Drömmen går i uppfyllelse

Drömmer du om en villa med strandbastu vid sjön eller vid havet? Men det passar inte in i ditt stränga schema just nu? Du har inte tid eller pengar i år. Kanske om två eller fem år? Ibland kan ödet hjälpa till med att sätta fart på saker och ting, och då är det bara att haka på.

Så gick det delvis för Ulla Lohman från Lappträsk, Harsböle. Hon är en friluftsmänniska som bland annat tycker om att fiska, att meta med metspö eller pilka abborre i det klara och fina vattnet vid Särkjärvi insjö. Flera gånger hade hon drömt om en strandbastu då hon rott ut på sjön för att fiska.
Särkjärvistränderna är ganska glest bebyggda och eftersom det är förbjudet att köra motorbåt har miljön och vattnet bevarats rena och fina. Företaget A. Ahlström Oy som är en av de större markägarna i området, hade tidigare haft en tomt till salu, men då vågade Ulla inte nappa på det, och så föll tomtköpet i glömska för en tid.

Ulla råkade ut för en allvarlig arbetsolycka år 2010 och det fick henne att inse att vi bara lever en gång, och vad som helst kan hända. Därför beslöt hon att våga ta risker i livet. En dag år 2011 hade Ullas väninna råkat se en annons i en tidning om att A. Ahlström Oy hade en lämplig tomt vid Särkjärvi till salu. Men varifrån skulle hon få sådana summor, hastigt och lustigt?

Förlovningskaffe vid strandtomten

I andra bankärenden slängde hon fram frågan om hon kunde få lån för att köpa en strandtomt? Javisst kunde hon det. Då blev det fart på och hon fick sin efterlängtade tomt, som hon så länge drömt om. Det var många vänner till Ulla som i oktober 2011 kunde dricka förlovningskaffe vid strandtomten vid Särkjärvi. Javisst, du läser rätt; förlovningskaffe!

Ulla har inte man eller barn, men efter köpet av lägenheten Stengård, kungjorde hon att tomten kan väl vara hennes fästman, Pauli Stengård. Tomten är dessutom belägen i samma by som hon är fast bosatt, fastän geografiskt på 15 kilometers avstånd. Tillräckligt långt hemifrån men nära nog för att vistas där så ofta som möjligt. Det är helt naturligt för den som känner Ulla att prata om Pauli och fråga om hon varit hos Pauli. Stället, lägenheten, stugtomten heter och är helt enkelt Pauli. Pauli Stengård.

Lyckligtvis kunde Ulla efter sin olycka återvända till arbetet som företagare, där hon säljer avbytartjänster till lantbruksföretagare, mjölkproducenter och häststall, för nu började det hända saker. Hon hade sin tomt, men inget hus, ingen strandbastu, ingen villa, och det var klart att något ytterligare lån tar hon inte för att köpa ett färdigt stugpaket.

Köksvrån i strandbastun.

Ekologiskt tankesätt

När Ulla väl hade sin tomt, skulle det enklaste och kanske billigaste ha varit att köpa ett huspaket och låta ställa upp det på nolltid, och bara njuta av lugnet vid stranden därefter. I stället fick hon nys om att man bara omkring tio kilometer från hennes tomt, skulle dra den nya motorvägen rakt över ett litet stugsamhälle, som låg invid Tessjö å strax utanför Lovisa. Stugorna ägdes på 1980-talet av tidningen Uusi Suomi. Företag hade dem som rekreationsvillor för sina anställda. Nu hade området, med sina mörka stockstugor av rundvirke, tvångsinlösts av YIT och skulle sannolikt bli förda till avstjälpningsplatsen, då man började med byggnadsarbetena för motorvägen.

Ulla tyckte om de mörka och mysiga stockstugorna och lämnade tillsammans med en vän in en offert för att köpa, plocka ner och transportera bort dem innan vägbygget började på allvar. YIT beslöt att inte dess vidare annonsera och kungöra att man kunde köpa eller lämna in anbud på stugorna, utan de godkände Ullas offert. Ullas vän tog ner två stockhus, Ulla likaså två stockhus, en strandbastu, utedass, lider och ett lusthus.

Stugorna plockades varsamt ner, uppifrån neråt, varv för varv. Varje stock numrerades, så man säkert skulle timra upp dem i samma ordning. Fastän stugorna redan var till åren komna, var det inte många stockar hon behövde förnya, endast några av strandbastuns nedersta stockar.

Omklädningsrummet i strandbastun byggdes av nytt rundstocksvirke från Puumala, eftersom bastubyggnaden som plockades ner inte hade något omklädningsrum. Dörren till bastun fick också byta plats.

Nästan allt material som använts är på något sätt återvunnet. Vänner, bekanta och grannar vet att Ulla gärna tar emot alla slags material, för hon kan och vill återanvända i stället för att köpa nytt. En granne gav henne ett Ikea-skåp som hon först placerade nere i strandbastun. Ganska snart insåg hon att det inte hörde hemma där, utan skåpet får nu vänta på en mer passande plats.

Pauli börjar ta form

Redan i ett tidigt skede var det klart, att arbetet på strandtomten skulle börja med att få strandbastun på plats. Lider, utedass och strandbastu blev färdiga i snabb takt. Därefter blev det själva ”storstuvun”, som består av två separata stugor som kombinerats. Det att två stockhus kombinerades till ett, berodde på att det för den här tomten fanns undantagstillstånd för ett, bara ett, cirka 100 kvadratmeter stort hus.

Strandbastun med kammare har använts av både Ulla själv också ett antal vänner och bekanta. Föreningar, såsom den lokala marthaföreningen, har besökt Pauli och man har firat födelsedagar där.

Bastun och kammaren i strandbastun har inretts och dekorerats med otaliga små detaljer. Handarbeten, snickarglädje och Ullas egna, mycket personliga och jordnära design syns överallt. Varje gång man besöker Pauli och Ulla, hittar man något nytt element eller en ny grej, som man inte har sett tidigare.

Kammaren i strandbastun..

Självlärd mångsysslare

Ulla jobbar som lantbruksföretagare. Redan i skolan valde hon träslöjd och blev avbytare genom lärlingsavtal. Hon är utbildad odlingsträdgårdsmästare från Kuggomskolan, har haft växthusodlingar och dessutom sysslat med travsport. Hon köpte sin stadigvarande bostad år 1999, lägenheten Fagervik i Harsböle och har nästan till 100 procent också själv renoverat och gjort den till sitt hem. Ulla kom till Harsböle 1987 och har till all lycka trivts där.

Nu har också hennes fritidsbostad förverkligats med egna krafter. Lite åt gången, men med eftertanke. Vilka verktyg som helst hålls i hennes händer, och hon är inte rädd att ta itu med även ganska omfattande projekt.

En av Ullas vänner fick också ta del av hennes projekt, i form av ett lusthus som Ulla gav henne i födelsedagspresent då hon fyllde 75 år. Enligt samma väninna finns det ingenting som Ulla inte kan göra.

Genom projektet Pauli har Ulla lärt sig mycket om olika material och hur de reagerar. Nästan allting har hon gjort själv. Visserligen hade hon hjälp av sin bror och talkofolk i ett skede, men annars har hon klarat det med hjälp av en murare och en entreprenör med grävmaskin som grävde grunden.

Det finns inte elektricitet på Pauli Stengård, och inte kommer det att dras dit heller, enligt Ulla. Hon har ett aggregat som hon använde när hon blandade cementen till sockeln och sodablåste stockarna till strandbastun.

Det som överraskat henne mest är tidtabellen – att det tog och tar så länge. Då när det fanns tid, fanns det inte pengar. Hon tog inga extra lån för byggnads-
arbetet. Material skaffades lite åt gången, då det fanns överloppspengar. Taket till huvudbyggnaden är av virke från den egna skogen. Ulla är mycket nöjd med helheten, men mest med de små detaljerna, snickar-
glädjen som syns lite här och där.

Byggarbetet pågår med storstuvun.

Är det något som du nu så här efteråt skulle göra på annat sätt?

– Nej. Det är onödigt att spekulera, säger hon, och är nöjd med det hon åstadkommit.

– Ja, kanske vattenpasset kunde ha använts lite här och där. Märker man fel så rättar man till dem, konstaterar hon.

Personligt, är det rätta uttrycket, då man beskriver byggnaderna och helheten vid Pauli.

– Skulle du nu inte kunna anlita yrkesmän, har någon frågat henne.

Men om man gör saker själv, får man det just så som man vill ha det. Med vissa saker är Ulla ganska petnoga, och i de små detaljerna och snickarglädjen kan man se detta drag hos henne.

Ulla vill inte sätta några tidtabeller, utan olika arbeten görs i den takt det känns bra. Hon ska fylla jämnt om ett par år, och invigningen av ”storstuvun” torde ske då, år 2020. Hennes tanke är också att just den ska kunna hyras ut, för att få lite inkomst från projektet.

Vilket råd ger du till dem som tänker riva ner något gammalt och sedan timra upp det?

– Ja nog är dom lite fåniga, som skulle börja bygga på det här viset. Men allvarligt talat så blir det ett unikt bygge, ett monument man kan lämna efter sig, säger hon.

Text och foto: Katarina Rosas