Besökte du restaurangen Ett rum och kök i Vasa under hösten, då har du kanske sett tavlorna som hängde på väggen. De var gjorda av konstnären Susanne Remahl i Vasa. 2013 var ett intensivt år för Susanne då hon tog ett första steg mot att kunna försörja sig helt och hållet på konsten.
Jag träffar Susanne hemma i lägenheten i Gerby i Vasa. Susanne arbetar vanligtvis på ett boende för handikappade men just nu är hon vårdledig med dottern Linnéa. I lägenheten hänger tavlor som Susanne själv har gjort. Jag fastnar direkt för en tavla som föreställer en äldre herre som står bredvid en traktor på en åker. Det visar sig att den föreställer Susannes farfar hemma på gården i Ingå.
Susanne är född och uppvuxen i Ingå men har de senaste sex åren bott i Vasa. Hon har så länge hon kan minnas haft ett stort konstintresse men valde trots det att inte söka sig till en konstutbildning som vuxen.
– Jag har alltid målat, och det har fallit sig naturligt för mig. Jag gick i en konstskola för barn när jag var liten så jag antar att jag tyckte om att teckna redan då. Intresset har alltid funnits men när jag blivit äldre har jag blivit mera seriös med det. Att jag inte har någon utbildning gör mig kanske lite mera speciell. Jag är inte bunden till olika tekniker utan jag kan fritt blanda till exempel kol och pasteller, säger hon.
Vad tycker du bäst om?
– Det är nog pasteller. Jag har testat många olika tekniker men pasteller är det jag tycker bäst om. Då man har småbarn så är det inte så lätt att måla med oljor. Jag är alltför noggrann för att kunna jobba med akvareller. Då jag använder pasteller får jag vara väldigt noggrann och det passar mig väl, säger hon.
Susannes specialitet är porträtt och hon kan egentligen sätta ner hur mycket tid som helst på att avbilda en människa. Det vanligaste är att det tar några timmar att göra ett porträtt men det har hänt att Susanne har satt ner flera veckor på arbetet. Mycket beror på vilka ansiktsdrag människor har.
Susannes favorit är på sångaren Plura Jonsson från den svenska gruppen Eldkvarn och direkt vi börjar prata om det skiner hon upp. Det som gör det porträttet så speciellt är stämningen, ett ord som Susanne ofta återkommer till.
– Jag tycker bäst om porträtt främst för att det helt enkelt är roligast att göra. Jag tycker att det är mera givande att avbilda männsikor än landskap. Visst tycker jag om att göra landskap också men porträtten ligger mig närmare hjärtat. Skillnaden mellan landskap och porträtt är att man kan få in en helt annan känsla eller en stämning i ett porträtt. Helene Schjerfbeck jobbade mycket med stämning och jag blir väldigt berörd av hennes tavlor, säger hon.
Många bollar i luften
Hösten var en väldigt intensiv period i Susanne Remahls liv. Tillsammans med artisten Fredrik Furu gjorde hon konstsamarbetet ”Svartfåglar och stjärnfall” där Susanne målade tavlor till Fredriks texter. Totalt blev det femton tavlor som ställdes ut på restaurangen Ett rum och kök i Vasa. Tolv av tavlorna fick också plats i en väggalmanacka som de valde att ge ut tillsammans.
– Vi inledde samarbetet under sommaren och tanken var från början att det skulle bli två till tre tavlor men det blev till slut femton stycken. Vi är båda så att vi går in i allt vi gör till hundra procent så vi hade ganska stor tidspress, men jag är jättenöjd med slutresultatet.
– Det hände sig ofta att vi inte var helt överens men vi kunde inspirera varandra väldigt mycket, vilket gjorde att vi faktiskt lyckades med projektet. Vi hade ingen aning om hur det skulle bli men vi har fått väldigt bra respons efteråt. Det var roligt att kunna binda ihop olika konstformer, säger hon.
Susanne har många bollar i luften och hon har hela tiden flera projekt på gång. Om hösten var en intensiv period i hennes liv så kommer även 2014 att bli det.
– Jag har planer på att illustrera böcker och bland annat drömmer jag om att göra en barnbok. Jag skulle gärna samarbeta med någon igen, jag har funderingar på att samarbeta med en fotograf där vi kunde binda samman målad konst och fotografier på något sätt. Jag undervisar även konst för handikappade vilket jag tycker är oerhört roligt och det vill jag gärna spinna vidare på. Man kunde kanske göra något större projekt av det. Jag är tusenprojektens kvinna, säger hon.
Läs mer om Susanne Remahls konst i Kuriren nummer 1/14.
Text och foto: Carl-Magnus Långkvist