Camilla Ståhle studerade till teckningslärare vid Ateneum, numera Aalto- universitetet i Helsingfors. Gamla trähus revs i Gräsviken, kakelugnar slogs sönder och fördes bort. Camilla blev intresserad av dem och ville bevara dem för eftervärlden. Detta var upptakten till ett kommande yrke. Efter att jobbat en tid som teckningslärare utbildade hon sig till kakelugnssanerare. Samtidigt uppträdde hon med sång och gitarr inför publik, ensam eller i olika konstellationer. Tidvis hade hon även en egen orkester.
Camilla Ståhle har alltid varit intresserad av gamla hus och gammal byggnadskultur. Som tjugoåring studerade hon i Helsingfors. Det var på sjuttiotalet då gamla hus revs. Uppvärmning genom vedeldning hade minskat och ersatts av nya metoder. Kakelugnar behövdes inte mera i samma utsträckning som tidigare, de slogs i bitar och fördes till avstjälpningsplatsen.
När Camilla en dag såg en vacker kakelugn stå ensam kvar bland bråtet mitt i ett rivet hus tog hon kontakt med den ansvariga på rivningsplatsen. Hon fick veta att ugnen skulle slås sönder. Hon frågade om hon kunde få ta hand om ugnen och själv demontera den bit för bit. Hon hade inga pengar att betala med. Mannen gav henne kakelugnen för en flaska Koskenkorva.
– Det var så det började. Jag åkte omkring och besökte platser där gamla hus revs, jag ville rädda kakelugnar. Ibland kom jag för sent. Det var ledsamt att se då någon redan hunnit söndra halva ugnen.
Nytt yrke
Camilla jobbade som teckningslärare i olika konstskolor för barn och unga, bland annat i Grankulla där hon var ordinarie lärare.
– Men det var inte det yrket jag ville fortsätta med. Mitt intresse för allt gammalt hade följt med ända sedan studietiden. Jag tyckte det var beklämmande att se hur gamla byggnader revs i Helsingfors. När jag gick på gatan såg jag en kakelugn som hängde kvar på en vägg där det övriga av huset var rivet. Jag började gå till platser där hus revs för att se om jag kunde hitta någon kasserad kakelugn. Ibland fann jag några jag kunde rädda innan de slogs sönder och slängdes. Det var kakelugnar med mönstrade kakel och lite enklare ugnar, helvita, som kan vara mycket vackra, samt värdefulla nybarock- och jugendugnar. Jag har varit med om att ta ner många gamla kakelugnar som man ville förstöra på 1970-och 1980-talen men också på 1990-talet.
I Helsingfors fanns ett hus med vackra målningar i taket och ekdörrar prydda med lejonhuvud.
– Huset kallades Marinadhuset. Inredningen revs och rummen byggdes om till kanslirum med lägre takhöjd. Takmålningarna gömdes under de nya innertaken. Det enda som sparades var kakelugnarna och ekdörrarna. De skulle ha förts till avstjälpningsplatsen om inte jag tagit vara på dem. Jag bodde på Sveaborg då och lånade deras postkärra. Den var tillräckligt lång så att dörrarna fick plats. Jag rullade kärran längs Annegatan till Sveaborgsfärjan. För det mesta behövde jag inte betala något. Jag fick allting nästan gratis.
Arbetet med kakelugnar
Camilla restaurerar gamla ugnar men bygger också helt nya.
– På en gammal kakelugn bygger jag upp det gamla skalet och förnyar innanmätet som oftast är i dåligt skick. Ytan är nästan alltid i behov av sanering. Gamla kakel har oftast skavanker som måste repareras. Om något kakel fattas gör jag nya genom att framställa en form i vilken jag gjuter kakel-imitationen av eldfast material.
Det färdiga kaklet ytbehandlas och målas. Kakelugnen muras så att den går ut i en skorsten.
– Innan jag börjar bygga upp en kakelugn måste alltid någon från Brandverket kontrollera skorstenen och brandsäkerheten. Sedan bör stället där ugnen ska stå kontrolleras. Det gäller att studera ritningarna och se till att allt är i skick så att golvet håller tyngden. Om det inte funnits någon kakelugn där tidigare måste en ordentlig botten byggas.
Camilla fotograferar alltid den kakelugn som ska tas ner och börjar nedmonteringen nerifrån från första raden.
– Jag numrerar alla delar och kakel, skriver på målartejp som jag klistrar på delarna. Där antecknar jag också till vilken rad de hör.
Samma gäller för luckan var den ska sitta.
– Om jag tagit ner många ugnar samtidigt antecknar jag på luckorna till vilken kakelugn de hör. Delarna packas i lämpligt stora lådor så att de är lätta att transportera.
För att bli kakelugnssanerare bör man ha jobbat tillsammans med en murarmästare och murat själv. Det bästa är att praktiskt lära sig hur det går till. Det är viktigt att känna till vilka slag av material som används i ugnen och i själva eldstaden. När det gäller innanmätet används eldfasta- och rödtegel på olika ställen.
På 1970-talet träffade Camilla några mycket gamla murare som var hemma från Viborg. Hon fick se hur det gick till när de murade en ugn. Hon säger att de tillämpade samma metoder som kakelugnsmakaren Grimme i hennes företag gjorde.
Eget företag
Franz Herbert Grimme, var egentligen tysk men räknade sig som österrikare. Han hade genomgått en lång utbildning, varit gesäll i många år och utbildat sig till kakelugnsmakare.
– Han kom till Finland från Sverige, hade hört att jag jobbade med kakelugnar och tog kontakt. Av honom lärde jag mig att mura ugnar. Vi jobbade tillsammans i många år. Jag ville hela tiden lära mig att bli bättre på att mura. Jag hade satt upp och tagit ner många kakelugnar men jag ville veta om det fanns några knep jag inte kände till som kunde göra arbetet säkrare.
I början på 1990-talet startade hon ett eget företag. Det var ett aktiebolag med Grimme som ordförande och Camilla som verkställande direktör.
– Vi var tretton stycken som jobbade i företaget och arbetet räckte till. När det blev sämre tider i Finland och beställningsarbeten blev obetalda var jag tvungen att avsluta företaget. En tid jobbade jag ensam som näringsidkare och hade egen firma.
Då fick hon ett telefonsamtal från brukspatronen von Wendt på Björkboda gård på Kimitoön.
– Jag hörde till samma teatergrupp som hans en släkting som hade berättat att jag sanerar kakelugnar. Von Wendt och jag träffades på Svenska klubben i Helsingfors. Han berättade att han behövde någon som kunde sanera kakelugnarna på Björkboda gård. Jag jobbade sedan på gården i många år med att sanera kakelugnar och planera rummens färg och prydnadsmålningar.
Hon blev förtjust i trakten
– När projektet var klart flyttade jag från Helsingfors och bosatte mig på Kimitoön.
Camilla har på grund av en knäprotes varit tvungen att minska på arbetet. Men hon sanerar fortfarande och är glad över att den moderna människan i allt högre grad sätter värde på gammal byggnadskultur.
– I dag har yngre människor allt mera börjat intressera sig för gamla kakelugnar. De vill ha ugnar som har en historia. Men de gamla kakelugnarna håller på att ta slut och om man får tag på en är priset ofta högt.
Även om arbetet med att sanera kakelugnar minskar är Camilla inte sysslolös. Kreativiteten har inga gränser. Hon visar en axelremsväska av tovat ylle som hon gjort, lergökar i olika storlekar och andra små figurer i lera. På hennes skrivbord ligger ritningar med olika färgkombinationer. Hon uppträder på olika fester och sammankomster med gitarr och sång. Musiken har sedan unga år varit en del av hennes vardag. Hon tycker om att sjunga visor, countrymusik och ballader. Hon tar fram gitarren och sjunger Fjäriln vingad syns på Haga med en vacker och klar stämma.
Camilla trivs bra på Kimitoön i sitt hus som ligger omgivet av skog och buskar i byn Pederså långt från stora landsvägen. Huset är möblerat med gamla möbler som alla har en historia.
– Jag trivs med lugnet och närheten till havet.
Genom fönstret i sitt arbetsrum kan hon se hjortar som går och betar och orädda söker de sig in på gårdsplanen för att smaka på rosor och andra blommor. Det gäller att plantera sådana växter som hjortdjuren inte tycker om.
Text och foto: Christine Grandell