Sjukdomen har inte stoppat Peter

image_print

Att musicera är en livsstil för Peter Svanström. Han var endast 14 år då han bildade
sitt första band. I dag är Peter lycklig över att han, trots en svår sjukdom, har möjlighet att fortsätta med musiken.
Det är en glad och avslappnad Peter Svanström jag träffar hemma i den stora röda släktgården, byggd 1826. Medan vi dricker eftermiddagskaffe berättar han, assisterad av hustrun Ulrika när minnet ibland sviker, om den sjukdom som präglat hans liv de senaste fyra åren.
Paret Svanström glömmer aldrig fredagen den 28 september 2012. Ulrika var på väg till jobbet när Peter kom ur duschen.
– Han var orolig och betedde sig konstigt. Han frågade hela tiden om olika saker, bland annat vilken veckodag det var. Jag märkte snabbt att närminnet var totalt borta och körde honom till akuten vid Jakobstads sjukhus, berättar Ulrika.
Första misstanken var att Peter drabbats av en hjärnblödning. Men efter röntgen-
undersökningen, som gjordes genast, blev diagnosen hjärntumör. Alla röntgenbilder skickades till universitetssjukhuset i Tammerfors. Beskedet därifrån var att det inte var fråga om något akut läge.
Peter stannade i varje fall kvar på Jakobstads sjukhus över veckoslutet och på måndagen blev det aktuellt med magnetröntgen. Diagnosen bekräftades. Han hade drabbats av en meningeom, en godartad intrakraniell tumör som utgår från hjärnhinnorna. En meningeom har en långsam tillväxt och kan därför bli stor innan den upptäcks. I Peters fall var tumören stor som ett ägg.
Symtomen kommer smygande. Redan tre år före tumören upptäcktes hade Peters syn och hörsel försämrats, men vid en läkarundersökning då förklarade man med en blodpropp i ögat och så kallade musikeröron.
– Ifall det då hade gjorts en hjärnröntgen hade man upptäckt tumören, säger Peter vars hörselnerv och ögonnerv på höger sida är delvis förstörda.
Men han är inte bitter. Tvärtom är han glad över de behandlingar han genomgått och att han har möjlighet att fortsätta med ett så gott som normalt liv.
– Två veckor efter diagnosen träffade jag en kirurg i Tammerfors. Vi diskuterade en eventuell operation, men kirurgen motsatte sig en sådan. Han ansåg att en operation var alldeles för riskfylld. Den skulle kunna leda till bland annat ansiktsförlamning och att svalgreflexen försvann, vilket i sin tur hade betytt sondmatning. ”Lev som normalt”, sa kirurgen.
Peter fick epilepsimedicin och blev sjukskriven. Ett år efter diagnosen övergick sjukskrivningen i invalidpension.
Gav inte upp
Även om Peter försökte lyda kirurgens råd att leva som normalt var det givetvis inte lätt. Oron för framtiden var hela tiden närvarande.
– När man drabbas av en allvarlig sjukdom tappar man fotfästet. Marken försvinner under fötterna. Jag blev deprimerad, men jag gav inte upp. Kontakterna till andra i ungefär samma situation gav mig både tröst och hjälp.
Peter säger att han levde som i ett vakuum.
– Jag surfade runt på nätet och kollade en massa olika behandlingsformer, samtidigt som jag bytte erfarenheter med andra.
Han hörde bland annat om protonstrålning, en skonsam och effektiv metod som används för att behandla cancer i Tyskland. Genom bekanta lyckades han få tid för behandling på ett sjukhus i Heidelberg.
Samtidigt sökte Ulrika information på nätet. Av en händelse hittade hon Skandionkliniken i Uppsala, ett nationellt centrum för avancerad strålbehandling och den första kliniska anläggningen i Norden, där man också sysslar med protonstrålning. Paret Svanström sände alla röntgenbilder till Uppsala, men kön till behandlingar var mycket lång.
– Eftersom jag, trots den långa väntetiden, fick möjlighet att åka på behandlingar till Skandionkliniken i Uppsala avbokade jag min plats på sjukhuset i Heidelberg
i Tyskland, säger Peter som i fjol somras genomgick en undersökning på den svenska kliniken.
– Man tog olika nödvändiga prov och formade en mask av mitt ansikte, så att strålningen skulle bli exakt med millimeterprecision.
Protonstrålning med gott resultat
I september i fjol inleddes behandlingsperioden. Peter, som var en de första patienterna som behandlades på Skandionkliniken, fick protonstrålning alla vardagar i närmare sex veckor. Den avancerade strålningen tog cirka 30 minuter per gång.
– Jag kände mig trygg där. Jag behövde inte ens bo på sjukhuset, utan bodde i en lägenhet i Uppsala.
Nu följs Peter upp varje halvår. All eftervård görs på det lokala sjukhuset i Jakobstad. Han deltar också i en stor forskningsundersökning som görs av Göteborgs universitet i Sverige.
Resultatet av protonstrålningen är tillfredsställande, för att inte säga gott. Tumören har krympt lite och tillväxten har avstannat.
Ett par bieffekter av strålbehandlingen drabbades Peter av. I slutet av behandlingsperioden förlorade han smaksinnet. Han kände inte smaken av vare sig mat eller dryck, vilket gjorde att han på en kort tid gick ner tio kilo i vikt.
– Men smaksinnet har kommit tillbaka. Dock inte alla förlorade kilon ännu, säger Peter glatt.
En annan direkt bieffekt var att han drabbades av gråstarr på båda ögonen.
–Jag opererades för gråstarr på sjukhuset i Jakobstad i juni i år och känner mig helt okej nu.
Varje dag är värdefull
Även om Peter alltid uppskattat familj, vänner och musik gör han det i ännu högre grad i dag än tidigare. Som 14-åring bildade han sitt första band. Sedan har det under åren blivit många olika bandkonstellationer och samarbetspartner, både i form av lokala och rikssvenska musiker.
Många kommer kanske ihåg Jakobstadsbandet Break som bildades 1979 och nådde stora framgångar. Break, där Peter var gitarrist, vann tidningen Suosikkis Rockkung-tävling 1981 och gav bland annat ut två lp-skivor. Den ena spelades in i Amsterdam med en engelsk producent.
– Vi hade stora visioner och var säkra på att vi skulle bli stora i USA, minns Peter och småler.
Så blev det inte, men i Finland blev de unga grabbarna kända. De spelade på många stora rockfestivaler med band som Hanoi Rocks, Hurriganes och Paul Oxley’s Unit. År 1985 splittrades Break.
Peter fortsatte att satsa på musiken och spelade bland annat in barnmusik med gruppen Plommonsylt. Tillsammans med Tage Borgmästars, en annan lokal musiker, skrev han låten ”Should I run” som Sonja Biskop deltog med i Euroviisut 2004.
Listan över det som Peter Svanström sysslat med inom musikbranschen kan göras lång. Han har till exempel medverkat i flera lokala band, gett ut tre egna fullängdsskivor och ett antal singlar, hållit gitarrlektioner och låtskrivarworkshoppar och uppträtt mycket som trubadur i olika sammanhang.
– Jag gillar trubadurlivet, främst därför att det ger mig frihet att själv bestämma repertoaren. Jag har ett visst kontrollbehov och därför passar det mig särskilt bra att uppträda som trubadur.
Låtskrivandet har Peter aldrig lagt på hyllan. Under åren har det blivit många egna låtar, mest texter med sommaren som tema. Och en ny egen skiva är på kommande, även om tidpunkten för skivsläppet ännu är lite oklar.
Peter ger ett harmoniskt och balanserat intryck.
– Jag lever här och nu och funderar inte längre så mycket på framtiden. Jag har insett att varje dag är värdefull och lärt mig att värdesätta olika saker på ett helt annat sätt än tidigare, säger han.
– Mitt råd till andra som drabbas är att man inte ska ge upp, utan söka olika möjligheter och kämpa vidare.
Mera information om protonstrålning på Skandionkliniken: www.skandionkliniken.se
Text och foto: Margaretha Sundkvist

image_print

COMMENTS ARE OFF THIS POST

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM