Christine och Jonathan Smeds flyttade från Nagu till Österbotten
för sju år sedan. De hade funnit sitt drömhus, en stor mangårds-
byggnad från 1700-talet. Huset ligger i Korsholms minsta by,
Anixor, cirka 20 kilometer från Vasa centrum. Gården har
varit Jonathans pappas barndomshem.

Christine Smeds och barnen Olivia och Edvin är ute på gårdsplanen när Kurirens reporter kommer inkörande på gården efter att ha svängt in in vid skylten ”Lalle gård”. Olivia gungar i en skön tyggunga som hänger i gårdens stora ek och Edvin springer runt och leker med hunden Indira.

Mamma Christine kommer fram och hälsar och Edvin skickas in i huset för att hämta pappa Jonathan, som för dagen håller på och murar upp en spis inne i köket.

– Här har vi alltid massor av projekt på gång, skrattar Christine.

Mangårdsbyggnaden tornar upp sig stor och ståtlig och ser genuint gammal ut. Ja, hela omgivningen andas gångna tider, de gamla byggnaderna och de höga ädelträden skapar en speciell stämning. Här känns det som om tiden nästan stått still.

Fast nu är det åter liv och rörelse på den gamla boplatsen som ligger endast några hundra meter från Kyro älv. Det unga paret Smeds har sedan ett antal år tillbaka tagit sig an de unika husen och den gamla omgivningen och börjat sätta sin prägel på stället.

– Men har man en gammal gård skall man gå varsamt fram. Det får ta tid att planera för vårt liv här och det får ta tid att renovera, säger de.

– Vi ser potentialer för ett ställe som det här. Vi vill gärna skapa något speciellt och öppna upp också för andra människor, som turister. Men vi skall förstås bo och leva här, så det måste passa för oss också och vår familj.

Christine är utbildad möbelsnickare och är numera egenföretagare på gården. Jonathan är utbildad ekonom och jobbar som ekonomisekreterare vid Åbo Akademi.

– En av oss behöver ha en fast inkomst varje månad. Vem av oss som har det där fasta jobbet kan variera, men någon av oss bör ha det. För det kostar att ta sig an och renovera gamla hus. Alltid finns det något som borde åtgärdas, säger de.

Christines fasta punkt just nu är Lalle Gård, där hon nu på hösten har mycket jobb i gårdens musteri. Hon ordnar också möten och har kaffesitsar på gården.

– Och så har vi ett hemligt Bred and Breakfast, säger hon. Eftersom vi inte har gjort någon reklam att vi tar emot övernattningsgäster, så kan vi ju säga att det är hemligt. I mitten av september hade vi till exempel den danska tv-bonden Frank Erichsen, känd från Sveriges tv och programmet ”Hundra procent bonde”, som övernattningsgäst.

Gård med många djur och äppelträd

Vi går en liten rundvandring på gården. Först hälsar vi på hos hönsen, tuppen och de små kycklingarna. Alla djuren springer fritt omkring dagtid, men till natten får de gå in i sina inhägnader eftersom man aldrig kan veta vilka hungriga djur som stryker kring gården.

Vi går ner till fårhagen och alla fåren kommer genast fram till Christine. Årets lamm har redan växt till sig och de är nu lika stora som sina mammor.

– Bra att de växt till sig innan höstens slakt. Men årets ankor är så fina så de tror jag inte kommer att hamna i frysen i höst, säger Christine och tittar på de båda brun-vita ankorna.

Vi går vidare till husets ekologiska odlingar. Bakom husen prunkar trädgården i höstskrud och där finns bland annat morötter, sparris, kål och pumpor. Inne i växthuset, som är gjort av gamla glas från nedmonterade växthus, lyser tomaterna röda.

Därefter kommer vi till en stor inhägnad och där hittar vi gårdens nyanlagda äppelträdgård. På en hektar åkermark har paret Smeds planterat sjutton olika äppelsorter, sammanlagt 400 träd. Träden är nyplanterade ”enligt hängmattsmodellen”, som Christine uttrycker det. Den modellen innebär att de har ett så stort mellanrum mellan äppelraderna att det går att hänga en hängmatta emellan, även när träden blir stora.

– Ännu är träden för små för att bära frukt, säger Jonathan och Christine. Så här på höstkanten klipper vi endast gräset här och så beskär vi träden. Äppelträd skall beskäras under j-a-s-månaderna, det vill säga under juli, augusti och september. Beskär man äppelträden för tidigt blir det lätt vattuskott. Vi brukar också lägga en tyngd ner på kvistarna för att de skall växa ut från trädet.

Äppelträden är av härdiga, saftrika sorter inhandlade från Blomqvists Plantskola i Lepplax. Det är tänkt att äpplena så småningom skall ge rikligt med must. Must som sedan skall förädlas till äkta äppelcider. Hela äppelprojektet har ett ekologiskt tänk, precis som allt annat här på gården.

– För ett år sedan byggde vi ett musteri i ett av uthusen här på gården, berättar Christine. Vasabladet skrev om vår verksamhet och vi blev överhopade med jobb, men det var jätteroligt!

I musteriet finns olika maskiner med vilka de kan hantera och pressa saften ur äpplena. Först krossas frukten till en massa som flyttas över till en annan apparat där saften pressas ur. Musten pastöriseras genom upphettning till 80 grader. Slutligen tappas musten upp och förpackas i små boxar.

– Om man gör must på det här sättet står sig musten bra upp till ett år i rumstemperatur, förklarar Jonathan. Det är Christine som sköter musteriet och hon hade mest jobb i september, innan höstfrosten sedan tar över.

Gården har en lång och intressant historia

Det här hemmanet har dokumenterade anor från tidigt 1400-tal, men högst troligt har det funnits folk på stället redan tidigare. Namnet Lalle kommer från en man vid namn Laurentius som under 1500-talet bodde på hemmanet. Den släkt som denne Laurentius representerade innehade hemmanet i tio generationer, fram till Stora ofreden under 1710-talet. Efter Stora ofreden låg hemmanet öde i flera år och under den tiden bodde Vasa stads bödel på stället. Nämnas kan också att när Vasa stad brann år 1852 gav Lalle gård tak över huvudet åt stadsbor som blivit hemlösa.

I slutet av 1700-talet uppförde Matts Lalle huvudbyggnaden i en våning. Han dog ung och änkan som hade flera barn kom på obestånd och tvingades sälja hemmanet år 1811. Egendomen bytte ägare igen efter en tid.

År 1847 köpte possessionaten Gustav Cederlöf egendomen, som då var på 80 ha åkermark och 160 ha skog. Denne Cederlöf, och speciellt hans hustru, sades ha haft adelsblod i ådrorna. De ville bo ståndsmässigt varför Gustav Cederlöf ett år efter övertagandet lät bygga en övervåning på huset. Cederlöf omgav sig gärna med goda vänner ur de högre stånden i Vasa stad och han åkte till exempel gärna tvåspann till krogen i Gamla Vasa hamn.

År 1892 köpte Jonathans farfars farfar Anders Smeds från Sundom fastigheten på auktion. Egendomen har delats mellan söner, men har härefter alltid ägts av släkten Smeds. På gården har det bott flera generationer samtidigt och de har alltid varit bönder. På gården har man hållit kor och gården har varit avelsgård.

Jonathans farfar Bertel Smeds slutade med boskap under 1970-talet. Hans farbror Ingmar fortsatte att bruka jorden. Efter att farfadern blev pensionär flyttade han till en pensionärsbostad i Veikars, men han kom ändå nästan dagligen till gården och skötte om stället. Bertel dokumenterade allt han visste om gården och det är nu en ovärderlig informationskälla för Jonathan och Christine. När farfadern dog fick Jonathans far Mikael ärva gården och några hektar jord.

Mikaels föräldrar bosatte sig i Nagu

Mikael Smeds hade studerat ekonomi i Åbo och där träffat Lise-Lotte Ölander från Nagu. De gifte sig och flyttade till Nagu. Jonathans morfar hade grundat företaget Flipper Boats och hans föräldrar började arbeta i företaget. Under 1980-talet blev det dock för stort att driva som familjeföretag, så företaget såldes.

– Pappa hade alltid drömt om att öppna en restaurang, säger Jonathan, och år 1986 öppnade han och mamma Restaurang L’Escale på den lilla ön Nagu. Det blev succé från första början.

– Den restaurangen har blivit mina föräldrars liv, säger Jonathan. Där har jag också jobbat – i glasskiosken, med disken, i köket, salen, pizzerian, baren och senast på kontoret. Likadant med mina tre bröder, antingen som heltidsjobb eller under studieledigheter.

Jonathan och Christine har gått i samma dagis och när de var 18 sa det klick. De hade varit i Österbotten och hälsat på vid Lalle gård och de tyckte båda om stället. Så en dag tyckte de ”att nu är det dags att bli vuxna” och så beslöt de flytta till Anixor.

– Då blev pappa glad, säger Jonathan.

Året var 2008 och Christine satt hemma i Nagu och googlade på ”lediga jobb i Veikars”. Och visst, det fanns ett ledigt jobb i Veikars. Christine sökte och fick jobb som skolgångsbiträde vid Veikars skola. Det blev dags att flytta. Jonathan sökte jobb efter några månader i det nya hemmet och har sedan dess hunnit arbeta på flera ställen. År 2010 gifte de sig, samma år föddes deras son och efter ytterligare två år fick de en dotter.

Bagar- och drängstuga med gammalt nävertak

Mitt emot den stora mangårdsbyggnaden finns ännu ett gammalt hus. Det huset kan till och med vara äldre än själva boningshuset. Det användes förr som bagarstuga och som drängstuga.

– Några forskare kom för att undersöka om taket var täckt med björknäver. De klättrade upp på vinden och blev alldeles överlyckliga när de fann att det finns nävertak under det nuvarande yttertaket. Tydligen är vårt hus ett av de få husen i Finland som ännu har näver i taket, berättar Jonathan.

Numera håller Christine till med sin tapetserings- och möbelrestaurering i den del som förr var drängstuga. I andra
delen av huset finns ett stort rum som paret har planer på att restaurera och göra om till gårdskafé.

– Vi drömmer om att göra det rummet till ett beställningskafé, säger Christine. Nu har vi bara haft rummet som förvaringsutrymme för gamla saker. Här inne är väggarna svarta som av sot, det liknar ett pörte. Det finns en hel del inristat på väggarna, så av allt att döma tyder på att huset flyttats ett antal gånger innan det kom hit.

I mitten av huset har paret renoverat en gammal bastu och ytterligare ett rum.

– Ytterväggen hade sågats upp här och rummet hade använts som traktorgarage, säger Jonathan. Så gjorde man ofta för några årtionden sedan.

Nu har vi spikat igen hålet och återställt rummet. Huset har också en vindsvåning och där finns massor av näbbskor. Troligen har de blivit kvarlämnade av karelarna som bodde här under en tid.

Mangårdsbyggnaden är gediget byggd i trä

Mangårdsbyggnaden är en större bondgård, man kan till och med säga att den nästan är som en herrgård i mindre format. Svängrum finns det verkligen i huset, nedre våningen består av 200 kvadratmeter och en lika stor övervåning. I övervåningen är det nästan fyra meter till takhöjd. Hela huset är byggt i gediget trä.

– Det bästa är att allt gammalt blivit sparat vid renoveringen, sägen Jonathan. När vi tog bort korkmattan i vardagsrummet fann vi gedigna träplankor under mattan. Golvplankorna är tio centimeter tjocka och minst trettio centimeter breda. Det saknades en pardörr uppe på övervåningen och då var det bara att leta i uthusen. Vi hittade två dörrar undangömda i en vrå och de passade perfekt!

Huset värms upp med olja i nedre våningen. Där finns vardagsrum, tv-rum, kontor, barnens rum, föräldrarnas sovrum, kök och badrum. Övervåningen är kall vintertid och där finns bland annat en stor festsal och ett gästrum.

– I festsalen firades ett bröllop i somras och där har vi också haft några möten, bland annat Slow Food Finland träffades här, berättar Christine. Jag kan se framför mig olika yoga-kurser och andra arrangemang här. Möjligheter finns och planerna är många.

–Det är ett stort och fint hus, men det kräver massor av renovering, säger Jonathan. Och att renovera kostar alltid en slant. Vi gör mycket själva, men vi har också fått tag på jätteduktiga hantverkare som jobbat hos oss.

Att hitta ett bra kontaktnät har varit viktigt för dem, och det kan vara lite vanskligt när man är nyinflyttad på en ort. Men både Christine och Jonathan tycker att de lyckats hitta bra kontakter och fina vänner. Nu har de vänner och grannar som de kan vända sig till och de tycker också att de har blivit väl accepterade på orten.

Text och foto: Annemo Back

 

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken