulle vara en bra idé att utveckla min röst mera samtidigt som jag tyckte att det skulle vara intressant att kunna jobba också med andra sångares röster.

Det resulterade i att han gick en treårig utbildning till sångpedagog i Köpenhamn vid sidan av sitt arbete på teatern.

– Jag lärde känna och utvecklade min röst via Complete Vocal Technique, och i mån av möjlighet tar jag emot sångelever och lär den här tekniken vidare.

Han tar också andra musikjobb och ger konserter och berättar att han bland annat medverkat på Jeppo ungdomsorkesters skiva.

Intensivt och kreativt liv

Markus berättar att livet är intensivt.

– Också familjelivet är intensivt med två småbarn och så håller vi på och bygger hus i Karperö. Där är jag också så mycket jag kan och försöker att inte vara i vägen alltför mycket för byggkarlarna.

Markus prioriterar familjen samtidigt som han fortfarande är nyfiken på att göra nya saker. På hösten hade han möjlighet att vara pappaledig från teatern, något som han gärna uppmuntrar andra nyblivna pappor också i teaterbranschen att vara.

– Samtidigt som familjen är det viktigaste för mig tycker jag att jag har varit som mest produktiv efter att vi fick barn både på teatern och då jag skriver musik. Också kommande höst har jag flera projekt inplanerade.

På teatern jobbar personalen sex dagar i veckan men på sommaren har de längre semester än många andra och är lediga i två månader. Dagarna är intensiva med repetitioner klockan 10–14 och föreställning klockan 18–21.30.

– Ofta repeterar vi en pjäs på förmiddagen och spelar en annan föreställning på kvällen eller tvärtom. Det kan vara drama på kvällen och komedi på förmiddagen och många tycker att det låter svårt att hålla reda på sin del i de olika produktionerna. Själv tycker jag att det är omväxlande, jag har aldrig tråkigt. Ett skrivbordsjobb skulle inte vara min grej. Å andra sidan känns det lite lustigt då man ska berätta vad man har gjort på jobbet och man kan ha haft improvisationsövningar en hel arbetsdag.

Att jobbet blir så omväxlande att man aldrig hinner få tråkigt ser han som den bästa sidan med sitt yrke. Han tycker också att det är fantastiskt att få vara en del av en så stor helhet där många olika personer samverkar till att en föreställning blir som den blir. Han konstaterar samtidigt att man i ett intensivt och kreativt yrke ibland behöver göra annorlunda projekt för att ladda batterierna, kunna andas och få ny inspiration.

– Musiken är min lyxhobby beroende på hur jag har tid och pengar.

Han har gett ut två singlar i samarbete med Janne Hyöty i Vasa.

–Jag skriver egna låtar och det är jätteroligt att gå in i studion och sitta och improvisera melodier med Janne, skriva nytt material tillsammans, börja spela in, producera musiken … men sedan när singeln är klar borde man ju börja marknadsföra den och det är inte alls lika roligt.

Att någon gång söka arbetsstipendium för att jobba med musik och ge ut ett album är något han funderar på ibland.

– Jag hade drömmen om att ge ut något och höra mig själv på radion och den drömmen har det varit roligt att förverkliga. Att skriva låtar till andra sångare skulle också vara roligt.

Tillfreds i Vasa

– Som ung drömde jag om både London och Broadway, skrattar Markus, men nu är jag tillfreds med att vara hemma i Vasa och glad att få jobba på teatern – men om det blir för hela livet vet jag inte. Det beror på om det finns roller och om jag får ha hälsan i behåll.

Några direkta drömroller har han inte.

– Jag är glad över att jag får bra roller och vill göra mitt jobb så bra som möjligt. Sammanhållningen i personalen på teatern är bra och arbetsglädjen är viktig. Om den glädjen försvinner måste man ta en paus.

Han säger att det gäller att hålla sig i form, att vårda sitt instrument och upprätthålla inspirationen och glädjen och jobba bra – då kommer också rollerna vartefter.

– Det skulle vara roligt att lära sig arbeta med film i någon form. Filminspelning är ett helt annat arbetssätt, mera tekniskt.

Kanske kommer han vid tillfälle att fortbilda sig inom film.

– Jo, det kanske blir att gå någon kurs. Vi har möjlighet att få fortbildning via teatern, teaterförbundet och förstås på eget initiativ.
Text: Lilian Westerlund
Foto: Laura Pukkinen
 




Urda webb

Urda ser udda motiv

I grunden är det väl ingen större skillnad på att fotografera, måla och laga mat? Det funderar i alla fall Urda Fogel-Michael som menar att man lagar mat av det som finns i kylskåpet, målar, ritar och fotograferar det som råkar finnas framför en. Inte är det desto konstigare. Allt handlar om kreativitet.

Urda Fogel-Michael minns att hennes mormor hade lekar som gick ut på att man skulle titta sig omkring.

– Vi låg på sängen, jag måste ha varit ungefär fyra år, tittade i taket och ut genom fönstret och så skulle man berätta vad man kunde se för figurer. Man skulle titta på skuggorna, rörelserna, hitta ansikten i grenarna. Det där höll hon på med, och kanske hon gjort samma sak med mamma.

Duktig på att rita – ett arv från mor och mormor

Urdas mormor Saima hade gått i Åbo ritskola som ung. Urdas mamma Lisa är utbildad bildkonstnär, började i Ateneum och när familjen flyttade till Åbo blev det Åbo ritskola för henne också. Så Urda har att brås på. Själv blev hon arkitekt, och ett krav för att man skall bli antagen till den utbildningen är att man kan rita. Vilket är något Urda hållit på med hela livet.

– När man inte hade något att göra så ritade och målade man. “Ta papper och pensel!” sa mamma.

– Mamma var ju mycket noga, hon kritiserade ganska hårt om hon tyckte att något var trivialt. Hon tyckte absolut inte om att man kopierade, man skulle titta med sina egna ögon och avbilda det man såg. Absolut inte försöka göra något som inte var riktigt äkta.

Och precis som sin mamma är Urda passionerat intresserad av fotografi.

– 1958 åkte pappa och mamma till Amerika, pappa var ett år där som Fulbrightstipendiat och där köpte de en kamera som hon använde, en Contaflex. Det var under den utlandsvistelsen som mamma blev jätteinspirerad av foto och fotograferade mycket.

– När jag var barn var hon inte längre så aktiv, tog mest familjefoton, men hon sa att det var så otroligt intressant det där med fotografering. Det finns fortfarande de som minns henne från tiden i Åbo Fotoklubb.

Aktiv medlem i fotoklubb i Helsingfors

Urda däremot är medlem i Nordens äldsta fotoklubb, Amatörfotografklubben i Helsingfors. Och hon har redan tre gånger vunnit titeln Årets Fotograf i sin klubb. Vilket inte säger lite, i en klubb som alltid också hyst yrkes-fotografer och fortfarande består av många äldre “rävar”. Urdas fotografier liknar ingen annans. Här gäller samma som det hon lärt sig av sin mormor: att se, och av sin mamma att inte kopiera utan göra det som är eget och äkta.

Urda är född 1969, som “skrapabulla” i en fembarnsfamilj, två pojkar och tre flickor. Äldsta systern är tjugoett år äldre, den yngsta brodern tio år äldre än Urda. Så hon växte nästan upp som enda barnet.

Urdas pappa var rektor för Åbo Akademi 1969–1975, och när han slutade som rektor och Urda var sex år åkte familjen till Tyskland.

– Då var det meningen att jag skulle börja i daghem där, men inte gick sexåringar i daghem, de gick i skola.

Så det blev att börja i tysk skola och när familjen ett år senare återvände hem till Åbo kunde Urda tyska och hade fått tyska vänner som hon ännu har kontakt med.

Schackspelare på olympisk nivå

Urda spelade i yngre år framgångsrikt schack.

– Jag brukade spela schack med pappa. Och så råkade det sig att en schackklubb grundades i skolan. Vi hade tävlingar mot andra skolor i Åbo, och så fanns det förstås skolmästerskap. Och till min överraskning klarade jag mig ganska bra.

Så pass bra var hon att hon två gånger fick delta i olympiska spelen i schack. Första gången samma år hon skrev studenten, 1986, och den gången kom hon hem med en bronsmedalj i sin klass.

– Det var en fantastisk upplevelse, inte bara schackmässigt, utan på den tiden visste man ju ingenting om Dubai, där spelen gick. Vi tittade i gamla kartböcker och hittade inte ens landet. Vi bodde då på ett ställe som hette Chicago Beach, ett numera rivet hotell, där det i dag står ett känt superhotell, byggt som ett segel. Nuförtiden ser hela Dubai helt annorlunda ut.

Fyra år senare deltog hon också i OS, som då hölls i Novi Sad i forna Jugoslavien, numera Serbien. Året var 1990 och landet stod på randen till krig.

– Det var en mycket konstig, obehaglig stämning där.

Det blev ingen medalj den gången.

Sedan kom annat emellan, livet kanske, och hon slutade med schackspelandet. Hennes yngsta dotter vill ibland spela mot mamma och en rolig historia har hon från tiden hon bodde med familjen i Kuopio och hon jobbade på sin svärfars arkitektbyrå.

– Där spelade jag mot en egyptier, en klyftig arkitekt, men han kom ju från ett arabiskt samhälle och hade varit schackmästare på sin studieplats. Och så förlorade han nu nästan alltid. Mot en kvinna! Min man försökte kompensera genom att förlora i tennis mot honom i stället …

Urda växte upp i Åbo, studerade i Otnäs i Esbo, bodde ungefär tio år i Kuopio, flyttade till Helsingfors, då fanns redan döttrarna Vega och Stella, i dag 18 och 16 år gamla, bodde länge i Nordsjö där vi två blev grannar. Numera bor hon med man och barn i ett stort radhus i Hyvinge med magnifik utsikt över Kervo å, som gett och ger otaliga fotomotiv under alla årstider.

Två hundar har de också, en whippet och en greyhound, och två katter, som är av rasen cornish rex. Också djuren är tacksamma motiv, varje dag.

Djupa österbottniska rötter

Österbotten sitter djupt i Urda Fogel-Michaels gener. Nästan hela släkten är därifrån. Farmor, akademikern Karl-Gustav Fogels mamma Ellen Fogel var en kändis inte bara i Socklot, Munsala, Nykarleby och hela Österbotten utan också långt över landets gränser. Hon var aktiv martha, nykterhetskämpe och kvinnokämpe. Och framför allt en gudabenådad talare som gjorde många och långa talturnéer.

– Jag har hört henne tala på släktfester och hon talade nog väldigt bra.

Som folkskollärare var Ellen Fogel ända in i själen en folkbildare. Hon dog 1983. Urda minns henne bra, eftersom hon själv då var 14 år gammal.

– Hon var både blind och döv på den tiden, men mycket bestämd. En amper kvinna, som gärna berättade spännande historier från sin barndom. De hade visst haft en ambulerande skola i Socklot. Och sen fick hon lärarutbildning vid seminariet i Ekenäs.

– När farmor senare inledde sin yrkesbana som lärare i Vexala byskola träffade hon min farfar. Efter det var hon både lärarinna och bondmora. Jag har för mig att pappa sa att han på sätt och vis växte upp i skolhuset. Den tiden var det så lång väg från hemmet till skolan, så i veckorna under läsåren bodde hon med barnen på skolan.

Morfar var journalist och författare

Också på sin mors sida har Urda kända släktingar. Hennes morfar var Ragnar Rudolf (RR) Eklund, journalist och författare: I dag finns ett monument över honom i Nykarleby, huvudet skulpterat av Wäinö Aaltonen.

Wäinö Aaltonen var god vän till Ragnar Rudolf Eklund och hans hustru Saima, alltså Urdas morfar och mormor. Saima hade varit studiekamrat med Aaltonen i Åbo Ritskola, och han gifte sig med Saimas syster.

Om RR Eklund berättas många anekdoter. Bland annat om hans tystlåtenhet.

– Han satt gärna på kafé med konstnärsvänner och en gång när han suttit så en stund med Ture Janson utan att ha fått något samtal i gång, utbrast Janson: Nå “RR” har du någonting ytterligare att förtiga?

– Det sägs att han ville bli arkitekt men inte hade råd att studera. Han försörjde familjen som journalist som mycket ung. Hans pappa dog när han var ungefär fyra år. Familjens ekonomi var miserabel, så det gällde att börja förtjäna väldigt tidigt. Under skoltiden var han informator på en stor herrgård i Österbotten för husets son, som var en ointresserad elev. Morfar blev en gång så arg på sin elev att han slängde ut elevens alla böcker genom fönstret. Sen fick han väl sparken.

Tillbringade barndomssomrarna i Österbotten

Familjens sommarställe Råholmen, som befinner sig på gränsen mellan Munsala och Nykarleby, hör till Urdas barndom. Varje sommar, den första juni, åkte hon med sin pappa dit för att fiska och ställa i ordning tills mamma skulle komma efter midsommar. Och tillbaka till Åbo bar det först i mitten av augusti. Universitetsfolk har ju liksom lärare sommaren ledig. Och för pappa Fogel var Råholmen livsviktig.

– Pappa var genomösterbottnisk. Det var en urkraft, han måste dit genast när det blev sommar. Samtidigt sa han att “det skulle nu vara det värsta att tvingas genomleva vintrarna där”.

Medan vi pratar sitter Urda och målar en akvarell. Detta för att jag bett henne. Jag vet hur snabb hon är och att hon målar av det som råkar finnas till hands – vi går i samma “målarverkstad” på Arbis. Och jag undrar vad hon egentligen gör där, hon som kan måla.

– Där är det liksom en legitim orsak att hålla på med målandet. Dessutom är läraren, Marina Ciglar, mycket bra. Man kan alltid lära sig mera. Ibland händer det att man nosar på nån ny grej men inte riktigt kommer fram själv, en utomstående kan ha ganska bra kommentarer.

Urda målar också i olja, framför allt tidigare, och jag undrar vilken skillnaden är mellan olja och akvarell.

– Oljemålningens starka sida är kanske det att man koncentrerar sig mera, det känns som att skulptera fram en bild. Och när man använder mera tid så kanske man dels verkligen funderar på vad det är man målar, dels gör det med lite större allvar. Å andra sidan är det väldigt roligt att hålla på med vattenfärger och man behöver inte ta det så allvarligt.

Urda fotograferar lite på samma sätt som hon målar akvarell. Det som slumpen för i hennes väg. Hon har förstås vad man kunde kalla en vanlig kamerautrustning, som hon använder för till exempel planerade tävlingsbilder. Men telefonkameran är alltid med, och med den har hon ofta tagit vinnande bilder.

Hur ser hon på sitt fotograferande?

– Kanske att via den egna personliga upplevelsen av vad man kunde kalla den visuella slumpen närma mig något universellt. Det kan vara fråga om en känsla, en stämning, en idé, ett betydelsefullt ögonblick. Det är egentligen egalt vad som finns i bilden, innehållet är bara byggklossar, schackpjäser.

Och det var alltså mormor Saima som en gång för länge sen lärde henne se det vi andra ofta bara går förbi.
Text och foto: Christine Saarukka