READING

Från överviktig till "för smal"

Från överviktig till "för smal"

image_print

Medan Lotta Sundell var överviktig upplevde hon att hon klassades som mindre värd som person. Nu, 65 kilo lättare, väcker hennes kropp fortfarande känslor. Men nu anses hon vara för smal.
Få av oss vill erkänna våra fördomar, men faktum är att de finns där ändå – och de märks ofta trots att vi kämpar för att gömma dem. Barnskötaren Lotta Sundell i Karleby var överviktig i många år och upplevde det som ett problem när hon gick med andra besvär till sjukvården. Fast det var återkommande bihåleinflammationer som hon kom för, så ville läkaren till
exempel att hon skulle erkänna att hon var ute efter sjukskrivning för att det var för tungt att jobba då hon var överviktig.
– Det kändes ibland som att mina andra problem sällan togs på allvar, eftersom jag var så tjock.
När hon för cirka sju år sedan skulle genomgå en bröstförminskningsoperation för att hon hade ont i nacke och axlar sade kirurgen att han inte opererar någon som är så överviktig. Så hon beslöt sig för att operera bort en del av sin magsäck för att kunna gå ner i vikt.
Ett och ett halvt år senare opererades hon igen. Det lösa skinnet som blivit överlopps sedan hon gått ned i vikt utgjorde en infektionsrisk.
– Fyra kilo hud opererades då bort. Jag brukar ibland skämta om att jag är 48 år, men har en navel som är bara fyra år gammal!
Lotta Sundell har alltid haft lätt för att skämta och roa andra. Hon hör till revyrävarna i Karleby ungdomsförening. Inom teatern tycker hon att hon får utlopp för det hon behöver.
– Den är mitt rusmedel, livets elixir. I många år har jag tänkt ta ett mellanår men det går inte. Jag tycker inte att jag behöver någon idrottsform. Jag vill inte vara bäst eller tävla. Teater är samarbete. Där får man dessutom uttrycka sig på alla vis.
De flesta hade antagligen skrattat åt henne ändå när hon spexar på scenen, men kanske blir det lite roligare ibland när den som är väldigt tjock vågar bjuda på sig själv. Största delen av oss är ju uppfostrade till att inte skratta åt den som är tjock och andras utseende överlag.
Lotta Sundell uppför ofta monologer. Ett år handlade en revymonolog om att hetsäta, Haståmaate (snabbmat), och om att vara tjock medan hon ännu var tjock. Lotta satt med en hamburgare i ena handen och en dryck i den andra och skämtade om ätande och vikt.
– Eftersom jag inte kände igen mig i gottandet i snabbmat var den sketchen inte så svår att göra. Värre tyckte jag en annan sketch var där jag skulle dra på mig strumpbyxor och därmed vara halvnaken. Jag hade sådana komplex för mina armar och lår. Med en peruk på huvudet var det lättare att gå in i rollen. Då var jag någon annan och inte Lotta.
Sen pubertet
Lotta har inte alltid varit tjock.
– Jag var platt som en pannkaka då jag gick ut nian. Då menar jag platt i betydelsen att jag inte ens hade några bröst. Först som 18-åring kom min mens igång.
Men den var oregelbunden, tog pauser på två eller tre månader. En läkare ordinerade henne p-piller.
– Trikvilare hette medicinen. Då började allt växa.
Också själva Lotta.
– När jag var en bit under 30 år var jag rejält fet. Fet är det rätta ordet.
När hon ätit p-pillersorten i åtta år började en sjuksköterska, som hon besökte i ett annat sammanhang, att fundera på sambandet mellan medicinen och övervikten.
– Hon hade läst mycket om medicinen och såg helt klart att jag svällt upp och blivit överviktig som en biverkning. För jag åt inte mer mat eller sötsaker än de flesta andra. Jag köpte inte grillmat varje kväll eller tröståt, vilket de flesta verkade tro.
Har du svalt en fotboll?
I sitt jobb på dagis fick Lotta då och då frågan av barnen om hon svalt en fotboll eller om hon var gravid.
– Överlag har jag inte brytt mig om kommentarer från andra. Jag fick heller inte så många. Men när barn använder ordet ”gravid” förstår man att de måste ha hört det av andra vuxna. Sådana kommentarer blev ofta ringande kvar i öronen och då kunde jag känna ilska.
Efter att Lotta gått ner så här mycket i vikt är det många som inte känner igen henne längre. Det är på rösten de märker vem hon är, eller genom att hon själv säger vem hon är.
Med så här stora viktminskningar har Lotta också varit tvungen att byta ut sin garderob helt.
– Till och med fötterna gick ned en storlek.
Gastric bypass heter det när man opererar bort en del av magsäcken. Lotta opererades 2011 och andra gången ett och ett halvt år senare. För två år sedan utfördes även bröstförminskningen. Operationerna har lett till att hon inte längre har ont i nacke och axlar.
– Men några andra hälsofördelar har jag inte märkt av. Jag hade inte andra hälsobesvär tidigare heller medan jag var överviktig.
Däremot har hon mer ork och lust att röra på sig efter operationerna och gör det gärna.
– Jag fryser ofta numera. Jag har visserligen alltid varit frusen av mig, men den här sommaren har varit otrolig. I början på augusti hade jag redan strumpbyxor och utebyxor över jeansen.
Känner ingen hunger
Efter operationen känner Lotta ingen hunger eller doft av mat. (Det senare tror hon beror på alla bihåleinflammationer.) Då hon väl börjar äta kan hon dock känna att hon var hungrig och att maten smakar bra. Matlusten kommer först då hon äter, då hjärnan inte längre ger någon signal om att hon är hungrig.
– Av den anledningen är det bra att jobba på dagis, då har jag matrutiner. Under lediga dagar kan jag glömma att äta eftersom jag inte känner hunger. Så rent matmässigt är semestern en mardröm.
Att ha en förminskad magsäck innebär att Lotta får hjärtklappning om hon äter för mycket, så det undviker hon. Det innebär till exempel att hon vanligen bara äter en fjärdedel av en pizza i normalstorlek, möjligen orkar hon med halva.
– Jag älskar sallader men därifrån får jag inga vitaminer så jag äter vitamintillskott. Varje år i januari och december har jag dessutom järnbrist, så jag äter så många piller att jag nyligen skaffat mig en dosett för att hålla reda på dem alla! Tidigare hade jag svårt att komma ihåg att ta dem.
– Det finns en viss bild av hur en kvinna ska se ut – som en barbiedocka. Jag har svårt att ta emot komplimanger om min vikt och mitt utseende. Det känns som att jag aldrig kan vara rätt. Först var jag för tjock och nu anser många att jag är för smal. Det är som att några skulle sakna det omfång som tidigare fanns runtom mig. Enligt mig är det viktigaste att jag själv trivs i min kropp, men visst vore det roligt att kunna ta till sig komplimanger på rätt sätt.
Hon hör bisatsen som numera sällan kommer. Den börjar med ”men”, till exempel ”Oj, vilken fin klänning, men du är för tjock/för smal”.
– Jag har menat de kommentarer jag gett om folks hårfärg, vikt och utseende överlag under de gångna åren, men på något sätt har jag ändå svårt att veta om folk menar vad de säger när de ger mig komplimanger.
Spelar och regisserar
Lotta har stått på amatörteaterscenen i snart 35 år. Hon har lett barnteatergrupper och regisserat barn- och ungdomspjäser i 19 år inom Karleby uf. Farser för vuxna har hon regisserat sedan sju år tillbaka. I Nedervetil har man traditioner med farser i höstmörkret och de senaste åren är det Lotta som regisserat dem.
I augusti i år regisserade hon Ronja Rövardotter utanför Karleby uf:s lokal, Jungsborg, i Karleby.
– Det är första gången någonsin som vi har uteteater och vi valde medvetet att inte ge pjäsen medan andra sommarteatrars verksamhet pågår. Här deltar många av mina barn och ungdomar från barnteatergrupperna men även vuxna. Vi kallar detta familjeteater.
Gillar handarbete
Lotta Sundell saknar inte sitt gamla liv och sin gamla kropp. Teatern kan hon inte leva utan och trots att hon satsar så mycket fritid på den har hon ändå tid och behov av att pyssla och handarbeta. Hon gör vikingasmycken om någon vill ha – på sena kvällar och nätterna vanligen, eftersom hon jobbar på dagen och ofta spelar eller regisserar teater på kvällarna.
– Jag älskar att sticka och lärde mig i oktober i fjol, äntligen, att sticka hälen på ett par sockor. Till julen hade jag stickat 15 par. Det var bra för då jag insåg att jag inte hade köpt julklappar till någon kom jag att tänka på att jag hade stickat sockor så att det räckte till alla.
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM