READING

Jennifer vill riva murar

Jennifer vill riva murar

Jennifer webb
image_print

Det förekommer en massa fördomar kring psykisk ohälsa. Många människor skäms och är rädda för
att prata öppet om sina mentala problem. Den tröskeln vill Jennifer Granqvist sänka.
Därför har hon, vid sidan om sina studier, helt på frivillig basis,
jobbat med ett omfattande projekt.

Det är en glad och öppenhjärtig ung dam jag träffar på ett kafé i Jakobstad en av de många vackra dagarna under denna höst. Solen skiner och Jennifer Granqvist i kapp med den. Hon ser lycklig ut.

 

– Jag tycker om att träffa människor till exempel på kafé. Det var helt otänkbart tidigare. När jag mådde som sämst klarade jag inte av att gå utanför dörren eller att träffa människor. Men i dag har jag ett livligt umgänge, säger Jennifer och berättar att hon tidigare till och med umgicks med sin bästa vän genom e-post trots att vännen bodde nästan granngårds.

 

Jennifers historia är berörande. Hon drabbades första gången av en panikattack då hon var tolv år och skulle delta i ett sommarläger. Några timmar innan det var dags att åka hemifrån fick hon plötsligt svår andnöd. Hon svettades, hjärtat bankade och hela kroppen skakade.

 

– Det var hemskt. Jag grät och förstod inte vad som hände.

 

Panikattacken återkom på lägret. Ett par år senare hände samma sak i samband med ett konfirmationsläger och därefter under en klassresa till Tammerfors.

 

När det blev aktuellt för Jennifer att inleda gymnasiestudier blev ångesten värre och värre. Panikattackerna återkom allt oftare, ibland flera gånger dagligen.

 

Efter ett år sa hon upp sin studieplats. Det föranledde mycket prat och många rykten i småstaden.

 

– Jag hade alltid varit den duktiga flickan som inte gjort så mycket väsen av mig. Nu fick jag höra att jag hade dålig attityd och att jag var lat.

 

Jennifer var 17 år då hon äntligen fick en diagnos. Förutom svår panikångest konstaterades det att hon led av utmattning.

 

– Det var svårt att förstå. Jag kände mig ensam och vågade inte prata öppet om mina problem. Jag hade svårt att acceptera både diagnosen och mig själv. Många gånger tänkte jag “vem är jag egentligen”.

 
 

Söker mer kunskap

 
 
 

Efter en tid inledde Jennifer studier i fotokonst på en folkhögskola i Karis. Där studerade hon i två år och trivdes bra. Prestationskraven var inte desamma som i gymnasiet.

 

Men hon medger att det var jobbigt när hennes jämnåriga tog studenten samma vår som hon blev klar med studierna i fotokonst.

 

– Jag kände mig mindervärdig och bortglömd. Mina kompisar hade klarat gymnasiet och blivit studenter medan jag endast gått högstadiet och i en folkhögskola.

 

Studielivet fortsatte för Jennifers del. I tre år studerade hon media i Helsingfors och tog examen som mediaassistent 2013. Samma höst inledde hon sina nuvarande studier till fotograf i Jakobstad.

 

– Tack vare samtalsterapi och medicinering samt ett stort stöd av släktingar och vänner mår jag bra i dag. Skillnaden är enorm. I stället för att drabbas av panikattacker flera gånger om dagen kan det numera gå många månader mellan attackerna, säger Jennifer glatt.

 

– Jag tänker ändå fortsätta med samtalsterapin för att få reda på mer. Jag vill gå till botten med allt som hänt, tillägger hon.

 
 
 

Mer förståelse behövs

 
 
 

Jennifers upplevelser ledde till att hon började fundera på varför psykisk ohälsa är så tabubelagt. Hennes tankar blev startskottet för ett omfattande projekt.

 

För att pejla intresset för en undersökning i form av intervjuer med personer som drabbats av olika mentala problem skrev hon en statusuppdatering på Facebook. Responsen var till att börja med ganska lam, men sedan hon länkade till en personlig berättelse om sin egen svåra panikångest tog intresset för att delta i projektet fart.

 

Tack vare resebidrag från Svenska kulturfonden hade hon möjlighet att åka runt i så gott som hela Svenskfinland och intervjua samt fotografera olika personer.

 

– Jag tänkte till att börja med intervjua sju personer, men eftersom intresset för att delta i projektet var så stort beslöt jag mig för att prata med femton personer i åldern 18–30 år. Jag har träffat både kvinnor och män och många har berättat sådant de aldrig tidigare vågat prata öppet om.

 

Med facit i hand konstaterar Jennifer att projektet varit tungt och berörande att genomföra, men samtidigt också mycket givande. De längsta intervjuerna pågick i flera timmar.

 

– Tack vare mina egna erfarenheter upplever jag att jag kunnat hjälpa andra. Jag har inte gjort projektet för min egen skull, utan för att jag vill att andra människor inte ska behöva gå igenom det jag själv gjort. Skam och rädsla tar så mycket energi av en.

 

Jennifer har skrivit ner alla berättelser hon fått ta del av och fotograferat alla deltagare i en miljö de själva valt. Hon hoppas att olika tidningar och tidskrifter är intresserade av att publicera artiklarna som omspänner ett brett spektrum av psykisk ohälsa, bland annat depression, självskadebeteende, tvångstankar, ätstörningar och sociala fobier.

 

– Jag hoppas att projektet krossar fördomar och skapar mer förståelse, att det river murar. En sjukdom är inte ens identitet.

 
 

Nya idéer i bakfickan

 
 
 

Projektet om psykisk ohälsa har gett Jennifer nya idéer. Hon planerar bland annat en separat fotoutställning.

 

– Jag vill gärna också göra ett liknande projekt med en annan åldersgrupp, säger hon och berättar att hon även fått anbud om att hålla föreläsningar.

 

– När jag mådde som sämst kunde jag inte föreställa mig att stiga upp på en scen och prata inför publik. Nu känns det inte alls som en omöjlighet, även om det så klart känns lite skrämmande.

 

Jennifer brinner för det hon gör, men hon är också realistisk.

 
– Även om jag är motiverad till att fortsätta med nya projekt inser jag betydelsen av att ta hand om mig själv. Allt behöver inte ske här och nu.
Text och foto: Margaretha Sundkvist

 
 

Det förekommer en massa för-
domar kring psykisk ohälsa. Många människor skäms och är rädda för att prata öppet om sina mentala
problem. Den tröskeln vill
Jennifer Granqvist sänka.
Därför har hon, vid sidan om sina studier, helt på
frivillig basis
jobbat med
ett omfattande projekt.

image_print

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

By using this form you agree with the storage and handling of your data by this website.

INSTAGRAM
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM