Inför intervjun med min tidigare kollega, pensionerade tv-regissören Per-Uno Björklund, tänkte jag vi skulle tala om gamla tider. Men riktigt så blev det inte. Det blev mycket om hälsa, kampsporter och träning och om vikten av att vara jordad. För Perunas (som han alltid kallats) stora passion handlar om sådant i dag. Och han är en man som lever i dag. I högsta grad. Men låt oss ändå starta någonstans vid alltings början.
I Helsingfors, i Kronohagen började det. Hos två tanter, Elna och Minna. Varför? Dina föräldrar levde ju?
– Det måste ha varit fråga om någon slags misär. Alkoholism bland annat. Både jag och min äldre syster blev omhändertagna, av Elna och Minna. En yngre syster adopterades till Sverige när hon var krigsbarn där. Krigsbarn var vi ju alla. Efter perioden i Sverige bodde jag en tid hos mina föräldrar men kom sen tillbaka till tanterna igen, och bodde hos dem tills jag träffade min första hustru när jag var 26 år.
– Jag fick en bra uppfostran! Tanterna var underbara. Jag lärde mig att respektera äldre mänskor, säga förlåt, ta av mig
mössan i hissen. Men de lärde mig också skillnaden mellan pojke och flicka och
att inte vara blyg för min egen kropp.
– Jag behövde dem och tanterna behövde mig. När Minna blev blind högläste jag
romantiska noveller ur veckotidningarna för henne. Med mina föräldrar har jag inget otalt, farsan beundrar jag. Han var en tusenkonstnär och mycket musikalisk. Jag fick bra musikaliska gener.
Musik och tv-arbete
Åtta år spelade Per-Uno tillsammans med Gubbrockarna, det tog slut när han skadade handen (på sitt iaidosvärd) och inte längre kunde hantera gitarr. Men musikaliteten har han haft en enorm nytta av i arbetet som tv-regissör och producent. Säg Sjung och le och alla vet vem vi talar om. Och det programmet hör ändå bara till slutet av Perunas långa karriär som tv-underhållare!
Kommer ni ihåg Professorsrundan från 1970- och 80-talen? Den var han inte bara regissör för, det var han som kläckte idén att först ta över de svenska professorerna från Fråga Lund och sedan successivt byta ut dem till finlandssvenska dito. Minns ni Ung Journal? Vi på Lilla torget? Gluggen? Filifjonkan som trodde på katastrofer? Stickspår? Söndagsöppet? Peruna var inblandad i alla dessa program och i ett oräkneligt antal andra.
Men han började som nyhetsreporter, var barn- och ungdomsredaktör, jobbade med skol-tv, hade en tid som faktaredaktör. Eller nej, egentligen började han med att städa på Tesvisio i slutet på femtiotalet. Då var han ännu skolelev.
I början på 1960-talet blev han sen anställd där, inte längre som städare utan som studioman, den som ansvarar för vad som händer i studion under inspelningar. Och när Tesvisio fusionerades med Tamvisio i Tammerfors valde han att gå upp till svenska avdelningen på Rundradion och fråga efter jobb. Och då skulle svenska nyhetsavdelningen just starta! Så han blev kollega med Knud Möller, Kalle Sahlgren och Kaj Grundström. Där började tv-karriären. Och det var roligt hela tiden.
– Jag älskade jobbet. Tänk att man kan få betalt för att ha roligt!
I dag bor Peruna i Vasa, dit han flyttade i början på 1990-talet – det var kärleken som drog den gången. Och ett tomrum på tv-underhållningssidan. Ett vakuum, liksom. Slurp, dit for Per-Uno Björklund! Regissör för bland annat Villa Wasa. 1995 gick han i pension, och då började hans ”andra liv”. Lika roligt som tv-livet, men helt annat. Och han vill stanna i Vasa, han trivs.
Tränar på gym, undervisar i kampsporter och smide
Per-Uno Björklund blir 75 år i december. Han tränar på gym tre gånger i veckan. Han tränar själv och undervisar andra i olika kampsporter – eller kamparter, som han vill kalla dem. Aikido, judo (som han har svart bälte i), iaido, kendo. För tillfället drar han två kurser i Tai Chi.
– När jag första gången demonstrerar för dem som kommer till kursen i Tai Chi så visar jag dem tjugofyran. Det är en rörelse som innehåller 157 olika rörelser, men i 24 olika grupper. Då säger eleven kanske: jag kan inte lära mig det där! Det ser alldeles för jobbigt ut.
Då brukar jag säga: Där är dörren, gå, om du har den inställningen. Men om du stannar, så kommer du att kunna om ett halvår. För så är det, och då märker de att där finns något mer än bara rörelsen, något djupare. Det händer alla. Jag kan inte säga vad det är, men man ser det på dem. De skiner upp, blir glada, en del börjar till och med gråta. De hittar sig själva på ett nytt sätt.
Peruna har svart bälte i judo.
– När man kommer förbi det orange bältet inser man att det handlar om annat än att göra rätt. Det är ett sätt att hitta sig själv. Falla sju gånger och stiga upp ännu den åttonde. Man kan inte vinna alltid här i livet. Genom att lära sig förlora lär man sig att vinna.
Läs mer om Peruna i Kuriren nummer 14!
Text och foto: Christine Saarukka