READING

Sirpa fanns vid sin mans sida till hans sista ande...

Sirpa fanns vid sin mans sida till hans sista andetag

image_print

Allt varar inte för evigt. En dag kan en sjukdom, olycka eller annan händelse ställa livet på kant och ingenting blir mera som det har varit. Man får en annan syn på livet. Sirpa Dahlbacka från Kronoby miste sin man Carol Dahlbacka i en svår sjukdom för snart två år sedan.

När man kommer till Kronoby centrum och kör längs med ån så åker man förbi det vackert belägna Botnia Hotel&Restaurant. Fortsätter man efter hela den slingrande Kyrkvägen som leder förbi den stora gula träkyrkan så kommer man så småningom ut till riksåttan. Jag ska välja riktning söderut och köra tills jag ser skylten med Hästö-skatan.

Ungefär tio kilometer senare, där vägen bokstavligt talat tar slut och man möts av strandlinjen, är man framme vid en av de mest idylliska platser som finns i Hästö. Det första jag möter här ute är en jakthund som hälsar skällande och glatt viftande på svansen.

– Du hittade fram, säger en glad stämma i dörröppningen till det mysiga huset.

Det är en rödmålad stockstuga som ser väldigt inbjudande ut där den är belägen uppe på en berghäll. Jag har kommit för att få en pratstund med Sirpa Dahlbacka för att höra hur livet är för hennes del sedan hon blev änka för snart två år sedan.

Ljuset som flödar in genom de stora fönstren som vetter ut mot sjön är betagande, det är som en enda stor tavla.

– Jag och min dotter vill inte ha några gardiner i fönstren. Vi tycker båda så mycket om naturen och vad den bjuder på. Den är så härlig med alla sina växlande årstider som alla har sin egen charm.

I hörnet på ett litet bord finns vad man kan kalla ett litet altare med grönväxter och ett fotografi av hennes man Carol Dahlbacka som blickar tillbaka på en med mild blick. Ljuset som finns intill fotot har tänts varje dag sedan han gick bort.

– Det är alltid det första jag gör varje morgon, säger Sirpa.
Hon bjuder mig till bords och jag konstaterar att det strömmar sagolika dofter från ugnen. Vips kommer en nygräddad hjärtformad blåbärspaj på bordet. Hon ställer fram muminmuggar, olika tesorter samt trollar fram en stor förpackning med vaniljsås.

– Varsågod, bara att ta för sig, säger Sirpa glatt.

Hon sätter sig till bords och hennes blick dras ut mot sjön.

– Här vid köksbordet kan jag landa och bara släppa allt! Det är konstigt, men oberoende av hur stressigt jag än må ha haft det innan eller hur upp och ner allting må ha varit, så när jag kommer hem och sätter mig här och tittar ut genom fönstret så tar det inte många minuter förrän jag är alldeles lugn av friden som kommer emot mig. Naturen är fantastisk.
Jag kan känna det som Sirpa säger att hon upplever. Vattnet, öarna, klipporna utanför, den vackra himlen, fåglarna, vinden. Det känns som en själslig läkning bara att stilla betrakta allt.

– Jag har alltid kameran framme också för det är flera örnar som brukar visa sig här ibland. De kan komma riktigt nära och ståtligt segla förbi vårt hus.

Sirpa är änka sedan snart två år tillbaka. Hon och hennes man skulle ha tillbringat sitt tionde år i stugan nu i år om inte en sjukdom kommit som en objuden gäst in i deras liv. Carol insjuknade i cancer av en mycket aggressiv sort och deras gemensamma jordiska vandring blev inte alls såsom de hade tänkt.

Hotellverksamhet som levebröd

I Kronoby centrum finns Botnia Hotel&Restaurant som Carol drivit i två olika omgångar.

En person som förgyller vardagsarbetet för Sirpa där är Mikael ”Micki” Westerlund. Han är en av hotellets många och kanske den allra trognaste stamkunden. Han är omtyckt av både unga och gamla eftersom han tycker om att prata med alla. Till hotellet kommer han flera gånger varje vecka. Han bor på andra sidan ån, så för honom är det lika långt mellan de två matställen som finns här i centrum.

– Jag brukar äta både vid både restaurangen och vid grillen för jag vill understöda bägge ställena så att de ska finnas kvar. De är lika viktiga, säger Micki.

På frågan vilken som är hans favoriträtt svarar han att allt är lika gott!
Det viktigaste för Micki, förutom att njuta av den goda maten, är att hälsa på hotellpersonalen och höra att allt är bra med dem.

Första gången Carol drev hotellverksamheten där var i mitten på 1990-talet. Den tiden hade både Carol och Sirpa andra parförhållanden.

Hur träffades de tu egentligen?

– Jag sökte jobb på hotellet 1996 och fick arbete. Jag hade arbetat i ungefär ett halvt år när vi plötsligt en dag upptäckte att det fanns starkare känslor mellan oss. Det var underligt, men förstås otroligt spännande. Vi förlovade oss redan efter fyra månader och allt gick väldigt snabbt. Allting kändes bara så rätt, säger Sirpa med gnistrande blick och ett leende som kunnat smälta ett isberg.

Carol ville i ett skede lämna hotellbranschen men återvände till den år 2013 då han köpte samma hotell som då var till salu igen. Äktenskapet blev en relation som skulle hålla både i arbetet och hemma, och det gick bra.

Läs mera i Kuriren nummer 8/2020

Text och foto: Eva-Lott Björklund

image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.