READING

Det började vid mosters gungstol – ett helt liv fö...

Det började vid mosters gungstol – ett helt liv för Gud

image_print

Ulla-Christina Sjöman var inte mer än fyra år den gången hon hade sin första upplevelse av Guds närhet. Moster Helmi läste om hur Gud skapat allt och alla. Hon pekade ut genom fönstret på träden vid Skarpskyttegatan i Helsingfors och blommorna i träden. Och där gick kusken Cederbergs far, som bodde i kvarteret. Det stimulerade den lilla fyraåringens tankeverksamhet.
Moster Helmi fick den gången en skur av frågor över sig.
– Men, moster Helmi, varför skapade Gud egentligen människan, undrade den då fyraåriga Ulla-Christina Sjöman.
– Jo, ser du, svarade moster Helmi, det var så att Gud ville ha någon som sköter om allt han skapat. Någon att samarbeta med.
– Det var början för mig, berättar Ulla-Christina. Gud ville ha mig att samarbeta med. Därur växte sedan den teologiska grunden fram.
Ulla-Christina Sjömans moster Helmi var lärare i franska och tyska men utan tjänst i skolan. Hon haltade nämligen, och den tiden ansågs det inte lämpligt att vara lärare om man hade ett fysiskt handikapp. Men moster Helmi ordnade gärna olika slags trevligheter för systerdottern och hennes kamrater. Hon lekte med barnen och framför allt satt hon i sin gungstol och läste högt. Det kunde vara sagor, men det Ulla-Christina Sjöman helst minns efter närmare 90 år är stunderna med den bibliska historien.
Medicin blev teologi
Tanken var att Ulla-Christina skulle börja läsa medicin efter studentexamen vid Nya svenska samskolan. Men den dörren stängdes och det fick bli teologi i stället.
Hon hade under hela uppväxttiden och ungdomsåren varit aktiv i Norra svenska församlingen och det var i hemförsamlingen hon fick sin första tjänst 1950 som ”kvinnlig teolog” som det hette på den tiden. Prästvigning var inte alls möjlig för kvinnor.
1967 tillträdde hon tjänsten som lektor i Lukas (nuvarande Petrus) församling i Helsingfors, som kom att bli basen för en verksamhet som för Ulla-Christina Sjöman sträckt sig långt efter pensioneringen och som alltjämt är ett dominerande inslag i församlingens veckoprogram.
Där tilldelades hon ansvar för Munksnäs och Mejlans, där hon besökte gamla och sjuka, ledde olika kretsar och tog hand som veckogudstjänsterna.
– Jag mötte i min tjänst människor som hade olika problem. Och jag inneslöt dem i den så kallade kyrkobönen, där man kan ta upp lokala och aktuella angelägenheter. Jag såg att de hade allt och ändå saknade något.
En betydelsefull Stockholmsresa
I början av 1970-talet började visst inflytande från den så kallade karismatiska väckelsen märkas också i Finland. Den hade börjat i USA och gick över alla samfund och kyrkliga gränser.
Det var som om kristenheten återupptäckte de andliga gåvorna som nämns i Korint-
hierbrevet i Bibeln. Till exempel tungotal och helande genom bön, som tidigare bara förekommit inom pingströrelsen, rapporterades från de gamla etablerade kyrkorna.
När en grupp medlemmar i församlingen beslöt att åka till den stora konferensen
Karisma 72 i Stockholm, blev Ulla-Christina Sjöman orolig och fick kyrkoherdens tillstånd att följa med för att se till att medlemmarna inte blev utsatta för osunt andligt inflytande.
På konferensen mötte hon inte alls det hon befarat. I stället innebar dagarna i Stockholm en fördjupad och ny inriktning i tjänsten. Uppmuntrad av det hon såg och hörde på konferensen bad hon Gud om en speciell gåva. Och den gåvan blev förebedjarens gåva, som visade sig få stor betydelse för både Ulla-Christina Sjöman och för många människor över hela Finland och över språkgränsen. 1974 började lovprisningsandakter i Munksnäs kyrka med plats för förbön.
– Vi började se följder av förbönen. Människor blev helade.
Men Ulla-Christina Sjöman avvisade alla försök att kalla henne ”helbrägdagörare”. Den gåva hon fått var förebedjarens och det som skedde var bara en följd och bönens verkningar. Konsekvent avvisade hon all uppmärksamhet kring hennes egen person. Hon vidhöll att den ende som verkade och hade någon betydelse var Gud.
Över alla gränser
Ordet om gudstjänsterna spreds och fler och fler människor började komma, också från finskspråkiga församlingar. Munksnäs kyrka är inte speciellt liten, men i början av 1980-talet blev veckogudstjänsterna så välbesökta att alla inte fick plats. De flyttades nu till Munkshöjdens kyrka som rymmer 600 personer och fick sitt nuvarande namn: Förbön och tack.
– Medvetandet om veckogudstjänsterna spred sig. Till exempel en kyrkoherde i
Rovaniemi sände in flera önskemål och bön för speciella behov. Och nu när både han och jag är pensionerade, sänder han fortfarande in förbönsämnen.
Det är enkel och stilla gudstjänst med en kort predikan och möjlighet att skriva ned förbönsämnen. Tillsammans med det som kommit in under veckan läggs de på altaret och man ber för dem.
– Jag upplever att Gud leder och jag får klarhet om att jag ska be för någon speciellt. Jag minns just nu en Heikki i Savolax som blivit hemskickad eftersom man inte längre kunde göra något på sjukhuset.
Frun vaknade förskräckt. Maken var inte längre i sin säng.
– Det visade sig att han var i köket och undrade var kaffeburken var. Han var hungrig och hade beslutat att laga något att äta åt sig.
När frun tog kontakt med sjukhuset och berättade vad som hänt, blev den förvånade reaktionen: ”Elääkö hän vielä?”(”lever han ännu?”).
– Ett annat exempel på vad som kunde hända var en kväll när det var särskilt kallt och blåsigt ute. Ungdomar rörde sig vanligen runt köpcentret och kyrkan i Munkshöjden och den här gången hade ett gäng tonårspojkar kommit in i kyrkan. Vaktmästaren var besvärad och undrade vad de skulle göra. Jag gick till dem och sa ”Välkomna!” ”Får vi komma?” ”Ja.” Något mycket enkelt som fick en fortsättning. Jag minns speciellt en av dessa pojkar som nu är läkare och en aktiv förebedjare.
Tjänsten tar aldrig slut
Förbönstjänsten fortsätter.
– Varje vecka kommer buntar av brev med begäran om förbön. Jag ber för alla att Guds vilja ska få ske i deras liv och deras omgivning. Många har speciella önskemål, ibland långa brev. Men jag ber min bön att Guds vilja ska ske. Det är det bästa för varje människa. Så enkelt är det, avslutar hon och klappar på moster Helmis gungstol.
Det var där det började och där sitter hon nu själv.
När jag återvänder för att hämta datorn jag glömt kvar, kommer jag rakt in i ett
bönemöte. Ett medelålders par sitter böjda i bön tillsammans med Ulla-Christina Sjöman. Tjänsten är inte avslutad. Den pågår hela livet.
Text och foto: Hans Växby

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM