Hans Heinrich hade redan som ung siktet inställt på att bli orgelbyggare, men fick rådet att först utbilda sig till snickare. Det var också som snickare han skickades från Sverige till Vasa eftersom han kunde svenska. I Maxmo fick han i uppdrag att reparera församlingens kyrkorgel och när han småningom insåg att det fanns underlag för en orgelbyggare till i Österbotten, grundade han eget företag där.
Allting började för drygt 80 år sedan i Schwarzwald i södra Tyskland. Där växte Hans Heinrich upp med sin familj. Pappa var präst och familjen bodde i ortens prästgård. Tyvärr stupade pappan 1945 och Hans mamma blev ensam med de fyra barnen. Trots detta lyckades hon bekosta en utbildning åt dem alla. Hans var äldst i syskonskaran, han var musikalisk och spelade blockflöjt. När en orgelbyggare kom till orten bad hon därför Hans fråga mannen om han fick bli hans lärling.
– Han sa att jag var välkommen, men gav mig rådet att först utbilda mig till snickare, eftersom över 70 procent av en orgel består av träarbete. Kan man snickra har man därför en stor fördel som orgelbyggare, minns Hans.
Hans följde rådet och utbildade sig till snickare. År 1949 besöktes orten av Albert Schweitzer, organist och en av initiativtagarna till orgelrörelsen. Mamman var en driftig kvinna och bad denna gång att Hans skulle fråga Albert om han rekommenderade studier till orgelbyggare.
Schweitzer sa: ”Unge man, det är en bra idé, men jag råder dig att när du är färdig skall du gå ut i världen, jobba hos många orgelbyggare och hålla dina ögon och öron öppna”, berättar Hans.

Orgeln i Larsmo kyrka är ett av Hans konstverk.


Ut i världen
Som adertonårig nyutexaminerad snickare utbildade sig Hans därefter till orgelbyggare.
– Tillsammans med en studiekamrat från Österrike fick vi 1956 arbete i Luleå i Sverige. Där stannade jag i två år och därefter började jag arbeta hos orgelbyggaren Rieger i Österrike. Eftersom företaget hade många utländska kunder kom jag de närmaste åren att utföra arbeten i USA, Kanada och Schweiz. År 1960 sändes jag på arbetsresa till Vasa i Finland, eftersom jag behärskade svenska. Under tiden i Vasa fick jag tips om att orgelbyggaren Veikko Virtanen i Esbo eventuellt kunde erbjuda mig arbete.
Att som utlänning få arbetstillstånd i Finland visade sig redan på 1960-talet vara långt ifrån lätt.
– Jag fick rådet att inte i ansökningen skriva att jag var orgelbyggare utan snickare. Det kunde vara lättare att få arbetstillstånd som snickare, eftersom det redan fanns ett orgelbyggarföretag i Finland sedan tidigare.

Redan som barn spelade Hans blockflöjt, här på sin pappas gamla flöjt, modell större.


Efter en långdragen byråkrati lyckades Hans slutligen få arbetstillstånd. Därefter fick han jobb hos Veikko Virtanen i Esbo.
– Efter en tid fick jag i uppdrag att reparera kyrkorgeln i Maxmo. Orgeln visade sig vara helt söndertorkad av den i kyrkan nyligen installerade centralvärmen. Maxmo behövde en ny orgel. I det sammanhanget insåg jag att det kunde finnas plats för ett orgelföretag till. Jag flyttade till Maxmo och där grundade jag mitt eget företag 1964 och började bygga en ny orgel i Maxmo kyrka.
Företaget växer
Hans startade sitt företag i en nedlagd folkskola. Med tiden köpte han också högstadiebyggnaden, byggde en monteringshall för orglar, startade övernattningsmöjlighet för turister och grundade en plantskola. Så småningom sysselsatte företaget 17 personer.
– I prästgården där jag växte upp fanns en enorm trädgård och min pappa var mycket trädgårdsintresserad. Intresset har gått i arv till mig och därför startade jag plantskolan.
Marknadsföringen för övernattningen sköttes enbart med egna skyltar.
–Eftersom vägverket förbjudit självgjorda skyltar löste vi problemet med att jag tog bort skylten under de tider jag visste att vägmästaren skulle köra förbi vår väg till och från jobbet.
Så småningom kunde de dock investera i godkända skyltar.
– Jag vill i det här sammanhanget också tillägga att jag är mycket tacksam för den positiva aktivitet som Maxmo kommunfullmäktige visade när jag hade flyttat till Kärklax. Dessutom är jag väldigt tacksam för alla mina medarbetare under åren och deras arbetsglädje.
En orgel kostar allt från några hundratusen euro till över en miljon och tar, beroende på storlek, mellan ett och två år att tillverka. En liten kyrkorgel innehåller 300 pipor och en större kan innehålla upp till 3 000 pipor. Piporna i orgeln kan vara gjorda i trä eller metall, de minsta är ungefär en centimeter korta och de största är 8–9 meter långa.
– Till en början importerade vi metallpipor, men med tiden köpte vi endast plåten och tillverkade piporna själva. Det är ett enormt arbete då alla måste justeras till rätt tonläge för hand. På plats i kyrkan måste allt slutligen finjusteras eftersom akustiken i kyrkan påverkar tonläget.

Som utbildad snickare har Hans snickrat mycket själv, bland annat denna vackra stjärna i trä.


Äventyr under arbetet
Arbetet har också bjudit på överraskningar av ovanligare slag. Hans har bland annat fått övernatta inne i en orgel och blivit instängd i ett orgelskåp.
– En gång medan jag arbetade i Tyskland klangsatte jag en så kallad svalbo-orgel som hänger högt uppe på en vägg. Upp till orgeln gick en trappa med cirka 170 trappsteg och när jag efter slutfört arbete kom ner till dörren upptäckte jag att järndörren var låst. Vaktmästaren hade glömt att jag var där, han hade låst och åkt hem. Jag hittade lite gamla kläder i ett hörn som jag övernattade på. Döm om vaktmästarens förvåning då han följande morgon kom på jobb och jag tittade fram ur orgeln, skrattar Hans.
– En annan gång stängde en tankspridd kantor in mig i orgelskåpet. Den gången lyckades jag själv ta mig ut utan att larma polisen. Samtidigt hoppades jag att Gud inte kan tyska, eftersom jag nog då yttrade några mindre lämpliga ord. Jag brukar efter det säga att jag fortsätter jobba så länge jag inte bara kommer in i orgelskåpen, utan också ut, säger Hans med ett leende.
Orgeldoktor
År 2009 sålde Hans sina fastigheter och flyttade till Ekenäs. Då hade han tillverkat hela 183 orglar. I dag bygger han inte längre orglar, men sköter fortfarande reparationer runt om i landet. Lite skämtsamt kallar sig Hans därför idag inte längre för ”orgelmakare” utan för ”orgeldoktor”.

Hans Heinrich kallar sig idag skämtsamt för orgeldoktor eftersom han ännu reparerar orglar.


– I dag sysslar jag endast med servicearbeten, mest i Österbotten. Jag har nu gått ner från tidigare 60 till 12 församlingar, men det blir fortfarande långa resor. Jag måste åka med egen bil eftersom jag behöver verktyg och sängkläder med mig. Jag vet aldrig på förhand var jag kan komma att övernatta. Ibland sover jag till exempel i kyrkor och ibland i sakristior. Men för att minska på arbetsresorna
försöker jag alltid besöka flera församlingar under samma resa.
Hans är i dag gift med en kvinna hemma från Ekenäs.
– År 1982 träffade jag min nuvarande fru och vi bor i Ekenäs. Här bor också min 99-åriga svärmor, som jag besöker dagligen. Hon är otrolig, vi dricker morgonkaffe och löser korsord tillsammans, berättar Hans.
När Hans mellan uppdragen vistas hemma i Ekenäs har han många järn i elden. Bland annat uppträder han ibland som clown på barnkalas där han spelar på två blockflöjter samtidigt, en blockflöjt i vardera näsborren. Som yngre kunde han samtidigt också vissla, men det lyckas inte längre. Dessutom är han mycket intresserad av filateli eller frimärkssamlande. Speciellt frimärken med orglar som motiv intresserar. Han är också sedan många år medlem i föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn.

Den vackra orgeln i Maxmo kyrka var den första Hans byggde efter att han grundat sitt eget orgelföretag.


I Hans hem finns det många gamla rariteter. En både vacker och intressant sak är ett gammalt positiv, en variant på en orgel som spelar en melodi genom att man drar runt en vev.


Kvinnligt gehör
En förutsättning för att kunna arbeta med orglar på det sätt som Hans gör är förstås att man är vigulant. Men även musikörat måste vara i skick.
– Gehöret måste fungera, men faktum är att det inte är en fördel att ha absolut gehör. Faktiskt har kvinnor oftast bättre gehör än män, det är därför ni kvinnor måste skrika åt oss män för att vi skall höra, skämtar Hans.
Livet som invandrare i ett främmande land är inte alltid så lätt. I dag är vi relativt vana vid människor med annan bakgrund, men på 1960-talet var det ganska ovanligt med personer med utländsk bakgrund.
– Visst har det dykt upp små problem under åren, men det går i allmänhet bra bara man förstår att anpassa sig, vilket jag alltid försökt göra. Många gånger under årens lopp har jag ändå lyckats få till stånd olika förbättringar i samhället eftersom jag rört mig med ”öron och ögon öppna”, vilket Albert Schweitzer för 70 år sedan lärde mig. I år har jag dessutom jubileum då jag varit finländsk medborgare i 50 år, något jag är mycket tacksam över, avslutar Hans med ett leende.
Text och foto: Carola Gustafsson.

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken