Sara Westerlund i Kovjoki, Nykarleby, var bara 17 år gammal
då hon oväntat drabbades av en stroke. Här berättar hon själv
om sin sjukdomsupplevelse, sina erfarenheter och den tunga
vägen tillbaka för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt
som sina jämnåriga kamrater.
Det var en tidig måndagsmorgon i juni 2008. Jag vaknade upp med en irriterande huvudvärk, precis som de flesta morgnar på sistone. Jag hade vid det här laget blivit van vid att ha huvudvärk nästan dagligen, så jag slängde i mig en värktablett och tänkte inte desto mer på det. Nu hade jag en viktig fotbollsmatch att tänka på. Jag spelade i FC United i Jakobstad sen några månader tillbaka, och vi hade hittills vunnit alla matcher den här säsongen, så vi hade en viss press på oss att hålla oss bland topplagen.
Jag hoppade upp på min vespa och susade iväg mot Jakobstad där jag skulle bli upplockad av en äldre lagkamrat som skulle ta oss till matchen i Kronoby, trots mina föräldrars stränga order om att stanna hemma på grund av en envis förkylning. Men jag vägrade missa den här matchen.
Då jag satt i baksätet i lagkamratens bil kom huvudvärken tillbaka med förnyad styrka och jag kände mig allmänt illa till mods. Jag åt en banan och försökte inbilla mig att det kändes lite bättre. Jag bad om att få sitta på avbytarbänken i början av matchen, men blev inskickad på plan efter ungefär 15 minuter då jag kände mig redo.
Som ett skott mot huvudet
Nu hade motståndarlaget fått in två mål och jag var riktigt taggad att börja ge igen. Det tog inte många minuter innan jag hade målchans och jag sprang så fort jag bara kunde mot mål, då det plötsligt kändes som att jag fick ett skott i huvudet. Handen flög reflexmässigt upp mot högra sidan av huvudet där smärtan uppstått, men jag vägrade sumpa min målchans. En lagkamrat kom springande emot mig.
– Hur mår du egentligen? frågade hon och såg skärrad ut.
– Jag har så ont i huvudet, svarade jag, och lagkamraten ropade direkt åt domaren att vi måste göra ett byte.
Någon i motståndarlaget hann ta bollen ifrån mig i något skede. De skickade ut mig för att vila, och halvvägs ut från plan blev allting svart. Människor började skrika runt omkring mig och några personer hjälptes åt att bära ut mig från planen.
Då jag vaknar upp efter att ha varit medvetslös i några minuter så ligger jag på gräset bredvid fotbollsplanen och matchen har blivit avbruten. Jag har många oroliga och bekymrade människor omkring mig, och jag fryser något alldeles otroligt trots det varma junivädret. Jag tittar till vänster och funderar vems arm det är som ser precis ut som min, innan jag märker att jag förlorat känseln i vänster sida av kroppen, och att det var min egen arm som jag låg och såg på. Det var en märklig känsla att se att nån höll mig i handen utan att jag kände något överhuvudtaget.
Så småningom kom ambulanspersonal springande och började söka en ådra i mina armar för att kunna ge mig dropp. De hittade ingen ådra att sticka mig i, och efter 45 minuter av panik och smärta av nålsticken fördes jag till sjukhus. Där lyckades de äntligen få in en kanyl, och så röntgades jag i en CT-röntgen, med armar och ben bundna. Någon gång i det skedet slutade vänster sida av kroppen att fungera, och jag fick en otrolig panik.
Jag skickades vidare med helikopter till ett större sjukhus, där de forsatte röntga mig. På grund av min panik lyckades de inte få några bra bilder, så nästa dag fick jag lugnande medicin och så provade de på nytt. Den här gången lyckades det, och bilderna skickades vidare för granskning. Innan svaren från Tammerfors kom så misstänkte man allt från hjärnhinneinflammation till hjärntumör.
Jag tänker inte dö!
Jag tvingades genomlida några dagar med panikattacker och ångest innan vi fick veta att det var en blodpropp som hade orsakat min kollaps. Nu äntligen kunde sjukhuspersonalen börja behandla mig på rätt sätt.
Proppen hade fastnat på det område i högra sidan av hjärnan som kontrollerar och styr motoriken, vilket ledde till att hela vänster sida av kroppen, från huvudet ner till tårna, var förlamad.
Jag kommer ihåg att jag i något skede frågade av min läkare om jag kommer att överleva.
– Det kan vi tyvärr inte svara på just nu, vi måste bara vänta och se, fick jag som svar.
Det fick mig att plocka fram min känsla av jävlar-anamma som jag alltid haft inom mig och som hjälpt mig genom många motgångar i mitt dittills sjuttonåriga liv.
– Jag ska banne mig inte dö, tänkte jag, och försökte dra mig upp i sittläge i sängen med hjälp av min friska högerarm.
Ändå klarade jag inte av det ännu i det skedet, utan damp ner mot madrassen där jag tyckte att jag redan spenderat alltför lång tid.
Jag kommer ihåg att mamma satt bredvid mig då, och hon har i efterhand berättat att just den där gången då jag försökte dra mig upp i sittläge är ett av de starkaste minnena hon har från sjukhustiden.
Jag var så rastlös, jag ville bara ut och springa. Jag hade ju alltid haft tusen saker på gång, och nu kunde jag inte ens sätta mig upp. Jag kan inte med ord förklara hur oerhört frustrerad jag kände mig.
Ytterligare några dygn kom och gick, och plötsligt hände något som gav mig hopp – jag kunde dra upp mitt knä en bit! Sen tog det inte länge innan jag klarade av att vicka lite på foten, och nu bubblade hela jag av hopp, iver och beslutsamhet. Jag skulle bli frisk!
Mina dagar spenderade jag mestadels i sängen eftersom jag var så otroligt trött, men det gick även en hel del tid åt till att träna med fysioterapeuter för att få fram mer rörlighet i benet. Armen var fortfarande helt förlamad. Men det var en otrolig frihet att få gå runt på avdelningen trots att benet var helt omgivet av skenor och diverse stöd. För att inte tala om då jag fick gå i trappor för första gången!
Längtade hem
Efter otaliga undersökningar och provtagningar fick jag äntligen åka hem på permission. Det hade nu gått tio dygn sen min kollaps, och det var en sån underbar känsla att få komma hem till min familj och alla djur över helgen.
Rullstolen var min trogna följeslagare under den här tiden, även om jag ibland trotsade läkarens (och mammas) order om att aldrig gå själv. Visst hände det att jag ramlade, och då gällde det att jag fort som attan tog mig upp själv innan nån hann komma på mig med att ha lämnat rullstolen utan lov. Men känslan av att ”jag kan själv” var ovärderlig.
Dagarna kom och gick. Man försökte hitta en orsak till min stroke, men ingen medicinsk förklaring kunde hittas. Hjärtat är friskt, lungorna ser bra ut, och mitt blod är helt normalt. Jag var lättad över att inget fel hittades, men var samtidigt frustrerad över den ovisshet det innebar för mig. K
an en stroke bara komma så där plötsligt, helt utan orsak och drabba en aktiv sjuttonårig tjej?
Jag började dra mina egna slutsatser. Jag hann tänka en hel del under mina sex veckor på sjukhus. Överansträngning. Kunde kollapsen bero på en överansträngning? Var den ett resultat av att jag i många års tid haft för mycket på gång, fått genomlida en hel del hemskheter och aldrig haft en chans att slappna av och återhämta mig?
Jag tror än i dag att min blodpropp var ett sätt för kroppen att visa att ”jag har fått nog, jag orkar inte längre!”. Jag kämpar fortfarande med att kunna slappna av, att prioritera och att inte lova för mycket.
Kämpar mot en ständig trötthet
Jag är i dag 23 år gammal och utbildad hantverkare. Jag lever ett normalt liv i ett eget hus tillsammans med min pojkvän och fyra katter i lilla Kovjoki i Nykarleby. Jag kämpar med diverse bestående men som ständig trötthet och en fot som jämt bråkar. Jag jobbar med djurskötsel och jordbruk tillsammans med pappa och har i höst börjat studera formgivning/rumsgestaltning i Jakobstad.
På fritiden sjunger jag tillsammans med en sångpedagog för att förhoppningsvis återfå min sångröst som blev försämrad till följd av förlamningen, och lägger också ner en del tid och energi på inredning och renovering. Djur är, och har alltid varit, min största passion i livet.
I framtiden vill jag ha en stor gård med hästar, hundar, katter, och gärna någon belgisk jättekanin. Om det skulle finnas möjlighet så skulle jag gärna importera en tiger också!
Min erfarenhet har lärt mig att livet är skört, att man ska göra sånt som man älskar, äta gott och skratta mycket.
Text: Sara Westerlund
Foto: Maria Westerlund