Även en vuxen flicka kan känna glädje över en docka. Visst. Har man sedan en samling på 150 till 200 dockor, blir inte glädjen mindre. Margot Grönqvist i Borgå hade nog haft en och annan docka som flicka, men då hon som vuxen fick en söt docka, inköpt i Polen av sin man Knut, hände något nytt. Docksamlingen hon har i dag är speciell och ger henne nöje och trevnad på många sätt.
Knut (Knutte) Grönqvist var en ung sjöman år 1961 och det finländska fartyget han ar-
betade på, besökte ofta hamnstaden Gdansk i Polen. När han gick på uppköp i staden fick han syn på en affär som bland annat sålde dockor.
Han valde ut en söt, äppelkindad docka med ljust hår och tänkte att det kunde bli en fin present till någon. I samtalet med Margot och Knutte blir det litet oklart om han då valde den som gåva åt Margot, men faktum var att hon i ett senare skede fick den! Dockan från Gdansk är nu ”Grand Lady” i den unika docksamling Margot har i deras hem i Vålax i Borgå.
Inte röra mormors dockor
Barnbarn och andra barn som tittar in hos Margot och Knutte vet att det finns en stor docksamling i ett av rummen men att de är prydnadsdockor och inte till för att leka med.
– De fem barnbarnen har alltid vetat att det här är mommos eller fammos dockor, dem får man inte röra, säger Margot.
Däremot berättar hon gärna för både barn och vuxna om dockornas historia. När systerdottern Isabella, 9 år, kommer på besök till moster Margot, har hon ofta en tydlig önskan i bagaget: ”Skall vi i dag igen ha en sådan där dag, då du berättar om dockorna?!”
Dockornas värld öppnar sig då Margot för oss in i ”dockrummet.”
– När sonen Dicks rum blev ledigt fanns det ett utrymme att samla dem i, förklarar husvärden Knutte.
Stillhet råder i rummet där dockorna bor. I ett stort skåp med glasdörrar sitter de tätt, tätt. Stora dockor med runda ögon och långa ögonfransar, små dockor med vackra klänningar och andra handgjorda klädesplagg.
I ett mindre skåp vid andra sidan väggen finns de minsta dockorna, souvenirdockor i olika nationaldräkter, samlade. Annorlunda karaktärer, mera likheter inbördes, tycks det.
Naturligt nog finns det också en rejäl sjömansdocka med i sällskapet. Tydligen den största av alla, en beskedlig typ verkar det. Den äldsta dockan hon har är från 1930-talet. Ett speciellt föremål är ett dockhuvud, från ungefär 1910 som varit hennes moster, Hjördis Lindbergs, en gång i tiden. Dockhuvudet gjort i porslin skall föreställa sångerskan Jenny Lind, får jag veta.
Det var 1972 Margot började samla dockor mera på allvar, alltså för 42 år sedan. Att maken och skepparen Knutte var ute på de vida haven, ofta sex veckor i sträck, betydde många ensamma kvällar för Margot. Det fanns tid över för dockorna, för deras kläder och deras historia. Hon började också sy kläder åt dockorna och fann ett stort nöje i att fundera ut vilka plagg och vilka färger som kunde passa till respektive docka.
Det finns också många intressanta skildringar om hur Margot fått tag i sina dockor. Vid ett stort lopptorg i Skärholmen i Stockholm har Margot gjort fina dockfynd. Vid ett besök där tillsammans
med sin moster, ville denna köpa en födelsedagspresent åt Margot.
– Då föreslog jag en docka som jag hade ”fastnat” för. ”Inte kan jag köpa en gammal docka till dig”, invände mostern, men just den ville jag ha.
– Det är fråga om en så kallad ”sköldpaddsdocka” och när den var inhandlad fick den
sin självklara plats i min samling.
Docka bland sågspånen i 30 år
I ett annat sammanhang besökte dottern Lotten Hellroos ett försäljningsställe.
– Hon fick syn på en fin docka och ringde hem och frågade ”får jag köpa den till dig?”
Det fick hon även om Margot den gången var tveksam till att få en docka för 300 finska mark.
En annan docka med en mycket annorlunda bakgrund är den som hittades i Margots föräldrahem. Margots syster med familj skulle renovera huset och då gjordes ett oväntat fynd i väggfyllningen, som var sågspån. En gammal docka hade tappats – eller kanske gömts – i väggfyllnaden! Det hade då gått 25–30 år sedan Margot och hennes systrar ännu lekte med dockor, så dockan hade funnits där sedan dess.
När Margots Sverige-moster kom på besök senare, sade hon om dockan: ”Den där gjorde jag åt dig år 1945!” Då var Margot själv bara ett år gammal. Gissa om dockan som delvis är tillverkad av segeltyg, har en hedersplats i samlingen.
Margot och Knutte bor i hjärtat av hembyn Vålax och har känt varandra sedan de var små. Knutte har arbetat som styrman på olika fartyg under 44 år, mellan 1958 och 2002, och en del av dem var han delägare i. Bland annat var han anställd av det åländska rederiet Godby Shipping.
Genom arbetet var han tvungen att ofta vara borta från familjen, men i gengäld kunde Margot ofta följa med på resorna och även ha barnen med. En sommar kunde hon och Lotten följa med Knutte ombord då fartyget rörde sig på Meldelhavet under två månader.
Ännu tillbaka till dock-köpet i Gdansk 1961. Infallet Knutte fick blev till en oanad och långvarig glädje för Margot – och den övriga familjen. Den polska flickdockan tycks se lika söt och näpen ut som då Knutte köpte henne.
– Det var en butik där endast sjömän, diplomater och andra utlänningar fick handla, minns Knutte. Förhållandena i det kommuniststyrda polska samhället på 1960-talet var mycket annorlunda än i dagens Polen.
Dockutställning 1997
Sedan dess har många andra familjemedlemmar och andra bekanta förärat Margot dockor av olika slag. Eller som dottern Lotten konstaterar:
– Det har inte varit svårt att hitta presenter åt dig!
När Margot fyllde jämnt fick hon en speciell present av Lotten – en handgjord docka som hon själv hade tillverkat själv!
År 1997 arrangerades en dockutställning med Margots dockor i Borgå. Många tog då tillfället i akt för att få se hennes urval av dockor och bekanta sig med dockornas historia.
Margot visar också upp gästboken med namnen på alla dem som besökte utställningen.
Nämnas skall att Margot aldrig strävat efter att få så många dockor som möjligt. Någon särskild orsak, något speciellt tillfälle, tycks ofta ha avgjort hennes val. Ibland har hon själv skaffat sig en ny docka men lika gärna en gammal, väl använd docka som hon fastnat för. Med åren har hon naturligtvis skaffat sig mera kunskap om dockorna. Tv-program som ”Antikrundan” och liknande, ger också goda fakta om dockornas värld. Vad som skall bli docksamlingens framtida öde är inte ännu bestämt.
– Kanske jag donerar dockorna till något barnsjukhus, funderar Margot.
Text och foto: Johnny Holmberg