När cancerläkaren Peter Strang själv fick cancer tänkte han inte som de flesta av oss, varför just jag. Han tänkte: ”Ja, varför inte jag? Så många andra drabbas ju”. I dag är han friskförklarad och fortsätter forska om bland annat hudens och gemenskapens betydelse för smärtlindring.
Peter Strang ger ett lugnt och anspråkslöst intryck. Antagligen är det en orsak till att han är en omtyckt läkare och föreläsare. Vid intervjun har han just avslutat en föreläsning i Österbotten och är nu på väg till en annan föreläsning. Den ska handla om ofrivillig ensamhet och vad man kan göra åt den.
Hans kompetens och erfarenheter imponerar. Han får med sin långa erfarenhet av vård i livets slutsskede ofta ta hand om de unga spädbarnsmammorna som läggs in för att cancern erövrat deras kropp och inget hopp finns kvar. Dessa patienter är för tunga rent psykiskt för sköterskor i yngre eller samma ålder, speciellt om de själva har barn. Mammorna vet att de ska dö och de är ofta både arga och ledsna.
– Ibland finns det fruktansvärt lite tid att försöka få det bästa gjort av den tid som är kvar. Ilskan måste få komma. Det är fel att spädbarn ska förlora sina mammor och att mammor inte får vara med och se barnen växa upp! Men om man lyckas komma över ilskan innan man är för sjuk kan man till exempel läsa in sin röst på band eller skriva till barnet så att man konkret kan finnas i barnets liv och vara en del av deras vardag även efter att man lämnat jordelivet.
Det är just det här i ett nötskal, vid sidan av den konkreta vården, som Peter Strang vigt sitt liv åt. Han vill hjälpa människor att få ett så smärtfritt och bra liv in i det sista.
– Alla gånger lyckas det inte, men väldigt många gånger, säger han som flera gånger varit med om när föräldrar och barn som brutit kontakten hunnit hitta varandra och kunnat försonas medan tid fanns.
De flesta av oss önskar en smärtfri död, gärna vill vi att det ska gå fort också. Kanske hoppas vi att den helst kommer plötsligt och överraskande. Peter Strang hör inte till dem. Han vill hinna ta avsked.
– Jag har sett så många gånger hur fina avsked det kan bli när man verkligen hinner förbereda sig för döden och ta avsked. En sådan död vill jag också få.
Dödsbäddssyner
Ofrivillig ensamhet och hur det påverkar vår hälsa är en annan av Peters hjärtefrågor.
– Ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar på samma sätt som om man röker 15 cigaretter per dag. Lösningen är ett söka sig till gemenskap, men gemenskap kräver arbete. Du får inte gemenskap om du inte lägger ned energi.
Men det finns situationer när vi alla är ensamma. Det är till exempel när vi dör.
– Vi dör alla ensamma och den riktigt sista tiden är rofylld för de flesta människor. Efter att ha varit orolig och rädd då man är svårt sjuk blir många lugna riktigt mot slutet. Många har då så kallade ”dödsbäddssyner” när de ser personer som gått bort före dem och de känner frid. När jag frågat dem om det är oroande att se sina döda på ett verkligt sätt, har alla utan undantag svarat: ”Självklart inte! De är ju dem jag litar på, de är här för att hjälpa mig över gränsen. Nu känner jag mig lugn!”
Att få ett svårt sjukdomsbesked innebär också att man känner sig ensam, man får en ”glaskupekänsla”.
– När jag som läkare ska berätta om testresultatet för människor som drabbats av cancer ber jag alltid anhöriga att vara med. Det stödet är oerhört viktigt och hjälper, men i de här ögonblicken infaller också en ensamhetskänsla om beskedet är tråkigt för att personen som är sjuk är ensam i sin sjukdom. ”Det är bara jag som är sjuk i det här rummet”. Den anhöriga och jag, läkaren, i samma rum är inte sjuka och det skapar ”glaskupekänslan” hos den drabbade.
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
Läs mer i Kuriren nr. 14 – 2019
