Tack för året hittills trevlig sommar!

Efter en en lång väntan och en sen vår med nordliga vindar, kom äntligen den efterlängtade vårvärmen och den skira grönskan – en av den vackraste tiden på året enligt många. Passa på och njut, man vet aldrig vilket väder sommaren och hösten senare bjuder på. Kanske du redan hunnit göra upp planer för sommaren, eller länge drömt om vad du skulle vilja göra i sommar?

Enligt en internetundersökning i maj, med målsättningen att ta reda på hur coronapandemin påverkat finländarnas semesterplaner, planerar tre miljoner att semestra i slutet av året. Bland majoriteten av dem
var resmålet fortfarande oklart. Över hälften av de tillfrågade kunde tänka sig att semestra inom landets gränser, något som beräknas ge 2,9 miljoner resenärer till de resmål som finns här i landet. Bland deltagarna i undersökningen hoppades de flesta på en semester med vila och avkoppling (40 procent), vissa drömde om stugsemester (30 procent) och lika många (30 procent) planerade att tillbringa sin
semester ute i naturen.

Att få njuta av vila och avkoppling och att få umgås med sina närmaste var de vanligaste planerna och önskemålen bland alla dem som deltog i den elektroniska undersökningen. Deltagarna består av ett representativt urval av landets befolkning i åldern 16–75. Undersökningen gjordes av yrkeshögskolan Haaga-Helia i samarbete med undersöknings- och analyscentret TAK.

Oberoende av vilka planer du själv har för sommaren så hoppas vi att du på ett eller annat sätt här i Kurirens sommarnummer hittar inspiration för dina egna sommar- och semesterplaner, antingen genom att till exempel få tips på något intressant ställe att besöka eller kanske lite tips och idéer på vad du skulle kunna ta med dig som matsäck.
Den första halvan av året är snart förbi och vi hoppas att du haft mycket glädje och nytta av Kuriren.

Ett stort tack till alla er prenumeranter och inte minst alla våra duktiga frilansare – utan er hjälp skulle vi aldrig kunna ge ut en liten finlandssvensk tidning som Kuriren! Vi uppskattar även att ni läsare tar kontakt och tipsar om sådant som ni skulle vilja läsa om. Ibland tar det av olika orsaker lite längre eller kortare tid innan det speciella önskemålet låter sig förverkligas.

Höstens första nummer utkommer den 14 augusti.
Vi önskar er alla en skön sommar!

Rosita Holtlund
redaktör




Övermark har igen en egen lemonadfabrikör Fredrik Bäckstrand gav nytt liv åt gammalt företag

Senast det fanns en lemonadfabrik i Övermark var för ungefär åttio år sedan. Nu har Fredrik Bäckstrand tagit fasta på den gamla traditionen och producerar klassisk lemonad under namnet Öfvermark läskedrycker, gjord på lokala och naturliga råvaror – många gånger med en oväntad twist!

Fredrik Bäckstrand beskriver sig själv som en mångsysslare som brinner för gamla saker, olika veteranfordon och nostalgiska grejer. Han vill bevara så mycket det bara går. Helt otippat var det alltså inte att han skulle bli en gammaldags ”limonadfabrikör”.

– Jag har hört att många byar förr hade egna lemonadtillverkare och jag har känt till att det har funnits en fabrik också i Övermark, berättar Fredrik.
Då Fredrik Bäckstrand började leka med tanken på att starta en egen fabrik utgick han därför från att det måste finnas någon kvar som vet hur man gör lemonad. Hur det nu råkade sig, så visade sig jordbrukaren som odlar på åkrarna intill Bäckstrands hem vara barnbarn till Övermarks ursprungliga lemonadfabrikör Oskar Erikson. På så sätt kom Bäckstrand i kontakt med Trygve Erikson, som är son till Oskar Erikson.

– Trygve kom ihåg hur han som sjuåring var med och tvättade flaskor. Han hade också hittat en loggbok som pappan hade fört om sin lemonadfabrik. Fabriken började som en dröm. Oskar Erikson köpte allra först en kamera och så for han runt och fotograferade folk. För pengarna han tjänade kunde han köpa de maskiner som behövdes för lemonadtillverkningen, och slutligen kunde han starta sin fabrik, berättar Bäckstrand.

Lemonadtillverkningen i Övermark pågick ungefär mellan åren 1915 och 1940. Sockerbristen under kriget gjorde att Oskar Erikson upphörde med produktionen. Det fanns visserligen sackarin som ersättning, men Erikson lär ha varit allergisk mot sötningsmedlet och därför inte velat använda det, eller så tyckte han helt enkelt inte att smaken blev som den skulle.

Lemonad med tillbehör

Fredrik Bäckstrand hör med sin lemonadtillverkning till dem som går mot strömmen, mot det industriella och storskaliga.

– Jag lockas av gamla hantverk. Det händer att folk frågar när jag ska ta mig in på supermarketarnas hyllor, men det vill jag inte. Min dröm är ett litet, gulligt café på landet, inte massproducerad lemonad på löpande band.
Han är en del av en växande rörelse, eftersom allt fler får upp ögonen för mathantverk och småskaliga, lokala produkter.

– Visst får jag stöd av Övermarkborna! Folk kommer och går i mitt bryggeri och det känns jätteroligt att få höra kommentarer i stil med ”vad bra att du finns och håller på med det här!”, säger Fredrik Bäckstrand glatt.
Lemonaden är egentligen en bit i ett större pussel. I bryggeriet, som tidigare har fungerat bland annat som grill och pizzeria, bedriver han också en viss caféverksamhet. Sommartid serverar han kaffe och mjukglass. Ibland steker han hotdogs och till fösta maj erbjöd han nykokta munkar för take away-försäljning, eftersom han som så många andra företagare har varit tvungen att finna sig i begränsningarna under undantagstillståndet.
– Jag hade tänkt kunna servera hamburgare också, men fick lägga de planerna på is eftersom hygienkraven gör att jag inte kan blanda tillverkning av hamburgare och lemonad i samma lokaler, berättar Bäckstrand.

Dylika hinder på vägen är inget som stoppar Fredrik Bäckstrand. Ute på bryggeriets gård står numera en stor trailer som inrymmer både köksdel och serveringsutrymme. Det är före detta Frank’s café som har stått på Vasa torg, men som från och med sommaren förhoppningsvis kommer att kunna slå upp sina luckor för de som vill avnjuta en lemonadflaska tillsammans med något matigare tilltugg. Här kan Bäckstrand steka hamburgare helt separat från lemonadtillverkningen.

Fokuserar på möjligheterna

För tillverkningen av lemonad använder sig Fredrik Bäckstrand av olika saftkoncentrat som han kokar själv i saftmaja. Därefter pastöriseras saftkoncentratet. Själva lemonaden kommer till då saftkoncentratet körs tillsammans med vatten och socker och en gnutta salt genom en kolsyrasättningspump.

– Den fungerar lite som en jättestor sodastreamer, säger Bäckstrand.
Att hitta en lämplig kolsyrningsmaskin krävde många timmar av letande på internet innan Fredrik Bäckstrand slutligen fick napp i USA. Eftersom han själv aldrig hade provat använda en sådan maskin tidigare och heller inte hade någon som kunde lära honom fick han, som han säger, helt enkelt beställa den och prova hur den fungerade.

– I början var det lite krångel. Jag fick försöka flera gånger innan jag fick den att kolsyra lemonaden ordentligt. Nu har jag hittat en lagom nivå som ger en ganska mild, gammaldags lemonadsmak.

Överlag har mycket i lemonadtillverkningen för Fredrik Bäckstrands del handlat om att prova sig fram. Han har mött motgångar och grubblat på hur han ska komma vidare, för att till sist hitta en lösning. Men så tycks Fredrik Bäckstrand också vara en positiv person som tar fasta på möjligheterna snarare än problemen. Hans improviserade julmarknad är ett bra exempel.

– Strax innan jul slog det mig att jag skulle kunna ordna en julmarknad på lördag. Kruxet var bara att det var några få dagar kvar till lördagen. Flera sa åt mig att det inte kommer att gå, men det slutade med en julmarknad med 15–16 försäljare, fullt med folk i bryggeriet och bra åtgång på produkterna. Det var jätteroligt!

Spännande smaksättning

Då lemonaden har körts genom kolyrasättningspumpen i några timmar är den färdig. Då har den också hunnit belysas av en UV-lampa som tar kål på eventuella skadliga bakterier.

LÄS HELA ARTIKELN I KURIREN 10-11.2020

Text: Johanna Granlund




Ellen driver mysigt sommarcafé i Kasnäs

Om man åker så långt söderut man kan längs det fasta vägnätet i Kimitoöns kommun kommer man till den lilla byn Kasnäs. Där ute hittar man en gästhamn, ett bad- och konferenshotell och förstås vacker skärgårdsnatur. En pärla som också gömmer sig här ute är det lilla sommarcaféet Källarvinden, som drivs av den lokala eldsjälen Ellen Järvinen. Källarvinden har varit verksamt under fem somrar.

Under julhelgen innan Källarvinden öppnade bestämde sig Ellen för att grunda ett café. Det hela var ett ganska spontant och hastigt beslut. Under de första åren serverades mest kaffe och kakor, men ju längre verksamheten har rullat desto mera har fokus legat på lunch- och servering av varm mat.

– Vi brukar öppna dörrarna omkring midsommar och stänga när kundtillströmningen avtar under sensommaren. Under de två månader vi håller öppet är det verkligen fullt upp här.
Caféet är litet och intimt. Köket är ganska trångt men där arbetade som mest tre kockar samtidigt under sommaren 2019. Utrymmet saknar isolering och kundtillströmningen i Kasnäs är för liten utanför turistsäsongen för att det skall gå att hålla caféet öppet året runt. Sommartid räcker kunderna ändå till för att hålla caféet rullande.
– Jag är särskilt glad över vår lokala kundbas som lojalt dyker upp regelbundet. En hel del turister och båtfolk hittar också hit eftersom Kasnäs ligger strategiskt för den som rör sig med båt i skärgården.
Kockutbildning i London

Ellen har utbildat sig till kock i London. Det var en ettårig utbildning. Anledningarna till att hon sökte sig till London var mest praktiska och tidsmässiga. Man kunde börja senare på läsåret och det passade Ellens planer just då. Utbildningen var intensiv och pågick under kortare tid än motsvarande utbildning i Finland, men nivån motsvarar ändå en finländsk examen.

– I London kunde jag hoppa över de första grundläggande nivåerna och genast haka på en lite högre nivå. Det passade mig eftersom jag hade mycket grundkunskaper redan när jag åkte.

Jag frågar vad vistelsen i London gett

Ellen som andra kockar i Finland inte har. Hon skrattar och pekar mot köket där den brittiske pojkvännen Will Brennan står och
kokar kaffe. De träffades när de bägge gick kockskolan tillsammans. Will är hemma från London och har jobbat i café Källarvinden under två somrar. Arbetsspråket i köket är engelska och menyerna skrivs på tre språk.

– Jag har fått ett stort internationellt nätverk och jag samarbetar med kockar från många länder, förklarar Ellen. I skolan fick vi lära oss använda allting från råvaran så att så lite som möjligt går till spillo. Här på Källarvinden serverar vi mycket vegetariskt, men när vi serverar kött använder vi också sådana delar från djuren som man inte alltid äter. Och vi använder också så många delar som möjligt av grönsakerna.

Källarviden prioriterar produkter från lokala producenter. Namnet Källarvinden kommer från att huset caféet befinner sig i ligger ovanpå Ellens mormors och morfars gamla potatiskällare. Inredningen består av delar av morföräldrarnas gamla möbler blandat med loppisfynd.
– Vi försöker satsa inte bara på god mat, utan på att besökaren ska få en angenäm helhetsupplevelse av sitt besök.

Frilansande kock

Eftersom verksamheten vid Källarvinden bara är igång sommartid så letar Ellen och Will efter restaurangjobb på annat håll under de andra årstiderna. Hon har inga definitiva framtidsplaner, men nämner att ett alternativ bland många andra vore att eventuellt starta en systerrestaurang på annan ort som även skulle möjliggöra att Källarvinden kunde fortsätta att finnas till. Utöver passionen för matlagning har
Ellen även ett stort vinintresse.

Text och foto: Frank Berger

Läs mera i Kuriren nummer 9-2020




Hitta avkoppling och upptäckarglädje i naturen!

Coronaviruset förändrade livet för oss alla. Vissa föräldrar här i landet tyckte till exempel att skolornas distansundervisning fungerade bra och att det rent av gav ökad familjetid och gemenskap, medan andra fick kämpa hårt för att bara få vardagen att rulla på och inte var lika förtjusta. Många har också en längre tid saknat den verksamhet och de hobbyer som de normalt brukat delta i och samtidigt få umgås med andra. Hur läget utvecklas och hur det kommer att bli framöver är det svårt att sia om, men vi får antagligen räkna med en sommar som knappast blir såsom de somrar vi vant oss vid. Nu gäller det att försöka hitta konstruktiva lösningar så att livet och tillvaron ändå känns bra. I till exempel naturen kan vi hitta både avkoppling och rekreation och en promenad i marker och områden som vi kanske aldrig eller sällan besökt kan bli spännande besöksmål i sig och kan på samma gång höja humöret.

Med tanke på de fina upplevelser naturen kan bjuda på har du i det här numret möjlighet att bekanta dig med två natursköna platser i Svenskfinland. Den ena är naturreservatet Prästgårdsnäset i Finström på Åland som finns nära den medeltida kyrkan. Där kan man under våren njuta av till exempel vårblommor, hassellundar och ekbackar medan man går den drygt två kilometer långa vandringsleden. Även många fågelskådare brukar gärna söka sig dit eftersom det finns möjlighet att studera många olika fågelarter närmare där.

Den andra natursköna platsen är Lostenen i Överpurmo där ett av Finlands största flyttblock finns. Den snåriga och slingriga stigen som leder fram till stenen är drygt en kilometer lång. Med hjälp av en trätrappa i början och en spiraltrappa som senare tar vid, är det även möjligt att klättra upp och beundra utsikten. Den omgivande naturen är omväxlande och vacker och det finns möjlighet att till exempel grilla och äta medhavd matsäck i ett rast- och grillhus som finns i närheten.

Du som bor på rimligt avstånd till någon av de här platserna kan passa på att vid tillfälle ta en tur dit. Är du bosatt på annat håll kan du gärna fundera på vilka intressanta pärlor och sevärda platser det finns i din hemtrakt eller på någon plats du gärna återvänder till. Kanske kommer du att likt Lars ”Kimmo” Lind i det här numret upptäcka att några av de käraste platserna för dig kan vara de platser där du tillbringat en stor del av din barndoms- och uppväxttid. Inför utfärden kan du gärna passa på att bekanta dig lite närmare med ortens historia. Den kan vara betydligt intressantare än vad du kanske först trodde!

Rosita Holtlund
redaktör




Kurirens redaktion har flyttat till nya utrymmen

I skrivande stund har vi tre intensiva arbetsveckor bakom oss – vi har flyttat Kurirens redaktion till Kurirens resebyrås forna utrymme på Storalånggatan 23. Orsaken är att det förra utrymmet, beläget på samma tomt som familjen Weegars tidigare bostadshus på Skeppsgatan 3, har sålts och tomten fått en ny ägare. Kuriren hann vara verksam där i omkring 47 år.

Huset där tidningsproduktionen fanns har en aktningsvärd ålder och hör till några av de äldsta husen i Vöråstan i Vasa. Det är byggt 1877 och Kurirens forna ägare och grundare, Frejvid Weegar, brukade ofta roa besökare med att berätta att det i tiden var ”stadens sista utedass” innan det renoverades, då han presenterade redaktionshuset för alla förstagångsbesökare.

Vi som arbetar på redaktionen och har varit verksamma i huset kommer att sakna vårt gamla, mysiga stockhus. Åtminstone så här i början innan vi har hunnit vänja oss vid vårt nya ställe. Huset var trivsamt och kändes nästan som ett andra hem för oss där vi med förtjusning till exempel kunde följa med årstidernas växlingar ute på gården och i de omgivande trädens kronor.

Men det har inte bara varit vi arbetstagare som trivts i huset, även blommorna trivdes och frodades där. Och inte bara en gång har vi hunnit förundra oss över hur porslinsblomman i västerfönstret i vårt kafferum troget blommade varje vår och försommar, trots att den inte hade blivit omplanterad på flera år och bara då och då fick en skvätt kallt, överblivet kaffe som näringstillförsel.

I ett svalt rum uppe på vinden hade vi även förmånen att kunna övervintra blommor i väntan på nästa års säsong, och det lyckades allt som oftast med de blomsorter som antagligen inte annars skulle ha klarat vintern i ett betydligt modernare bostadshus.

Speciellt under vårarna har vi njutit av Frejvids stolthet: gullvivorna som växer och frodas på gården. Han blev alltid glad då han om våren fick en bukett med gårdens gullvivor i vas på sitt köksbord. När vi flyttade verksamhetsställe blommade gullvivorna även som bäst och vackrast. Lite poetiskt kan man kanske säga att de hälsar den nya ägaren välkommen, tackar Kurirens ägare och all personal för de gångna åren och önskar redaktionen lycka till på sitt nya verksamhetsställe.

Temat i det här numret är mat, motion och livskvalitet. Vi hoppas att ni hittar mycket intressant att läsa och hälsar er välkommen att besöka oss på vårt nya verksamhetsställe då ni har vägarna förbi. Trevliga lässtunder!

Rosita Holtlund
redaktör




Sirpa fanns vid sin mans sida till hans sista andetag

Allt varar inte för evigt. En dag kan en sjukdom, olycka eller annan händelse ställa livet på kant och ingenting blir mera som det har varit. Man får en annan syn på livet. Sirpa Dahlbacka från Kronoby miste sin man Carol Dahlbacka i en svår sjukdom för snart två år sedan.

När man kommer till Kronoby centrum och kör längs med ån så åker man förbi det vackert belägna Botnia Hotel&Restaurant. Fortsätter man efter hela den slingrande Kyrkvägen som leder förbi den stora gula träkyrkan så kommer man så småningom ut till riksåttan. Jag ska välja riktning söderut och köra tills jag ser skylten med Hästö-skatan.

Ungefär tio kilometer senare, där vägen bokstavligt talat tar slut och man möts av strandlinjen, är man framme vid en av de mest idylliska platser som finns i Hästö. Det första jag möter här ute är en jakthund som hälsar skällande och glatt viftande på svansen.

– Du hittade fram, säger en glad stämma i dörröppningen till det mysiga huset.

Det är en rödmålad stockstuga som ser väldigt inbjudande ut där den är belägen uppe på en berghäll. Jag har kommit för att få en pratstund med Sirpa Dahlbacka för att höra hur livet är för hennes del sedan hon blev änka för snart två år sedan.

Ljuset som flödar in genom de stora fönstren som vetter ut mot sjön är betagande, det är som en enda stor tavla.

– Jag och min dotter vill inte ha några gardiner i fönstren. Vi tycker båda så mycket om naturen och vad den bjuder på. Den är så härlig med alla sina växlande årstider som alla har sin egen charm.

I hörnet på ett litet bord finns vad man kan kalla ett litet altare med grönväxter och ett fotografi av hennes man Carol Dahlbacka som blickar tillbaka på en med mild blick. Ljuset som finns intill fotot har tänts varje dag sedan han gick bort.

– Det är alltid det första jag gör varje morgon, säger Sirpa.
Hon bjuder mig till bords och jag konstaterar att det strömmar sagolika dofter från ugnen. Vips kommer en nygräddad hjärtformad blåbärspaj på bordet. Hon ställer fram muminmuggar, olika tesorter samt trollar fram en stor förpackning med vaniljsås.

– Varsågod, bara att ta för sig, säger Sirpa glatt.

Hon sätter sig till bords och hennes blick dras ut mot sjön.

– Här vid köksbordet kan jag landa och bara släppa allt! Det är konstigt, men oberoende av hur stressigt jag än må ha haft det innan eller hur upp och ner allting må ha varit, så när jag kommer hem och sätter mig här och tittar ut genom fönstret så tar det inte många minuter förrän jag är alldeles lugn av friden som kommer emot mig. Naturen är fantastisk.
Jag kan känna det som Sirpa säger att hon upplever. Vattnet, öarna, klipporna utanför, den vackra himlen, fåglarna, vinden. Det känns som en själslig läkning bara att stilla betrakta allt.

– Jag har alltid kameran framme också för det är flera örnar som brukar visa sig här ibland. De kan komma riktigt nära och ståtligt segla förbi vårt hus.

Sirpa är änka sedan snart två år tillbaka. Hon och hennes man skulle ha tillbringat sitt tionde år i stugan nu i år om inte en sjukdom kommit som en objuden gäst in i deras liv. Carol insjuknade i cancer av en mycket aggressiv sort och deras gemensamma jordiska vandring blev inte alls såsom de hade tänkt.

Hotellverksamhet som levebröd

I Kronoby centrum finns Botnia Hotel&Restaurant som Carol drivit i två olika omgångar.

En person som förgyller vardagsarbetet för Sirpa där är Mikael ”Micki” Westerlund. Han är en av hotellets många och kanske den allra trognaste stamkunden. Han är omtyckt av både unga och gamla eftersom han tycker om att prata med alla. Till hotellet kommer han flera gånger varje vecka. Han bor på andra sidan ån, så för honom är det lika långt mellan de två matställen som finns här i centrum.

– Jag brukar äta både vid både restaurangen och vid grillen för jag vill understöda bägge ställena så att de ska finnas kvar. De är lika viktiga, säger Micki.

På frågan vilken som är hans favoriträtt svarar han att allt är lika gott!
Det viktigaste för Micki, förutom att njuta av den goda maten, är att hälsa på hotellpersonalen och höra att allt är bra med dem.

Första gången Carol drev hotellverksamheten där var i mitten på 1990-talet. Den tiden hade både Carol och Sirpa andra parförhållanden.

Hur träffades de tu egentligen?

– Jag sökte jobb på hotellet 1996 och fick arbete. Jag hade arbetat i ungefär ett halvt år när vi plötsligt en dag upptäckte att det fanns starkare känslor mellan oss. Det var underligt, men förstås otroligt spännande. Vi förlovade oss redan efter fyra månader och allt gick väldigt snabbt. Allting kändes bara så rätt, säger Sirpa med gnistrande blick och ett leende som kunnat smälta ett isberg.

Carol ville i ett skede lämna hotellbranschen men återvände till den år 2013 då han köpte samma hotell som då var till salu igen. Äktenskapet blev en relation som skulle hålla både i arbetet och hemma, och det gick bra.

Läs mera i Kuriren nummer 8/2020

Text och foto: Eva-Lott Björklund




Ny blomning i gammal trädgård

På en stenig backe i Kvevlax ligger Jahn-Erik och Vivi-Ann Beijars trädgård. Trots den ibland svårarbetade terrängen frodas både blommor och grönsaker. Trädgården är en rogivande oas som är svår att lämna. Någon sommarstuga behövs inte då man likt paret Beijar har tillgång till så
mycket skönhet och avkoppling rakt utanför ytterdörren.

Trädgård är ett gemensamt intresse för Jahn-Erik och Vivi-Ann Beijar. Tidigare bodde de i grannbyn Kuni, där de också hade mycket blommor och buskar i trädgården. Det var ändå i samband med flytten till Kvevlax år 2006 som trädgårdsintresset blommade upp på allvar. Då byggde paret Beijar ett nytt hus intill Jahn-Eriks gamla hemgård.

– I den gamla trädgården fanns väldigt många träd och buskar med hög ålder. Många av dem kom från Syrings plantskola i Gerby, berättar Jahn-Erik.

I dag är trädgården runt de båda husen inte längre igenvuxen utan lagom luftig och lagom lummig. Ett av de gamla äppelträden, en okänd vintersort som torde ha planterats år 1923, står fortfarande kvar, sprucket och lutande men uppenbart livskraftigt.

Paret Beijar odlar lite av varje i sin trädgård, allt från grönsaker, kryddor, bärbuskar och fruktträd till prydnadsväxter av olika slag. Ska de nämna några specialintressen får det bli pelargoner och för Vivi-Anns del dessutom dahlior.

– Särskilt den ena dahliasorten är så kär för mig. Min mamma hade knölarna och jag har fortsatt odla dem. Det är ett arv jag förvaltar, säger Vivi-Ann och visar en dahliaplanta som är nästan lika hög som Vivi-Ann själv och fylld med enorma, rosa blommor.

Upphöjda bäddar förenklar

Med ett stort trädgårdsintresse behöver man ingen sommarstuga.
– Vi har varken båt eller stuga, utan det här är vårt sommarställe. Om vi var borta en stor del av sommaren skulle vi inte kunna satsa på trädgården på samma sätt som vi gör nu, konstaterar Jahn-Erik och Vivi-Ann.
Trädgården är omkring 4 000 kvadratmeter stor och sträcker sig runt parets nya hus och Jahn-Eriks gamla hemgård. Tomten är stenig och kuperad och här och där ligger stora flyttblock.

– Vår adress är Stenvägen och det finns en orsak till att vägen har fått det namnet. Det är bara stenar här under och man ska inte börja gräva eller röra något, säger Jahn-Erik Beijar och visar med handen ut över gräsmattan.

Delvis har han och Vivi-Ann kringgått problemet genom att odla i upphöjda bäddar av olika slag. Grönsakslandet består till exempel av pallkragar fyllda med jord. Då slipper man kampen med stenarna.

Högst upp i ena hörnet av trädgården har Vivi-Ann och Jahn-Erik anlagt en sittplats i en berså av midsommarrosor. Bersån är placerad på grunden av ett gammalt soldattorp. Rosorna fanns på plats redan då paret Beijar flyttade hit och kan vara mycket gamla.

Text och foto: Johanna Granlund

Läs hela artikeln i Kurien 7-2020




Odla lite eget i år eller ät nyttiga ogräs!

Nu är våren här, ljuset tilltar för varje dag och det hörs fågelkvitter överallt från tidig morgon till sena kvällen. Vilken härlig tid på året vi har med vår och sommar som väntar framför!

Redan under vintern sätter sig trädgårdsfolket ner med kataloger och böcker och planerar och drömmer om våren och arbetet i trädgården. Många har även sått frön och drivit upp plantor för att senare plantera ut i hobbyväxthus eller direkt på friland för att få en så tidig start på säsongen som möjligt. Satsa gärna på att odla egna rotfrukter och grönsaker i år om du har möjlighet, det är ren livskvalitet att kunna äta det man själv odlat. Färskare än så kan det inte heller bli!

Vissa kanske även roar sig med att från år till år skriva ner hur stor till exempel årets bär- och grönsaksskörd blev och hur temperaturen och vädret var. För att lyckas så bra som möjligt med det man odlar, kan det vara bra att även skriva ner sina erfarenheter för att till exempel ett nytt år kunna undvika att göra om tidigare års misstag.

Temperaturen kan variera stort från år till år och mängden skadedjur likaså. Det är både mödosamt och osäkert för en yrkesodlare som aldrig i förväg kan räkna med hur stor skörden blir, och av vilken kvalitet, så gynna därför landets odlare och köp inhemskt!

I det här numret som har temat ”Vår i luften”, har du möjlighet att stifta bekantskap med två par som sätter ner mycket tid och möda på trädgårdsarbetet: ett par i Kvevlax, ett annat i Sannäs. Att ta hand om sina odlingar och sköta arbetet i trädgården har för dem blivit en livsstil och en livskvalitet de skattar högt.

Om du inte själv har möjlighet att odla så mycket där du bor, så kan du i år passa på att samla ätbara och nyttiga växter ute i naturen. Carola Gustafsson berättar om nyttiga och ätbara ogräs som du kan satsa på att plocka och äta i vår och sommar.

Du som är intresserad av bilar ska inte missa att läsa om Lars-Johan Smedlund i Taklax som under trettio års tid hunnit ha över hundra amerikanska bilar i sin ägo. Gillar du båtar kan du gärna ta en titt på Ulf-Peter Nymans presentation av båtnyheter på årets båtmässa i Helsingfors.
Urho Kekkonens nationalpark och nationalparken Pyhä Luosto i norra Finland kan det löna sig att stifta bekantskap med redan nu ifall du kanske planerar att vandra i de finländska fjällen i sommar eller höst.
Missa inte heller Familjen Axberg i Esbo som berättar om sina erfarenheter av flera veckor långa sommarseglatser ute till havs.

Trevlig läsning!

Rosita Holtlund
redaktör




Årets påsk blir en av de stillsammaste på länge

Påsken står för dörren. Långfredagen gjorde förr i tiden på många håll verkligen skäl för sitt namn och många äldre kan berätta om hur de som barn just den dagen inte alls fick gå ut och leka utan måste hålla sig i stillhet inomhus. I vissa hem hade man också noga i förväg planerat allt arbete under den dagen så att allt som ansågs som onödigt inte behövde göras då.
Årets påskfirande blir annorlunda än vanligt med tanke på de allmänna begränsningar som nu råder i landet för att minska risken för att coronaviruset ska spridas ytterligare. Påsken kommer därför antagligen att bli en av de mest stillsamma vi nationellt upplevt under lång tid. Men det blir påsk i år också och under påskdagarna kan man därför passa på att vila sig riktigt ordentligt nu när tillfälle ges!

En stilla påskledighet som denna kan du till exempel se på film, och du som kanske inte under någon påsk tidigare år råkat se någon av de tv-sända filmer som skildrar påskens budskap kan passa på nu. Bitte Assarmo ger tips på flera olika filmer som skildrar Jesu mission och liv, hans lidande och uppståndelse.

Någon av de omnämnda filmerna i artikeln kan även ses på till exempel Netflix och i vissa fall Youtube.

Påskfjädrar hör påsken till och du som gärna vill pyssla med dina barn kan gärna ta en titt på de påskpyssel som Ninette Bahne ger tips på inför påsken. Passa gärna på och pyssla tillsammans hela familjen!
Påsken är en riktig mathögtid och du som tycker om att laga mat ska inte missa Kurirens matvrå med Liselotte Enlunds lättlagade recept från hennes uppväxttid, och annan god mat som du kan göra, bland annat lax tillredd på olika sätt serverad med goda tillbehör. Och recept på kakor att baka till påsk.

På Klosterbacken i Åbo brukar man varje år under påskveckoslutet ha ”öppna portar” där besökarna kan vandra omkring och bekanta sig med bland annat gamla seder och bruk och traditionella hantverk. Föreningen Ovo Decors tillverkning av godsaker i marsipan och dekoreringen av ägg på gammalt vis har under årens lopp hört till de mest populära aktiviteterna. Bland de yngre besökarna brukar även tävlingen i äggrullning vara populär. På grund av coronavirusläget kommer föreningen inte att delta i år, men artikeln och bilderna i sig kan säkert bidra till både inspiration och påskkänsla!

Ha det gott i påsk önskar Kurirens redaktion!

Rosita Holtlund
redaktör




Skulptören Kim Simonsson lever sin drömbland mossfolket

Skulptören Kim Simonsson är en av landets mest framgångsrika konstnärer internationellt. Sedan några år tillbaka bor han med sin familj i konstnärernas Fiskars. Här i sin ateljé skapar han med stor känsla sina fantasieggande keramikfigurer. Att stiga in i hans ateljé är som att stiga in i en fantasivärld befolkad av sällsamma varelser.

Här finns vita barn med avgrundsdjupa rådjursögon och djupblåa rådjurshundar, men också gröna representanter för det mystiska mossfolket. Ju noggrannare man tittar, desto flera detaljer framträder. Ateljén är nästan beroendeframkallande och en dröm för varje person med barnasinnet i behåll.

Dröm om fotbollskarriär

Kim Simonsson föddes 1974 i Helsingfors. Som barn var hans dröm att bli fotbollsproffs, men när han var 16 år insåg han att snabbheten inte räckte till för en proffskarriär. Då sadlade han om till sitt andra intresse, teckning.

– När jag insåg att jag inte var tillräckligt snabb för att göra karriär inom fotbollen funderade jag på vad annat jag var bra på. Jag kom fram till att jag var bra på att teckna och göra skulpturer. När de andra barnen byggde vanliga snögubbar skulpterade jag nämligen figurer som Kalle Anka. Jag tänkte söka in till Bildkonstakademin, men missade av någon anledning ansökningstiden. Då sökte jag i stället till keramiklinjen i Konstindustriella högskolan, där jag blev antagen. Materialet lera var helt nytt för mig, men ganska snart märkte jag att jag nu i lera kunde forma de seriefigurer jag tidigare tecknat. Jag förstod därför att tredimensionell konst passar mig mycket bättre än teckning. Jag var också redan i ett tidigt skede på det klara med att det är skulpturer jag vill syssla med och inte design som de flesta av mina kurskamrater. Samtidigt insåg jag att jag måste ha en personlig touch i mina verk för att kunna lyckas, berättar Kim.

Eviga studerande

Innan det fanns en maximal tid för hur länge man får studera kunde många vara så kallade eviga studerande och studera många år vid olika högskolor, så även vid Konstindustriella högskolan.
– Många av mina studiekamrater hade ingen som helst önskan att få en examen utan studerade i tiotals år bara för att ha tillgång till högskolans fina verkstäder. Även jag fick möjlighet att fritt använda utrymmena, men jag jobbade flitigt och år 2000, efter fem och ett halvt år, avlade jag min examen.

Just innan han fick sin magisterexamen firades millennieskiftet i Bildkonstakademins galleri. Där fanns bland annat några av Kims stora keramikhundar utställda.

– Tack och lov gick inget sönder under festen. Två dagar senare kom en representant för Helsingfors konstmuseum och ville köpa mitt största verk till det skyhöga pris jag begärde. Jag hade trott att det inte fanns den minsta chans att få verken sålda, men nu insåg jag att jag kanske i alla fall kunde ha en framtid inom branschen. Efter det började jag på allvar skapa keramikhundar, vilka jag till en början koncentrerade mig på och ställde kort därefter ut på Ateneum, minns Kim.

Kim upptäcker mangafigurerna

Efter att Kim avlagt sin magisterexamen flyttade han till Kanada tillsammans med sin dåvarande flickvän. Det var här han kom i kontakt med de i dag så populära mangafigurerna.

– Under min vistelse i Kanada gick jag på den japanska konstnären Takashi Murakamis lektion och tack vare honom upptäckte jag de japanska mangafigurerna. Deras utseende var något helt nytt för mig och jag fastnade genast för de stora ögonen och den späda kroppen. Härefter kom min konst att till stor del koncentrera sig på just dessa figurer. Vid en utställning väckte jag kort efteråt stor uppmärksamhet då en välsedd amerikansk tidning för konstkeramik skrev om en rödhårig finländare som gjorde succé med sina mangainspirerade figurer. Ett konstgalleri i New York blev intresserat och vi inledde ganska kort därefter samarbete.

Första utställningen

År 2003 hade Kim sin första egna utställning på Glogalleriet i Helsingfors. Hans konst väckte även här uppmärksamhet och ledde följande år till utmärkelsen Årets unga konstnär i Finland.

– På utställningen ställde jag för första gången ut mitt verk Spottande flicka. Jag hade länge fascinerats av att kombinera vit keramik med materialet glas för att betona kontrasterna mellan materialen. Samtidigt ville jag få fram en motstridig känsla hos betraktaren i och med att det anses fult att spotta, men samtidigt gör glaset att flickans spott blir vackert.
Den spottande flickan förkroppsligar också barnets mod att bryta mot givna regler. Förutom flickan ställde han också ut en skyddsängel i mangastil. De två figurerna gjorde Berndt Arell, dåvarande chef för Helsingfors konstmuseum, helt begeistrad och han föreslog Kaj som kandidat till titeln Årets unga konstnär.

– År 2004 blev jag vald till Årets unga konstnär, vilket i Finland är en ganska stor utmärkelse för en ung och okänd konstnär. Efter den utmärkelsen flyttade jag ganska snart tillbaka till Finland. Jag hade insett att i Kanada når man framgång om man är finländsk hockeyspelare, men för mig var det värre då jag gjorde underliga saker som ingen i det läget riktigt förstod sig på.

Väl hemma i Finland fick han möjlighet att arbeta på Arabias konstfabrik som gästkonstnär och kunde därför arbeta som konstnär på heltid, minns Kim.

Villa Snäcksund i Ekenäs

År 2009 beviljades Kim Svenska kulturfondens stipendium som bland annat innefattar tre års konstnärskap och boende på Villa Snäcksund i Ekenäs.
– Jag flyttade då med min fru till Ekenäs och vi trivdes från första stund med lugnet och närheten till havet. När vistelsen var över insåg vi att vi inte ville flytta tillbaka till storstaden och via en bekant hittade vi ett hus i Fiskars. Här i Fiskars bor vi sedan dess mitt i idyllen med våra två barn som i dag är tre år.

Mossfolket blir till

I sina arbeten kombinerar Kim populärkultur, skandinavisk sagoillustration och nutidskonst. Kännetecknande för barnskulpturerna har länge varit den släta och blanka ytan, de stora svarta ögonen och den späda kroppen. Med tiden började Kim tröttna på sina skulpturers utseende och ville testa något nytt. Han provade därför att skapa effekter med en nylonfiberyta i färg som fästs ovanpå keramiken. Resultatet blev de mystiska och fascinerande figurer som kommit att kallas för mossfolket.

– I Norge hade jag träffat på en intressant yta på några träkvistar och eftersom jag ville prova något nytt köpte jag en maskin som fäster nylonfiber på keramiken via en elektrostatisk process. Jag blev till en början inte nöjd med resultatet och tänkte att det var ett riktigt onödigt köp. På skoj provade jag därefter att behandla en svart skulptur med en neongul färg.

Resultatet fullständigt förbluffade honom, ytan blev mossgrön och sammetsaktig och påminde om gamla skulpturer som har stått länge utomhus och ärgat. Han insåg genast att denna yta är perfekt för figurerna.

– Helt av misstag hade jag upptäckt den speciella färg som därefter kom att känneteckna mina figurer, det så kallade mossfolket. Vad jag vet har ingen annan samma utseende på sina figurer, vilket betyder att jag skapat något jag länge strävat till, nämligen något personligt, något som är kännetecknande enbart för min konst. År 2016 ställdes tre gröna keramikstatyer ut i Miami och de väckte så stor uppståndelse på sociala medier att mina figurer nästan revs ut händerna på mig. Det var helt galet, minns Kim.

Läs mera i Kuriren 7-2020

Text: Carola Gustafsson
Bild: Privat