Henrik är en riktig sjöbjörn och äventyrare

Henrik Backa i Kalax Närpes, har alltid tyckt om att jaga och fiska och röra sig ute till havs, både på och under vattnet. Det finns en spänning och verklig utmaning i att vara ute till sjöss eller under vattenytan och veta att det bara är på naturens villkor om man kommer att klara sig, säger han.
Sitt stora intresse för dykning, jakt och fiske hade Henrik Backa också stor nytta av i sitt arbete som polis i Närpes i 34 år. Nu när båtsäsongen närmar sig förbereder han sin båt för sommarens charterturer ute i Närpes skärgård.
Henrik är född och uppvuxen i Kalax och bor med sin fru Margareta intill sitt barndomshem, där hans föräldrar ännu bor.
– Mitt intresse för havet, jakt och fiske vaknade redan då jag var liten pojke, berättar Henrik.
Närheten till vattnet i hembyn Kalax gjorde att det blev där han tillbringade mycket av sin tid.
Redan som liten började han simma och dyka så fort det gick på somrarna. Under tonåren, medan han gick i skolan, sommarjobbade han vid Närpes brödfabrik och drömde då om att bli konditor.
– Men den utbildningen gick på finska och jag kunde inte språket tillräckligt bra då ännu för att våga mig dit, så i stället utbildade jag mig till kock vid yrkesskolan i Vasa, berättar Henrik.
Överraskande vändning i yrkeskarriären
Sen arbetade han en tid vid brödfabriken och for därefter till Vasa och gjorde sin militärtjänstgöring där. På finska. Några år senare blev det plötsligt något helt annat.
– En tjänst, icke ordinarie, som polis blev ledig i Närpes och jag uppmanades att söka den. Det här var i mitten av 1970-talet och jag fick tjänsten. Där stannade jag ända tills jag gick i pension för några år sedan, säger Henrik som trivts med polisyrket under alla år.
– På den tiden kunde man få en tjänst utan desto mer utbildning, konstaterar han.
Efter några månader i arbete for han till Tammerfors och gick en fyra månaders aspirantkurs som den tiden krävdes för att bli yngre konstapel. Efter det var han också i Esbo på en utbildning som kallades manskapskurs. Sen blev det otaliga kurser under arbetskarriären.
– Jag undervisade också själv i flera olika repriser i Tammerfors för blivande poliser och vid fortbildningar, främst i vapenhantering och självförsvar. Jag har genom mitt intresse för jakt också alltid varit intresserad av vapen och även om man som polis förhoppningsvis aldrig kommer att behöva använda sitt tjänstevapen, finns det ändå till för att användas i yttersta nödfall i självförsvar för att man ska känna sig säker i arbetet.
Henrik har tyckt om arbetet som polis. Han har inte varit rädd även om det ibland nog förekommit hotfulla situationer, medger han.
Aktiv i dykarklubben Scuba-77
År 1977 ordnades det för första gången i Närpes en kurs i dykning med aggregat och Henrik anmälde sig genast. Det blev starten till sportdykarklubben Scuba-77 i Närpes. I år firar klubben sitt 40-årsjubileum.
– Vi var ett gäng entusiaster som genast efter kursen grundade Scuba-77 och jag var den första styrelseordföranden.
Sedan dess har han varit styrelsemedlem i många år och aktiv medlem. De senaste åren har han varit mindre aktiv, kanske på grund av stigande ålder, erkänner han leende.
– Efter starten var vi i många år väldigt ivriga och ordnade alla möjliga dykarläger, resor och skaffade utrustning.
Henriks fru och familjens två barn var ofta med på helgerna ute till sjöss då Scubadeltagarna övade dykning. Barnen, som nu är vuxna, har också varit aktiva dykare. Deltagarna gjorde också resor, bland annat till Norge, Medelhavet, Röda havet och ända till Mexiko. I Röda havet var Henrik nere på över 50 meters djup.
– Vattnet i Röda havet var så klart att fast det var så långt nere på djupet kunde man se upp till vattenytan. Här i våra vattendrag, men även på annat håll, är det omöjligt. Det finns inte mycket liv nere på det djupet och det krävs både kunskap och erfarenhet för att kunna dyka så djupt. När man ska upp till vattenytan måste det gå långsamt och i etapper där man måste stanna en stund innan man fortsätter till nästa, säger Henrik.
Gör man inte det kan man drabbas av så kallad dykarsjuka, som beror på att kroppen utsätts för ett tryckfall i och med att man stiger uppåt. Dykarsjuka kan ge lindrigare symptom som lite trötthet men kan också ge svaghet, yrsel och i värsta fall leda till medvetslöshet och döden.
Kanon från 1700-talet – dykarfynd 1978
Det som fick medlemmarna i Scuba-77 att verkligen komma igång med sin verksamhet och som inspirerade dem mycket var när klubben den 5 augusti 1978 under sina dykningar vid Svarthällan i Tjärlax hittade en kanon från 1700-talet.
– Vi visste att det kunde finnas intressanta saker i vattnen runt Truthällan och Svarthällan eftersom sägner berättar att ryska fartyg hade förlist där under en storm i september 1714, säger Henrik som också var med under de intressanta dykningarna.
Plötsligt stötte en av medlemmarna på en stor kanon och raskt ordnades en vinsch till platsen. Kanonen lyftes upp och fördes till Henriks gårdsplan i Kalax, därefter gick han in och ringde till Museiverket i Helsingfors och berättade att man hittat en kanon i vattnen utanför Kalax.
– Den jag talade med sa genast att det är inte möjligt att hitta någon kanon där, det finns inga sådana på det området. Då svarade jag att det var märkligt för kanonen står i alla fall här ute på gården nu, berättar Henrik och ler vid minnet.
Nästa dag fanns folk från Helsingfors på plats för att inspektera fyndet. Kanonen visade sig vara en rysk bronskanon gjuten 1704 av mäster Simon Leontiev och hade funnits ombord på ett galärskepp som förliste utanför Truthällan 1714.
– Det var stor uppståndelse och efter det gjorde vi dykningar och hittade många föremål i området under flera år. Vi hade museifolk med oss från Helsingfors som övervakade dykningarna i början. Sedan fanns personal med från Jakobstads museum, dit de upphittade föremålen fördes, av den enkla anledningen att konservatorerna därifrån fanns närmast till hands.
Kanonen som hittades 1978 står i dag i aulan i Närpes stadshus. Men, Henrik har inte bara hämtat upp historiska fynd ur havet utan även ofta kallats in för att dyka efter bevismaterial vid olika brottsutredningar. Han har även flera gånger varit ute som dykare för att söka efter drunknade personer.
Säljakt fascinerar honom
Förutom dykningen har Henrik också i många år varit mycket intresserad av säljakt och han har gjort många säljaktsfärder med sin båt, främst norrut i Bottenviken. Säljakten inleds varje år den 16 april och man ansökte om licenser av jaktvårdsdistriktet för att få delta. I tretton år har Henrik tillsammans med några vänner och med sin båt gjort båtfärder via den isfria ränna som vintertid går ut från Kaskö hamn, norrut upp i Bottenviken. Sedan 2013 har isläget om vintrarna varit så dåligt att de inte kunnat jaga på isen så sent som i april.
– Vi hoppades igen i höstas att vintern skulle bli så kall att vi skulle kunna åka på säljakt det här året, men tyvärr så blir det nog inte av i år heller.
För Henrik är det en härlig känsla av äventyr och att vara ett med naturen då han med sina vänner ger sig ut på en säljaktsresa. Det krävs mycket förhandsplanering och de har en enorm checklista när de packar båten.
– När vi en gång är på väg upp längs den isfria rännan kommer vi inte därifrån. Det är bara att fortsätta framåt, provianten ska räcka ända tills vi kommer tillbaka. När vi är där ute saknas också täckning för våra telefoner så vår kommunikation i nödlägen går via VHF, säger Henrik.
Båten som är 10,25 meter lång räcker till för fyra personer, men det finns inget extra utrymme. Det ger honom samtidigt en obeskrivlig känsla av frihet medan de rör sig med gummiflotte på det öppna vattnet mellan isflaken under säljakten.
– När solen skiner på isen och havet och himlen är blå är det så otroligt fint där ute! Vi tar till vara allt av sälarna som vi får: köttet, späcket, oljan och huden, säger Henrik som med åren flitigt använt sina kockkunskaper vid tillredning av sälköttet.
Sälskinn är även otroligt varmt och fint och passar utmärkt till handskar och mössor eftersom det också är vattenavstötande.
Äventyr som kunde ha slutat illa
Under åren till havs har Henrik varit med om både det ena och det andra. Ett par gånger har han hamnat i stormar med vindstyrkor på upp till 28 meter per sekund!
– Vi var på väg hem från Åland en gång när en sådan storm helt utan förvarningar slog till ute på öppet hav.
Henrik blev tvungen att sätta på autopiloten eftersom han inte kunde köra själv, han var tvungen att bara hålla i sig. Vattnet sköljde över båten. Som tur höll fönster-
rutorna för trycket. Däcket på Henriks båt har hål ovanför vattenlinjen så att allt vatten kan rinna ut genom dem. Till slut lyckades de den gången ta sig in i hamnen i Räfsö utanför Björneborg.
En annan gång råkade han med sina säljagande vänner ut för en likadan storm, men den gången hittade de skydd för båten bakom isen ute till havs.
Men det är inte bara vädret som kan ställa till med svåra situationer. En gång hade säljaktsgänget ankrat i den fasta isen vid farleden. Det var mitt i natten och alla sov då Henrik plötsligt vaknade av att hela kajutan badade i ljus. Då var det ett stort lastfartyg som utan förhandsvarning höll på att köra rakt på dem!
– Jag rusade upp och vi lyckades gira vår båt ut från iskanten. De styrde sin båt åt motsatt håll och vi undvek en kollision i sista stund. Isen var helt sönderbruten i området omkring den påle vi haft nerborrad i isen för att förtöja båten, säger Henrik som medger att den natten sov han nog inte en endaste blund efter den pärsen.
Efter den omskakande händelsen har han sedan flera år tillbaka ett varningssystem som larmar om något närmar sig båten.
Charterutflykter i Närpes skärgård
Nu när sommaren är på väg, rustar Henrik sin båt för att ännu en säsong göra charterutflykter med folk som vill ut med båt till havs på kortare och längre färder. I hans båt finns plats för 12 personer utöver honom själv.
– Det är ett utmärkt jobb för mig som vill vara ute till sjöss sommartid. Båten är
besiktad för chartertrafik fem år framåt, så får jag fortsättningsvis bara vara vid god hälsa så kör jag nog minst fem år till!
Text och foto: Maria Malm




Fish and chips (4 personer)

Att laga egna fiskpinnar är barnsligt gott. Dessutom är hemgjorda fiskpinnar så mycket bättre än köpta, eftersom du vet vad de innehåller. Välj din favoritfisk och jag lovar dig att resultatet blir härligt krispigt.
250 g fiskfilé per person
ägg
vetemjöl
pankoströbröd
frityrolja
Gör en dubbelpanering genom att vända fisken i vetemjölet, sedan i det lättvispade ägget och slutligen i pankoströbrödet.
Värm oljan till 180 grader. Sänk ner de panerade filéerna och fritera fisken några minuter. Ta upp fisken och låt den vila så att värmen tränger in i hela filén. Fritera fisken en gång till strax före servering.
Servera fisken med friterad potatis och remouladsås.
Recept ur boken Mickes fisk/Michael Björklund
Foto ur boken: Tiina Tahvanainen




Bråda tider på Björkåsa fårfarm

Människan har i hundratals år hållit får som husdjur för mjölkens och ullens skull. Ända tills ganska nyligen slaktades det mest enbart gamla tackor och av den orsaken hör man ofta sägas att fårkött smakar ull. I dag slaktar man huvudsakligen lamm – får som är yngre än ett år. Lammkött är till smaken milt, behagligt och mycket mört.
I Tenala ligger Björkåsa fårfarm, som drivs av Ia Asén och Calle Eklund. Fårfarmen har produktion av lammkött som sin huvudsakliga inkomstkälla.
Ia visar runt och presenterar verksamheten.
– Vi har för tillfället 156 tackor och tre bässar. Ungefär 100 av våra tackor väntar lamm. Lammen föds i allmänhet i mars–april. Eftersom varje tacka får ett eller två lamm innebär det att ungefär 160 lamm föds under våren, berättar hon.
Två enorma höbalar dominerar fårhagen. Runt dessa balar flockar sig fåren som flugor kring en sockerbit.
– Vi odlar vårt eget hö. Varje dag äter fåren ungefär en bal, de äter så gott som oavbrutet från
tidiga morgonen till sena kvällen.
Fodret är obesprutat och ogödslat, endast vårbetet gödslas med konstgödsel för att de skall kunna tillgodose djurens behov av gräs den första tiden, berättar Ia.
– Vi odlar inte helt ekologiskt, men vårt foder är giftfritt. Endast tackorna som lammat får inköpt havre och så köper vi lite kraftfoder, som inte är ekologiskt, säger Ia.
Lamm till påsk
I länder kring Medelhavet har man ätit lamm till påsken sedan åtminstone 600-talet, medan traditionen är ganska ny i de finländska hushållen. Vid Medelhavet är lammen lagom stora för att slaktas på våren, medan lammen i Finland föds på våren och slaktas först under hösten.
– Det är egentligen ganska dumt att äta lamm till påsken i vårt land, eftersom köttet så gott som alltid är djupfryst. Jag brukar föreslå åt mina stamkunder att köpa kött på hösten och sen förvara köttet i frysen till påsken, säger Ia.
Det finns ett otal olika fårraser. Grovt taget kan man säga att det finns raser som föds upp enbart för sin ull medan andra raser däremot föds upp för köttets skull.
– Jag måste säga att min favoritras är texel. Det är en lätthanterlig och snäll ras, den får oftast två lamm och som köttdjur är den bra, för köttet finns ”på de rätta ställena”, säger Ia.
Hon försöker avla tackor som själva tar väl hand om sina lamm, eftersom hon inte har möjlighet att flaskmata lammen. Flaskmatning är väldigt arbetsdrygt, men görs om tackan får juverinflammation eller ifall ett får undantagsvis får tre lamm och med sina två spenar inte klarar av att föda upp alla tre. Tackor med sämre modersinstinkter får gå till slakt.
– Eftersom fåret vid det laget är äldre än ett år är jag tacksam över att vi kunnat inleda samarbete med några invandrarfamiljer, som föredrar fårkött framom lammkött. Det innebär att allt kött tas till vara.
Konkurrens från importerat lammkött
De senaste årtiondena har importen av färskt lammkött ökat så att tillgången på lamm är tryggad året om. Importerat kött står för ungefär hälften av finländarnas konsumtion. Det importerade lammköttet är djupfryst och kommer oftast från Nya Zeeland. Köttet är av god kvalitet – och billigare än det inhemska.
– Det är helt klart att våra priser inte kan konkurrera med det importerade köttet, eftersom produktionskostnaderna i Finland är så mycket högre. Här kostar öronmärkning, registrering, granskning hos veterinär, transport till slakteriet, själva slakten, styckningen och paketeringen av köttet. Sammanlagt blir det stora kostnader.
Ia tycker att de är lyckligt lottade eftersom deras stamkunder köper sitt kött direkt från gården. För kunderna är det viktigt att se varifrån köttet kommer, hur djuren behandlas och att de får leva ett gott liv.
– Dessutom säljer vi en del kött via reko-ringen i Raseborg, så vi har haft åtgång för allt
vi producerat och försöker anpassa utbudet enligt efter-
frågan.
Eget slakteri står oanvänt
Närmaste slakteri finns i Kimito, vilket är en resa på drygt 50 kilometer. Faktum är att Björkåsa fårfarm för ungefär tio år sedan investerade i ett eget slakteri. Ett slakteri som på grund av olika byråkratiska orsaker inte längre får användas i verksamheten.
– Då vi hade vårt eget slakteri i användning kunde vi slakta våra egna får i den takt som passade oss. Fåren behövde inte transporteras fram och tillbaka, vi skötte både slakt, styckning och förpackning av köttet här på gården. Dessutom anlitade många av våra grannar vårt slakteri, vilket gav oss en liten inkomst. I dag fungerar samarbetet med slakteriet i Kimito väl, enda problemet är att slakteriet inte styckar kropparna, utan vi måste själva organisera transporten till styckeriet. Det innebär en massa arbete som kunde undvikas om vi fick använda våra egna utrymmen, vilket jag hoppas blir möjligt en dag i framtiden, säger Ia.
I pressen kritiseras allt oftare djurens lidande vid transport till slakterier. I detta fall blir sträckan inte oskäligt lång, men redan faktumet att stängas in i en slaktbil kan kännas stressande för ett djur.
– I vårt fall måste jag erkänna att fåren nog inte upplever stress, eftersom de är vana vid att transporteras med bil mellan olika betesmarker. Tvärtom upplevs transporten ofta som något positivt i och med att den brukar förknippas med bättre bete. Som regel brukar vi skicka ungefär trettio djur till slakt per gång. Eftersom vi inte har möjlighet att förvara ett stort antal kroppar betyder det att våra kunder förhandsbeställer köttet och avhämtar det då vi fått tillräckligt många beställningar för att kunna genomföra en slakt, säger Ia.
Ull från köttdjur svår att sälja
Då ett lamm slaktas väger det i snitt 50 kilogram, varav 20 kilogram är kött. Förr tog man till vara allt, inget fick gå till spillo. I dag talas det allt oftare om att man bör återgå till detta ekotänk. Bland annat forskas det i användningen av ull som naturenligt isoleringsmaterial.
– Vi försöker ta till vara det mesta. Tyvärr är ullen så gott som omöjlig att få såld. Spinnerierna vill inte ha den grova ullen från köttdjur, utan föredrar den finare ullen från pälsdjur.
Ia har själv försökt tvätta och karda ull, men en stor del av ullen går tyvärr ändå till kompostering. I år har hon i alla fall tillsammans med en granne spunnit eget yllegarn, en rolig men arbetskrävande sysselsättning, berättar hon.
– De finaste skinnen garvar jag också själv genom att använda naturprodukter som olivolja, ägg och tallsåpa. Jag har gått på kurs för att lära mig naturvänliga garvningsmetoder. En del skinn för vi dessutom till fabrik för garvning, men visst kasserar vi fortfarande en del skinn. Jag borde säkert också bli bättre på att marknadsföra mina skinn, för jag har ett stort lager färdigberedda skinn som jag kan sälja.
Under många år har hon vant sig vid att kunderna själva frågar efter produkterna på farmen, men på senare år har fårfarmare även långväga ifrån kommit in på marknaden, så aktiv marknadsföring börjar i framtiden bli allt viktigare, konstaterar Ia.
Vargen fårens största hot
Vintertid går fåren på Björkåsa fårfarm i lösdrift, det vill säga de får fritt röra sig både inne i fårhuset och utomhus på gården. Sommartid finns hagarna ofta på långt avstånd i och med att fåren då idkar landskapsvård. De flesta hagar har elstängsel och Ia har till och med installerat en viltkamera, eftersom vargar rör sig i trakten.
Vargen undersöker ofta platsen flera gånger innan den går till anfall och med hjälp av en viltkamera kan man få syn på vargen och har möjlighet att flytta fåren innan angreppet sker. Hittills har gårdens får klarat sig utan att bli angripna, men vargarnas existens oroar Ia.
– Jag är alltid orolig då fåren befinner sig i hagar i periferin. Om vargen tog ett får och sedan åt upp det skulle jag kunna acceptera det, men vargen river oftast hela flocken bara för nöjet att jaga. Det värsta är att en del får endast blir skadade, oftast så illa att enda utvägen är att avliva dem. Det är fruktansvärt att besöka en hage där en vargflock varit på besök. Min högsta önskan är att man, innan en katastrof händer, kunde flytta hela vargflocken österut där den hör hemma, avslutar Ia.
Björkåsa fårfarm ligger på Ingvalsbyvägen 245 i Tenala. Telefon: 040-584 1815
Text och foto: Carola Gustafsson




Äggrulle med bacon och färskost

Enkel och god rätt som är perfekt att servera som förrätt. Passar också väldigt bra till frukosten dagen efter!
8 ägg
4 msk laktosfri grädde
½ tsk salt och svartpeppar
Fyllning :
100 g babyspenat
smör till stekning
100 g naturell laktosfri
färskost
140 g knaperstekt bacon
Vispa upp ägg, grädde och kryddor. Använd en ugnsplåt och gör en form av bakplåtspapper och gem i storlek cirka 30 x 40 cm. Häll ut smeten i formen och grädda i 200 ˚C 6–8 minuter. Stjälp sedan upp den på nytt bakplåtspapper.
Fräs spenaten i smör, salta och peppra. Tillsätt färskosten och blanda ihop till en röra. Bred på röran och fördela bacon i småbitar över. Rulla ihop!