Resan ut till Husö i den åländska skärgården börjar med skärgårdsfärjan från Långnäs till Sottunga, en tur på litet över en timme. Orsaken till besöket är ljus, närmare bestämt de handstöpta grenljusen som kommer från Husö och som lyser upp många åländska och fastländska hem speciellt i jultider.
Vintertid är det just nu tre personer som är fast bosatta på Husö. Några till är mantalsskrivna där, men jobbar på sjön och är borta långa perioder. Sommartid ökar befolkningen rejält.
En av de tre bofasta, Göran Stenros, möter nere vid färjfästet. Några minuter senare är vi framme vid Nedergårds, där Göran och hans fru Rosita bor.
Göran är ursprungligen från Jomala på fasta Åland, medan Rosita är född på Husö men har vuxit upp i Mariehamn. Gården, som är hennes släktgård, har anor från 1583, men är förmodligen ännu äldre. Rosita och Göran flyttade ut till Husö 1981, hon kom faktiskt direkt från BB med äldsta dottern.
Deras tre barn har vuxit upp på ön, en av döttrarna bor nu på fasta Åland, medan sonen och den yngsta dottern bor i Sverige. Familjen har ett stort antal får som går på bete runt gården, sommartid också ute på holmar i närheten. Dessutom finns en border collie i hushållet, för att hjälpa med fåren, och ett par nyfikna katter.
Det var just 1981, med en baby i släptåg, som de för första gången sålde sina handstöpta grenljus på lillajulmarknaden på Jan Karlsgården i Sund. Modellen var då en prototyp, den nuvarande har arbetats fram under ett tiotal år.
Det var Göran som hade lärt sig konsten att stöpa ljus då han jobbade som ungdomsledare i Mariehamn. Den här första marknaden blev starten, då arrangörerna efter litet tvekan lät dem överta platsen i det gamla oxstallet, som tidigare ljusförsäljare hade haft. På samma plats hittar man Nedergårds grenljus ännu i dag på lillajulmarknaden, men nu har sortimentet utökats med några modeller till.
Barnen hjälpte till
Barnen har redan från tidiga år hjälpt till med försäljning och annat runt speciellt marknaderna. Tidigare deltog Göran även i andra marknader, bland annat i Stockholm, men det visade sig vara mer arbete än det var värt.
– Det är bättre att vara hemma och tillverka ljusen än fara runt på marknader, tycker Göran.
Lillajulmarknaden på Jan Karlsgården är alltså den enda där han själv står och säljer de traditionella ljusen. På de andra åländska julmarknaderna säljs ljusen av Lugnets keramik, som också tillverkar ljusstakar som är speciellt framtagna för grenljusen.
För många ålänningar hör grenljusen från Husö till jultraditionerna och folk samlas inne i oxstallet varje år.
– Ljusen transporteras opackade till marknaden och förpackas på plats, detta dels för att de då tar mindre plats under transporten och dels för att det är lättare att se om något ljus har skadats på vägen.
Familjen har hjälp av en vän som är elektriker och ordnar belysningen i stallet. Dessutom sitter han tålmodigt och viker förpackningar till ljusen medan Göran och eventuella hjälp-
redor sköter försäljningen. Rosita stannar numera hemma och tar hand om fåren och de andra husdjuren.
Ljusen som säljs är, förutom de omtyckta tregrenade ljusen, också en modell med fem grenar, enkla ljus och modellen som kallas snöbollen.
– Den uppfanns av dottern Elin när hon var i sexårsåldern och tillverkades först av spill från ljusstöpningen.
Snöbollarna har lång brinntid och är i stort sett oförstörbara, men det tog lång tid att få fram den ultimata modellen.
– Man behöver vara två när man gör dem, förklarar Göran.
Ute i ljusverkstaden visar han hur det går till. Han tar på sig handskar och doppar sedan händerna i den varma ljusmassan.
Vid tillverkningen ger sedan Rosita honom en klump med ”snöflingor”, alltså osmält ljusmassa, och så börjar han rulla och bolla med klumpen tills den formar sig till något som liknar en riktig snöboll.
– Det är också Rositas uppgift att få veken på plats i ljusbollen.
Det är fortfarande grenljusen som är storsäljare, men snöbollen har ökat i popularitet de
senaste åren.
”Nu tändas tusen juleljus”
Det är inte helt lätt att få klarhet i hur många ljus som tillverkas varje år. Rosita skrattar:
– Vi brukar säga att hos oss stämmer nog det där med ”Nu tändas tusen juleljus” för det är tusentals ljus vi stöper.
Paret beställer ljusmassa i stora partier, inte bara åt sig själva utan det finns också några kunder som köper mindre mängder direkt av dem.
– I år höll det på att gå galet då hela partiet plötsligt var försvunnet. Det gick att spåra till Åbo, men kom aldrig längre, och det krävdes mycket detektivarbete för att hitta leveransen och få ut den till Husö.
Göran berättar att ljustillverkningen pågår i princip i ett från slutet av oktober till ett par dagar före julafton.
– Ibland stöps det också mindre mängder ljus efter jul, då det finns butiker vi samarbetar med som gärna vill ha ett litet lager till sommaren.
Förut gjorde Göran alltid en ny modell varje år, inte till försäljning utan som en rolig detalj till familjens julfirande. Det har han slutat med.
– Jag håller mig till de gamla vanliga, ler han.
Mindre specialbeställningar kan han dock göra ibland, extra långa ljus eller sådana som ska passa i en större ljusstake.
– Vi testar ljusen hela tiden, berättar Rosita. Hela hösten brinner det ljus här inne. Man behöver göra stickprov, vekarna kan vara knepiga ibland.
Förpackningarna som ljusen säljs i är enkla men praktiska. Paret berättar att de hade hjälp med att utveckla dem av konstnären Peter Winqvist, som själv använde en variant av dem för sina keramikfat.
– De första åren pågick förpackningshanteringen inne i huset, vilket betydde att ända till några dagar före julafton var det fullt med kartonger överallt, så julstädningen fick bero tills de sista leveranserna hade skickats iväg.
”Ljushuset” på gården underlättade allt och kom till både för ljushanteringen, men också för att familjen en tid bedrev lägerskolverksamhet och behövde extra bäddplatser.
– Numera används byggnaden för förpackningsmaterialet och som gäststuga.
Använder näsan
Göran berättar att under de tidiga åren började han dagen med att elda bykgrytan i bastun för att värma ljusmassan.
– Jag prövade mig fram med det mesta, det tog till exempel en halv dag att få ljusmassan tillräckligt varm och krävde täta kontroller.
Numera har de elvärmda grytor med termostat så temperaturen hålls på en jämn nivå.
– Det är som att baka bröd, säger han. Det går inte riktigt att skriva recept. Man går mycket på känsla för att få det bra.
Göran förklarar med glimten i ögat att bästa sättet att kontrollera om ljuset har stelnat tillräckligt för att man ska kunna doppa det på nytt är att sätta näsan emot. Om det är för varmt så bör man vänta en stund.
Det låter enkelt.
Arbetsfördelningen är annars den att Rosita knyter vekar, sköter försäljning och förpackning medan Göran stöper ljusen och hanterar ljusmassan.
– Ljusstöpningen sker ute i den gamla bastun en bit från huset, medan arbetet med att knyta vekar (för grenljusen) försiggår hemma vid köksbordet med vissa hemgjorda hjälpmedel som har utvecklats under årens gång.
Göran förklarar att enligt gammal tradition stöpte man grenljus till julen på gårdarna och det blev Nedergårds specialitet.
– De såg visserligen annorlunda ut, de var enklare i formen och påminde mest om ett Y med en mittgren. Det tog oss flera år av experimenterande innan vi kom fram till den här formen på ljusen, konstaterar han.
Det blir inte långtråkigt att stå och stöpa ljus.
– Vanligen lyssnar jag på radio medan jag arbetar och oftast svenska P1 som har mera pratprogram och inte så mycket musik.
Inne i huset är det varmt och mysigt. Här visar Rosita avslutningsvis hur arbetet med ljusvekarna går till. Hon sitter vid köksbordet med sina verktyg runt sig och händerna rör sig flinkt. Hon ordnar vekarna snyggt, fäster snabbt ihop trådarna med stoppnål, sätter åt sidan, tar nästa. Samma snabba, säkra rörelser gång på gång.
Text och foto: Katarina Norrgård
Ljusfest i skärgården
