I Hangelby i Sibbo bor Dan ”Danne” och Lina Wickholm tillsammans med sina två barn, Fanny 9 år och Edith snart 11 år. Det är en ung familj som bor i ett hus de själva byggt. Lina jobbade tidigare som försäljare i en smyckeaffär i Helsingfors och Danne på de röda båtarna. En kall vinterdag i februari 2014 förändrades deras liv på ett drastiskt sätt, för att aldrig mer bli som förut.

Det var i slutet av februari 2014. Lina, som då var 30 år och Fanny 2 år, och Edith 4 år, hade drabbats av en ordentlig förkylning med hög feber. Lina och flickorna brukade tillsammans hämta Danne från båten när hans tio dagars arbetspass var slut och han skulle få vara ledig lika många dagar, men den här dagen var Lina tvungen att ringa till sin man och säga att hon inte kommer den här gången. Hon orkade helt enkelt inte.

När Danne kom hem möttes han av tre familjemedlemmar som alla tre låg i närmare 40 graders feber, och Lina var mycket trött. Senare på kvällen kände Lina att hennes armar hade domnat. Hon bad om att få någonting smärtstillande och febernedsättande.

– Det var inte så mycket som hon kunde ta i medicinväg, eftersom hon var gravid i fjortonde veckan, berättar Danne.

Kvällen förlöpte ganska lugnt, men lite före tolvslaget på natten när alla andra sov, steg Danne upp eftersom han då hade lagt märkte till att Linas andning hade förändrats. Lina, som försökte prata med honom, märkte också själv att hennes tal var sluddrigt. Danne trodde att hon bara var extra trött eftersom hon hade skött de sjuka barnen, och dessutom sig själv, så länge.

Plötsligt blev det mycket bråttom!

– När Lina sa att hon inte kunde se någonting, och en stund senare att hon inte hölls på benen, förstod jag att nu är det allvar och mycket bråttom, berättar Danne.

Han ringde först 112 och sedan sin mamma, som bor alldeles i närheten.
– Hon var här inom tio minuter och tog över vården av de febersjuka småflickorna. Ambulansen kom cirka 45 minuter senare, berättar Danne.
Ambulanspersonalen hittade inga tecken på hjärninfarkt hos Lina och därför tänkte man ta henne till Borgå sjukhus för observation, men efter att ambulansmännen konsulterat Mejlans sjukhus i Helsingfors gick färden ändå dit.

Lina tyckte att Danne skulle stanna hemma med flickorna och hon åkte ensam med ambulansen till sjukhusets akutavdelning. Klockan var då halv fyra på morgonnatten, och redan vid sjutiden på morgonen ringde neurologen från Mejlans sjukhus till Danne och undrade vad det riktigt var som hade hänt!

Han kunde inte tyda Linas tal, det hade blivit märkbart sämre. Danne åkte in till sjukhuset och fick träffa neurologen som skötte om Lina. Det första neurologen frågade var ”Vad är det för fel på henne?”
– Läkaren hade ingen aning om vad som nu höll på att hända, berättar Danne. Det enda han kunde säga var, att det var allvarligt. Mycket allvarligt, säger Danne.

Lina hade blivit röntgad och låg nu i ett isoleringsrum, som en säkerhetsåtgärd. A-virusprovet hade visat positivt. Man tog ryggmärgsprov av henne och placerade kanyler i hennes hals för ett blodbyte. En vårdplats vid intensivavdelningen väntade på Lina. Nu försämrades Linas tillstånd hastigt. Allt snurrade för henne och hon mådde väldigt illa. På eftermiddagen fördes hon till intensiven.
– Då var hon knappt vid medvetande och man beslöt att söva ner henne, berättar Danne.

Läget försämrades ytterligare

I tre dygn låg Lina nedsövd och kopplad till en respirator som hjälpte henne att andas. Efter att hon kopplats bort från respiratorn, var hon fortfarande medvetslös. Gradvis började hon att andas själv och efter tre veckor kunde man stänga av respiratorn.

– Frekvensen i hjärnan var fortfarande mycket låg och officiellt reagerade hon inte på någonting. Hennes kropp var totalförlamad. Danne hade dock sitt eget sätt att kommunicera med sin fru. Därför kan han säga att han vet, att av de 24 första dagarna hade han under 16 dagar kontakt med henne en liten stund.

– Jag tog bilder och filmade henne för att kunna visa åt barnen att mamma nog finns, men att hon sover och att hon är jättesjuk.
I en av filmerna ser man tydligt att Lina svarar på tilltal genom att höja på ögonbrynen och ge ett litet leende till svar. Det skulle ändå gå till juni månad innan det kom ljud ur Linas strupe, och i september öppnade Lina sina ögon igen.

Ett beslut angående Linas graviditet måste göras, eftersom det inte fanns en chans att både fostret och Lina skulle överleva. Lina, som inte var vid medvetande och dessutom totalförlamad, kunde inte säga vad hon tänkte och kände angående det beslutet. Det behövdes ett utlåtande från Valvira, eftersom det är olagligt att utan moderns samtycke avbryta en graviditet.
Lina själv minns således ingenting av händelsen, men var tvungen att föda fram barnet i sjuttonde veckan. Danne och Lina vet inte heller om det framfödda barnet var en flicka eller en pojke. Askan finns sparad i en urna, och när krafterna återkommit skall de alla besöka minneslunden.

– Efter tre veckor började Lina andas själv igen. Också långtidsminnet började långsamt komma tillbaka, berättar Danne.

Alla de små framstegen gav Danne hopp och han vågade börja tro på en förändring. Efter en månad fick också barnen komma och besöka sin mamma. De kanske inte förstod allt som hade hänt deras mamma, men glädjen över att få kontakt med henne igen var påtaglig.
Rehabilitering påbörjas

Linas plats var nu en annan än intensivvårdsavdelningen på Mejlans sjukhus. I mitten av april flyttades hon till intensiven vid Borgå sjukhus och någon vecka senare till en avdelning med övervakning.

I det skedet var Lina ännu både fysiskt förlamad och mentalt helt utslagen. I början av juni fick Lina en remiss till Validias rehabiliteringscenter i Helsingfors. Där fick hon stanna fram till årets slut och där fick hon även den vård och rehabilitering som hon var i behov av. Samtidigt började man planera att flytta henne till ett servicehem i Sibbo.

– Men man lyckades förlänga remissen ända till årets slut, vilket nog var det bästa, säger Danne.

Den 31 december 2014, tio månader efter insjuknandet fick Lina komma hem! Familjen blev beviljad 100 timmars assistans, men måste själva anställa assistenten för det arbete som skulle göras tillsammans med familjen. Familjens gemensamma hem liknade nu allt mer en vårdanstalt. Det behövdes en sjukhussäng, en rullstol, en ramp vid varje ingång och så vidare.

Läs mera i Kuriren nummer 12-2020

Text: Astrid Packalén
Foton: Privata

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken