Sonja Silander i Pargas hade inte svarat på en kontaktannons tidigare, men det var något med Mikael Borgmästars annons som tilltalade henne. Snart är det 18 år sedan hon svarade och blev Essebo i Österbotten.

Sonja Silander var ensamstående med tre små barn och bodde i lägenhet i Pargas. Hon var inte Kurirenprenumerant, men den här dagen då hon kom hem hade hon fått Kuriren via sitt brevinkast. På den tiden sändes Kuriren ibland ut gratis till hushållen. Om det var en sådan gång eller om det var någon annan som gav henne en gåva vet ingen. Det ledde i alla fall till att Sonja bläddrade i tidningen på kvällen, då barnen somnat, och ögonen föll på en kontaktannons som hon tyckte verkade trevlig.

– Han, en jordbrukare från Österbotten, sökte en kvinna i 25–35-årsåldern och barn var inget hinder.

Sonja svarade samma kväll. Och hon blev mycket förvånad då hon bara några dagar senare fick svar.

För Mikael Borgmästars var det andra gången han lade in en kontaktannons i Kuriren. Första gången fick han också svar, men det förhållandet blev inte långvarigt.
– Jag hade skruvat med traktorn hela kvällen, kom in och skrev en ny kontaktannons halv ett på natten utan att tänka desto mer på formuleringarna.

Ett första besök i Esse

De första breven (som finns i behåll!) ledde till fler brev, telefonsamtal och sms – och förstås en första träff. Sonja minns den långa resan. Hon steg på bussen klockan åtta på morgonen i Åbo, men först vid halv fyra ungefär kom bussen till Jakobstad.

– Den sista sträckan var vi inte många i bussen. Busschauffören bad mig komma längre fram i bussen och prata. Han undrade vad en Pargasbo skulle göra uppe i Österbotten. Jag berättade och då vi kom till stationen i Jakobstad stod en man lutad mot en blå Volvo. ”Det är nog han som står och väntar på dig där”, gissade chauffören.

Han hade inte bara rätt. Det kändes också rätt från första början både för Sonja och Mikael. Hon visste då inte mycket om Österbotten och orten Esse var helt ny – till och med ortnamnet för henne. Mikael visste å sin sida inte mycket om Pargas heller. Men under de senaste 17,5 åren har de båda lärt sig mycket om varandras hemorter.

– Språket har egentligen aldrig varit några problem. Men jag kan fortfarande tycka att det är lite lustigt att hon säger ”inga” i stället för inte, säger Mikael.

Sonja hade svårt med dialekten som de äldre på orten pratade, främst Mikaels farmor som hon umgicks en del med.
– Men med tiden lärde jag mig. Jag är tvåspråkig själv och barnens pappa var finsk så jag har talat finska med barnen. Men med Mikael talar vi svenska.

Barnen ett plus

Hennes tre barn var under skolåldern när de flyttade och speciellt sonen var förtjust. Han hade ju från första stund gillat Mikaels traktorer och kossorna i ladugården.

– Han lärde sig Essedialekt efter cirka två veckor!

Egentligen borde det kanske ha stått ”barn är ett plus” i Mikaels kontaktannons för han har verkligen tyckt om att han fick bli pappa samtidigt som han träffade sin livspartner.

Sonjas pappa sa när hon berättade att hon första gången skulle åka upp till Österbotten och träffa en man att hon genast skulle komma hem ”om det är en omöjlig en”.
– Jag visade foton på honom och sa att han inte verkar omöjlig.
Senare blev pappan och Mikael också goda vänner och hennes syskon tyckte från första början när de träffade Mikael att Sonja fått en ”lottovinst”.

Köpte Volvon tillbaka

Att svara på en annons som en jordbrukare från Österbotten skrivit var inte främmande, kanske dels för att Sonja gått i husmodersskola och därmed
varit på Brusaby och bland annat lärt sig mjölka. Mikael hade 25 mjölkkor då de träffades.

Mikael jobbar oftast ensam i skogen, men då det kommer till skogsplantering brukar Sonja vara med.

Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

Läs mera i Kurien nr. 10-11-2019

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken