Då båtbyggaren Jan Backman i Jakobstad ser bakåt på sitt liv och hur han förändrats genom åren, upplever han sitt liv som en fantastisk resa i sig själv. Beträffande arbete tycker han att vi överlag borde arbeta lite mindre i samhället än vad vi gör nu för att bli mer kreativa, hinna vårda hälsan, odla vår egen mat och skapa den närhet och kärlek till varandra som vi alla så väl behöver för att må bra.
Jag träffade Jan Backman på en demonstration mot kärnkraftsbygget i Pyhäjoki. Dit hade han kommit trampande ända från Jakobstad med sin grannröda velomobil, något jag tyckte var en bragd. Tills jag fick veta att han brukar trampa nonstop till Helsingfors också, för att inte tala om att han 2012 cyklade hem velomobilen ända från Holland, där han köpt den. Det blev 2 250 kilometer, har han räknat ut.
Jan har inget annat fortskaffningsmedel. Inte ens en vanlig cykel, för den blev stulen från Jakobstads båtvarv, som han äger och där han bor i övre våningen till en av hallarna. Där träffades vi för andra gången, ett knappt halvår efter Pyhä-
jokidemonstrationen. För jag insåg redan då mycket fort att Jan har så mycket att prata om att det kräver tid.
I Jakobstad insåg jag lika fort att det inte är helt lätt att följa med i Jans tankegångar. Han är en så stor idealist, att min reaktion blir att sätta mig på tvären. Till exempel anser han att vi inte alls skulle behöva jobba så mycket som vi gör, kanske rentav inte alls! För vi behöver bara något att äta, och den maten borde vi kunna åstadkomma själv runt den egna husknuten. Jag invänder att vi ju ändå behöver den där husknuten och den där odlingsmarken och dem får vi inte gratis.
Men Jan kringgår frågan genom att prata om mänskans grundbehov.
– I dagens samhälle kan vi inte tillfredsställa våra grundbehov ens. Så länge vi inte kan skapa vår egen mat, vårda vår egen hälsa, ha närhet till varandra, kärlek, så vad skall vi arbeta för och köpa, och vem är det som egentligen får de där pengarna? Man hör folk som jobbar på sina arbetsplatser från sju till fyra: ”ja, bara jag orkar ännu lite till så skall jag sen fara två veckor till Thailand, för att orka jobba igen”. Varför måste vi hålla på så, vad har hänt, har hjulet snurrat ifrån oss?
Svårt att anpassa sig till skolans lärosystem
När Jan berättar om sin bakgrund förstår jag honom lite bättre.
– Vem är du?
– Det har jag funderat på i 53 år, att vem är jag. Det har hela tiden förändrats, jag är inte jag nån gång fullt ut utan jag upplever att det är en fantastisk resa som jag gör hela tiden i mig själv.
– Min skolgång blev till ingenting. Men jag försökte alltid. Jag minns när hösten kom och man hade nya häften, pennor och suddgummi, hur jag tänkte att nu skall jag bli en duktig elev. Men jag blev aldrig det. Jag klarade aldrig av att sitta i klassrummet och lära mig saker som jag egentligen inte var intresserad av. Först när jag efter åttonde klass började yrkes-
skola så förstod jag meningen med att gå i skola. Jag fick ett konkret yrke, en nyttig kunskap.
– Jag jobbade sedan en tid som montör inom pappersindustrin här i Jakobstad. Var väldigt intresserad av segling, hade redan som ung pojke börjat med kappsegling och efter en tid insåg jag att pappersindustrin inte var något för mig så jag sökte mig vidare, till båtbyggeri. Jag gick en vinter på Kuggom. Seglade till Karibien över Atlanten, kom hit igen och tog över Jakobstads båtvarv 1985 efter Nils Kronholm, skaffade familj, tre barn, egnahemshus, bil, till och med tv – fast jag var nog hårt emot att vi skulle skaffa tv minns jag (här småskrattar Jan länge) och så jobbade jag alldeles för hårt och 1998 hade jag min första, som de kallar det, burnout. Världen föll ihop. Jag tog det lugnt under ett år, men förstod inte ens att jag kunde ha fått sjukledigt …
Långsamt fri från sin kroniska sjukdom
– Min verkliga resa började 2004, när jag skilde mig.
Här suckar Jan djupt och funderar en god stund på fortsättningen.
– Skilsmässan innebar stor stress, kroppen mådde inte bra, jag fick kronisk prostatit.
Läkarna kunde inte ge mig annat än starka värkmediciner. Småningom förstod jag att söka 
annan hjälp och började få akupunktur, och blev långsamt fri från min kroniska sjukdom.
– Men 2008 var jag igen så stressad att jag hamnade på sjukhus. Därifrån kom jag med en lista på vad jag borde äta för att bli frisk. Jag häpnade över listan: kolhydrater! Min akupunktör sa: Ät LCHF (lågt kolhydratintag och mera fett)! Det gjorde jag, och blev en ny mänska på mycket kort tid. Sen gick jag in för att befria mig från stressen. Jag blev mycket friskare, gladare, lyckligare, fick mycket mera kärlek i mitt liv.
– I dag har jag mycket bra kontakt med barnen. Yngsta är 20 år och äldsta 25. Vi har en vänskapsrelation som bygger på acceptans och ömsesidig respekt.
Har du bott här på varvet sen skilsmässan?
– Nja, jag har nog haft lite utsvävningar.
För fem år sedan fick Jan svårt att sova. Ljudet och gaserna från den närliggande pappersindustrin var plågsamma.
– Så jag sökte mig annanstans, helst skulle jag ju bo ute i naturen, men av olika anledningar så har det inte blivit så, och av olika anledningar har jag alltid hamnat tillbaka hit till Gamla hamnen.
Mindre stress och mer kreativitet
Jakobstads båtvarv är gammalt, det grundades redan 1904 av Birger Serlachius. Vi går en rundvandring och jag får se de olika hallarna, den äldsta och de nyare, och blir presenterad för Johan och Fredrik, som håller på och tvättar en båt. Alla som jobbar på varvet har egna projekt, plus lite gemensamma också.
– Det här är vår arbetsplats, säger Jan förnöjt. Och vi gör ”grömt lite” …
Han menar att när man saktar farten kan man bli mycket kreativ.
Vi sätter oss ute på bryggan i eftermiddagssolen. Stället är otroligt vackert, jag förstår att Jan trivs där. Han berättar att det på området också byggs växthus, själv har han ett litet ett, byggt mot en lidervägg. För han är intresserad av permakultur.
Jag söker på Wikipedia och läser: ”Begreppet permakultur myntades i Australien på 70-
talet som en reaktion på industrijordbruket, som kan förstöra en känslig jord inom något tiotal år. Målet för permakultur är ett hållbart samhälle, som skapar meningsfullt arbete, bättre miljö, hälsa, solidaritet och säkerhet.”
Permakultur innebär att man odlar sin mat själv, så nära man bor som möjligt, förklarar Jan.
Jag tar upp reko-projektet och det gör Jan glad. Det visar sig att han varit med vid starten i Finland.
– Thomas Snellman hade hittat det i Frankrike och var eld och lågor, och sen hade vi ett möte på café After Eight, och jag tänkte att det här är ju alldeles fantastiskt, jess jess! Det var för tre år sedan.
Och nu vet vi ju hur reko-tanken har spritt sig över hela landet. Det handlar alltså om att odlarna själva säljer sina produkter direkt till konsumenterna under speciella rekotillfällen.
– Vi vill ju äta bra mat, ingen vill hålla på att förstöra, förorena. Innerst inne. Det går att förändra samhället! Det krävs inte så många som börjar och ändrar vägen till det bättre.
Jans drömbåt är sjösatt
Jans senaste projekt heter Henrietta. En vacker segelbåt som han förvärvade och seglade med sommaren 2013, innan hon togs upp på varvet. Henrietta ritades av Knud Reimer 1943 och byggdes för Hugo Nars 1947 på detta samma varv, av Johan Granrot, som hade varvet då.
Henrietta är en Condor, inmätt till en Östersjö 8, vilket är en konstruktionsklass som ger den rätt att kappsegla enligt Östersjöregeln, läser jag senare på Jans blogg ”S/Y Henrietta”, utan att jag förstår så mycket mer än att båten är hans dröm personifierad.
För 30 år sedan var det en modern glasfiberbåt han seglade över Atlanten.
”Det fanns gott om tid att fundera när man var ensam på däck under nattpassen. Det var då idén föddes om min drömbåt”, skriver han på bloggen. ”I trä förstås, kursstabil med lång köl, smäcker och snabb. En koster med vackra följsamma linjer som skulle föra mej på äventyr runt i världen!”
Den drömbåten blev sent omsider Henrietta, och henne har Jan renoverat och sjösatt i augusti i år. Det som ännu kvarstår av drömmen är att segla iväg med henne, lämna alltsammans och börja ett nytt liv till havs.
Text och foto: Christine Saarukka
Jan Backman är en stor idealist
