Linda var det mellersta barnet i en syskonskara på tre systrar.
Hon växte upp i en alldeles vanlig kärnfamilj på en mindre ort
på Åland och hade en helt normal uppväxt – det fanns ingenting
som antydde att hon hade problem, skulle bli drogmissbrukare
eller att hon till slut skulle ta sitt liv.
Gunilla Grönlund jobbar under en stor del av sin fritid med drogförebyggande arbete för föreningen Fri från narkotika på Åland och åker just nu runt i Finland och föreläser för högstadie- och gymnasieungdomar och för-
äldrar.
Hon visar den mycket berörande filmen ”Den maktlösa kampen” som berättar Lindas historia och svarar på publikens frågor. Linda Grönlund, som tog sitt liv som tjugoåring efter sex år av drogmissbruk, var Gunillas dotter och nu vill Gunilla berätta för andra hur det är att förlora sitt barn.
Dokumentärfilmen om Lindas liv gjordes av Gunilla och familjens yngsta dotter i samarbete det åländska produktionsbolaget Sx2 productions och Fri från narkotika.
– Om filmen kan rädda ens en ung person från att prova på droger har den varit värt det!
En vanlig tonåring
Linda Grönlund växte upp i en helt vanlig åländsk familj. Det fanns inga som helst tecken på att hon skulle bli missbrukare – det gick inte snett någonstans.
– Som tonåring var Linda som de flesta andra tjejer. Det gick bra för henne i skolan och hon hade kompisar. Till sin
person var hon envis, orädd och nyfiken – kanske var det också därför hon vågade prova droger.
Linda var en aktiv tonåring. Hon spelade instrument och valdes till exempel också till lucia i sin hemkommun.
I fjortonårsåldern kom hon in i ett kompisgäng där man använde droger. Eftersom hon var så ung fick hon inte alltid vara ute och umgås med kompisarna som hon ville, och tiden däremellan upplevdes som ”tråkig”.
– En av kompisarna hade en äldre pojkvän som tipsade tjejerna om att ta sömntabletter – på så sätt kunde man ju sova bort dygnets tråkiga timmar.
Först misstänkte föräldrarna ingenting. Att umgås med kompisar varje ledig stund och att vända på dygnet och sova mycket är ju en vanligt förekommande ”tonårsdygnsrytm”.
– Vi blev varse om problemen då jag hittade tomma tablettförpackningar i hennes skräpkorg i rummet. Familjens liv förändrades i ett slag. Först var reaktionerna förvånade: man trodde inte att det kunde förekomma drogmissbruk på Åland. Vi lyckades i alla fall med hjälp av Fältarna få henne att sluta ta tabletterna och även om hon rökte och drack måttligt tänkte vi att faran var över. Hon ville själv ha hjälp och hon tog också emot den. Fältarna i Mariehamn arbetar förebyggande med åländska ungdomar i åldern 13–17 år. Fältarna samarbetar bland annat med ungdomsledarna, fritidsledarna, skolorna, polisen och socialkanslierna ute i kommunerna.
Linda började i en ny skola och träffade en kille som rökte hasch. I sin dagbok skrev hon först att hon höll på att bli förälskad i honom men att hon önskade att han skulle sluta med det där han höll på med.
Det visade sig att hon inte klarade av att välja bort honom, även om hon inte accepterade att han missbrukade, utan de blev ett par. Drogerna blev småningom något normalt för henne också, och några månader senare rökte också Linda på flera gånger dagligen och i dagboken skriver hon att livet är härligt.
Det blev början på ett accelererande drogmissbruk. Hon började missbruka Subutex och senare var det amfetamin som blev hennes drog. Hon provade också på heroin. När hon började med de tyngre drogerna var hon inte längre lika motiverad att få hjälp för att sluta.
– Hennes ”rena” kompisar slutade umgås med henne och det slutade med att alla hennes kompisar var narkomaner. Drogerna var en helt normal del av hennes fritid och allt umgänge.
Öppenhet i en övermäktig situation
Lindas föräldrar träffade hennes vänner och visste hur det låg till. Många av dem har vårdats för sitt missbruk, fem av dem är numera döda på grund av drogerna.
Familjen var hela tiden öppen med Lindas missbruk för att de visste att de inte klarar den här situationen själva. De ville heller inte att släktingarna skulle förse henne med pengar.
– Det gick åt mycket tid till att försöka förhindra Lindas missbruk. Det gick också ut över hennes systrar som ibland fick sköta sig själva medan vi vuxna jagade Linda, försökte hitta hjälp åt henne och förhindra hennes missbruk.
Trots att det var jobbigt och att Gunilla och hennes man skildes under den svåra tiden underlättade relationerna inom familjen och den starka sammanhållningen den jobbigaste tiden.
Drogerna fick Linda tag på både i Sverige och Finland, men också på Åland finns mycket droger. Linda fick inte pengar hemifrån – men i stället ledde missbruket till ett gradvis ökat kriminellt beteende.
– Linda smugglade narkotika som 15-åring. Familjen hade kontakt med polisen och övriga myndigheter hela tiden efter det. Hon och hennes kompisar stal också för att få pengar till narkotika – också hemifrån.
Drogerna och att få fram pengar är alltid det viktigaste för en missbrukare. Sedan kommer kompisarna och sist familjen.
– Ett exempel på detta är när Lindas kompis tagit en överdos och låg medvetslös. Linda finkammade lägenheten efter pengar, droger och injektionssprutor innan hon lämnade lägenheten och till slut larmade ambulansen.
Till slut märkte man förändringarna på Lindas personlighet. Det var en sorg inte minst för lillasyster, som älskade och såg upp till sin storasyster och stunderna de delade med varandra.
Stöd, hopp – och maktlöshet
Linda fick från första början stöd av familjen och utomstående hjälp för att bli fri från missbruket. Under ett par tillfällen åkte hon frivilligt till behandlingshem. Varje gång hoppades familjen att hon skulle lyckas. Småningom framgick det hur det låg till.
– Den första gången fick hon åka hem igen efter att hon och en kompis på behandlingshemmet hade rymt och gått ut och druckit öl. Andra gången träffade hon en kille som hon blev kär i – och de rymde tillsammans och levde sitt liv på gatan.
Under den här perioden blev hon också heroinist.
– Att hon bodde på gatan visste vi inte då utan det har vi senare läst om i hennes dagbok. Hon skrev ner allt, och det har på ett sätt varit en tröst att få läsa nu. Där fick jag bland annat läsa att hon älskade oss alla och att det inte var vårt fel att det gick så snett.
Till slut upplevde Linda att inte ens drogerna gjorde livet värt att leva längre
. Ensam i sin lägenhet tog hon amfetamin och hängde sig. Hennes kompisar hittade henne där då de inte fått tag på henne på ett dygn och meddelade händelsen till familjen. Det här hände i februari 2007.
– Jag bestämde mig snabbt för att informera andra om det här eftersom vår yngsta dotter ville att jag skulle berätta i hennes skola då Linda hade dött. Jag märkte hur skönt det var att få prata om det.
Trots allt är det inte lätt att prata om allt som har hänt. Gunilla beskriver det så bra:
–Kom ihåg att alla narkomaner är någons lilla barn – och jag är trots allt bara en mamma.
Hennes dotter dog och nu försöker hon genom sitt arbete i Fri från narkotika förhindra att andra ungdomar börjar missbruka droger. Det har i år gått åtta år sedan den dagen då Linda tog sitt liv. Gunilla säger att det finns bättre och sämre dagar, men att inte en enda dag går utan att hon tänker på sin dotter.
– Det är jobbigast på hennes födelsedag, vid jul och på hennes dödsdag.
Engagemang i Fri från narkotika
Gunilla blev aktiv inom föreningen efter Lindas död och föreläser bland annat om sina erfarenheter. Hon vill att människor ska förstå att missbruk kan drabba vem som helst.
– Vi var en vanlig kärnfamilj som bodde på en liten ort. En helt vanlig familj som skjutsade barnen till aktiviteter. Linda var musikalisk och studerade på musikinstitutet. Men det räcker med att prova på droger för att kunna vara fast. Nyfikenheten kan leda till en tragedi.
Gunilla funderar på det här med tvångsvård, som inte finns som ett alternativ i Finland för den som inte är farlig för sig själv. Kanske har det att göra med att vi är måna om att skydda personens integritet.
– Varför är vi så rädda för tvångsvård? Det är synd, för redan att sitta inlåst med vård i till exempel sex månader kunde nog rädda många.
Hon påtalar också behovet av att det skulle finnas skilda behandlingshem för flickor och pojkar eftersom det annars lätt går som för Linda – man blir kär i en annan missbrukare.
– Missbrukaren kommer till ett ställe och mår illa av att vara där medan drogerna lämnar kroppen. Man är utsatt och upplever att de enda som förstår en är andra i samma situation. Det väcker känslor, som i det här fallet är destruktiva för det man försöker göra.
Både familjen och myndigheterna stod helt hjälplösa inför detta faktum.
– Som exempel på vår beredskap för att handskas med bland annat narkotikasmuggling kan nämnas att på Åland finns en narkotikahund, trots att vi har både hamnar och flygfält. Det behövs mera utbildning också på samhällsnivå för att kunna höja beredskapen.
Gunilla vädjar också till ungdomarna att hålla ögonen på varandra och reagera genast om man märker att en kompis mår dåligt eller förändras.
– Ta kontakt med någon du har förtroende för, till exempel skolhälsovårdare eller kurator. Det är bra att våra ungdomar har ett nätverk med vuxna omkring sig både i skolan och på fritiden.
Gunilla avslutar ofta föreläsningarna med en fråga: Hur kan du vara säker på att inte bli drogberoende?
– Det enda säkra sättet att inte bli drogberoende är att aldrig prova! Inte ens en gång av nyfikenhet.
Läs mera:
http://fri-fran-narkotika.com/foreningen/
http://www.reimari.info/pa-svenska/info/rusmedel/droger/
All narkotika är farlig för hälsan. Droger orsakar allvarliga, långvariga och t.o.m. obotliga skador och sjukdomar i människokroppen. De olika preparaten ökar risken för allvarliga kroppsliga sjukdomar, men också psykiska problem, t.ex. depression och självmordstankar. Personen kan få skador i hjärnan och nervsystemet, som ofta är obotliga. Droganvändning orsakar också förändringar i beteendet, försämrar inlärningsförmågan, skadar minnet och orsakar psykiska sjukdomar.
Du kan bli erbjuden att få köpa droger i oväntade situationer. Det kan vara en egen vän, en halvbekant eller en helt okänd människa som erbjuder drogerna och det kan hända var som helst: i skolan, på disco, på festival, på gatan eller på kafé.
De första gångerna säljer försäljaren droger billigt, på kredit eller ger dem gratis. Det är aldrig för att försäljaren vill vara vänlig. Hon/han vill göra dig till en droganvändare och vet, att du redan av första gången kan bli beroende. Hon/han vill också att du i framtiden ska köpa droger av honom/henne så att han/hon skall få pengar t.ex. till sina egna droger, som igen är dyra. Priset stiger i fortsättningen och droger köpta på skuld får man betala ett ännu högre pris för. Skulden har en kraftig ränta och du kan bli övertalad att tvingas betala din drogskuld genom t.ex. sex eller genom att stjäla.
Källa: http://www.reimari.info/pa-svenska
Text: Lilian Westerlund
Foto: Laura Pukkinen