READING

Veronicas trygghet är borta efter mordet på dotter...

Veronicas trygghet är borta efter mordet på dottern

image_print

Sommaren 2017 mördades Veronica Finnila-Lindvalls dotter Cecilia Backlund, endast tjugo år gammal, av sin före detta pojkvän. Tidigare var Veronica inte en mamma som oroade sig så särskilt mycket, men i dag är allt annorlunda.

Onsdagen den 21 juni 2017 rämnade tillvaron för Veronica Finnila-Lindvall och hennes familj. Hon och maken Kim, samt sönerna Emil och Filip, då 9 och 11 år gamla, befann sig på fotbollsturnering på Eckerö, Åland. Klockan nio på morgonen ringde Veronicas exman och deras äldste son Christoffer och berättade att tjugoåriga dottern Cecilia Backlund, Christoffers syster, blivit brutalt mördad kvällen innan av sin före detta pojkvän i Ekenäs, där hon bodde sedan några år tillbaka.

–Vi avbröt genast det vi höll på med, samlade ihop våra saker och åkte direkt hem till Kronoby, där vi bor, berättar Cecilias mamma Veronica.
–Vi befann oss i chock, och gick omkring som zombier på båten under hemfärden. Samtidigt måste vi för pojkarnas skull försöka vara samlade. Jag ringde genast mina föräldrar och syskon och berättade vad som hänt, och Kim gjorde likadant.

Hemma i Kronoby fanns Kims dotter Jennie, och hon var den enda som var hemma då polisen knackade på klockan halv tre natten innan. Veronica och Kim kände tidigt att de behövde få stöd av en krisgrupp och Kim kontaktade en präst i Kronoby som tog kontakt med Anders Store i Kronobys krisgrupp, och han ställde sig till förfogande.

Men eftersom det var semestertider fanns det inte någon svenskspråkig psykolog i hemtrakten, och därför fick de stöd av en psykolog från Vasa som kom därifrån för att finnas till hands för familjen. Två dagar senare ordnades en ceremoni med ljuständning för allmän- heten i Kronoby kyrka.

Svartsjuka utlöste dådet

Kvällen då Cecilia mördades var hon på väg till sin nya pojkvän Peik, som bodde i Sibbo. De skulle åka iväg på en resa till Italien. Den före detta pojkvännen skulle innan hämta hunden Nelson och sköta om den under tiden. Hunden hade de skaffat gemensamt under den tid som han och Cecilia var tillsammans.

– Föräldrarna till förövaren har berättat att allt verkade som vanligt då han for iväg hem- ifrån med sin ryggsäck på ryggen. Senare visade det sig att han hade planerat allt i förväg, och att knivar och det som behövdes fanns nerpackat i väskan. Den unge mannen själv var påverkad av droger. Visst hade det förekommit svartsjuke- incidenter tidigare, men inte så allvarliga att någon kunde föreställa sig att detta skulle kunna ske.
Det sista livstecknet från Cecilia fick hennes pojkvän Peik i form av ett sms, där hon svarade på hans fråga angående vad hon ville äta då hon kom fram.

– Det spelar ingen roll vad vi äter. Det ska bara bli roligt att få träffa dig, var hennes svar.

Då Cecilia inte dök upp som avtalat kontaktade Peik Cecilias bästa väninna Emmy i Ekenäs som åkte till hennes bostad, där ingen öppnade, men man hörde hunden skälla. Polisen tillkallades och bröt sig in och klockan ett på natten fick Cecilias pappa meddelandet om vad som hänt.

Cecilia blev tidigt självständig

Veronica berättar att nyfamiljen flyttade från Nykarleby till Kronoby då Cecilia skulle börja i andra klass. Samtidigt flyttade den blivande kompisen Emmy dit från södra Finland. Hon var också skilsmässobarn, och flickorna fann genast varandra.

– Cecilia gick första året i gymnasiet hemma i Kronoby, men sedan ville hon flytta till Ekenäs, dit Emmy hade flyttat för att gå gymnasiet där. Emmy hade förutom sin pappa också sina halvsyskon och sin mormor där. Från Ekenäs gymnasium blev Cecilia sedan student. Jag hade inga invändningar då hon ville flytta, utan litade på att hon skulle klara sig, säger Veronica.

– Överlag så var jag inte den typen av mamma som tidigare oroade mig så mycket. Kanske för att jag själv var lugn som tonåring och undvek tvivel- aktiga sammanhang, funderar hon vidare.

Veronica säger att Cecilia berättade att hennes kompisars mammor ofta ringde och var oroliga då flickorna var ute tillsammans, och Cecilia undrade varför hennes mamma aldrig ringde.

–Då kom vi överens om att jag skulle ringa några gånger, och det gjorde jag, men efter det var Cecilia nöjd och förklarade att jag inte behövde ringa mer i fortsättningen.

LÄS HELA ARTIKELN I KURIREN 19-2019

ETIDNING: https://kuriren.presspad.store/

Text: Janet Wallsten

image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.