Det är en varm sommardag i Solf i Korsholm. Ute springer tre livfulla pojkar omkring på gräsmattan och leker. Mamma Jenny Forsén och pappa Kristian Forsén håller ett vakande öga över pojkarna. Trillingarna Eddie, Noah och Ludvig har blivit något av lokalkändisar i Solf.
De har blivit hela byns trillingar, säger Kristian.
– Alltid då vi är ute möts vi av en massa leenden och folk hälsar hela tiden.
Vi backar tillbaka bandet till hösten 2010. Jenny och Kristian är på ultraljud för första gången. Läkaren sitter länge och funderar. En läkarstuderande är också på plats. Alla är lika konfunderade. Jenny och Kristian tror först att det är något som är fel men så frågar läkaren om paret vet vad det är som syns på bilden.
– Då säger läkaren att här har vi ett barn, här har vi ett till och här är ännu ett tredje men några fler tror jag inte att jag ser. Det var en lättnad att det inte var
något fel, säger Jenny.
– Allt var så overkligt, jag sjönk ner i stolen och bara skrattade. Det var först då vi kom hem som den riktigt stora chocken kom då vi började förstå vad det skulle innebära med tre barn, säger Kristian.
I Finland föds det ungefär 20 trillingpar varje år. I början på 1990-talet var antalet som högst och toppnoteringen är från 1992 då 34 trillingpar föddes i landet. Jenny Forsén har både tvillingar och trillingar i släkten så chansen fanns att de skulle få fler än ett barn.
– Före vi åkte på ultraljud första gången sa vi lite skämtsamt att nu ska vi åka och se hur många det blir, säger hon.
Då paret fick reda på att de väntade trillingar hade de nyligen köpt en lägenhet i Solf och den första tanken var att den skulle vara för liten och att alla barnen inte skulle få plats i bilen.
– Man vet inte riktigt hur man ska förbereda sig då det är första gången. Skulle vi ha haft barn sedan tidigare skulle det kanske ha varit annorlunda, säger Jenny.
Fredagen den trettonde
Jenny mådde bra under hela graviditeten trots att det var en riskgraviditet och att det inte alls var säkert att alla tre skulle överleva. Trillingarna föddes fredagen den trettonde maj 2011, sju veckor för tidigt med ett planerat kejsarsnitt i Tammerfors. Eddie föddes först, två minuter senare kom Ludvig och ytterligare två minuter senare var det Noahs tur. Efter fyra dagar i Tammerfors flyttades familjen till Vasa och blev kvar där i två och en halv vecka. Då pojkarna fick komma hem till Solf vägde de under två kilo och var tvungna att stanna inomhus hela tiden.
– Den första tiden efter att barnen kommit hem gick bara ut på att de skulle äta och sova. Det var 24 mjölkflaskor per dygn som de skulle matas med. Det var väldigt varmt den där sommaren så det var ganska tufft. Vi har ju bara två famnar så med tre barn så var det lite svårigheter med bland annat matningen, det var alltid en som fick vänta på sin tur, säger Kristian.
Under de första sju månaderna var både Jenny och Kristian hemma med barnen. Efter det återgick Kristian till sitt arbete medan Jenny skötte barnen. Då fick de också hjälp av kommunen då en hemskötare varje dag kom och hjälpte Jenny med barnen. De är tacksamma för den hjälp som de fick av kommunen. Dessutom fick de även hjälp av sina föräldrar och vänner.
– Vi bodde i Umeå tidigare och om vi skulle ha bott kvar där så skulle det nog ha blivit svårare. Nu har vi våra föräldrar, syskon och vänner i närheten som alltid har ställt upp och hjälpt till,
säger Kristian.
För Jenny och Kristian blev vardagslivet lättare då pojkarna började lära sig att gå vid 15 månaders ålder.
– Det var många som före det sa att vi ska vara nöjda att de inte lärt sig gå ännu men för oss blev det lättare då de lärde sig gå. Då behövde vi inte bära pojkarna längre, de kunde börja underhålla sig själva och de fick mer att göra, säger Jenny.
Under intervjuns gång får man en inblick i hur det är att vara föräldrar till trillingar. Vi sitter på baksidan av huset, på gräsmattan finns bland annat en sandlåda och en gunga. Pojkarna springer omkring på gården och ibland även över till grannarna. Jenny och Kristian får vid flera tillfällen springa och hämta pojkarna som är ute på upptäcktsfärd.
En speciell upplevelse
Jenny och Kristian har många vänner och bekanta som fick barn ungefär samtidigt som de själva. Enda skillnaden var att alla andra fick ett barn medan Jenny och Kristian fick tre.
– Deras liv förändrades kanske inte lika drastiskt som våra gjorde. Den första tiden är tung för alla småbarnsföräldrar då man inte får sova på nätterna men för oss kanske det blev lite väl intensivt i början med tre barn, säger Jenny.
– Samtidigt har vi fått uppleva något som väldigt få får vara med om. Vi har fått se pojkarna utvecklas och hitta varandra. Man ser att de är väldigt sammansvetsade och att de hör ihop, säger Kristian.
Jenny och Kristian har aldrig fått svar på om pojkarna är identiska. Det vanliga är att två av barnen är identiska men paret kan inte säga vilka två det skulle vara. Trots att pojkarna är trillingar är de väldigt olika.
– Alla tre har sina egenheter, vilket vi tycker är jätteroligt. Noah är vår lilla clown som älskar att få folk att skratta. Ludvig är den som är mest aktiv och väldigt smidig. Eddie som är storebror är tänkaren som var tidig med att lösa problem. Vi brukar skämtsamt säga att Eddie kommer att bli bra i skolan, Ludvig blir bra på idrott och Noah börjar jobba på Wasa Teater, säger Kristian.
– Vi vill att de ska växa upp som enskilda individer och därför klär vi dem inte i likadana kläder som många gör, säger Jenny.
Jenny och Kristian hade varit tillsammans i tio år då pojkarna föddes. De kände varandra väl och hade hunnit resa och se världen.
– Att få trillingar kan vara väldigt påfrestande för förhållandet. Det är väldigt få dagar som vi får tid för varandra. Vi hade varit tillsammans länge men det är säkert svårare för de som får trillingar och bara varit tillsammans i några år. Under den första tiden hade vi inte tid för något annat, säger Kristian.
Jennys och Kristians råd till de som väntar trillingar är att man ska ta emot hjälp om
någon erbjuder sig att hjälpa till.
–Det underlättar jättemycket då man får hjälp av andra. Bara en sådan sak som att få hjälp med att
klä på barnen då man ska gå ut. Speciellt på vintern kan det ta länge innan alla tre har kläderna på sig, säger Jenny.
– Det är inte värt att slita ut sig direkt. Man ska ju ta hand om barnen under en längre tid så erbjuder sig människor att hjälpa till någon gång så ska man definitivt ta emot den hjälpen, säger Kristian.
Det har varit en intensiv förmiddag. Pojkarna börjar bli hungriga och det är dags att avsluta intervjun. Efter maten ska pojkarna vila middag och föräldrarna får en stund för sig själva.
Men hur blir det i framtiden då, kommer det att bli några fler barn?
– Nej, det räcker med tre, säger Jenny och Kristian Forsén.
Text och foto: Carl-Magnus Långkvist