En dag ska jag dö, men varje dag innan dess ska jag leva. Så sa Maarit Feldt-Ranta i sitt sommarprat 2019, både på finska och svenska, och många var de finländare som satt och grät vid radioapparaterna. Monica Häggblom i Karleby lever efter samma devis. Då hon var i 30-årsåldern konstaterades hon ha en form av MS som inte går att bromsa. Redan då bestämde hon sig för att leva. Varje dag. Under de dagar hon har kvar.
Monica Häggblom är en fighter. Hon jobbade kvar på sitt heltidsjobb så länge som det bara gick efter sin sjukdomsdiagnos. Hon hade bland annat hand om inköpsreskontra. I dag är hon bunden till sitt hem i sin rullstol. Hon behöver hjälp med att flytta sig från rullstol till säng och länstol, men är mer rörlig än för ett år sedan tack vare en elrullstol.
Hon jobbar ännu med kontorsjobb, nu för firman som hennes ena bror är vd för. Hon räknar ut löner och sköter i princip allt kontorsjobb som hon kan sköta hemifrån. En vanlig dag i hennes hem kan man mötas av en stor hög med brev som väntar på att postas i hallen. Hon gör överlag allt hon kan. På alla plan. Hennes radhuslägenhet är anpassad så att hon kan öppna dörren via fjärrstyrning då man ringer på. Hon kan även styra belysning via fjärrstyrning och tack vare elrullstolen kan hon själv ta sig ut på terrassen. Där kan hon under sommarhalvåret njuta av blommor och växter.
– Blomintresset har kommit med åldern. Jag har det efter mamma. Antagligen är det för att jag är hemma så mycket också som gör att jag vill ha det fint omkring mig.
Revolterar med tatuering
På Monicas arm klättrar tatuerade kattassar. Inspirerad av sin sjuåriga svarta katt Fantomen lät hon tatuera armen för tre år sedan.
– Man kan inte göra så mycket galet då man är bunden till en rullstol eller revoltera så jag tänkte att en tatuering är ett sätt att sticka upp lite, säger hon med ett småleende.
Nu har kattassarna fått sällskap av tre andra tatueringar.
– Nu börjar det räcka. Tycker inte att jag har plats för fler på armarna.
Det råder ingen tvekan om att Fantomen är fäst vid sin ägare och är husets herre. Han har en kattlucka så att han kan komma och gå som han vill. Då han är hemma sover han gärna i hennes famn. Han har sin matplats på köksbordet bredvid blommorna. Då kan Monica mata honom själv. Hennes egen matplats är i länstolen i vardagsrummet.
– Monica är mycket mån om Fantomen. Hon ser till att han får mat innan hon äter själv, säger Anne-Marie Finell som är en av Monicas assistenter.
– Fantomen betyder mycket för mig. Alla som bor ensamma borde ha en hund eller katt, säger Monica.
Brorson på praktik
Oftast går det bra, men ibland släpar Fantomen in byten som han fångat. I sommar har grannar, brorson och bror fått rycka in och hjälpa Monica flera gånger.
– Totalt har jag ringt nödcentralen två gånger under åren för att be om hjälp att få ut skadade fåglar. Första gången var en tidig morgon och jag ville inte störa grannarna eller min bror. Så jag ringde 112 och förklarade att det inte direkt var nöd, men om någon kunde hjälpa då det var flera timmar tills min assistent skulle komma. De svarade att de haft en lugn natt och gärna skulle komma och hjälpa mig. Det gjorde de också. Det är jag väldigt tacksam för.
Att be om hjälp är något man måste lära sig då ens egen rörelsefrihet begränsas. Monica har bra grannar och hon har alltid varit nära sin äldre bror. Hans två söner står henne också nära.
– De kommer inte ihåg mig från tiden innan jag blev sjuk. Speciellt den äldsta av dem har jag mycket kontakt med. Han gjorde nyligen sin praktik tillsammans med mig här. Nu ringer han då och då för att fråga råd. Det har varit väldigt roligt att ha en arbetskamrat fysiskt närvarande ett tag och att överlag ha någon att diskutera jobb med. Han kommer numera hit varje lördag.
LÄS MERA I KURIREN NUMMER 17-2020
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu