”En enda liten katt gör att man inte kommer hem till ett tomt hus – man kommer hem” är mitt favoritcitat av Pam Brown. För mig är det katten som ger mig den varma, trygga känslan av att nu är jag hemma, nu får jag kravlöst vara mig själv. Med tillgivenhet hälsar den spinnande katten mig välkommen hem när jag än kommer. Men orden liten katt kan bra bytas ut mot en varm kram, skrikigt barn, doftande kaffekopp, hög med smutstvätt…
Vi behöver alla något som ger oss känslan av ”hem” ifall vi vill trivas där vi bor, antingen det är för en längre eller kortare tid. För mig är det både min lilla lurviga katt och min sambo. Katten möter mig i dörren med sin lurviga, spinnande tillgivenhet, min sambo möter mig med sin kärlek.
Mitt hem är en underbar, underlig blandning av minnen och sådant jag (hittills) varit med om. En gammal soffa, en sliten matta under soffan, en brun, stor kista som var besvärlig att få hem från en loppmarknad på Kökar men som nu är ett så praktiskt förvaringsställe för allt som kanske någon gång behövs.
Under stegen upp till vindsvåningen där riktigt onödiga saker samlas, står den gamla Singer trampsymaskinen som min mormor använt och som nu tjänar som bord. I det lilla vardagsrummet står ett piano som jag aldrig lär mig spela på, men det är ändå till stor glädje när mina musikaliska släktingar kommer på besök.
Ovanför pianot hänger en liten ikon som föreställer ärkeängeln Mikael. Ikonen påminner mig ständigt om hur viktig vår kamp mot ondskan i vår värld är. Det runda matbordet i köket är hjärtat i vårt hem. Här börjar jag dagen med två stora muggar hett, starkt kaffe och ser hur dimmorna dansar från bäcken upp över åkern, här slutar dagen när månen tittar in genom fönstret.
Vid bordet samlar jag vänner och släktingar för glada måltider och mysiga kvällar. Här har många tunga känslor och tankar bearbetats och nytt hopp har fötts. Och det är vid bordet jag (och katten) sitter i skrivande stund, naturligtvis.
Lyfter jag blicken ser jag ut över de åkrar och skogar och berg som jag älskar så högt, jag ser stenen där skatorna brukar sitta för de vet att där ibland kan finnas någon läckerhet.
På våra väggar hänger både inramade foton och tavlor. En tavla har min syster målat; den är lite trolsk och mystisk och får mig att tänka på steniga sydösterbottniska stränder. På kylskåpsdörren finns en papperskopia av Axeli Gallen-Kallelas ”Kärring”, på bilden står kärringen med uppsvälld mage barfota vid en gärdsgård, sträcker fram sin knotiga hand mot en grårandig katt. Bilden är en påminnelse om att tiden ohejdbart går obarmhärtigt fram.
Jag tycker om att vara hemma. Jag tycker om att syssla, baka, ibland till och med att städa. Jag tycker om att ”bara vara” hemma när jag är ledig, sitta framför en brinnande brasa en mörk, regnig höstkväll, äta äpplen och lyssna på musik eller läsa, prata i telefon, skriva. Jag tycker om att tända stearinljus när kvällen blir mörk.
Vi har en tv som jag inte brukar titta på men den står nu där i ett hörn och samlar damm. Vi har en radio i köket, den är nästan hela tiden påslagen men ljudvolymen är så låg att somliga inte hör den. För jag vill inte lyssna aktivt förutom när jag diskar. Vi har ingen diskmaskin. Vårt hem speglar oss, en gång sade en gäst som inte tidigare varit här att det här hemmet ser precis ut så som hon tänkt sig efter att hon lärt känna mig.
Tvingas jag längre tider vara borta hemifrån drabbas jag av en oerhörd hemlängtan. Mitt hem är platsen där jag gömmer mig för omvärldens ondska. Mitt hem är platsen där jag finner vila och glädje i att göra sådant jag själv vill. I mitt hem får ingen göra mig illa.
Jag vet att det finns människor som kan känna sig hemma var som helst, så inte jag. Jag vet att det finns hemlösa som är hemlösa av egen vilja och det är något fullständigt obegripligt för mig. Jag vet att det finns goda människor som osjälviskt förmår öppna dörren till sitt hem för hjälpbehövande och det beundrar jag.
Jag vet också att det finns många som jag, som bor i helt ordinära små hus och känner att de bor i det bästa av alla hem.
text och foto: Anne Giljam