Ivan och Alexander – café bland bönor och hönor

Arbetet som bonde kan tidvis vara ganska ensamt, men om man som Nina Långstedt tycker om att träffa människor och brinner för ekologisk odling, kan man vara kreativ och kombinera sina intressen. Nina öppnade ett gårdscafé för sex år sedan där det under högsommartid serveras läckra bakverk gjorda på gårdens egna produkter. Hon tar också
emot grupper och ger tips för amatörodlare.

nvid Salovägen, några kilometer före avtaget till Svartå Slott, ligger Krämars gård omgiven av vidsträckta, odlade fält. Gårdsgruppen med det gula mangårdshuset befinner sig på en kulle i slutet av en smal sandväg där en grupp kastanjeträd kastar en svalkande skugga över gårdsplanen heta sommardagar.

Ekobonden Nina Långstedt stiger ut på trappan och välkomnar. Vi börjar med att gå en runda runt gården och bekantar oss med traktorer och diverse maskiner som står uppställda på gårdsplanen.
Sedan tittar vi in till hönorna och tuppen Bruno som håller till i en inhägnad. Via en annan ingång går vi in till hönan Agda som svartsjukt vakar över sina små dunbollar.

Det är den gamla drängstugan som fungerar som gårdscafé under sommarmånaderna. Nina berättar att gårdscaféet har fått sitt namn efter två ryska krigsfångar, Ivan och Alexander, som fanns på gården under fortsättningskriget. Man kan även avnjuta en bit mat och kaffe med dopp i det nyuppförda växthuset som ligger ett stenkast från drängstugan. Vi skall senare bekanta oss med växthuset men först lite bakgrundsfakta om gårdens historia och hur det kom sig att en ekobonde kom på idén att öppna ett gårdscafé.

Bönder i flera generationer

Krämars gård på cirka 90 hektar har varit i släktens ägo sedan 1832. Nina tog över gården 1999 och för tio år sedan gick hon över till ekologisk odling. Hon är utbildad agrolog och har därtill ett så kallat permakulturdesigncertifikat, PDC, vilket står för holistisk odling där man ser till helheten.

– Regenerativ odling innebär att man odlar många olika sorter för att främja mikrobiologin över tid. Olika växters olika rotsystem stöder varandra. Man ser till att det hela tiden växer något på åkern, också vintertid och odlar sådant som tillför jorden mera kol, då stiger humushalten.

Nina är en verklig miljökämpe. Det går inte att ta miste på hennes engagemang. Det kommer inte helt oväntat fram att hon år 2020 utsågs till årets vattenskyddare av Västra Nylands vatten och miljö.
– Gröna värden och miljön har stor betydelse för mig. Jag vill producera hälsosamma livsmedel och öka biodiversiteten. Insekter och växter försvinner med vårt nuvarande sätt att sköta naturen. Vi borde överlag ingripa försiktigare i naturens eget ekosystem. Och absolut inte använda kemiska bekämpningsmedel.

Nina berättar att hon har en egen blogg; senseofhumus.fi, där hon utvecklar sina tankar och delar med sig av sina kunskaper.
Vad är det bästa med att arbeta som bonde?

– Att arbeta med jorden innebär en stor frihet att planera och förbättra. Men det innebär också ansvar för ekonomin och att försöka uppskatta sina egna krafter. Jobb finns i överflöd men man måste också försöka ta ut semester.

Nina ser det som ett privilegium att förvalta den släktgård som tidigare generationer lämnat åt henne och som hon i sin tur skall ge vidare.
– Jag ser det som om det inte är bara min lilla tid på jorden, sammanhanget är större än så.

Hur kom det sig att du fick idén att öppna ett gårdscafé?

Nina skrattar och stryker håret ur pannan.
– Det var en bekant flicka som sökte sommarjobb, hon studerade på kocklinjen och så kom vi tillsammans på att vi kan ordna caféverksamhet under juli månad här på gården.
– Jag valde att ha ett pop up café eftersom en mera permanent caféverksamhet är så mycket mera byråkratisk, förtydligar Nina.

Framgångsrikt koncept

Ryktet om caféet som serverade läckra pajer och dekorativa kakor spred sig som en löpeld och succén var ett faktum. Alla råvaror är antingen närproducerade eller gårdens egna, framhåller Nina.
Efter att ha funderat en stund kommer Nina fram till att det blir sjunde året i rad i år som hon driver caféverksamhet. Under det första året 2015 hade hon öppet alla dagar i juli, men det blev för krävande, så nu på senare år tar hon emot cafébesökare vissa datum och annonserar om öppethållningstiderna på en Facebooksida som går under namnet ”Ivan och Alexander”.

Nina hälsar besökare välkomna till sitt café.

Att caféet redan från starten blev så känt har delvis sin förklaring i att lokaltidningen fick nys om sommarcaféet och gjorde en intervju med Nina. Inslaget illustrerades med bilder på saftiga tårtor och andra bakverk. Kunderna strömmade till. Folk från orten, cykelturister och stadsbor har hittat till bondgården, berättar Nina.

– Med alla restriktioner som rådde i somras, tog vi emot förhandsbeställda grupper, förutom de tre dagar vi hade öppet för allmänheten i juli, och då kom det faktiskt 500 besökare!
Nina berättar att hon enligt överenskommelse också tagit emot små grupper som varit intresserade av trädgård och ekologisk odling, ett ämne som ligger hennes hjärta nära och som hon gärna föreläser om.
Har du anställda eller familjemedlemmar som hjälper dig med caféverksamheten?

– Det är huvudsakligen jag och övriga familjemedlemmar som tillsammans hjälps åt att hålla det hela igång. Ibland ställer barnens kompisar upp och ger en hjälpande hand, som till exempel då vi förutom pajer och bakverk även sålde gårdens egna produkter i liten skala.

– Det som vi bjuder på varierar beroende på vad som just då finns att tillgå. Vi har serverat ärtsoppa, vegetariska pajer, blåbärspaj och Ålandspannkaka för att nämna något av det som funnits på menyn.
Nina framhåller att man på gården alltid använder färska ekologiska råvaror. Ålandspannkakan kan tyckas udda, men Ninas mamma är hemma från Åland så Nina tyckte att den därför passade bra att ha med på menyn.

En provsmakning visar att den vegetariska pajen på havrebotten är utsökt läcker, pajen innehåller bland annat svinmålla, mangold, rölleka och havre.
– En ogräspaj, säger Nina och skrattar.
– Men faktum är att det finns många ätbara och näringsrika vilda örter som vi sällan förstår att ta till vara.

Läs mera i Kuriren 8-2021

Text och foto: Elisabeth Liljeqvist