I grunden är det väl ingen större skillnad på att fotografera, måla och laga mat? Det funderar i alla fall Urda Fogel-Michael som menar att man lagar mat av det som finns i kylskåpet, målar, ritar och fotograferar det som råkar finnas framför en. Inte är det desto konstigare. Allt handlar om kreativitet.
Urda Fogel-Michael minns att hennes mormor hade lekar som gick ut på att man skulle titta sig omkring.
– Vi låg på sängen, jag måste ha varit ungefär fyra år, tittade i taket och ut genom fönstret och så skulle man berätta vad man kunde se för figurer. Man skulle titta på skuggorna, rörelserna, hitta ansikten i grenarna. Det där höll hon på med, och kanske hon gjort samma sak med mamma.
Duktig på att rita – ett arv från mor och mormor
Urdas mormor Saima hade gått i Åbo ritskola som ung. Urdas mamma Lisa är utbildad bildkonstnär, började i Ateneum och när familjen flyttade till Åbo blev det Åbo ritskola för henne också. Så Urda har att brås på. Själv blev hon arkitekt, och ett krav för att man skall bli antagen till den utbildningen är att man kan rita. Vilket är något Urda hållit på med hela livet.
– När man inte hade något att göra så ritade och målade man. ”Ta papper och pensel!” sa mamma.
– Mamma var ju mycket noga, hon kritiserade ganska hårt om hon tyckte att något var trivialt. Hon tyckte absolut inte om att man kopierade, man skulle titta med sina egna ögon och avbilda det man såg. Absolut inte försöka göra något som inte var riktigt äkta.
Och precis som sin mamma är Urda passionerat intresserad av fotografi.
– 1958 åkte pappa och mamma till Amerika, pappa var ett år där som Fulbrightstipendiat och där köpte de en kamera som hon använde, en Contaflex. Det var under den utlandsvistelsen som mamma blev jätteinspirerad av foto och fotograferade mycket.
– När jag var barn var hon inte längre så aktiv, tog mest familjefoton, men hon sa att det var så otroligt intressant det där med fotografering. Det finns fortfarande de som minns henne från tiden i Åbo Fotoklubb.
Aktiv medlem i fotoklubb i Helsingfors
Urda däremot är medlem i Nordens äldsta fotoklubb, Amatörfotografklubben i Helsingfors. Och hon har redan tre gånger vunnit titeln Årets Fotograf i sin klubb. Vilket inte säger lite, i en klubb som alltid också hyst yrkes-fotografer och fortfarande består av många äldre ”rävar”. Urdas fotografier liknar ingen annans. Här gäller samma som det hon lärt sig av sin mormor: att se, och av sin mamma att inte kopiera utan göra det som är eget och äkta.
Urda är född 1969, som ”skrapabulla” i en fembarnsfamilj, två pojkar och tre flickor. Äldsta systern är tjugoett år äldre, den yngsta brodern tio år äldre än Urda. Så hon växte nästan upp som enda barnet.
Urdas pappa var rektor för Åbo Akademi 1969–1975, och när han slutade som rektor och Urda var sex år åkte familjen till Tyskland.
– Då var det meningen att jag skulle börja i daghem där, men inte gick sexåringar i daghem, de gick i skola.
Så det blev att börja i tysk skola och när familjen ett år senare återvände hem till Åbo kunde Urda tyska och hade fått tyska vänner som hon ännu har kontakt med.
Schackspelare på olympisk nivå
Urda spelade i yngre år framgångsrikt schack.
– Jag brukade spela schack med pappa. Och så råkade det sig att en schackklubb grundades i skolan. Vi hade tävlingar mot andra skolor i Åbo, och så fanns det förstås skolmästerskap. Och till min överraskning klarade jag mig ganska bra.
Så pass bra var hon att hon två gånger fick delta i olympiska spelen i schack. Första gången samma år hon skrev studenten, 1986, och den gången kom hon hem med en bronsmedalj i sin klass.
– Det var en fantastisk upplevelse, inte bara schackmässigt, utan på den tiden visste man ju ingenting om Dubai, där spelen gick. Vi tittade i gamla kartböcker och hittade inte ens landet. Vi bodde då på ett ställe som hette Chicago Beach, ett numera rivet hotell, där det i dag står ett känt superhotell, byggt som ett segel. Nuförtiden ser hela Dubai helt annorlunda ut.
Fyra år senare deltog hon också i OS, som då hölls i Novi Sad i forna Jugoslavien, numera Serbien. Året var 1990 och landet stod på randen till krig.
– Det var en mycket konstig, obehaglig stämning där.
Det blev ingen medalj den gången.
Sedan kom annat emellan, livet kanske, och hon slutade med schackspelandet. Hennes yngsta dotter vill ibland spela mot mamma och en rolig historia har hon från tiden hon bodde med familjen i Kuopio och hon jobbade på sin svärfars arkitektbyrå.
– Där spelade jag mot en egyptier, en klyftig arkitekt, men han kom ju från ett arabiskt samhälle och hade varit schackmästare på sin studieplats. Och så förlorade han nu nästan alltid. Mot en kvinna! Min man försökte kompensera genom att förlora i tennis mot honom i stället …
Urda växte upp i Åbo, studerade i Otnäs i Esbo, bodde ungefär tio år i Kuopio, flyttade till Helsingfors, då fanns redan döttrarna Vega och Stella, i dag 18 och 16 år gamla, bodde länge i Nordsjö där vi två blev grannar. Numera bor hon med man och barn i ett stort radhus i Hyvinge med magnifik utsikt över Kervo å, som gett och ger otaliga fotomotiv under alla årstider.
Två hundar har de också, en whippet och en greyhound, och två katter, som är av rasen cornish rex. Också djuren är tacksamma motiv, varje dag.
Djupa österbottniska rötter
Österbotten sitter djupt i Urda Fogel-Michaels gener. Nästan hela släkten är därifrån. Farmor, akademikern Karl-Gustav Fogels mamma Ellen Fogel var en kändis inte bara i Socklot, Munsala, Nykarleby och hela Österbotten utan också långt över landets gränser. Hon var aktiv martha, nykterhetskämpe och kvinnokämpe. Och framför allt en gudabenådad talare som gjorde många och långa talturnéer.
– Jag har hört henne tala på släktfester och hon talade nog väldigt bra.
Som folkskollärare var Ellen Fogel ända in i själen en folkbildare. Hon dog 1983. Urda minns henne bra, eftersom hon själv då var 14 år gammal.
– Hon var både blind och döv på den tiden, men mycket bestämd. En amper kvinna, som gärna berättade spännande historier från sin barndom. De hade visst haft en ambulerande skola i Socklot. Och sen fick hon lärarutbildning vid seminariet i Ekenäs.
– När farmor senare inledde sin yrkesbana som lärare i Vexala byskola träffade hon min farfar. Efter det var hon både lärarinna och bondmora. Jag har för mig att pappa sa att han på sätt och vis växte upp i skolhuset. Den tiden var det så lång väg från hemmet till skolan, så i veckorna under läsåren bodde hon med barnen på skolan.
Morfar var journalist och författare
Också på sin mors sida har Urda kända släktingar. Hennes morfar var Ragnar Rudolf (RR) Eklund, journalist och författare: I dag finns ett monument över honom i Nykarleby, huvudet skulpterat av Wäinö Aaltonen.
Wäinö Aaltonen var god vän till Ragnar Rudolf Eklund och hans hustru Saima, alltså Urdas morfar och mormor. Saima hade varit studiekamrat med Aaltonen i Åbo Ritskola, och han gifte sig med Saimas syster.
Om RR Eklund berättas många anekdoter. Bland annat om hans tystlåtenhet.
– Han satt gärna på kafé med konstnärsvänner och en gång när han suttit så en stund med Ture Janson utan att ha fått något samtal i gång, utbrast Janson: Nå ”RR” har du någonting ytterligare att förtiga?
– Det sägs att han ville bli arkitekt men inte hade råd att studera. Han försörjde familjen som journalist som mycket ung. Hans pappa dog när han var ungefär fyra år. Familjens ekonomi var miserabel, så det gällde att börja förtjäna väldigt tidigt. Under skoltiden var han informator på en stor herrgård i Österbotten för husets son, som var en ointresserad elev. Morfar blev en gång så arg på sin elev att han slängde ut elevens alla böcker genom fönstret. Sen fick han väl sparken.
Tillbringade barndomssomrarna i Österbotten
Familjens sommarställe Råholmen, som befinner sig på gränsen mellan Munsala och Nykarleby, hör till Urdas barndom. Varje sommar, den första juni, åkte hon med sin pappa dit för att fiska och ställa i ordning tills mamma skulle komma efter midsommar. Och tillbaka till Åbo bar det först i mitten av augusti. Universitetsfolk har ju liksom lärare sommaren ledig. Och för pappa Fogel var Råholmen livsviktig.
– Pappa var genomösterbottnisk. Det var en urkraft, han måste dit genast när det blev sommar. Samtidigt sa han att ”det skulle nu vara det värsta att tvingas genomleva vintrarna där”.
Medan vi pratar sitter Urda och målar en akvarell. Detta för att jag bett henne. Jag vet hur snabb hon är och att hon målar av det som råkar finnas till hands – vi går i samma ”målarverkstad” på Arbis. Och jag undrar vad hon egentligen gör där, hon som kan måla.
– Där är det liksom en legitim orsak att hålla på med målandet. Dessutom är läraren, Marina Ciglar, mycket bra. Man kan alltid lära sig mera. Ibland händer det att man nosar på nån ny grej men inte riktigt kommer fram själv, en utomstående kan ha ganska bra kommentarer.
Urda målar också i olja, framför allt tidigare, och jag undrar vilken skillnaden är mellan olja och akvarell.
– Oljemålningens starka sida är kanske det att man koncentrerar sig mera, det känns som att skulptera fram en bild. Och när man använder mera tid så kanske man dels verkligen funderar på vad det är man målar, dels gör det med lite större allvar. Å andra sidan är det väldigt roligt att hålla på med vattenfärger och man behöver inte ta det så allvarligt.
Urda fotograferar lite på samma sätt som hon målar akvarell. Det som slumpen för i hennes väg. Hon har förstås vad man kunde kalla en vanlig kamerautrustning, som hon använder för till exempel planerade tävlingsbilder. Men telefonkameran är alltid med, och med den har hon ofta tagit vinnande bilder.
Hur ser hon på sitt fotograferande?
– Kanske att via den egna personliga upplevelsen av vad man kunde kalla den visuella slumpen närma mig något universellt. Det kan vara fråga om en känsla, en stämning, en idé, ett betydelsefullt ögonblick. Det är egentligen egalt vad som finns i bilden, innehållet är bara byggklossar, schackpjäser.
Och det var alltså mormor Saima som en gång för länge sen lärde henne se det vi andra ofta bara går förbi.
Text och foto: Christine Saarukka