READING

Bråda tider på Björkåsa fårfarm

Bråda tider på Björkåsa fårfarm

image_print

Människan har i hundratals år hållit får som husdjur för mjölkens och ullens skull. Ända tills ganska nyligen slaktades det mest enbart gamla tackor och av den orsaken hör man ofta sägas att fårkött smakar ull. I dag slaktar man huvudsakligen lamm – får som är yngre än ett år. Lammkött är till smaken milt, behagligt och mycket mört.
I Tenala ligger Björkåsa fårfarm, som drivs av Ia Asén och Calle Eklund. Fårfarmen har produktion av lammkött som sin huvudsakliga inkomstkälla.
Ia visar runt och presenterar verksamheten.
– Vi har för tillfället 156 tackor och tre bässar. Ungefär 100 av våra tackor väntar lamm. Lammen föds i allmänhet i mars–april. Eftersom varje tacka får ett eller två lamm innebär det att ungefär 160 lamm föds under våren, berättar hon.
Två enorma höbalar dominerar fårhagen. Runt dessa balar flockar sig fåren som flugor kring en sockerbit.
– Vi odlar vårt eget hö. Varje dag äter fåren ungefär en bal, de äter så gott som oavbrutet från
tidiga morgonen till sena kvällen.
Fodret är obesprutat och ogödslat, endast vårbetet gödslas med konstgödsel för att de skall kunna tillgodose djurens behov av gräs den första tiden, berättar Ia.
– Vi odlar inte helt ekologiskt, men vårt foder är giftfritt. Endast tackorna som lammat får inköpt havre och så köper vi lite kraftfoder, som inte är ekologiskt, säger Ia.
Lamm till påsk
I länder kring Medelhavet har man ätit lamm till påsken sedan åtminstone 600-talet, medan traditionen är ganska ny i de finländska hushållen. Vid Medelhavet är lammen lagom stora för att slaktas på våren, medan lammen i Finland föds på våren och slaktas först under hösten.
– Det är egentligen ganska dumt att äta lamm till påsken i vårt land, eftersom köttet så gott som alltid är djupfryst. Jag brukar föreslå åt mina stamkunder att köpa kött på hösten och sen förvara köttet i frysen till påsken, säger Ia.
Det finns ett otal olika fårraser. Grovt taget kan man säga att det finns raser som föds upp enbart för sin ull medan andra raser däremot föds upp för köttets skull.
– Jag måste säga att min favoritras är texel. Det är en lätthanterlig och snäll ras, den får oftast två lamm och som köttdjur är den bra, för köttet finns ”på de rätta ställena”, säger Ia.
Hon försöker avla tackor som själva tar väl hand om sina lamm, eftersom hon inte har möjlighet att flaskmata lammen. Flaskmatning är väldigt arbetsdrygt, men görs om tackan får juverinflammation eller ifall ett får undantagsvis får tre lamm och med sina två spenar inte klarar av att föda upp alla tre. Tackor med sämre modersinstinkter får gå till slakt.
– Eftersom fåret vid det laget är äldre än ett år är jag tacksam över att vi kunnat inleda samarbete med några invandrarfamiljer, som föredrar fårkött framom lammkött. Det innebär att allt kött tas till vara.
Konkurrens från importerat lammkött
De senaste årtiondena har importen av färskt lammkött ökat så att tillgången på lamm är tryggad året om. Importerat kött står för ungefär hälften av finländarnas konsumtion. Det importerade lammköttet är djupfryst och kommer oftast från Nya Zeeland. Köttet är av god kvalitet – och billigare än det inhemska.
– Det är helt klart att våra priser inte kan konkurrera med det importerade köttet, eftersom produktionskostnaderna i Finland är så mycket högre. Här kostar öronmärkning, registrering, granskning hos veterinär, transport till slakteriet, själva slakten, styckningen och paketeringen av köttet. Sammanlagt blir det stora kostnader.
Ia tycker att de är lyckligt lottade eftersom deras stamkunder köper sitt kött direkt från gården. För kunderna är det viktigt att se varifrån köttet kommer, hur djuren behandlas och att de får leva ett gott liv.
– Dessutom säljer vi en del kött via reko-ringen i Raseborg, så vi har haft åtgång för allt
vi producerat och försöker anpassa utbudet enligt efter-
frågan.
Eget slakteri står oanvänt
Närmaste slakteri finns i Kimito, vilket är en resa på drygt 50 kilometer. Faktum är att Björkåsa fårfarm för ungefär tio år sedan investerade i ett eget slakteri. Ett slakteri som på grund av olika byråkratiska orsaker inte längre får användas i verksamheten.
– Då vi hade vårt eget slakteri i användning kunde vi slakta våra egna får i den takt som passade oss. Fåren behövde inte transporteras fram och tillbaka, vi skötte både slakt, styckning och förpackning av köttet här på gården. Dessutom anlitade många av våra grannar vårt slakteri, vilket gav oss en liten inkomst. I dag fungerar samarbetet med slakteriet i Kimito väl, enda problemet är att slakteriet inte styckar kropparna, utan vi måste själva organisera transporten till styckeriet. Det innebär en massa arbete som kunde undvikas om vi fick använda våra egna utrymmen, vilket jag hoppas blir möjligt en dag i framtiden, säger Ia.
I pressen kritiseras allt oftare djurens lidande vid transport till slakterier. I detta fall blir sträckan inte oskäligt lång, men redan faktumet att stängas in i en slaktbil kan kännas stressande för ett djur.
– I vårt fall måste jag erkänna att fåren nog inte upplever stress, eftersom de är vana vid att transporteras med bil mellan olika betesmarker. Tvärtom upplevs transporten ofta som något positivt i och med att den brukar förknippas med bättre bete. Som regel brukar vi skicka ungefär trettio djur till slakt per gång. Eftersom vi inte har möjlighet att förvara ett stort antal kroppar betyder det att våra kunder förhandsbeställer köttet och avhämtar det då vi fått tillräckligt många beställningar för att kunna genomföra en slakt, säger Ia.
Ull från köttdjur svår att sälja
Då ett lamm slaktas väger det i snitt 50 kilogram, varav 20 kilogram är kött. Förr tog man till vara allt, inget fick gå till spillo. I dag talas det allt oftare om att man bör återgå till detta ekotänk. Bland annat forskas det i användningen av ull som naturenligt isoleringsmaterial.
– Vi försöker ta till vara det mesta. Tyvärr är ullen så gott som omöjlig att få såld. Spinnerierna vill inte ha den grova ullen från köttdjur, utan föredrar den finare ullen från pälsdjur.
Ia har själv försökt tvätta och karda ull, men en stor del av ullen går tyvärr ändå till kompostering. I år har hon i alla fall tillsammans med en granne spunnit eget yllegarn, en rolig men arbetskrävande sysselsättning, berättar hon.
– De finaste skinnen garvar jag också själv genom att använda naturprodukter som olivolja, ägg och tallsåpa. Jag har gått på kurs för att lära mig naturvänliga garvningsmetoder. En del skinn för vi dessutom till fabrik för garvning, men visst kasserar vi fortfarande en del skinn. Jag borde säkert också bli bättre på att marknadsföra mina skinn, för jag har ett stort lager färdigberedda skinn som jag kan sälja.
Under många år har hon vant sig vid att kunderna själva frågar efter produkterna på farmen, men på senare år har fårfarmare även långväga ifrån kommit in på marknaden, så aktiv marknadsföring börjar i framtiden bli allt viktigare, konstaterar Ia.
Vargen fårens största hot
Vintertid går fåren på Björkåsa fårfarm i lösdrift, det vill säga de får fritt röra sig både inne i fårhuset och utomhus på gården. Sommartid finns hagarna ofta på långt avstånd i och med att fåren då idkar landskapsvård. De flesta hagar har elstängsel och Ia har till och med installerat en viltkamera, eftersom vargar rör sig i trakten.
Vargen undersöker ofta platsen flera gånger innan den går till anfall och med hjälp av en viltkamera kan man få syn på vargen och har möjlighet att flytta fåren innan angreppet sker. Hittills har gårdens får klarat sig utan att bli angripna, men vargarnas existens oroar Ia.
– Jag är alltid orolig då fåren befinner sig i hagar i periferin. Om vargen tog ett får och sedan åt upp det skulle jag kunna acceptera det, men vargen river oftast hela flocken bara för nöjet att jaga. Det värsta är att en del får endast blir skadade, oftast så illa att enda utvägen är att avliva dem. Det är fruktansvärt att besöka en hage där en vargflock varit på besök. Min högsta önskan är att man, innan en katastrof händer, kunde flytta hela vargflocken österut där den hör hemma, avslutar Ia.
Björkåsa fårfarm ligger på Ingvalsbyvägen 245 i Tenala. Telefon: 040-584 1815
Text och foto: Carola Gustafsson

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM