Camilla Riska webb

I vardagen jobbar Vasabon Camilla Riska med miljö och säkerhet. Men hon har också erfarenhet av att testa sina gränser i vildmarken, och vet hur gott det smakar med yoghurt och smörgås efter dagar
med tallbarrste och egenhändigt flådd fasan på menyn. Hon är utbildad vildmarksguide och tar sällan den enklaste vägen.

En vandring i en av Finlands nationalparker – det låter väl mysigt och inte speciellt svårt? Lite traskande i vacker natur, härligt hög och klar luft och trevliga stunder vid en lägereld – eller?

Inför stundande vandringssäsong kontaktar jag Camilla Riska och ber henne berätta om sina vandringserfarenheter. Hon börjar med att berätta om en resa till Pallas-Yllästunturi nationalpark sommaren 2014, och jag inser på direkten att det här med vandringar kan betyda väldigt olika saker. Camilla gillar utmaningar, och gick därför 60 kilometer till fots med 22 kg packning på ryggen i ett oförutsett, ihållande regn. Ensam.

– Det började regna så fort jag anlände till Pallas, och det regnade i tre dagar. Emellanåt såg jag knappt något framför mig.

Beslutet att överhuvudtaget ge sig iväg på vandring i regnvädret var inte lätt att fatta. Camilla tillbringade en natt i tält utanför ett stängt hotell och betraktade regnet, blåsten, de låga molnen: skulle hon rent av åka hem eller i stället förlägga vandringen längre söderut? På ett närbeläget naturum överlade hon med personalen.

– Jag beslutade mig för att ge mig iväg, jag ville göra det för den fysiska utmaningen. Jag visste att det hade sin charm att ta sig fram i regnet.

Camilla hade svårt att se markeringarna längs vandringsleden, och visste samtidigt att hon inte hade råd att förlora dem ur sikte.

– Det blåste och regnet piskade i ansiktet. Men efter inte alltför länge kände jag att det här klarar jag, det här är frihet och det här är precis det jag vill göra.

Orienterade sig fram utanför leden

Camilla hade tänkt att solovandringen skulle vara i sex dagar. På grund av regnet kortade hon ner vandringen till tre dagar, och tillbringade den mesta tiden med att bara ta sig framåt.

– Jag hade sett framför mig att jag sitter på fjället i solen och skriver i min anteckningsbok mellan etapperna, men det blev inte riktigt så. Jag bara gick.

Då Camilla gått ungefär halva sträckan vek hon av från den markerade leden och orienterade sig fram i fjällterrängen. Det visade sig bli en riktig höjdarupplevelse.

– Först trodde jag att jag skulle bli tvungen att hålla mig till leden hela tiden på grund av den dåliga sikten, men molnen lättade vid precis rätt tidpunkt och jag gav mig iväg. ”Yes!” kände jag direkt, det här behärskar jag! Och berget stod ju kvar, jag kunde alltid ta mig tillbaka till leden och följa den. Det gjorde jag också då vädret igen blev sämre.

På hela tiden mötte hon bara en handfull personer längs vandringsleden. Men i de ödestugor hon valde att övernatta i två nätter för att torka utrustningen var det nästan rusning: sista natten klämde tolv personer in sig i en och samma stuga med våta kläder och våt packning. Alla hade ett akut behov av att elda, koka mat och torka utrustning.

− Det kändes ganska olustigt. Jag hade mycket hellre sovit ensam i mitt tält.

Om man redan i planeringsstadiet bestämmer sig för att utnyttja dylika stugor för övernattning kan man minska på packningen ganska ordentligt. Det finns i stugorna en så kallad reserveringsdel som kan förhandsbokas och man har då tillgång till viss utrustning. Camilla hade tänkt sig att sova i tält hela tiden och tänkte sig dessutom en längre vandring, och bar därför med sig mer än hon behövde på ryggen. Hon var också utrustad för en reservdag, precis som man rekommenderas vara då man vandrar.

– Kläder behöver man inte ha många uppsättningar av, det är inte så viktigt att variera sig i vildmarken. Tält, sovsäck och mat fyllde upp min packning, och som skodon hade jag med mig vandringskängor och Crocs.

Maten hade Camilla gjort i ordning hemma före avfärden genom att torka olika livsmedel. Bland annat fanns torkat kött och torkad morot med i packningen.

Överlevnad som specialiseringsområde

Camilla är utbildad vildmarksguide från ViGu-programmet på Axxell. Sin examen fick hon på försommaren 2014, och har utbildningen att tacka för ett digert bagage av erfarenhet och kunskap om vildmarkslivet.

– Redan den första hösten hade vi överlevnad på schemat. Efter kursen tänkte jag att det här vill jag aldrig utsätta mig för igen, speciellt inte i vinterförhållanden.

Men till all lycka kan man ändra sig. Då överlevnad erbjöds som specialisering inom utbildningen tog sig Camilla en funderare. Varför inte, tänkte hon, och blev inspirerad av samtal med andra studerande.

– Man får antagligen helt andra perspektiv på bland annat kyla och hunger då man utsätter sig för mer extrema förhållanden. Jag är intresserad av hur lite man egentligen kan klara sig på, och beslutade att välja överlevnad som ett av mina specialiseringsområden.

Därefter följde överlevnadsundervisning i olika tappningar i väldigt konkret ”lära genom att göra”-anda. Gruppen åkte bland annat till Sverige för att förkovra sig i forntida överlevnadsteknik hos en lärare med egen fårgård, och började vistelsen med att bekanta sig med fårslakt.

– Läraren hämtade ett lamm som han sköt, och då hade jag inte långt till tårarna. Men när fåret väl var dött var det inte så dramatiskt att tappa ur blodet och börja stycka.

Fårkroppen hängde kvar i tre dagar och alla delar togs till vara. Köttet tillreddes, blodet användes till blodplättar, och gruppen fick också se hur man av benpiporna kunde tillverka flöjtar. Förutom fårkött fanns också annat kött och fisk på menyn, och gruppmedlemmarna lärde sig göra upp eld med pinnar och laga mat i en grop med heta stenar.

Gnagde på fasanlever och frös

Vi ett annat tillfälle släpptes ViGu-gruppen av på en liten skogsväg i södra Finland med instruktionen att ta sig till ett visst utmärkt ställe på kartan – och detta utan att de hade klart för sig var på kartan de just då befann sig. Första natten tillbringade alla tillsammans och byggde med gemensamma krafter ett vindskydd att sova i, men de följande två nätterna tillbringade man parvis och den sista natten helt ensam.

– Jag såg fram emot den sista natten, det kändes inte alls skrämmande utan mest bara fascinerande. Var och en fick en plats utvisad där vindskyddet skulle byggas, och sedan var det bara att sätta igång.

Mobiltelefonen fick vara med hela tiden, men skulle hållas avstängd och bara tas fram i nödfall. Camilla skar sig i fingret medan hon byggde sitt skydd för den sista natten och konstaterade snabbt att såret va
r så pass djupt att hon var tvungen att ringa ledarna och be om hjälp. Efter att ha blivit ordentligt omplåstrad kunde hon genomföra övernattningen som planerat.

Medan gruppen arbetade i par blev varje par tilldelad en levande fasan. Dessa flåddes och styckades och alla delar användes på ett eller annat sätt. Då köttet var uppätet hade Camilla ännu kvar lever och buljong att stilla hungern med under den sista ensamma natten – vid sidan av tallbarrsteet, som alla rekommenderades dricka hela tiden.

– Där satt jag och gnagde på fasanlever då min ved tog slut vid midnatt och jag blev kallare och kallare.

Kylan gick inte att hålla utanför och Camilla började under natten känna av kramper och ofrivilliga rörelser. Men sinnesstämningen kunde hon ändå hålla lugn, det kändes som om hon var helt bekymmersfri där hon låg och frös.

– Förmodligen var jag lite avtrubbad på grund av hungern och kylan.

Efter den ensamma natten samlades hela ViGu-gruppen igen och fick äta en ordentlig frukost.

– Jag minns hur glad jag blev då jag fick se yoghurt och smörgåsar, det kändes underbart, konstaterar Camilla.

Fysiska utmaningar härdar psyket

Camilla Riska har erfarit att friluftsliv lätt blir flashigt och handlar mycket om olika prylar som är bra att utrusta sig med.

I gruppen som specialiserade sig på överlevnad var det materiella inte särskilt väsentligt.

– Vi var ett speciellt gäng som förde värdediskussioner och var intresserade av det allra mest grundläggande. Vi ville klara oss på så lite som möjligt.

Just detta har varit en otrolig drivkraft för Camilla och hennes studiekompisar genom hela överlevnadsutbildningen. Kurserna var tuffa, och trots att det ibland var svårt att orka var den övergripande känslan ändå att det var värt besväret. Och, det bör påpekas, det är inte bara dagarna som tillbringas i vildmarken som tär på krafterna – den fysiska återhämtningen efteråt tar också tid.

– Ja, det kan vara tungt att komma tillbaka till vardagen och bygga upp krafterna igen. De som är magrast brukar vara hårdast drabbade och riskera att bli sjuka under kurserna. Mitt problem i vildmarken är att jag dricker för lite. Jag orkar inte, ids inte, det smakar inte. Jag borde lära mig att tvinga mig själv att dricka för att inte tappa krafter.

Camilla tycker att strapatserna som handlat om fysisk överlevnad härdat henne också psykiskt på ett sätt som ger henne styrka i det vanliga vardagslivet.

– Då man tvingas övervinna sig själv, till exempel i svår kyla, händer något som ger kraft. Den kraften kan jag utnyttja i helt andra situationer, och det känns bra.

Den allra tuffaste kursdelen som Camilla hittills upplevt var ViGu-utbildningens vinteröverlevnad, som gick av stapeln i januari 2014 på svenska arméns kursgård i Ånn nära Åre. Ledare var Ingvar Krancher, en riktig överlevnadsguru med över 40 års erfarenhet inom området. Gruppen var bekant med honom från tidigare kurser.

– Det var ordentlig vinter med mycket snö och vi skulle tillbringa fyra nätter utomhus. Varje deltagare fick ta med sig en tepåse och fyra sockerbitar. Tredje dagen fick varje matlag två döda fjällripor, det var allt.

Camilla åt en sockerbit om dagen och levde annars de första dagarna på tallbarrste. Det underliga var att det fanns ork att göra allt som skulle göras trots att kroppen knappt fick näring: gruppen rörde sig på tunga arméskidor, byggde sovskydd för natten, samlade ved och skötte om tillgången till vatten.

– Den kursen gav verkligen perspektiv, och jag var förvånad över allas humör och ork. Man klarar sig på nästan ingenting. Jag var rent av lycklig där jag stod i fullmånens sken och grävde en snögrop att sova i.

Marin överlevnad med sjöräddning och paddling

Våren 2014 fick ViGu-gruppen prova på marin överlevnad i Ekenäs. Första delen av kursen bestod av en grundkurs i sjöräddning, och den andra delen var paddling. Gruppen gav sig ut på en paddlingstur utan att veta desto mer om det kommande programmet, men alla hade naturligtvis sina aningar om att något oväntat kommer att ske – det var ju trots allt ett gäng överlevare som satte sig i kajakerna.

– Vi fick instruktioner om att ta oss till en bestämd ö. Där väntade ledarna på oss och gav oss i uppgift att undersöka öns växtliv. Medan vi var borta hade ledarna tagit våra paddlar.

Gruppmedlemmarna var fast på en öde ö, utrustade för dagstur, och det började bli kväll. Men det var maj månad och en värmebölja hade just dragit in – inga snögrottor behövde grävas för att hålla värmen. Och för att få fyllnad i magen behövdes inte ens tallbarrste eller fiskar ur havet: gruppen hade handlat kvällsmat före paddlingsturen och valt att placera provianten nere på kajakbottnen för att hålla matvarorna kylda.

–Det var bara att plocka fram mat och duka upp till buffé, så det gick verkligen ingen nöd på oss den gången, konstaterar Camilla roat.

Geocaching passar alla

Att prova på friluftsliv är inget som kräver att man är beredd att bekämpa hunger och kyla. Man behöver inte ens vara i topptrim.

Camilla upplever inte själv att hon har någon toppkondition trots alla strapatser hon varit med om. Hon tycker det är väldigt tungt att vandra ibland, speciellt i uppförsbackar. Då gäller det att vara extra uppmärksam på tekniken och gå långsamt, med små, små steg. Vill man helt undvika backar kan man alltid välja att vandra i planare terräng.

− Det finns olika slags vandringsleder och det gäller att välja det som passar en själv. Till exempel i Vasatrakten finns det många fina områden där man kan göra dagsvandringar och njuta av naturen.

Camilla rekommenderar också geocaching för den som är intresserad av att röra sig i skog och mark. Geocaching innebär att man med hjälp av gps söker skatter utomhus, och det är en sysselsättning som blivit allt mer populär under de senaste åren världen över. Camilla har hållit en del kurser i geocaching i Vasatrakten.

− Geocaching passar ung som gammal. Många har det som familjens gemensamma hobby. Nuförtiden finns gps
i de flesta telefoner, så man behöver inte skaffa sig någon extra utrustning.

Text: Johanna Boholm-Saarinen
Foto: Lilian Westerlund

 


 

0
    0
    Din köpkorg
    Din köpkorg är tomTillbaka till butiken