Anders Store försöker behandla alla lika

Det var en inre kallelse och uppmuntran från omgivningen som ledde till att Anders Store blev präst för fyrtio år sedan. Han ville också forma och påverka som ledare och har haft lätt för att komma i kontakt med folk. Han har också en kreativ sida som gjort att han vågat komma med nya idéer i församlingsarbetet.

Sedan första november i fjol är Anders Store pensionär. Vanligen kan det sista arbetsåret bli ett där man knyter ihop säcken, men för Anders avtog inte farten. En ny församling bildades när Terjärv, Nedervetil och Kronoby församling sammanslogs och man blev tvungen att samarbetsförhandla. Coronapandemin gjorde att man fick hitta nya sätt att arbeta. Anders valde också att jobba lite längre än sin egentliga pensionsålder.

– Jag var villig att åta mig kyrkoherdeskapet i den nya församlingen och tyckte att jag orkade bra. Coronan blev en utmaning då vi fick ta till strömmade gudstjänster. Det var också oklart in i det sista om jag kunde ha min avskedspredikan, men jag kunde hålla den i oktober, berättar han.
Efter gudstjänsten hölls en avskedsfest som också strömmades. På den avslöjade kyrkorådet att det ska finnas en samlingsplats vid ingången till det nya församlingshemmet i Nedervetil, under namnet Andersplatsen.

 Jag tror det är efter mig, säger Anders och ler finurligt.

Namnet knyter också an till Anders Chydenius som var Nedervetil församlings första präst. Store föreslog faktiskt att den nya sammanslagna församlingen skulle heta Chydenius församling, men så blev inte fallet. Den nya församlingen fick namnet Kronoby församling. Anders har tyckt om att namnge platser och utrymmen. Till exempel de tre gravgårdarna i Nedervetil heter Chydenius, Backmans och Neunstedts begravningsplats och han hoppas utrymmena i det splitternya församlingshemmet i Nedervetil också kunde få egna namn.

– Från församlingen föreslog vi faktiskt till en början att man skulle renovera kyrkan så att den också kunde fungera som församlingshem, lite så som man har på sina håll i Sverige. Vår församling har så stor fastighetsmassa tänkte jag. Men lösningen nu blir också bra, det var en lång och kämpig process att komma fram till en rivning och ett nybygge. Lite engagerad är jag fortfarande i det nya församlingshemmet och det kan hända att jag hoppar in lite mera som vikarie här på våren. I början av pensioneringen har jag velat vara ledig, säger Anders.

Blev ordbrukare, inte jordbrukare

Anders Store är uppvuxen i Linnusperä, Karleby. Han växte upp i en jordbrukarfamilj med fem syskon och i tiden funderade han på att bli bonde.

– Föräldrarna hade ett stort jordbruk och hälsan vacklade. Jag var också aningen skoltrött, men valde ändå gymnasiestudier och då tog min bror över hemmanet. Jag blev i stället ordbrukare.
Store deltog flitigt i församlingens ungdomsarbete som tonåring. Han musicerade i blåsorkestern och sjöng i kör. Efter att han gått skriftskolan började han hålla söndagsskola i Linnusperä. Yrkesvalet kom i form av en inre kallelse, men också som en uppmaning från vännerna.

– Att studera teologi ligger också i släkten. Vi kan räkna till över tio teologer och de flesta är präster. Jag visste att det var ett mångsidigt yrke som kunde passa mig.
En förebild för Anders var prästen Allan Store i Karleby. Han var skriftskolpräst åt Anders och nådde ungdomarna på ett alldeles speciellt sätt. Det samma kan man säga om Anders då han trivts speciellt bra med just ungdomar.

 Jag har ett intresse för den åldersgruppen. Jag tycker att skriftskolarbetet har gått bra, man känner ju på sig om det fungerar. Jag har ju haft egna barn också och det har hjälpt mig att nå och förstå ungdomar.
Det som också väckte Anders intresse för prästyrket var ledarskapet. Han berättar att alla syskon i hans familj har ledaranlag och jobbar som egenföretagare eller annars i ansvarsposition.
– Jag ville utforma och påverka som ledare i ett sammanhang. Jag har en förmåga att organisera och jag tar också ansvar.

Från Helsingfors till Kvevlax och Nedervetil

När Anders Store prästvigdes på trettondagen 1981 gjorde han ännu sin militärtjänstgöring. Samma vår gifte han sig med hustrun Monica och flyttade till Helsingfors. Han fick ett jobb på stiftsrådet och arbetade där i tre år. Där fick han vara med och jobba med Ungdomens kyrkodagar, som fortfarande hålls årligen i januari.

– Jag kom med ett initiativ om en temasång för dagarna och numera finns tre av temasångerna med i psalmbokstillägget. Vi fick också igenom att alla deltagare skulle få gratis busstransport och att församlingarna skulle betala samma avgift för Ungdomens kyrkodagar oavsett hur lång väg man hade att ta sig dit.
Efter arbetet med stiftsrådet förordnades Anders till tf kyrkoherde i Kvevlax församling och sedan valdes han till ordinarie. Som 28-åring var han en av de yngsta kyrkoherdarna i Borgå stift, kyrkolagen krävde nämligen att man skulle vara minst 28 år.

– I kyrkorådet satt personer som kunde ha varit mina föräldrar eller morföräldrar. Jag kommer ihåg ett möte där en ledamot sa att han godkänner beslutsförslaget, men inte kyrkoherdens motivering. Inte var man ju färdig som präst vid 28 år, men jag trivdes bra med församlingsborna och vår familj blev väldigt bra emottagen.

Anders och Monica har kvar goda vänner från Kvevlaxtiden och prästgården där blev en fin uppväxtplats för familjens barn som under tiden utökades till fem personer. Anders berättar att han speciellt minns renoveringen av Kvevlax kyrka, men också en tragisk bilolycka där fem ungdomar omkom den 29 september 1990 och han jordfäste samtliga.

– Fyra av offren var ungdomar i församlingen. Tre av dem jordfästes samtidigt och det kom 700 personer till begravningen och det ordnades busstransport till begravningsplatsen. Ett av offren jordfästes i Kronoby av Olle Henriksson. Då fanns det inga krisgrupper, utan de tillkom först senare.

När Anders 1992 fick kyrkoherdetjänsten i Nedervetil, kom han ganska snart att gå med i kommunens krisgrupp. Det här arbetet har varit viktigt för Anders.

– Kriser måste man behandla när de kommer. Prästyrket kan vara ett arbete med långa dagar och man blir aldrig riktigt färdig. Jag har till exempel velat ta emot samtal jag fått även om de kommit under lediga dagar. Har församlingsbor velat prata så har jag ställt upp.

LÄS HELA ARTIKELN I KURIREN NUMMER 6-2021

Text och foto: Anette Forsström-Fellman