READING

Med lika delar glädje och allvar

Med lika delar glädje och allvar

image_print

Till yrket är Susanne Marins skådespelare men under
de senaste åren har hon gett sig själv utrymme
att också tonsätta och framföra sina egna dikter.
De människohistorier hon sätter sig in i för sina
rolltolkningar och att skriva ner upplevelserna
hon har i sitt liv lär henne samtidigt känna sig själv.

Många av oss går omkring med dolda talanger. Det kan man också säga om Susanne “Sussie” Marins. Till vardags är hon skådespelare på Wasa Teater, men nu har hon sedan ett par år tillbaka också gjort sig ett namn som sångerska och låtskrivare – en kanske dold talang har fått komma fram i ljuset.
– Mina sånger var länge en välbevarad hemlighet även om jag alltid har tyckt om och fått kraft av musik. Många gånger har jag farit ensam på musikfestivaler för att få lyssna på mitt eget sätt. Då har jag känt mig lycklig och fri.
Sussie har alltid tyckt om att sjunga och har en bärande stämma. Men under barn- och ungdomsåren blev hon, som så många andra, rädd för att sjunga fel – så hon sjöng av hjärtans lust i duschen men inte offentligt.
– Sista året i teaterhögskolan var det några kompisar som efter musikimprovisationskursen blev inspirerade att göra ett eget musikprojekt och grundade ett punkband. De höll auditions för att hitta en sångerska till bandet och hos mig vaknade en barnslig iver att bli vald och få vara med. Och så blev det.
Sussie tänkte att inom punkmusiken behöver hon inte vara rädd för att sjunga ut, då låter det inte fel lika lätt. Punk behöver inte låta “fint” och projektet förlöste i stället lusten att sjunga offentligt igen.
– Det var en snabb process inför varje uppträdande och blev ett helt eget projekt som utgjorde en kontrast till det vanliga, att arbeta med regissör och så vidare.
“Där stod jag med en massa energi utan ett band”
Då bandet splittrades efter att ha spelat tillsammans i ett år kändes det hemskt för Sussie.
– Där stod jag med en massa energi utan ett band. Själv visste jag ju inget om musikskapande utan hade “en viss punkattityd”.
På teatern spelade hon med i en pjäs som heter Harens år och där skulle hennes rollfigur spela några ackord på gitarr och hon blev omedelbart förälskad.
– Jag tänkte att med hjälp av gitarren kan jag göra något helt eget också.
Chris af Enehjelm hade granskat hennes skriftliga slutarbete vid teaterhögskolan.
– I texten hade jag också med mina egna dikter och jag fick feedbacken att mina dikter kunde bli musik. Så jag tog dikterna som uttryckte viktiga saker och händelser i mitt eget liv och provade fram melodislingor med de få gitarrackorden jag kunde och fogade dikttexterna samman med dem.
Länge höll hon sina sånger för sig själv.
– Jag sjöng och spelade mest ensam eller tillsammans med någon närstående tills jag för ungefär fem år sedan upptäckte att andra också kan få ut något av mina sånger och uppskattar dem. Kanske kan sångerna bli mitt bidrag till världen?
På teatern är visionerna en annan persons, regissörens, men sångerna blev Sussies eget “lekrum” där hon själv bestämmer och är ocensurerat ärlig mot sig själv utan att bry sig om vad andra ska tycka.
– Teatern är en ögonblickets konst medan låtarna lever kvar och kan lyssnas på om och om igen, byter karaktär vid olika tider och i olika situationer och handlar om olika saker för olika lyssnare.
På Konstens natt i Vasa 2013 uppträdde Sussie för första gången med en egen låt.
– Det var en allvarlig låt, som är viktig för mig själv. Den handlar om att tappa bort sig själv. Den fick bra bemötande från publiken och jag tyckte själv att det var roligt och kändes bra – och jag fick ingen ångest alls.
Sussies mamma gick bort sommaren 2014.
– Det var en stor sorg, dödsfallet kom så plötsligt. Just då uppträdde jag med andras visor men kände att varför ska jag vänta med något jag vill göra då livet är så skört? Jag uppträdde igen på Konstens natt det året tillsammans med Lina Teir och sjöng bland annat en sång om mamma som det var viktigt att få sjunga.
Efter det så började hon prova sig fram och sorterade låtarna i olika kategorier.
– Det finns melankoliska sånger som handlar om livet och kärleken, “utbrotts- låtar” som handlar om livets orättvisor, knäppa låtar som är filosofiska men udda och som det har visat sig att publiken tycker om, det trodde jag aldrig … Människor har egna favoriter i och med att låtarna har så olika karaktär. I botten på dem alla finns en ocensurerad verklighet. Jag talar mellan låtarna och framför mina egna tankar om texterna och berättar hur de har kommit till.
Sussie säger att hon nog har nytta av sin scenvana men att det ändå är nytt att inte ha en roll på scenen.
– Det är skrämmande samtidigt som skönt.
Viktiga texter bärs av musiken
Följande steg var att Eero Paalanen, musiker och kompositör bland annat på Wasa Teater, ville engagera sig i Sussies musik.
– Han har bland annat lagt till kontrabas och en till gitarr så att mina sånger blir en bättre musikalisk helhet. Det är ett jättehäftigt samarbete och jag var väldigt nervös i början, men Eero behandlar mina sånger med ödmjukhet och är mån om mitt budskap i sångerna.
Hon nämner också samarbete med en rad andra kreatörer: Frank A. Unger som har tagit hennes fotografier och affischer, Stefan Backas som har gjort demoinspelningar och Dennis Lindén som spelade in Sussies jullåt i sitt vardagsrum.
– Vi har spelat bland annat på Bistro Ernst i Vasa och konstverkstaden Malakta i Malax och snart, i april, har vi två spelningar på Vasallen vid Wasa Teater.
Oftast spelar Sussie och Eero på intima små ställen där de sitter nära publiken.
– Men visst var det magiskt med ett helt band och stor publik när jag senaste jul medverkade i julkonserten med Markus Lytts och vänner. Jag fick framföra jul- låten, som föddes ur ett behov av att skriva en annorlunda julsång om hur en högtid kan vara jättesvår – och kanske kan den sången erbjuda tröst åt någon som känner likadant. Människan rymmer allt och allt behöver få komma fram. Texterna är det viktiga fast det är musiken som bär fram dem.
SONY DSC
Pippi är en kraftfull karaktär
Det blir mycket allvar när vi pratar om Sussies sånger – men hon har samtidigt en varm, glad och sprallig sida. För den får hon alldeles säkert utlopp nu i vår då hon spelar Pippi Långstrump på Wasa Teater. Premiären var den 16 mars.
– Det har varit roligt att sätta sig in i karaktären Pippi Långstrump ordentligt även om jag tidigare har tänkt att jag är mera lik Ronja Rövardotter, naturmänniska som jag är. Jag hade inte tänkt på att jag också har många likheter med Pippi, som är en kraftfull karaktär, en överlevare som lever i nuet.
Hon beskriver produktionen som “fina rolltolkningar och fint ensemblespel” – en glad och fantasifull samt visuellt vacker föreställning med inslag också av dans och sång som passar både barn och vuxna i publiken.
– Jag tycker det är roligt att få spela roller i olika åldrar, både barn och damer, och att inte vara placerad i ett åldersfack, funderar Sussie, som nyligen har spelat både ung flicka och vuxen kvinna i pjäsen Tre systrar och en berättelse.
Fortsätter med “hjärnpauser”
Sussie var 19 år då hon kom in på den då fyraåriga skådespelarutbildningen på teaterhögskolan i Helsingfors. Innan dess hade hon studerat på teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola i Karis och en utbildning till amatörteaterledare på SÖFF i Yttermark (nuvarande dramainstruktörsutbildningen vid Novia).
–Det gav mig värdefulla insikter i hur man leder teatergrupper på olika nivå.
Hon beskriver utbildningen vid teaterhögskolan som intensiv med många intryck. För en naturmänniska som Sussie är det också en utmaning att trivas i en större stad.
– Det blev sammantaget så mycket så jag bestämde mig för att ta ett mellanår för att smälta allt. Det blev en bra tid då jag hittade tillbaka till vad jag själv vill med skådespelaryrket och till vem jag är, något som jag har nytta av nu senare. Det blev viktigt för mig att lära mig hushålla med krafterna.
Under den här perioden började hon också med aktiv avkoppling och rörelsemeditation i form av qigong.
– Det gav mig mycket att koppla av och koppla bort. Mina “hjärnpauser” har jag fortsatt med under alla år sedan dess och det har visat sig ge mig ett lugn och bättre immunförsvar. Det betyder mycket för mig på många plan att jag vågar stänga av alltid då det går. Bland annat kan en stund med qigong hjälpa till att varva ner efter en föreställning.
Att vara skådespelare motsvarar på alla sätt de förväntningar hon hade på yrket som ung. Efter en period som frilansare under åren 2005–10 har hon nu skådespelat på Wasa Teater.
– Nu har jag jobbat flera år på Wasa Teater och trivs bra, vi har så bra sammanhållning och det är mycket mera än konkurrens och jakten efter vissa roller.
Hon funderar på fördelarna med skådespeleriet och konstaterar:
– Det är väldigt intressant att dyka in i nya karaktärer och ta del av nya människohistorier eftersom jag lär känna mig själv samtidigt. Jag får en förståelse för olika slags människor och ser gång på gång att ingenting är svart-vitt utan mångfasetterat. Det känns spännande att göra roller som ligger långt från min egen personlighet, då lär jag mig allra mest.
Om du träffar Sussie senare i vår har hon antagligen rött hår och liknar ännu mera på en viss sagofigur.
– Ja, det är så knöligt att ha peruk då jag själv har långt hår, så vi beslöt att vi färgar mitt hår rött och så får det bli min pippi- frisyr. Men jag tror att det blir en lite lugnare röd färg än den orange-röda vi är vana vid att se Pippi i – jag ska ju ha den utanför föreställningarna också, skrattar hon.
Text: Lilian Westerlund
Foto: Laura Pukkinen
 

image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM