Charles Plogman är en av Finlands mest kända och
älskade dansbandssångare. Efter 36 år i branschen
är han många erfarenheter rikare och har lärt sig
balansera det offentliga livet med det privata.
Jag hälsar på Charles i hans studio i Korsholm. Rummet är fyllt av gitarrer, trummor, förstärkare och mixerbord. Det märks att det är ett hem för en riktig musikentusiast. Och Charles är mer än bara en entusiast, han är Nedervetilbon som fått fyra guldskivor och är en av Finlands största artister inom sin genre.
– Jag är född och uppvuxen i Nedervetil. Att växa upp där var väldigt spartanskt. Det enda som fanns att göra på fritiden var idrott och att delta i sysslor hemma, och sen när man blev lite äldre började man gå på danser.
Intresset för musik började i högstadiet. Hans äldre bror spelade musik och han, som yngre bror, ville förstås vara med. Men det var heller ingen självklarhet att bli musiker. Drömmen fanns där, men utbudet i hembyn var litet. Ville man syssla med musik var alternativet församlingens blåsorkester eller körgrupp. Men där höll den äldre generationen till. Och det var viktigt att det skulle förbli endast ett intresse, för att jobba inom musik gick inte.
– Man skulle skaffa sig ett riktigt yrke och försörja familjen. Det var bara fantasier om man ville göra annat.
När Charles var 13 år fick han ändå sin första gitarr av sina föräldrar när de märkte att intresset var stort. Men hans föräldrar trodde nog fortfarande att detta var ett intresse som skulle gå över.
– De hade inget emot att jag spelade gitarr, men de försökte nog tona ner det lite, för det viktigaste i livet var som sagt att skaffa sig ett riktigt jobb för att kunna försörja familjen. Man ska jobba först och ha roligt sedan. Dessutom var ju musik på den tiden ett skräckexempel med hårt liv, och det var främmande.
Hans karriär började, som för de flesta, på hobbynivå. Som femtonåring blev det mer på allvar med bandet Styrox. Bandet började spela covers på ungdomsdanser, men i mitten av 1980-talet insåg medlemmarna att mogendans var populärt. De bytte genre, bandnamnet blev Amore och de började spela låtar från Svensktoppen och bland annat låtar av Vikingarna. Men detta var ännu på amatörnivå. Bandets medlemmar arbetade på vardagarna och spelade på helgerna.
Karriären tog fart
Det brinnande intresset var det som drev Charles Plogman framåt. I slutet av 1980-talet flyttade han tillsammans med sin fru till Vasa där hon bland annat skulle börja studera. De fick två barn tillsammans och 1993 flyttade familjen till Korsholm.
Ganska snart efter flytten till Vasa blev Charles erbjuden att börja spela tillsammans med Stig Snickars orkester. De hade många spelningar och spelade även in ett antal skivor.
– Nu började det bli mer och mer på en professionell nivå, men alla i orkestern hade fortfarande dagsjobb vid sidan om, säger han.
1995 bildades Charlies tillsammans med medlemmar ur Stig Snickars orkester. Ett dansband som blev mycket poplärt i Österbotten, med 40 till 60 spelningar om året. Med tanke på att de bara spelade på helger blev det hektiskt.
– Men 1999 kom den stora förändringen. Jag hade tidigare bildat mitt eget produktionsbolag, Meir music, och vi kom i kontakt med en finskspråkig producent som tyckte att vi skulle delta i en tävling på finska, Viihdyttäjä – 99. Det slutade med att vi vann hela tävlingen.
Nu hade Charles ett viktigt val: Skulle musiken bli hans riktiga jobb eller inte? Han gjorde valet att följa sin dröm och år 1999 blev musiken ett heltidsjobb.
Eftersom han redan skrivit många låtar, började han några år tidigare ta kontakt med översättare för att satsa på den finska marknaden. Detta kom att bli en bra satsning. Hans storhetstid som artist och musiker startade i och med valet att sjunga på finska. 2004 lämnade han Charlies för att bli soloartist.
– Jag fick min första guldskiva år 2006. Låten ”Jalat alta” nådde topplistorna och blev en stor hit. Det var helt otroligt. Jag fattade inte riktigt att det hände. Men det var nu det började hända saker.
Skivan släpptes på hösten och redan till jul hade den sålts i 10 000 exemplar. Det finska folket älskade vad de hörde. Nu hade Charles på egen hand 120–140 spelningar per år. 2007 valdes han till årets manliga solist och 2009 tilldelades han Iskelmä-Finlandiapriset. Sammanlagt fick han fyra guldskivor.
Dagarna smälte samman
Charles levde ett hektiskt liv, både som artist men också privat. Han och hans fru separerade 2003 efter 17 år och två barn tillsammans. Dock inte på grund av musiken.
– Jag vill säga att jag hade fötterna på jorden. Jag hade uppfyllt min dröm om att bli musiker, men jag levde nog ändå enligt Nedervetilmodellen. Därför fann jag mig i konflikt med mig själv att både agera försörjande tvåbarnspappa och samtidigt vara känd för hela Finland. Det klöv mig hela tiden.
På jobbet fanns många lockelser. För Charles blev det alkoholen, men det var inget han såg som ett problem just då. Det var ju normalt att dricka på helger. Men med så många spelningar började vardagar och veckoslut smälta samman.
– Jag tänkte att det är ett problem som andra har, inte jag. Men i ett skede lade jag märke till signalerna. Jag insåg att jag måste ta tag i problemet. Så här kunde jag inte fortsätta, så 2013 slutade jag dricka helt, berättar Charles.
Enligt Charles måste man våga kasta sig in i sin dröm. För honom har det varit en färgstark resa. Han har kvar allt det viktiga i livet efter de tyngre åren. Han har fortfarande bra relationer med sina barn och sin före detta fru och det är han tacksam för.
Åren som musiker har gett honom mycket, och den uppfostran och de lärdomar han fick under uppväxten i Nedervetil har alltid funnits kvar. Men enligt Charles måste man våga ta klivet och öppna dörren som finns framför sig. Man märker nog om det inte känns rätt.
– Ibland måste man krascha lite. Men jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Efter 36 år i branschen är Charles en älskad artist av många. Men att han skulle börja spela dansbandsmusik var ingen självklarhet. Personligen lyssnade han mest på progressiv musik och det gör han ännu i dag. På åttiotalet började han spela dansbandslåtar för det var det folk ville höra, och på den vägen är det.
– Alla musikgenrer har sin charm och sin plats, och man kan göra det bra eller dåligt. Dansband är faktiskt ingen lätt genre som många kan tro, säger Charles och skrattar.
Dags för semester
Charles säger att han skulle kunna kallas arbetsnarkoman. Hans kalender är alltid fylld ett halvår på förhand. Någon semester har det inte tidigare varit tal om. Men nu är det dags. Lagom till sin 50-årsdag har han tagit ut drygt två månaders semester.
– Jag måste ta det lugnt och stanna upp lite. Jag måste inse att inte ens jag kan få världen att bli färdig. Inget är för evigt. Musikerlivet har varit mitt kall och jag fortsätter som vanligt. Men först måste jag ta semester.
Och vad passar inte bättre än att ta ledigt lagom till 50-årsdagen. Och att fylla jämnt är något som han varmt tagit emot. Först kändes det lite märkligt, men Charles känner sig fortfarande ung i sinnet.
– Nu förstår jag vad mamma menade med ”50 e vändpååle” (ungefär 50 är milstolpen i livet, då förändras livet, red. anm.). Livet tar en annan riktning och det har jag accepterat. Jag är nog som en 50-åring, det passar mig utmärkt.
Charles firade sin födelsedag tillsammans med familjen. Först åkte han med barnen på solsemester för att njuta av lugnet och bara vara ledig. Väl hemma igen firade han med sin familj och sina vänner. Att fira stort är inget för honom, och fokus ligger fortfarande på att han ska ta det lugnt och hitta balansen i livet. När han återvänder till jobbet i maj kommer han att ordna några specialspelningar för fansen.
Charles Plogman ser tillbaka på sitt liv som spännande, även om han kanske ångrar vissa detaljer. Men det som han fick med sig i uppfostran finns fortfarande kvar: Han har lärt sig att ta ansvar och han har kvar sina moraliska grundpelare. Charles berättar att det som hänt i livet är en del av hans utbildningspaket.
– Jag har insett att man måste leva livet och öppna dörren som står på glänt. Det är när man öppnar den som saker börjar hända. Det försöker jag också lära mina barn. Man måste också vara ödmjuk inför livet och inse att världen är större än du själv.
Text och foto: Emelie Jakobsson
Karriären tog ett lyft efter språkbytet
