READING

Linda är vinnare i barnboksvärlden

Linda är vinnare i barnboksvärlden

image_print

Linda Bondestam är finlandssvensk konstnär och illustratör och har gjort illustrationer till tjugofem böcker utgivna av flera olika förlag både i Finland och Sverige. Genom åren har Linda även varit nominerad till flera olika fina priser och i höstas kammade hon hem det nyinstiftade Vanessa-priset som lyfter fram barn- och ungdomslitteratur på svenska i Finland.
Linda Bondestam som illustratör och Ulf Stark som författare var i höstas nominerade till det svenska Augustpriset för sin bok Djur som ingen sett utom vi. De var förhandstippade som vinnare och efter många lysande recensioner var mångas förhoppningar stora. Men de vann inte. Blev Linda mycket besviken?
– Det var så att man måste förbereda ett tal, och jag hade faktiskt panik eftersom jag har sådan grym scenskräck. Tanken att tvingas stiga upp där på Konserthuset i Stockholm, för scenen var verkligen enorm … Så när de kungjorde vinnaren var första reaktionen puh, tur att jag slipper det där.
Linda skrattar.
– Men jag tyckte att det var ljuvligt att många kritiker kom fram och sa att de
hoppats att vi skulle vinna. Och det är så härligt att känna att man är en del av den svenska bilderboksvärlden.
Mycket på resande fot
Vi träffas i Lindas arbetsrum på Kabelfabriken i Helsingfors. Linda bor på Drumsö, vilket inte är långt borta, minstingen Miljas dagis ligger på kort avstånd på Drumsösidan av bron, så läget är perfekt. Tidigare jobbade Linda hemma, och det var besvärligt, för det blir en slags livsstil mera än det skulle få vara.
– Jobbet låg framme överallt och jag jobbade varje stund som jag märkte att barnen var lugna. Det är inte helt hälsosamt. Eller så kunde jag sitta i pyjamas hela dagen och det gjorde jag ofta, och det är inte alls särskilt hälsosamt i längden, skrattar hon.
Linda sitter dagligen i sitt arbetsrum mellan halv tio och tre, men får allt emellanåt heldagar och ibland hela arbetsveckor när hon kan jobba dygnet runt om hon vill.
– Varje bok behöver en sån period. För det är jättesvårt för mig att gå hem just när jag är inspirerad och tror att jag kommer att lösa någonting.
Linda har rest mycket den gångna hösten.
– Jag tycker jag knappt varit hemma alls. På grund av Augustnomineringen har jag varit två gånger i Sverige, och så på Göteborgs bokmässa.
Och så var hon i Chile två veckor i november i fjol där hon deltog i en intensiv workshop tillsammans med nordiska och chilenska illustratörer. Hon var inbjuden av organisationen Fundacion Mar Adentro Finlands ambassad i Chile och det ser ut som att hon kommer att åka dit i år igen.
Visuell berättarbegåvning
Augustpriset vann Linda inte, men däremot fick hon på bokmässan i Helsingfors i höstas det allra första Vanessapriset på 10 000 euro. Det delas ut för förtjänstfulla insatser för främjandet av barn- och ungdomslitteratur samt läsförståelse bland barn och ungdomar på svenska i Finland.
”Linda Bondestam har med oefterhärmlig stil, färgglädje och visuell berättarbegåvning gett den finlandssvenska bilderboken ett ansikte. I sina bilder som vuxit fram i nära samspel med olika författares texter har hon visat prov på konstnärlig mångsidighet, mod och visionär strävan”, motiverar juryn sitt val.
Linda har varit nominerad till otaliga fina priser genom åren. Två gånger till Finlandia junior, till Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset) 2010, 2011 och 2016, och till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2013.
ALMA-priset är stort, och att vara nominerad är ren det en enorm ära.
– Förr har jag alltid tänkt att jag är den där kvotfinlandssvensken, men i år tror jag det var fler finlandssvenskar nominerade än finskspråkiga, så nu måste jag sluta se på mig själv som kvotmänskan.
Framstående barnboksillustratör
Linda är i dag en av de mest framstående barnboksillustratörerna i Norden, men så har hon hållit på länge också. Hon fyller jämna 40 år i år, och började med sitt skapande mycket tidigt.
– Jag har hållit på med konst ända sen jag var liten! Jag har sytt och jag har tecknat, och vi hade inte så särskilt bra material hemma utan jag använde de pennor jag hittade och de papper som fanns, ofta gamla räkningar och sånt. Jag sydde hundratals små djur och gjorde små böcker och på somrarna brukade jag sitta vid havet på stenstränderna och bygga städer av stenar, det var det bästa jag visste.
Djurbokenwebb– Min lillasyster är fyra år yngre så henne barnvaktade jag mest och min äldre bror var mest intresserad av att fiska och sånt, så på somrarna var jag väldigt ensam. Jag hade inga kompisar där, och det fanns nästan inga leksaker på vår ö så jag måste hitta på själv. Jag tror det var enormt viktigt för min kreativitet att ha såna perioder.
I gymnasiet gick Linda på konstlinjen och visste att konst var det hon ville jobba med, men var orolig för hur hon skulle hitta något arbete att leva på.
–Jag visste inte att man kunde jobba som bilderboksillustratör på heltid, att det faktiskt finns mänskor som gör det. För det var absolut drömjobbet. Redan när jag var liten brukade jag titta på bilderböcker och försöka lista ut hur de hade gjort de där bilderna.
Studier i London efter gymnasiet
Efter studentexamen åkte Linda till London, och då hade hon fått för sig att bli möbeldesigner.
– Och det är helt galet, för min stil är väldigt tvådimensionell och jag tycker inte ens om att rita till exempel en gungstol bakifrån. Men att bli möbeldesigner tyckte jag lät fint och släkten skulle acceptera det .
Linda skrattar, och fortsätter skratta när hon berättar hur det gick när hon gick på intervju för inträdesprovet.
– Där satt två gubbar som började skratta när de såg mina skissböcker! De sa genast att jag borde bli illustratör, möbeldesign är verkligen ingenting för mig. Och sen sa de också att man måste gå på en grundkurs innan man börjar specialisera sig.
Så tack vare dem och grundkursen i konst insåg hon vad hon ville bli, och bytte till ett konstuniversitet, Kingston university.
Och där, på illustrationskursen, fann hon också den stil som blivit hennes varumärke, och som hon utvecklat genom åren efter det.
– I slutet av första terminen hade vi ett bokprojekt, jag började av en slump måla med bläck. Plötsligt hade ett 30-tal vilda figurer växt fram på mitt papper och med dem kom ganska enkelt en historia. Jag tyckte det var underbart att göra en berättelse och det är fortfarande det viktigaste i mitt konstnärskap, dessutom tyckte mina stränga lärare det var fantastiskt.
Linda ritar allt för hand först och skannar sen oftast in bilden och jobbar vidare på datorn. På det sättet tycker hon att hon har bäst kontroll, och bilden är inte slutgiltig på samma sätt som om allt görs på papper.
– Jag tycker om det genuina, det spontana som finns i en tuschteckning. Jag gör den ganska snabbt, men det kan kräva att jag gör den fem gånger, skulle jag jobba med original så skulle jag säkert rita försiktigare och sitta och fila.
– Jag hoppas att jag aldrig blir för bekväm, att jag bara fortsätter i en viss stil. Att jag vågar gå vidare. Men det kan vara svårt, för den här djurboken har varit så omtyckt att det kan vara svårt att gå emot det och göra nånting helt nytt.
Gör illustrationer till ny barnbok
På datorskärmen just nu ser jag pastellfärger, mycket rosa. Linda har just börjat jobba efter hemkomsten från Chile, och det hon sätter igång med är illustrationerna till en bok av Malin Kivelä. Rosabell, den feta ponnyn, skall boken heta.
– Som vanligt är jag först otroligt inspirerad, och den här boken är speciellt underbar. Den handlar om en tjock liten ponny, som inte riktigt passar in bland de långbenta, ståtliga hästarna. Det känns som att jag har möjlighet att utforska flickskapet i den. Det kommer att vara flickiga bilder med flygande färggranna hästar högt ovan regnbågen, vilket är Rosabells dröm, varvat med den krassa gråare verkligheten. Det är lite som en fula ankungen-saga, men Rosabell blir ingen svan.
– Men det här är första känslan! Sen kommer det i varje nytt projekt en sån där hemsk, hemsk fas, då jag inser att det är vansinnigt svårt det här jobbet och jag känner mig galet borttappad. Men då måste man bara bita ihop och jobba, jobba, jobba. Lite piska sig själv. Inte tappa hoppet, och veta att det nog blir bra till slut.
Text och foto: Christine Saarukka

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM