Mr Snellmansal kallades han nyligen för i Karleby stads tidning. Pekka
Kuusansalo har i 17 år haft hand om Karlebys konsertsal Snellmansalen. Nästan lika länge som han varit nykter.
Våren 2017 uppdaterar Pekka sitt Facebook-konto: ”Nykter i 18 år!”. Att han förra sommaren firade sin 60-årsdag ser han som ett under. I femton år konsumerade han mycket sprit. Flera av hans vänner klarade det inte. De söp ihjäl sig eller begick självmord. Själv skötte han jobbet länge. Det var helgerna han söp på, och så småningom också på lilla lördag, onsdagar.
– Men som flera av mina dåvarande flickvänner sade, efter en blöt helg med så mycket sprit är man inte i skick på måndagen, även om man tror det själv.
Den som drabbas av sjukdomen alkoholism förnekar ofta länge hur det är ställt. Så var det också för Pekka.
– Jag har supit bort många fina flickvänner, slutligen också min dotter och min dåvarande fru. Relationen till min dotter och min exhustru har kunnat återupptas senare. Det är ofta så att alla andra omkring dig ser att något är fel och att man närmar sig en katastrof, men själv är man den sista att inse det. Det viktigaste hade blivit att dricka.
Gruppmöten hjälpte
Genom att söka sig till grupper av individer med samma problem som han själv kom han slutligen loss. Vändpunkten kom under den tiden han jobbade som klädförsäljare och han hade besök från Esbo av en kompanjon.
– Vi skulle basta och han avböjde bastuölen och sa att han gärna ville ha vatten
eller en lemonad. Jag förstod ingenting. Men vår vänskap föddes där. Ett tag senare talades vi vid i telefon då jag hade svår baksmälla. Min vän sa då att han ska berätta sin livshistoria för mig om jag någon gång får en insikt om att sluta leva som jag gjorde.
Livshistorien var att mannen en gång varit en mycket framgångsrik affärsman, men både sin firma och familjen hade han supit bort. Nu hade han varit nykter i 15 år och påbörjat ett nytt liv som affärsman. Mannens livshistoria gjorde intryck på Pekka som sökte upp möten för alkoholister som ville bli fria.
– Inte slutade jag dricka efter det första mötet, men min syn på livet och mitt tankesätt började förändras. I grupperna jag gick till fanns lärare, läkare, poliser … Flera av dem kände jag men deras problem hade jag inte känt till. De hade varit nyktra i flera år.
Tog en dag i taget
Hans nya vänner i grupperna uppmanade honom från början att ta en dag i taget och varnade honom för att ta det första glaset. Det första året som nykter koncentrerade han sig på enbart en sak: att han ville sluta leva som han gjort.
– Jag ville sova på nätterna, lugnt. Vakna på morgonen med klar blick.
Han går ännu på möten, även utomlands när han reser, för att det ger så mycket att möta andra som också blivit fria från sitt missbruk.
– Numera ser mina resor helt annorlunda ut. Tidigare visste jag inte ens vilket land jag var i eftersom meningen med de resorna var att dricka.
Via mötena kommer han i kontakt med sådana som han själv var en gång och han blir glad för var och en av dem som klarar av att bli nykter.
– Men ingen kan hjälpa innan man själv inser att det är en sjukdom man har. Därför är det så svårt. Många förnekar in i det sista.
Bastuölen ett måste
Det var inte så att den första ölen gav mersmak och han blev fast direkt. Snarare tänkte han redan då att man inte får låta alkohol börja regera över sig utan man ska ha ett bra förhållande till den. Men när han väl var ute i arbetslivet där han jobbade intensivt och hårt började veckosluten allt oftare gå ut på att dricka mycket.
– Det var omöjligt att basta utan bastuöl och takten på drickandet trissades hela
tiden upp. När diskovågen kom var det helt otroligt fint att sitta på puben på vecko-
sluten.
Supandet fick alltmer fart.
– Jag dömer inte den som vill dricka alkohol. Det är okej för mig. Vi har vin och öl hemma och det bjuder jag gästerna på. Själv dricker jag inte en droppe.
Blev tvåspråkig
Pekkas pappa var från Karelen och mamma från Kaustby. Han växte upp med svenskspråkiga vänner på Kyrkbacken i Karleby och gick bland annat i svenskspråkigt dagis. Att han på så sätt blev tvåspråkig är han mycket tacksam för. Inte minst i sitt nuvarande yrke har han nytta av det. Vaktmästare hette tjänsten då han började jobba i Snellmansalen. I dag innehar han titeln konferens- och konsertvärd.
– Då jag började fanns handelsinstitutet ännu här i samma byggnad och det arrangerades färre konserter, men mer seminarier. Jag har räknat ut att jag genom åren deltagit i arrangemanget av 1 600 seminarier, fester, konserter och andra händelser.
Att jobbet är oregelbundet passar honom som hand i handsken. Han vill inte ha ett åtta till fyra jobb, och absolut inte sitta bakom ett skrivbord på ett kontor. Jobbet har han växt in i. Inte kunde han mycket om ljud- och ljussättning då han började men han har lärt sig med åren.
– Jag kompenserar långa, oregelbunda arbetspass med att vara i naturen. Jag trivs speciellt vid villan och havet. Och njuter av god mat och bastu med vatten eller gul lemonad i stället för bastuölen.
Stort Beatlesfan
Pekka spelar själv gitarr och är mycket musikintresserad och att Mellersta Österbottens Kammarorkester har Snellmansalen som sin hemmakonsertsal är för honom en ära.
Han var ett stort Beatlesfan som yngre när gruppen slog igenom. Den klassiska musiken betyder också mycket för honom i dag.
Yrkesmässigt gick han i sin fars fotspår och blev försäljare.
– Min första moped tjänade jag ihop till genom att jobba med pappa, också min första bil, en bubbla från 1962. Jag har sålt många olika saker: aktersnurror, kläder, bilar och så vidare. I princip allt utom mig själv, säger han och skrattar.
Förutom gruppmötena med personer med liknande problem säger han att hans nuvarande arbete helt säkert hjälpt honom att komma på rätt köl igen. Den bästa belöningen i det nyktra livet är livets rikedom. Det går enligt Pekka inte ens att mäta i pengar. Han njuter av att ha livet i balans.
– Jag firade mina 60 år på villan i Öja förra sommaren. Cirka 130 gäster kom. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag fick fylla 60 år. Så som jag levde var det långt ifrån en självklarhet att jag skulle bli 60 år.
Med tanke på de kamrater som begick självmord ger han inget för de lugnande piller som delas ut inom vården.
– Det löser inte det egentliga problemet.
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
Musiken räddade honom från fördärvet
