Siw Högnäs visste då hon var i 25-årsåldern att hon ville adoptera, oberoende om hon själv skulle föda egna barn eller inte. När hon som singel närmade sig 40 år beslöt hon att adoptera ensam.
Tanken på adoption väcktes hos Siw Högnäs i mitten på 1980- talet då hon var på en resa i Asien tillsammans med tre vänner.
– Det var en semesterresa, men jag hade också fått stipendium för att bland annat skriva om ett flyktingläger i Hongkong med båtflyktingar från Vietnam. Lägret var det hemskaste jag upplevt ditintills, berättar hon där vi sitter i köket hemma hos henne i Nedervetil.
Ett par år senare lämnade hon in en fullmäktigemotion om att Kronoby kommun skulle ta emot flyktingar. År 1989 kom den första gruppen från Vietnam.
Under en resa till Israel år 1992 tillsammans med sin syster och en väninna delgav Siw för första gången sina tankar åt någon annan om att adoptera ensam. Hon kände att det var dags och hon hade inte träffat någon lämplig livspartner. Systern och vännen stödde henne, väninnan har i själva verket själv adopterat barn senare i livet.
– När jag kom hem lämnade jag in adoptionspappren. Jag var då 38 år.
Siw som rest mycket i sitt liv och bland annat bott ett år i Israel på kibbutz har under sina perioder i Finland ändå alltid bott i sitt barndomshem tillsammans med sin mamma.
– Jag blev god vän med en ensamstående mamma från Vietnam med två barn som kom med den första flyktinggruppen. De var mycket hemma hos oss så mamma blev också bekant med dem och fick kontakt med deras kultur. Det tror jag underlättade för henne då jag ville adoptera. Hon var först orolig men den vietnamesiska mamman hade berett vägen. Mamma accepterade mitt adoptionsbeslut.
Att bo tre generationer i samma hus har sina sidor.
– För mig var det bra. Mamma var till stor hjälp. Jag tror att det varit bra för flickorna också att ha bott med en äldre generation. Mamma bodde här hemma tills hon blev dement och flyttade till vårdhem. Då var hon 95 år.
Alla länder accepterar inte ensamstående
Som ensamstående adoptiv- sökande måste man bland annat ha manliga förebilder. Siws numera avlidna bror och en god vän fick vara förebilder.
– Vissa länder accepterar inte ensamstående så valmöjligheterna var inte många. Då jag lämnade in pappren var Vietnam stängt till min stora besvikelse. Så jag tilldelades Etiopien som land. Kort därefter ringde man från Interpedia och frågade om jag vill byta land då Vietnam öppnats igen för adoption. Det ville jag. Sedan tog det knappa två år innan adoptionen blev av.
Lite jobbigt och frustrerande kändes adoptionsprocessen ibland med bland annat hemutredningen.
– Den kändes onödig på något sätt. Att man som adoptivsökande måste gå igenom så mycket som samhället struntar i då det gäller andra blivande föräldrar som inte adopterar. Och visst var det ett papperskrig.
Hösten 1994 fick Siw besked om att en liten flicka väntade på henne på ett barnhem. Sedan följde en jobbig tid angående när resan faktiskt skulle bli av, men den 15 december satte hon sig på tåget ner till Helsingfors och flög vidare nästa dag.
– Jag hade hunnit fylla 40 år och var van vid att vara och resa ensam, men tanken på om Elin kommer att acceptera mig var jobbig. Oftast åker flera familjer samtidigt och hämtar sina barn, men nu var det bara jag och det fanns ingen att dela upplevelser och känslor med. Jag var verkligen ensam och skulle ha velat dela glädjen med någon, men på den tiden fanns varken internet eller mobiltelefoner.
Blev mamma 1994
Elin är född i juni 1992. Hon lämnades på barnhem nästan genast efter att hon fötts. Att hon skulle heta Elin var klart sedan länge.
– Jag hade bestämt mig att om jag någonsin får en flicka ska hon heta Elin efter min mormor.
Resan och överlåtelsen gick bra. Elin var ett lättskött barn. Den 20 december 1994 hölls ceremonin som gjorde att Siw officiellt blev mamma. Sedan återstod att lära känna varandra och vänta på att Elin skulle få sitt pass.
– Det kunde ta 2–6 veckor. Vi bodde på hotell. Det kändes märkligt då jag var ensam med henne. Vi hade ju inget gemensamt språk.
Språkträningen inleddes redan på hotellet för Siw hade med sig svenska böcker. Elin lärde sig snabbt. Kanin var det första ordet hon lärde sig.
Passet beviljades så fort att Elin och Siw kunde ha hunnit hem till julaftonen, men flygbiljetterna gick inte att ändra så de kom hem på annandag jul, knappa två veckor efter att Siw rest iväg.
– Elin tydde sig till mig ganska snart. Det var verkligen ”min mamma”. Tyvärr fick jag inte vara hemma någon lång tid med henne. Jag kommer inte ens ihåg hur länge det var. Men mammaledigheten var mycket kortare för en adoptivförälder jämfört med andra föräldrar.
Siw är tacksam för att kommunen ställde upp med bra dagvård. Hon jobbade skift då och hade en dagmamma som kom hem till henne.
– Jag strävade till att ha dem hemma så mycket som möjligt.
Ansökte om visum tre gånger
Siw pratar om ”dem” för ganska snart lämnade hon in en andra adoptionsansökan.
– Elin behövde ett syskon och Lien kom sommaren 1997, två och ett halvt år senare, den 25 maj 1997. Hon hade just fyllt ett år. Processen gick snabbt. Jag fick veta om henne redan då hon var två veckor och blev lovad att få hämta henne på hösten, men det drog ut till våren ändå. Lite frustrerande var det. Jag hann ansöka om visum tre gånger.
Förutom adoptionsprocessens olika skeden gick det heller inte alltid så lätt till på jobbet.
–Arbetsgivarens bemötande vid en av adoptionerna för- vånar mig ännu. Det närmade sig jul och arbetsgivaren krävde att jag måste säga när jag åker till Vietnam. När jag inte kunde ge ett rakt besked eftersom jag själv inte visste fick jag höra att ”Du utnyttjar företaget”. Mina arbetsuppgifter ändrades vilket ledde till att jag fick sämre lön då jag inte jobbade skift längre. Jag upplevde att det inte fanns någon förståelse från arbets- givaren. Jag har förlåtit men inte glömt.
Läs mera i Kuriren nummer 12-2019
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
