Skisserna av de kostymer Jakobstadsbördiga Heidi Wikar planerar för teaterproduktioner av olika slag kunde vara illustrationer i sagoböcker – en del är roliga och färgglada, andra mera nertonade och traditionella. Heidi är en mångsysslare som alltid pysslar med något. Vid sidan av teaterkostymerna jobbar hon med egen design och olika samarbeten och undervisar i experimentell design och formgivning.

En mångsysslare som ”mårar åpå”, alltid pysslar med något. Så beskriver frilansdesignern Heidi Wikar sig själv. Och sådan har hon alltid varit, tillägger hon.
– Jag var väldigt lång, redan som barn. Och då det var svårt att hitta passliga barnkläder började jag sy mina egna färgglada kläder redan tidigt. Min bror, Markus, hade tagit symaskinskörkort på trean och visade mig hur symaskinen fungerar. Redan innan skolåldern blev det massproduktion av sydda, virkade och stickade kramdjur.
Heidis bror är arkitekt och själv är hon alltså kläddesigner.
–Mina föräldrar hade ”vanliga yrken”, men vi levde ett aktivt och mångsidigt liv när jag var barn och ung. Jag idrottade mycket, sjöng i kör och aktiv scout, men nån konstskola för barn fanns inte hemma i Jakobstad på den tiden, bara sommarkurser. Hemma understödde mamma och pappa oss i att prova på att göra alla möjliga saker och kreativiteten föddes hos oss syskon.
 
Naturlig profilering som frilansdesigner
Det var ändå ingen självklarhet att Heidi skulle bli just kläddesigner.
– Det var ett av flera yrkesvalsalternativ. Jag sökte in till många olika utbildningar. Inom design blev jag först antagen till Lapplands universitet på kläddesign och sedan på Konstindustriella högskolan. Som huvudämne på den sistnämnda hade jag modedesign och som biämne teaterkostym.
Under den här tiden blev hon Årets unga designer i Finland år 2004. Hon avlade kandidatexamen år 2006 och fortsatte studierna i London vid Royal College of Art på ett magistersprogram som fokuserade på damklädesmodedesign. Efter sin examen flyttade hon 2010 till Åbo tillsammans med sin man. Tillbaka i Finland blev det aktuellt att bilda familj.
Då Heidi inledde sina studier fanns det många potentiella arbetsgivare i Finland.
– Under studietiden hade många av klädföretagen körts ner och slutat. Det blev lågkonjunktur och svårt att hitta jobb i Finland så för mig blev det naturligt att profilera mig som frilansdesigner. Under utbildningen lades tonvikten på att lära sig att vara sin egen och klara sig själv och det har jag haft nytta av. När vi var små var både mamma och pappa företagare samt många andra vuxna omkring oss i Jakobstad, vilket också har påverkat vår inställning till arbete.
Helt oväntad var karriären som kostymskapare till teaterscenen inte.
– Jag kallades in i teatervärlden, där jag har haft många uppdrag under åren. Jag undervisar också i experimentell design och formgivning vid nuvarande Aalto-universitetet.
Teatervärlden, ja. Hon har arbetat med teaterkostym bland annat vid Åbo Svenska Teater, Teater Viirus, Nationaloperan, Wasa Teater och Vaasan kaunpunginteatteri men också utomlands.
– Den största produktionen jag har varit med om var operan Don Carlos, ett samarbetsprojekt mellan nationaloperorna i Finland och Tjeckien.
Kreativa samarbeten
Då det gäller de finländska teaterscenerna har hon ofta samarbetat med regissören Jakob Höglund och scenografen Sven Haraldsson.
–Hur jag arbetar beror på vilken teater som är uppdragsgivare och hur stor produktion det handlar om. Ofta är vi ett konstnärligt team som arbetar tillsammans kring ett konstnärligt koncept som innehåller scenografi, kostym och rekvisita samt musik och koreografi. Min uppgift är oftast att planera kostymerna som sömmerskorna sedan verkställer – och då hjälper jag till där det behövs.
Det handlar inte bara om att tänka ut passande kostymer till en pjäs. Ibland gör teamet ett ”kreativt språng”.
– Vi utgår så klart alltid från manuskriptet, som väcker kreativiteten och ger inspirationen. Tillsammans samtalar vi om visioner för föreställningen och skapar nya helt egna världar. Jakob, Sven och jag har ganska överensstämmande smak och har lätt att tänka oss in i varandras idéer, vi trivs tillsammans.
Det betyder ofta att helheten byggs upp från ”scratch” och allt på scenen tillverkas på plats.
– Det är roligt när man har möjlighet att jobba så. Jag går alltid och tittar på saker och miljöer omkring mig och lagrar detaljer i minnet för kommande behov.
Espanjawebb
Som exempel på ett sådant ”kreativt språng” ger hon pjäsen Espanjankärpänen vid Vaasan kaupunginteatteri.
– Där skrev Jakob Höglund om manuset så att handlingen förlades till en ny tid och en ny plats, 1950-talet och Vasa i stället för sekelskiftets Tyskland. Karaktärernas namn anpassades till vårt manus. Vi placerade handlingen i ett dockhus och kostymerna blev följaktligen docklika. På sätt och vis kan man säga att vi skapar en lek åt oss själva där teatern blir vår lekplats. En viktig utgångspunkt är också vad det är vi vill att målgruppen, publiken, ska se.
Roliga eller mera allvarsamma kostymer
PippiwebbNyligen har Heidi planerat kostymeringen för pjäsen Pippi Långstrump på Wasa Teater.
– Pippi-kostymerna var en utmaning. Alla har ju en klar bild av hur Pippi ser ut och hon måste vara igenkännbar på teaterscenen, men målsättningen var att ändå skapa vår egen nya visuella värld.
Också här skapade Heidi tillsammans med regissören Agneta Lindroos och snickarmästaren Jeremy Crotts en ny värld utifrån filmerna om Pippi och Ingrid Vang Nymans illustrationer.
– Här blev hela scenen som en stor lekplats där man kan klättra, studsa, rutscha … och kostymerna tillåter rörelse.
Ibland är kostymerna roliga och ibland är det kostymer som påminner mer om vanliga kläder som behövs.
– 2010 var jag var med som designassistent och skapade kostymerna till filmen Iris och senaste vår arbetade jag med kostymerna till Stormskärs Maja på ÅST.
I såna här sammanhang gäller det att studera klädtraditioner från en viss plats och en viss tidsepok.
– Då blir det att göra research och studera klädhistoria och konsthistoria, se på målningar från epoken eller fotografier om det finns och så vidare. Då det gäller Stormskärs Maja studerade jag målningar från slutet på 1800-talet där livet i Ålands skärgård avbildats. En fin resurs i Finland är även Föreningen Brage som upprätthåller ett stort arkiv med information om finländska folkdräkter och har utgivit fina informativa publikationer om folkdräkter. Jag studerar även seder och bruk som berör epoken i fråga. Jag brukar först göra en vid forskning och sedan slår jag ihop böckerna och skapar egna modeller till våra egna världar.
Hon konstaterar att det är jätteroligt att jobba med barnteater.
– Och storsatsningar där man inte behöver spara på krutet, skrattar hon och tillägger att sådana jobb är roliga även om det är arbetsdrygt inte minst för teatern.
Under en teaterproduktion är hela arbetsgemenskapen som ett intensivt maskineri före en premiär. Alla arbetar långa dagar.
– Då är barnen ibland med på kvällsrepetitioner. Vi lever som i en bubbla och då kan man längta efter att leva på vanligt sätt som normala människor.
Ett år i gången
Heidi konstaterar att det ibland är svårt att få jobbet och resorna att gå ihop med familjen och att vara småbarnsmamma.
– Nu har jag ju gjort flera uppdrag i Vasa och bott där under tiden som jag jobbar med kostymerna. Det är svårt för barnen då jag är borta längre perioder och nu senast bodde hela familjen i Vasa.
Men också att flytta någonstans för en period är jobbigt, både för barnen och för mannen som studerar. De har kommit fram till att ta ett år i gången och se vad som fungerar bäst för dem.
– Just nu har jag ett arbetsstipendium för att arbeta med egen experimentell design. Jag samarbetar också ofta med min bror kring olika projekt. Glädjande nog har jag också fått förfrågningar för flera teaterjobb. Jag skulle också vilja delta i någon kurs nu under stipendiearbetsperioden för att utvecklas i mitt yrke.
Även om hon älskar sitt arbete är kreativa pauser också viktiga för henne.
– Som frilansare har man ingen semester, man får ta ledigt då det finns möjlighet till mellan olika jobb. På mina lediga stunder är jag med barnen och ordnar upp vårt liv, och försöker vara en bra och tillmötesgående hemmafru säger hon med ett skratt.
Hon påminner sig också om sin ateljé på Tallbacken i Åbo.
– Den borde piffas upp så jag kan ha invigning där snart.
Hon trivs väldigt bra i Österbotten och hemtrakterna, på villan i Bosund utanför Jakobstad – men också på vandring i Lappland eller nära havet i Gustavs.
–”Jag trivs bäst i öppna landskap … där själen kan få ro”.
Med småbarn i familjen funderar man inte så mycket på vad man ska göra utan mera på vad man inte ska göra, för att barnen skall få växa och utvecklas i lugn och ro.
– Det första vi gör på sommarlovet är att vi brukar gömma alla våra klockor längst bak i ett skåp.
Text: Lilian Westerlund
Foto: Frank A. Unger/Wasa Teater (Porträttbild och bilden från pjäsen Pippi Långstrump), Linus Lindholm/Vaasan kaupunginteatteri (bilden från pjäsen Espanjankärpänen)
 

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken